Senaste kommentarerna i forumet

Hej Träningstanten,

Kan inte mer än att helt instämma med m-m och Santorini. Jag känner så väl igen mig i vad du beskriver om goda middagar och mat. Mannen och jag "levde för" att få slå oss ner i soffan med goda härliga små italienska delikatesser och sedan äta god och lyxig middag. Antingen vi två eller i goda vänners lag. Det var liksom vi. Det var vad vi gjorde. Och det är väl inget fel med det. Men när man börjar köpa oxfile på tisdagar för att få öppna en Amarone, tja, då är det nog fara å färde. En stor del av den goda matupplevelsen var helt klart kopplad till att få dricka vin och champagne. Man kan ju inte låta den fina maten få förfaras.

När jag slutade dricka så tyckte jag förbannat synd om mig själv. Hur skulle man nu kunna äta en god middag igen? Vinet som lyfter alla smaker och blablablabla. Alla måltider blev plötsligt måndagsgråa och trista. Varför skulle jag anstränga mig? Det var ju ingen ide. Vem fan vill dricka mellanmjölk till biffen? Allt smakade trist, det var trist att laga mat osv. Jag formligen vältrade mig i självömkan.

Men någonstans så höll jag ut. Jag skriver inte detta för att verka som en duktig flicka. Jag skriver det till dig för att ge dig hopp. Jag höll ut och sakta men säkert kom matintresset tillbaka. Om än i något förändrad form. Vet du - jag lagar så mycket bättre och godare och nyttigare mat numera. Plötsligt fick jag tillbaka en massa smaklökar som jag inte visste hade varit på semester. Mitt smak- och luktsinne har förbättrats påtagligt. Nu kan jag återigen njuta av en god och vällagad middag. Jag tänker ärligt talat inte på att det ska öppnas en vinare till middagen. Jag får mina sug, oftast mellan 16-18, innan jag ska äta. Men när jag väl sitter där så njuter jag verkligen av maten.

Jag tror att du inte kunde tänka på annat än vin, eftersom alkohjärnan insåg att den inte skulle få sitt. Sedan tolkar du det som saknar-vinet-till-goda-maten. Nu är alkohjärnan i schack, eftersom det vet att den kommer få något på lördag igen. Du kan ju fundera lite över varför det faktiskt är en så oerhört stor grej att inte få dricka vin till middagen. Egentligen. Men jag kan ju ha fel så klart. Jag hoppas att det går bra för dig.

Kram

Vad bra att du hällde ut! Kul att en kompis kom över, nästa gång får du bjuda på kaffe. Det jag önskar (som många, många, många andra) är ju bara ett vanligt-måttligt-socialt-normalt-trevligt-drickande. Kanske är det möjligt efter ett längre uppehåll och med ett strängt överjag. Äsch så kommer det en ny långhelg nästa vecka. Jag har börjat gilla 5 arbetsdagars veckor. Tack för ditt tips om motivation!

kom min vän hem till mig på eftermiddagen. Vi satt i solen tog 1 glas rosé. Min man kommer hem och blir skitlack för att jag sitter och dricker vin mitt på dan.
Jag frågade om vi skulle hälla ut det som står i skåpet och han tyckte att vi skulle göra det. Detta kommer att göra skillnad för mig. Även om jag smyger med mitt drickande och har hemliga gömmor så har jag ögonen på mig och det kommer bli lättare att låta bli. Just nu finns det ingen gömma och jag ska göra vad jag kan för att det ska förbli så.
Jag fick ett råd av en gammal chef en gång som hade gått igenom mycket. Jag frågade hur hon orkade och hennes svar har jag använt många gånger. Ta nått som gör dig glad (motiverad) och frossa i det. Kan vara precis vad som helst, nystädat, en fin fjäril, vunnit på triss alltså nått som får en att bli glad (eller motiverad) och bara tänk på det. Det hjälper faktiskt.

Andningen är EN bra metod

Jag lovar dig LenaNyman och mig själv såklart, att det inte blir några resor till föräldrarna på bra länge!!
Det är destruktivt så det bara skriker om det.
Jag är allergisk mot alkoholfyllda miljöer och tänker inte utsätta mig för den frestelsen och det fördärvet.

