Senaste kommentarerna i forumet

Hard core menade jag. Amerikansk fotboll på i bakgrunden. Pojkarna är så söta.

+ FihtyFia

Tack båda två för era ord i min tråd.

Ja du M_K jag letar omprogrammeringsmekanismen för fullt. Vill bli frisk nu.....från allt....fibromyalgi, adhd, alkoholberoende, sockerberoende, IBSen. Har säkert ätstörning också....vill antingen äta konstant eller inte alls.

Det korkade är att jag VET hur jag blir frisk från det mesta av detta. Låt bli alkohol....låt bli socker....låt bli gluten.....låt bli kolhydrater i stor mängd. Oftast känns det som att det inte går....ibland känns det som att jag ska låta bli att leva.

Jag känner mig konstant misslyckas. Inte värd något. Patetisk.

Kram

Snyggt jobbat!

Fia

Hej LillPer! Trist att du valde att ramla igen. Men det finns hopp
Kolla in HAMS som hjälpte min gubbe efter 40 års supande. Kanske något för dig. Var i alla fall skönt att höra att du lever. Kom ihåg att jag tror på dig - alltid.

FriendlyFia

Hej vänner! Livet flyter på och jag mår bra. Ville tipsa om ett alternativ till öppenvård och/eller AA. HAMS . Det är en självhjälp liknande denna på nätet. Min make har nu fixat sin första nyktra månad på 40 år tack vare den. Jag är både glad och stolt över gubben. HAMS är lite kontroversiellt men för en del funkar det. En svensk alkoholläkare hade nog sagt nej till vissa av "knepen" som tapering off alcohol eller marijuana. Ja kanske Adde med eller andra hard score AA.( Inget illa ment mot varken A eller AA - alla knep är bra) Men som skrivet; Min gubbe blev nykter genom att dag för dag ta en öl mindre och noga anteckna klockslag och intag. Så nu är vi redo att satsa igen på varandra. Lite lätt så där. Vi börjar med en sommarsemester och om det fungerar så prövar vi med ett samboliv. Vad jag vill säga är att det finns hopp för alla.

FriaFia

Grattis, tråden.

Jag skakade hand med mig själv på att jag inte skulle tafsa på spriten fram till ettårsdagen. Nu har jag uppfyllt det löftet till mig själv.

Grattis, Nyman.

fem månader i bagaget. Det är super! Eller super och super - det är toppen!

:D

Jag länkar till två artiklar som beskriver suget = kidnappad hjärna

https://www.suntliv.nu/artiklar/bruk-och-missbruk/vad-hander-i-hjarnan-…

http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

Bitten Jonsson är mest känd för att hon introducerat kunskap om sockerberoende, men hon talar om "addiction" och förklarar mekanismen https://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw Ljudet hackar lite en bit in i föredraget men det är bara en stund. Jag minns nån här som hade stor nytta av att läsa hennes bok "Sockerbomben i din hjärna". / mt

Så småningom kommer den sanna glädjen. En glädje som inte framkallas av ett konstgjort rus. Man blir också äkta ledsen, inte nån fyllemelankoli. Alla känslor både bra och jobbiga är äkta. Inte blir livet en dans på rosor bara för att man slutar dricka men man slipper ångesten och skammen och det är mycket värt. Skräcken över att bli sjuk, att man förstör sin kropp. Nykter kan man lättare ta tag i sina problem. Jag upplevde ganska tidigt korta lyckoögonblick av tacksamhet för att jag slutat missbruka. Av stolthet för at jag tagit det steget.

Dancing with myself...

Så har det ofta känts...

sen fanns du där som en Röst i natten!

Och om du minns mig så kan jag säga att det har gårr sjukt bra (kanske tack vare en viss Bea)

Har inte varit här på ett tag så..ville väl kanske bara säja Tack och Ha de Bäst!

/I never forget ya!

