Senaste kommentarerna i forumet

Det var längesedan. Känns fantastiskt. Nått hände förra veckan, jag fick en sån känsla av - vad tusan gör jag?! Tanken har väl funnits där förut men nu var det något annorlunda. Jag funderade på min inställning, vill jag verkligen sluta dricka? Jag kom på att många gånger tänker jag det bara utan att verkligen mena det. Man vet att man borde men det är för lätt att ge efter och ta det där glaset för att man vet att det känns så bra för stunden. Vad spelar det för roll? Nu känns det mera som om jag verkligen vill. Jag är inte felfri på något sätt, jag kommer kanske att trilla dit igen. Just nu känns det förbaskat bra.

...och som vanligt ligger jag här i sängen natten mot Måndagen och försöker värdera den veckan som har gått.
Början på veckan minns jag knappt, den känns så långt borta, en femdagarsvecka...

Minns att jag hade ett utvecklingssamtal med chefen i fredags, kunde förutsäga vad som skulle tas upp, gamla klagomål och för all del nya...
Det ständiga tjatet om att effektivisera jobba hårdare och snabbare, enda sättet att få löneförhöjning.
Motargumenterade med att han inte tog upp de förbättringar jag hade gjort, utan bara såg på de gamla.
Och att jag redan ligger på min maxprestation för att inte behöva gå in i väggen igen, så det blir ingen mer effektivisering från mitt håll...
Usch ja, det där samtalet satte min känslor i svallning igen, inget bra avslut på en effektiv vecka, ur min synvinkel...
Är en känslomänniska och jag behöver inte toppa eller bottna flera gånger i veckan, försöker skapa en inre harmoni men alla verkar älska att trigga mig hela tiden.
Ibland blir jag så less på skiten och funderar på om inte man ska lösa ut arbetslöshetsförsäkringen ett tag, för första gången.
Inget roligt med frugan heller, hennes jobb har kickat tre av hennes närmaste kollegor under förra veckan, de hade jobbat fjorton år...
Hon har bett dottern att hjälpa henne med ett CV, det är aldrig försent men vi vet av erfarenhet att det är en åldersrasisim på arbetsmarknaden nuförtiden.
Så vi båda sitter hemma vid köksbordet och försöker klå varandra i vem som verkligen har det sämsta jobbet.
Vi älskar våra arbetsuppgifter men har svårt att klara av ledningen och kollegorna som triggas att hänga med i särskiljningen, de tror att de favoriseras, men vi ser någonting helt annat.
Eller så har vi bara blivit gamla och griniga av erfarenheten...

Vad är motpartern till detta då?
Familjen naturligtvis och helgerna, det är tiden då vi rår oss själva, och rår om varandra.
Vad skulle jag vara utan min familj, antagligen en nedsupen enstöring.
Min identitet finns som pappa och man, son och broder, svåger och svärfar, granne och kompis, knappast som en god kollega eftersom jag ifrågasätter så mycket.
Är rättvisan viktig?, ja i min värld så är den det, det är den uppfostran jag har fått i vilket fall.
Men idag så vinklas allt mer till att sköt dig själv och skit i andra, roffa åt dig om du kan, annars är du en looser.
Man är ansvarslös så länge man inte uppdagas, och blir man uppdagad, neka ända in i absurdum.
Känner igen takterna ifrån misstanke om att man är alkoholist, men ganska skönt när man har givit upp och erkänt allihopa.

Min helg då, ja gissa vad...
Haha, ja jäklar, guess what?, garaget naturligtvis, denna evighetsuppdrag, tar liksom aldrig slut.
Jo jag har ju berättat om hur det ständigt grisas ner med bröte, speciellt efter varje ombyggnation.
Nu dedikerade vi en hel helg på fyra personer...
Röj?, jajemän no bullshit, vi släpade ut allt på garageinfarten och sedan bar vi in det igen men i en annan ordning, efter att ha dammsugit och våttorkat golvet.
Men kasta då?, två släpvagnar blev det till sopen, jag nästan stod och grinade där på garageuppfarten...men ...men ...men den där grejen hör ju till den däringa saken, och den där brädstumpen kan vara .."bra att ha", har ni hört det förut?
Självaste incitamentet till denna självuppoffrande insats är att vi i om en snar framtid ska åtminstone få in en bil i detta garage..