Hade ikväll en av mina närmaste vänner på besök.
Hon berättade att hon har sökt psykologhjälp pga allt hon har gått igenom i och med mitt missbruk. MITT missbruk. Jag har nog inte förstått allt hon har behövt stå ut med och hur mycket av sig själv hon har offrat för min skull.
Hur har jag egentligen behandlat dom som står mig nära? Hur mycket skada har jag åsamkat genom att själviskt hänge mig åt drogerna? Tanken är otäck och skrämmande. En väckarklocka som ringer alldeles för sent.
Ikväll grät jag. För första gången på månader vågade jag släppa efter för alla känslor och låta sorgen skölja över mig. Kvar fanns inte en tomhet, utan en klarsynthet.
Nykterheten är inte lika skrämmande längre.
Det är i den jag vill leva och låta mina relationer utvecklas på lika villkor.

Vill bara säga att jag tror att du är på rätt väg. Andning är ej bra metod för att släppa det som okuperar hjärnan. Stopp-andning har jag lärt mej. Sit4 på en stol med båda fötterna i golvet. Ta ett jättedjupt andetag och håll andan!, så lönge det går och liiite till. Släpp, ut luften och släpp ivägvtanken. Upprepa övningen 3 ggr. Man kan även ligga ner och göra Stopp-andning. Testa!

Ingen fara :) Som sagt så tycker jag du ska försöka igen! :) Hur har det gått?

Tack Santorini,
Jag förstår att du pratar av erfarenhet och är glad över att bli ifrågasatt. Det är ju därför jag finns med här på forumet. Det är värdefull kunskap som delas här. Jag ska verkligen tänka igen min egen avsikt och mitt eget mål. Det kan ligga nåt i det du säger attcdet är berusningen jag ändå vill ha. Därför testar jag alkoholfritt nu till helgen. Ibland kan man måsta genomskåda sina egna argument. Först därefter ta ett moget beslut.

Alla får göra sina egna val och ta sina egna beslut men att maten inte skulle smaka utan vin är bara en ursäkt. Efter tre års nykterhet kan jag säga som m-m att maten smakar utmärkt. Dessutom är jag en mycket bättre kock när jag inte är lullig av vinet. Ibland köper jag Torres Natureo rödvin 0,5% som smakar helt ok, om jag vill ha nåt annat i glaset. Helt ok alternativ, prova med det, då vet du om det är vinet eller berusningen du vill åt.

Jag tycker att allt tal om måttlighetsdrickande är väldigt farligt för oss som har beroendeproblematik. Det blir lätt en ursäkt likaväl som när rubriker slår fast att ett glas vin om dagen är bra för hälsan. Då glömmer vi lätt det där med att det är ETT GLAS det talas om. Jag skulle aldrig riskera den dyrköpta frihet som min avhållsamhet från alkohol innebär för risken att falla dit igen. Aldrig.

I all ödmjukhet vill jag belysa en sak du skriver: "Jag blir helt fokuserad på den regel jag satt upp och tanken lämnar inte mitt huvud. Typ att "ingen frukost utan träning först" . Samma känsla infann sej vid totalt vinförbud. Jag tänkte inte på annat". Finns inte då risken Träningstanten att det blir samma sak med måttlighetsdrickandet? Det är väldigt skönt och befriande att inte behöva fundera på när och vad som är lagom, ja alla tankar som kretsar kring alkohol.
Lycka till vad du än väljer!

Har uppdaterat min tråd om helgen. Den var hemsk! Både mamma och pappa var onyktra dygnet runt och jag for väldigt illa. Så i all ångest och oro tog jag tre glas vin på söndagen.
Men idag har det hittills känts okej. Jag har varit på terapi och nu har jag tvättstugan. Försöker släppa tanken på mina föräldrar och fokusera på mitt eget välmående.
Precis som du har jag en depression och panikångest i botten. Jag får SSRI som har funkat okej. Men nu när jag brottas med mitt missbruk så har så klart mycket av ångesten kommit till ytan. Den här gången vill jag inte fly undan med alkohol utan försöka lösa problemen, bl a med terapi som är jätteskönt.
Hur mår du idag? Känner igen det där med att livet ger en käftsmällar. Inte nog med att man ska tampas med alkoholproblemen. Man måste möta alla andra problem som dyker upp under vägen.
Vi måste stötta varandra!
Ha en fin dag och fortsätt kämpa!
Kram

Gillar båda era inlägg UB och LN. De ger mycket att tänka på. Det som slår mig är att "båda lägren" nog har lika svårt att förstå varandra. Alltså både den beroende och den medberoende har lika svårt att förstå varför den andre tänker och handlar som den gör. Det som ser så kristallklart och enkelt ut utifrån, blir lika omöjligt att räta ut inifrån.