Vad jag kan förstå efter ha läst runt här på forumet så kommer glädjen så småningom men det tar ett tag. Det är nu man ska träna på att stå ut, eller ta fram det tålamod som de flesta av oss rastlösa själar inte har. Inte jag i varje fall. Jag går ännu på ren vilja. Om du läser min tråd så ser du att lördagen inte var så kul. Men jag tror att glädjen kommer och då är den äkta. Ingen falsk glädje på flaska eller box. Jag tror man ska tillåta sig att vara ledsen när man faktiskt är det. Det är ju inte farligt. Men döva det inte. / FM

Förenklat är suget vad som håller oss levande. Det är det som får oss att äta när vi är hungriga och dricka när vi är törstiga. Det är det som får oss att slåss för maten när det är ont om den, eller att ta risken att jaga ett vilt djur. Problemet med oss är att alkoholen har hijackat våra hjärnor och fått dem att skicka samma sorts signaler om alkohol som om mat och dryck.

Va tangenterna slirade just nu..

Kanske inte så konstigt när man har sin "bästa# sluta dricka vän på tråden,,

Anyway! Du har betytt mer än någon( Förlåt Berra) än någon har..

Jag mår tusen ggr bättre än då..men ramlade på ett sätt idag..

Hur MÅR du?

Saknar/Saknat dig som FAN

/Mic

Kortvecka då. Skönt, om man skippar tanken på goda middagar och tillhörande vin. I kväll blev jag våldsamt sugen på att slå
mig ner framför tvn med lite a- fritt vitt vin. Skulle varit fullt nöjd med det. Undrar varför? Varför går det inte lika bra med ett glas med läsk? Det är som en ritual - vinglaset, vinet och bara försvinna ner i soffan. Mysmys. Nu gillar jag ju inte söta drycker så det kan ju vara en orsak till att även det a- fria känns extra festligt. Knepigt beteende. Vad står suget för egentligen??

Det är mer än Ok för min del..

FJag minns när du hjälpte mig upp den där somarn som aldrig ville ta slut..

Minns jag låg o slade o önskade att NÅGON MÅSTE

Det är mer än Ok för min del..

FJag minns när du hjälpte mig upp den där somarn som aldrig ville ta slut..

Minns jag låg o slade o önskade att NÅGON MÅSTE

Det är mer än Ok för min del..

FJag minns när du hjälpte mig upp den där somarn som aldrig ville ta slut..

Minns jag låg o slade o önskade att NÅGON MÅSTE

Som man kanske misstänker om man läser när det senaste inlägget gjord av mig så trillade jag på det igen.

Körde en nedtrappning igår denna gången med kontrollerad mängd, men nu är det helnyktert som gäller.
Jag höll mig i några dagar, sen skulle vi äta ute med bekanta på lite finare restaurang. Vin och öl flödade, och jag kunde ej stå emot när man gång på gång frågade om jag inte skulle dricka.Höll det dock relativt bra i mängden den dagen. Fortsatte dricka på helgen, körde vitt igen under nästan hela veckan. När jag sen kom till helgen så sade jag till mig att jag faktiskt var förtjänt att dricka lite för att må bra. "Lite" blev 6l vin och 14 öl på 4 dagar o sträck. Sjukade mig på måndagen för jag var mer död än levande.
Dock inte mer av det gamla nu, skönt att skriva ut det men måste se framåt.
Känns som man står framför ett stort berg att bestiga.

Jag tror mycket av den ångesten jag har är min felaktiga inställning att "jag kommer aldrig känna mig glad igen".
När kunde ni känna er riktigt glada? Vet att det låter barnsligt, men jag undrar om jag kommer kunna njuta av en middag med släkten när alla dricker och jag själv sitter där med en klump i halsen.
Hoppas inte jag har vart för negativ, är trots allt första dagen.