Jag måste lära mig att kunna släppa det förflutna, frugan dikterade villkoren för vad som fick vara kvar i garaget, och jag fick bara igenom kanske 40% av mina bra att ha grejor.
Vet ni, det känns faktiskt skönt att kunna lyfta bort dessa ok ifrån mina axlar, någon annan tog beslutet åt mig.
Hamstrandet är ingen trygghet, det blir i längden en belastning.
Men det blev många koppar kaffe och en exploderande huvudvärk när man tvingas till att ta många och snabba beslut.
Vid flera tillfällen så saknade jag en möjlighet att gå ut i trädgården och bara sätta mig och skingra tankarna med en rök.
Eller kanske t.om en kall pysch!

Men det tillhör ju ännu mer det förgångna, det hamnade ju i en släpkärra för återvinning för lääänge sedan.
Och ska jag enkelt erkänna så....var det bästa utstädningen jag någonsin har gjort.
Att sluta dricka gav mig fast mark under fötterna igen, det var mycket gungfly under lång tid dessförinnan.

Så jag kan med gott samvete fortsätta med detta evighetearbete att städa ur garaget, det kommer väl aldrig bli helt klart, eller?
Så när man en gång kommer till Sankte Per och han frågar vad min livsuppgift var i mitt föregående liv, så kan jag enkelt svara, att försöka städa ur det.

Rent samvete?
Njae, men jag börjar få fason på mitt garage i alla fall, en bit på väg...

Berra

Jag delar verkligen dina härliga känslor över allt som blir så lmyckey lättare när man är nykter!! Grattis till dej!
Jag glider också mer med nu, räknade varje dag i början men inte nu längre. Det går många dagar utan en tanke på alkohol nu.

Då skriver jag om ytterligare en fin dag!!

Idag har jag haft en härlig dag igen. Vaknade runt 8 och drog mig länge i sängen. Sedan städning, planterat pelargoniasticklingar som blev jättesöta, varit på konsert, sovit i solen och sett sonen spela fotbollsmatch. Allt tack vare att jag är utvilad och inte bakfull och dödstrött hela tiden. Orkar mer och mer för varje nykter månad som går!!! Snart fem månader! Glädje!!!

Just det där behövde jag höra idag. "... den som alltid gör fel" fan så bekant.

Tack för omtanken. Har medicinerat med SRRI i flera år tidigare. Dom hjälpte dock inte utan hade under alla år kontinuerliga panikångestattacker. När jag slutade med dom började jag faktiskt må bättre än när jag tog dom. Hade inte en enda PA på flera år. Ångesten var dock kvar och jag drog även på mig en depression pga sjukdom. Fick då KBT vilket jag var på några gånger. Men efter tre uteblivna besök pga sjukdomen som drog ner mig blev jag avskriven och fick inte gå kvar. Tog mig halvt ur deppen men har väl inte varit mig helt lik sen dess (här jag började självmedicinera) för ett halvår sen bestämde jag mig för att testa SRRI igen. Och oj vilket helvete de var. Insättningssymptomen från helvetet i fyra veckor. Pratade med läkaren som sa att jag skulle ge de fyra veckor till. Hade under den här tiden panikångestattacker dagligen igen vilket jag som sagt inte haft sen jag slutade med medicinen förra gången. Så slutade till slut igen och läkaren sa att jag nog inte tålde SRRI när man reagerade så kraftigt. Så 8 veckors helvete i onödan. Sen tog de minst 8 veckor till att känna sig normal då utsättningssymptomen var minst lika jobbiga som insättnings. Här ökade min alkoholkonsumtion ännu mer för att fly undan obehaget.
Har iaf svurit på att aldrig ta den sorts medicine med då de höll på att sluta väldig illa denhär gången med självmordstankar för att slippa in/utsättningen.
Funderat på att be om KBT igen men halvt tappat förtroendet för läkare efter alla fruktansvärt dåliga bemötanden man fått.
Blev kanske lite rörigt men jobbigt skriva på mobilen (ursäkta eventuella autocorrect fel också)

Men som sagt. Tack för omtanken :)

Hej M_K
Du har det riktigt svårt med din ångest. Jag undrar om du sökt hjälp med samtal och ev. Medicin? Att leva med ångest tar mycket kraft. Att regelbundet dricka alkohol sätter hjärnans egen förmåga ur funktion. Efter en tid borde det ha rättat till sej med de olika nivåerna av tex. Serotonin och Dopamin som ökar välbefinnandet. Men för att orka just nu, sök hjälp inom vården. Vänd dej till sjukvårdsrådgivningen 1177 eller kontakta din hälsocentral. Var rädd om dej!