Som del av beroende sidan, så tycker jag att berikande att höra anhörigsidan här. Det ställer ens eget beteende i annan dager. ;-)

Kram till er båda

Jag vill inte att du ska hälsa på dina föräldrar på ett tag.
Jag tycker det verkar destruktivt just nu.
Jag vill att du ska lyckas hitta tillbaka till ro.
Jag blir helt frustrerad när jag läser ditt inlägg.

Bamsekram till dig!

Glad att du lånade min tråd. :)

Blev mycket att fundera över, känner jag. Och mitt i allt blev jag så glad över att jag inte känner att du hoppar på mig och att jag inte känner nåt behov av att inta försvarsställning. Man ska vara glad för det lilla här i livet. ;)

Jag gör nog mina felval på grund av att det är känslorna som styr. Inte förnuft eller logik. Alkohol innebär en flyktväg, en tröst, en tillfällig vila och ett sätt att reducera rastlöshet. Allt känslomässigt jag vill undertrycka eller förstärka hjälper alkoholen till att göra så med. Kanske är det därför det tar sån tid att fatta. Jag har inget förstånd starkt eller stort nog att sätta emot dom här heta primalkänslorna. Och så går det som det går. För en utomstående måste det vara, som du är inne på, fullständigt obegripligt. Eftersom en utomstående tänker på det hela logiskt.

För mig är det lätt att hålla mig nykter den första tiden. Skammen och självföraktet är utmärkta källor att ösa ur för att klara av det. Efter ett tag glömmer jag bort hur dåligt jag mått - och så är jag där igen. Det SKA ju bara gå att kunna dricka som folk. Men nej, inte den här gången heller... Och så där har jag hållit på i flera år. Nu vet jag inte om jag råkar vara ovanligt trögtänkt och att det är därför det tar sån tid, men däremot så vet jag att det här är en process - som med mycket annat här i livet. Det är lätt att veta hur man ska göra men att inse och begripa på djupet, ja, för min del har det tagit år att verkligen förstå inombords att det här med uppehåll faktiskt inte fungerar. Sen har väl allt med motivation att göra också, är det värt att avstå? Är jag värd att avstå? Vad vill jag ha ut av mitt liv? Hade jag inte haft Lucas vet jag ärligt talat inte om jag ens haft kraft att vilja förändra min situation.

Alkoholterapeut. Ja, du, Ullabulla, jag tror ju att jag kan fixa det här själv. Kanske feltänk, kanske inte. Men det slog mig för några dagar sen att "Nyman, det här med AA kanske inte är sån dålig idé?". Nånstans är det nu det "riktiga" jobbet börjar. Att gå från tillfälligt avbrott, så att säga, till att införliva nykterhet som livsstil. Och det är dithän jag vill komma.

Tack för att du fick mig att tänka till lite extra, Ullabulla. Har säkert glömt hälften av vad som dök upp i huvudet efter att ha läst det du skrivit. Och som jag sagt tidigare; jag tycker du är en bra person. Önskar dig det allra bästa. Stor kram!

Jag förstår att jag är ute på hal is. Men min motivation är inte tillräcklig för att helt avstå. Jag är en människa som även för övrigt sätter upp tydliga regler för mig själv, känslan av kontroll är viktig. Men jag jobbar även med det. Försöker bryta rutiner, även de som varit för hälsans skull ( träningen)
Jag är också en person som säger elaka saker till mej själv. Iaktar kroppens förfall och föraktar mej själv. Det finns inte någon som sagt elaka kommentarer till mej, bara jag själv.
Jag blir helt fokuserad på den regel jag satt upp och tanken lämnar inte mitt huvud. Typ att "ingen frukost utan träning först" . Samma känsla infann sej vid totalt vinförbud. Jag tänkte inte på annat...nu vid måttlighetstanken som jag ska uppnå tillsammans med maken, känner jag ro och tanken på vin har lagt sej. Jag har varit på systemet och köpt några alkoholfria viner att testa.
Jag jobbar även med aktiv avslappning att använda när oron sätter igång. Det är komplext att vara människa men även intressant att det hela tiden finns nya sidor hos sej själv att upptäcka.
Därför finns det inte heller ett koncept som passar alla. Vi måste alla var och en vara klarsynta och ärliga mot oss själva och prova den väg som motiverar och ger styrka att nå det egna målet.
Det finns ju trots allt forskning som pratarcom måttlighetsdrickande ( se länk tidigareci min tråd) Just nu är det en linjen som motiverar mej. Men jag kan inte veta om det kommer att fungera. Som människa har man ju många sidor och det gäller att dra i rätt trådar och fiska fram det som behöver bearbetas i ljuset. Det jag vet och kan säga med säkerhet det är att mitt fiske har börjat och jag ska syna allt som kommer fram. Kanske bearbeta, omvärdera eller säga ok till vissa egenheter. Tydlig vändning på gång här på många plan.