Det är verkligen ledsamt att du inte får den hjälp du känner att du behöver. Finns det läkemedel som kan lindra så borde man ju kunna få prova!
Som du säger, en liten push i början så man märker att man är på rätt väg kan göra all skillnad!
I början fick jag lugnande medicin (ej beroendeframkallande) som tog udden av det värsta.
Tror inte jag hade klarat mig utan.
Att man är extra retlig och irriterad känner jag igen. Tålamodet är noll och att varva ner är svårt.
Själv hade jag en jobbig natt med lite sömn.
I förmiddags stod jag i hallen och var ruskigt nära att gå till systemet. Hindrade mig i sista sekunden och tänkte på de nyktra dagar jag har bakom mig. Vill inte börja om på noll en gång till!!
Hoppas din dag blir okej trots allt!
Hejjar massor på dig!
Kram

Var svaret jag fick när jag frågade varför.
Förklarade att de visst behövs. Och eftersom att tabletterna inte är beroendeframkallande eller liknande så förstår jag inte skadan med att ta dom. Jag kan hålla upp någorlunda på veckorna men trillar dit då och då. Helgen däremot. Inte haft en nykter helg på Länge. Även om jag bestämt mig tidigare för att sluta bär benen mig till bolaget och plötsligt vaknar man upp dagen efter och ångrar sig.

Finner att han tar allt för lättvindigt. "Bara sluta dricka" "är ju bara ta på sig skorna och gå ut och göra något" känns verkligen som att han inte förstår.
Och som jag sa, varför göra något så svårt som möjligt när de finns hjälpmedel. Till en början iaf. Hade man bara känt att man klarade några veckor skulle man kanske sen kunna testa sluta med medicinen. Men att få en liten pusch i ändan i början skulle verkligen inte skada.

Är extra lättretlig nu för tiden så blir snabbt sur över småsaker. Men detta finner jag befogenhet att vara förbannad över.

Det låter väldigt tufft för dej! Du känner inte heller att du har fått någon förklaring till läkarens beslut? Du har absolut inget att skämmas för. Nu får du helt enkelt ( svårt) ta en liten stund i taget. Steg för steg, ge inte upp!

Läkaren sa ju nej till piller som ska ta bort suget. Men pratade med min terapeut efter som lovade att hen skulle prata med läkaren och säga att jag skulle få de ändå. Men nu ringde läkaren och sa att jag inte fär de. "Nej jag tänker inte skriva ut de åt dig, nu är de bara att du tar och slutar. Prov på fyra veckor för att se så du faktiskt gjort de"

VAFAN. Har ju bestämt mig nu. Inte mer vin. Men varför ska man PLÅGAS när de finns medicine som hjälper en att lyckas. Förstår Inte tankegången där. Jävla idiot... Totalt onödigt be om hjälp och skämmas ögonen ut sig (plus att de nu finns dokumenterat i journalen) när man inte får någon hjälp ändå.

Det var längesedan. Känns fantastiskt. Nått hände förra veckan, jag fick en sån känsla av - vad tusan gör jag?! Tanken har väl funnits där förut men nu var det något annorlunda. Jag funderade på min inställning, vill jag verkligen sluta dricka? Jag kom på att många gånger tänker jag det bara utan att verkligen mena det. Man vet att man borde men det är för lätt att ge efter och ta det där glaset för att man vet att det känns så bra för stunden. Vad spelar det för roll? Nu känns det mera som om jag verkligen vill. Jag är inte felfri på något sätt, jag kommer kanske att trilla dit igen. Just nu känns det förbaskat bra.

...och som vanligt ligger jag här i sängen natten mot Måndagen och försöker värdera den veckan som har gått.
Början på veckan minns jag knappt, den känns så långt borta, en femdagarsvecka...

Minns att jag hade ett utvecklingssamtal med chefen i fredags, kunde förutsäga vad som skulle tas upp, gamla klagomål och för all del nya...
Det ständiga tjatet om att effektivisera jobba hårdare och snabbare, enda sättet att få löneförhöjning.
Motargumenterade med att han inte tog upp de förbättringar jag hade gjort, utan bara såg på de gamla.
Och att jag redan ligger på min maxprestation för att inte behöva gå in i väggen igen, så det blir ingen mer effektivisering från mitt håll...
Usch ja, det där samtalet satte min känslor i svallning igen, inget bra avslut på en effektiv vecka, ur min synvinkel...
Är en känslomänniska och jag behöver inte toppa eller bottna flera gånger i veckan, försöker skapa en inre harmoni men alla verkar älska att trigga mig hela tiden.
Ibland blir jag så less på skiten och funderar på om inte man ska lösa ut arbetslöshetsförsäkringen ett tag, för första gången.
Inget roligt med frugan heller, hennes jobb har kickat tre av hennes närmaste kollegor under förra veckan, de hade jobbat fjorton år...
Hon har bett dottern att hjälpa henne med ett CV, det är aldrig försent men vi vet av erfarenhet att det är en åldersrasisim på arbetsmarknaden nuförtiden.
Så vi båda sitter hemma vid köksbordet och försöker klå varandra i vem som verkligen har det sämsta jobbet.
Vi älskar våra arbetsuppgifter men har svårt att klara av ledningen och kollegorna som triggas att hänga med i särskiljningen, de tror att de favoriseras, men vi ser någonting helt annat.
Eller så har vi bara blivit gamla och griniga av erfarenheten...