Ja. Början av dagen har varit ok. Inte direkt gjort något men heller inte haft ångest.
Nu börjar den dock krypa på. Tänkt mycket på livet idag och vad man vill med de. Vill tex flytta men är omöjligt just nu. Vill bli smal igen så man mår bättre med sig själv. Finna ergin och glädjen man hade för några år sedan. Men allt känns övermäktigt. Känns nu som att tiden rinner ifrån mig. Jag har bara ett liv men jag gör inte något för att leva de livet. Egentligen hade jag velat spola tillbaka tiden och göra om och göra rätt. Slösar verkligen bort mitt liv.. Så avundsjuk på alla ångestFria människor. För är verkligen så jag ser dom. Fria. Jag känner mig tjättrad till bojor av ångest som håller mig tilllbaka. Det alkoholen hjälpte med. Dämpa ångesten så man kan ta sig ut och göra saker. Är rädd för att sluta, för hade ju ångest redan innan jag började självmedicinera och då fick man aldrig paus från skiten. Är de så de kommer bli igen? Konstant ångest utan dagar för vila från de monstret? Pest eller kolera. Men har ju valt nu. Ångesten skadar ju inte organen som alkoholen gör iaf. Men nog fan är den svår att leva med.
En sak är då säker. Hade inte alkohol varit skadligt hade jag Aldrig slutat.

Man behöver känna förtroende för den man ska vara förtrolig med. Blir glad å dina vägnar, M.

Tack för era kommentarer, det är alltid lätt att missförstå i textformat istället för om man skulle prata ansikte mot ansikte. Nu är det söndag = ingen alkohol. Så nu har jag öppnat alkoholfritt vin, gjort en jättegod sås och smuttat en aning. Känns ändå festligt! Smaken är väl inte riktigt likadan, men helt ok, åt svartvinbärshållet.... Periquita, ett rött alkofritt från systemet. Jag fortsätter på min väg. Allt gott till er andra på era vägar!

att de flesta här har tittat på Djävulsdansen med Ann Söderlund och Sanna Lundell ? Jag tror även den finns kvar på SVT Play.
Jag har denna helgen tillbringat underbar tid med fina vänner från gemenskapen krönt med ett föredrag av just Sanna Lundell.

Och jag hoppas så innerligt att alla, både beroende och medberoende, får möjlighet att lyssna på henne !! Hon är en juvel !!

Eftersom jag är en beroende, en alkoholist....fast nykter sådan, så fastnade jag för hennes mycket bestämda åsikt att en beroende inte är just bara "en beroende" utan även är en människa av kött och blod, med känslor, ett medvetande, drömmar och förhoppningar, bra arbetskamrat/släkting/vän mm mm...........

Det är så lätt att kategorisera en människa utifrån dennes sjukdom och därmed tro att den personen är så handikappad så den inte klarar annat än att dricka...Och då glömmer man bort att det kan vara en kär vän. Att höra det från en medberoende som jobbat hårt med sig själv i flera års tid ger mig en sådan lättnadskänsla om att det inte är helt kört för mig utan jag kan få vara en människa utan behöva bli trampad på. I min egna familj är jag den som alltid gör fel om jag är i närheten och är jag inte närvarande så är jag iaf skyldig till det som händer. Och jag tror aldrig det kommer att ändras hur länge jag än är nykter. Just därför känns det skönt att få höra att det finns folk som lär sig att ta ansvar för sina liv utan att lägga bördan på andra.

Sanna har numera förmågan att se på sig själv "utifrån" och även med ett skratt över tokigheter hon, OCH vi andra har gjort, och det blev en hel del fniss i publiken när vi kände igen exakt hur en del av de medberoende vännerna i gemenskapen fungerade eller har fungerat :-)) Återigen blir det så uppenbart att vi är så otroligt lika i våra respektive sjukdomar att vi kunde vara syskon hela högen. Vi följer vårt schema i vår utveckling av sjukdomen och vi kommer till ett vägskäl som för mig som beroende betyder död eller liv och för medberoende förlust av det egna livet eller ett nytt friskt liv.

Efter en sån här helg är jag så otroligt glad för att jag inte tar det första glaset utan får må så gott med så fina vänner ! Ta hand om er därute och välj att vara nykter en dag i taget ! Allt blir så mycket enklare då !

Oj, vad det svajade :)! Vi får väl se om jag kan tjura på som jag sagt till midsommar. Lite prestige i det också ;), kram/ FM

Nej, absolut att du ska vara kvar, tt. Den här diskussionen är ju jätteintressant och visar ju hur olika vi tänker och hur alkoholen påverkar oss på olika sätt. Jag vill hemskt gärna följa dina tankar och din resa så jag hoppas du stannar kvar. Kram/ FM.

Vad skönt att du får hjälp av nån som verkar bra. Hoppas du fortsätter skriva så vi får ta del av hur det går. Lycka till! / FM

Jag ser absolut inget fel med ditt varande här. Orsaken till att jag funderade på att flytta ut diskussionen var en oro för att det skulle uppstå en diskussion mellan santorini (eller kanske flera andra från forumet) och mig, som kunde tränga in i ditt utrymme på ett för dig ovälkommet vis. Jag upplever helt som du att det är känsligt här att tala om att fortsätta dricka, så jag är kanske litet överkänslig på den punkten.

Som jag skrivit tidigare, så är jag uppriktigt intresserad av höra mera om hur det går för dig.

Till födelsedagen och till nykterheten. Vet du jag tycker att du ska fortsätta att tjata om fördelarna, det är så vi kommer ihåg varför vi inte dricker. Mycket bättre att fokusera på allt man vinner istället för att älta nackdelarna tycker jag.

Bara orolig, bara påpekat i all välmening. Jag ska inte kommentera det mer, sagt mitt så Stingo vi lägger ner den här diskussionen istället för att flytta den. Jättebra Träningstanten om du känner att det fungerar för dej nu. Du skrev i ditt första inlägg: "jag insåg att jag inte klarar att dricka måttligt", därav mitt inlägg. Plus mina egna erfarenheter av tidigare försök. Men jag önskar dej verkligen lycka till vad du än väljer. Kanske du är en av dom som klarar det. Uppenbarligen finns dom.
Du ska absolut fortsätta att skriva här.

Jag tänker också att vi alla behöver stöd här oavsett vilket mål man har. Jag skäms inte över min oförmåga att kunna dricka lagom. Vi har löst det med att sluta köpa BiB och köper bara den flaska som vi ska dela just den dagen. Jag har även köpt alkoholfria viner som jag ännu inte provat. Det har hittils inte varit något problem med vardagsdrickande sedan jag registrerade mej här, för snart 3 veckor sen. För mej är det en tydlig vändning som jag är nöjd med. Fint att du LN säger att det är ok att delta här ändå! Det är ju ändå ett stort steg att förändra sina vanor. Tack för stödet!

Klart att du ska vara kvar här! Så är det bara. Det här forumet är till för alla, ALLA, som grunnat lite extra över sin relation till alkohol och inte känner sig helt tillfreds.

Förra vevan jag tog ett uppehåll, i höstas, så hade jag tanken om att bara jag "håller ut" tillräckligt länge nykter så kommer jag att kunna dricka som folk sen. Det var mitt hopp, min livlina, vad jag hade i sikte. Den här vevan ser det lite annorlunda ut. Jag har så mycket symptom på en alkoholisthjärna att jag börjar förstå att om nåt måttlighetsdrickande ska komma på fråga för min del så måste jag avgifta mig rejält först. Detta är min personliga tro, baserat på personliga erfarenheter och tankar, och gäller för just mig. Kanske är även detta önsketänkande, kanske är det total avhållsamhet som måste bli the final solution för min del. Ja, men okej då. Just nu tänker jag i allafall på det här viset och det är ett steg framåt jämfört med hur jag tänkte i höstas. Jag kan inte jämföra mig med någon annan, jag kan bara ha mig själv som utgångspunkt.

Dina tankar om att måttlighetsdricka respekterar jag fullt ut.