Vad är motpartern till detta då?
Familjen naturligtvis och helgerna, det är tiden då vi rår oss själva, och rår om varandra.
Vad skulle jag vara utan min familj, antagligen en nedsupen enstöring.
Min identitet finns som pappa och man, son och broder, svåger och svärfar, granne och kompis, knappast som en god kollega eftersom jag ifrågasätter så mycket.
Är rättvisan viktig?, ja i min värld så är den det, det är den uppfostran jag har fått i vilket fall.
Men idag så vinklas allt mer till att sköt dig själv och skit i andra, roffa åt dig om du kan, annars är du en looser.
Man är ansvarslös så länge man inte uppdagas, och blir man uppdagad, neka ända in i absurdum.
Känner igen takterna ifrån misstanke om att man är alkoholist, men ganska skönt när man har givit upp och erkänt allihopa.

Min helg då, ja gissa vad...
Haha, ja jäklar, guess what?, garaget naturligtvis, denna evighetsuppdrag, tar liksom aldrig slut.
Jo jag har ju berättat om hur det ständigt grisas ner med bröte, speciellt efter varje ombyggnation.
Nu dedikerade vi en hel helg på fyra personer...
Röj?, jajemän no bullshit, vi släpade ut allt på garageinfarten och sedan bar vi in det igen men i en annan ordning, efter att ha dammsugit och våttorkat golvet.
Men kasta då?, två släpvagnar blev det till sopen, jag nästan stod och grinade där på garageuppfarten...men ...men ...men den där grejen hör ju till den däringa saken, och den där brädstumpen kan vara .."bra att ha", har ni hört det förut?
Självaste incitamentet till denna självuppoffrande insats är att vi i om en snar framtid ska åtminstone få in en bil i detta garage..

Jag måste lära mig att kunna släppa det förflutna, frugan dikterade villkoren för vad som fick vara kvar i garaget, och jag fick bara igenom kanske 40% av mina bra att ha grejor.
Vet ni, det känns faktiskt skönt att kunna lyfta bort dessa ok ifrån mina axlar, någon annan tog beslutet åt mig.
Hamstrandet är ingen trygghet, det blir i längden en belastning.
Men det blev många koppar kaffe och en exploderande huvudvärk när man tvingas till att ta många och snabba beslut.
Vid flera tillfällen så saknade jag en möjlighet att gå ut i trädgården och bara sätta mig och skingra tankarna med en rök.
Eller kanske t.om en kall pysch!

Men det tillhör ju ännu mer det förgångna, det hamnade ju i en släpkärra för återvinning för lääänge sedan.
Och ska jag enkelt erkänna så....var det bästa utstädningen jag någonsin har gjort.
Att sluta dricka gav mig fast mark under fötterna igen, det var mycket gungfly under lång tid dessförinnan.

Så jag kan med gott samvete fortsätta med detta evighetearbete att städa ur garaget, det kommer väl aldrig bli helt klart, eller?
Så när man en gång kommer till Sankte Per och han frågar vad min livsuppgift var i mitt föregående liv, så kan jag enkelt svara, att försöka städa ur det.

Rent samvete?
Njae, men jag börjar få fason på mitt garage i alla fall, en bit på väg...

Berra

Jag delar verkligen dina härliga känslor över allt som blir så lmyckey lättare när man är nykter!! Grattis till dej!
Jag glider också mer med nu, räknade varje dag i början men inte nu längre. Det går många dagar utan en tanke på alkohol nu.