Stor kram!

se levern som avgiftad nu efter sju veckor. Rent fysiskt känner jag mig inte speciellt annorlunda. Tror jag har en rätt "trög" kropp som inte så lätt låter sig påverkas av vare sig det ena eller det andra. Men är kroppen okänslig är mitt psyke definitivt inte det. Det känns fortfarande så enormt bra att inte utsätta sig för att bli för full, skämma ut sig, ha ångest över minnesluckor och ha ångest över det jag kommer ihåg, vara förjäkla bakis... Fortfarande är det en lättnad för mig att slippa jakten på alkohol, slippa ängslas över att det inte räcker, besväret med att fixa mer, skammen över min egen futtighet, känslan av att gå krokig med sluttande axlar och inte vilja se andra människor i ögonen. Det är skönt att inte behöva betrakta vardag som bara en transportsträcka, skönt att möta min spegelbild om morgnarna (även om jag inte så mycket uppskattar synen så beror det i allafall inte på att jag söp till kvällen innan).

För egen del känns det också som ett friskhetstecken att jag inte så fanatiskt räknar dagar. Förra gången var det som att för varje avverkad nykter dag spändes gummibandet åt ytterligare ett snäpp. Till slut brast det och jag tog mig äntligen den där efterlängtade fyllan - som inte var magisk på minsta sätt utan bara precis som vanligt.

Tänker en hel del på dom här tre, fyra månaderna av avhållsamhet som gärna får passera.
Tänker att jag gärna vill det.

Men vad är det som är skrämmande med måttlighetstanken ? Här på forum är allt eller inget mottot som accepteras. Har man annan uppfattning så kommer reaktionerna direkt. Det hejas och grattas för varje alkoholfri dag, vecka eller månad. Förstår inte heller varför Stingo vill lyfta ur diskussionen ur den här tråden för att flytta till sin egen? Jag är obekväm och har obekväma åsikter. Ganska ovälkommet här känner jag. Man ska tydligen vara alkoholiserad, gå på antabus och behandling på beroendecentrum för att bli accepterad. Antagligen är mina kommentarer och åsikter upprörande. Men det finns stöd för mina åsikter om måttlighet. För många är det den väg som passar bäst och som man är motiverad att gå. Det finns ju även behandling med en sådan inriktning, så jag kan inte vara helt fel ute. Är jag ensam om den inställningen här så kanske jag ska avsluta mitt engagemang här.

Jag har firat födelsedag alldeles nykter. Underbart och jag trivs så med att vara nykter hela tiden. Fördelarna har jag skrivit om tidigare så inget mer "tjat" om det :)
Kämparmed min rastlöshet och känner att jag ibland är uppe i varv och skulle "behöva" ett glas vin för att varva ner. Det hade ju varit kanon om jag funkade så att jag kunde ta ett glas och vara nöjd sedan. Många kan ju det. MEN inte jag och nu har väl den polletten äntligen trillat ner. Jag är som sagt fortfarande nykter och nu är det inget konstigt längre. Alla vet det och accepterar det i min omgivning. Inga frågor längre och det är skönt. Barnen tycker att det är lite konstigt men de vet ju inte hur det var, när det var riktigt illa. Tack och lov!! Jag är nöjd och tacksam mest hela tiden och det blir bara lättare och bättre för varje nykter dag. Har liksom fått mitt liv tillbaka. Fel! Jag TOG kommandot över mitt liv igen :)
hoppas alla har en skön vårdag :)

Hej TT,

Läste just ditt inlägg i FM:s tråd. Det känns lite tråkigt att du ser det alkoholfria livet som ett uttryck för präktighet. Jag skulle nog säga att det är grymt opräktigt att lägga sig ner på rygg och ge upp inför alkoholen. Att erkänna att man är helt jäkla maktlös och att kombon av en själv + alkohol inte funkar längre. Det är långt ifrån präktigt. Du har självklart rätt till din uppfattning av det hela, men jag tror inte någon på forumet har ett behov av att visa sig duktiga inför någon som är i början av sin resa. Snarare tvärtom, så blottar man ju sina egna svårigheter. Ja, hur eller hur.

Men som du säger, så tar det lång tid.

Kanske vi kan flytta den här diskussionen ur träningstantens tråd? Skall se om jag får ihop något inlägg i min egen. Där har det här ju diskuterats redan länge.

Jag har haft mitt första samtal, med en erfaren kvinna som kan det här med beroende. Det var en oerhörd lättnad att jag fick förtroende för henne. Det blev ett förnyat hopp om en framtid.
M