Helgen spenderades hos mina föräldrar. Andra helgen i rad jag åkte dit.
Första helgen berättade jag om mitt missbruk och fick mycket stöd. Men det framkom då att mina föräldrar inte heller mådde bra. I vilken utsträckning förstod jag inte förrän nu i helgen.
Jag hade bestämt mig för en nykter helg. Mest för min egen skull, men även för att försöka inspirera mina föräldrar. Det gick åt helvete!!
Redan på fredagen började mamma och pappa smygsupa i boxen. Till maten drack alla vatten, men hela tiden mellan måltiderna tömdes vinet sakta men säkert.
Lördag morgon började likadant. När jag satt och åt frukost var både mamma och pappa inne med huvudena i kylen flera gånger.
På dagen skulle jag och mamma göra lite utflykter. Hon bad mig att köra med undanflykten "att du som kör bil så sällan kan behöva öva". Sagt och gjort.
På söndagen skulle min pappa jobba hela dagen. Han frågade om jag kunde skjutsa honom, då han har skadat foten och har svårt att gå. Självklart fattade jag att han inte vågade köra själv pga alkoholen.
Det värsta kom vid lunch när pappa ringde och sa att han ville äta hemma och inte på jobbet. När jag hämtade honom skakade han som ett asplöv och var så uppenbart abstinent!
Så fort vi kom hem slukade han ett stort glas vin och tog flera till innan jag skjutsade tillbaka honom till jobbet.
I bilen på väg hem grät jag. Hur kunde jag ha varit så blind!? Förmodligen har mitt eget missbruk överskuggat deras.
Söndagen förflöt på samma vis. Mamma och pappa var fulla redan vid lunch.
På kvällen räknade jag ihop att dom två tillsammans hade druckit fyra boxar på tre dagar.
Efter att dom hade gått och lagt sig på söndagkvällen tog min reptilhjärna över. Jag var så ledsen och uppgiven. Hela helgen hade jag genom att inte säga ifrån bidragit till deras missbruk. Jag hade till och med underlättat det genom att skjutsa dom i bilen hit och dit.
Tre glas vin drack jag. Jag fick äntligen lugna ner min stressade kropp och bli av med lite av ångesten.
Men effekten är kortvarig och redan när jag la mig för att sova kom ångesten.
Håller jag på att bli som mina föräldrar?
På måndag morgon fick jag ta en taxi till flyget för att både mamma och pappa redan hade druckit..
Där och då bestämde jag mig (igen) att även om jag hade tagit ett återfall så ska jag kämpa vidare och ALDRIG ALDRIG bli som dom!!
Jag är både beroende och medberoende. Men mina problem måste lösas först innan jag kan hjälpa mina föräldrar.
Kram på er alla! Nu är det dax för terapi.

Hej Träningstanten och ni andra!
Ett litet inlägg i frågan om matlagning och vin... Jag var i samma situation för ett och ett halvt år sedan. Om jag inte kunde dricka ett gott vin till maten var det meningslöst att laga ngt gott. Vi åt betydligt enklare middagar under en period på helgerna, jag överlät matlagningen på mannen och var själv iväg och tränade ett pass på gymmet på fredagskvällen, för att komma hem till middagsbordet. Ja, det kändes fattigt just då, och ja, jag tyckte rejält synd om mig, och tyckte att det kändes meningslöst att anstränga mig. Nu kan jag inte förstå den känslan alls. Maten smakar fantastiskt bra utan vin till och speciellt när jag inte druckit något innan jag sätter mig till bords. Jag vet alltid dagen efter hur den smakade och det är inte heller så dumt.
Nu kanske jag helt klampar in (oombedd) och lägger mig i ditt liv, men om du har svårt att låta bli matlagningsvinet och smygdricker av det, så tror jag att det är svårt att gå över till måttlighetsdrickande så som du beskriver. Jag tror att det är möjligt att kunna åtegå till att göra det (för vissa, själv vågar jag inte eftersom jag känner att jag satsat för mycket på att bli alkoholfri för att vilja chansa på att trilla dit igen), men jag tror att man behöver en tids nykterhet för att ha brutit mönstren först.

Det låter som en bra idé att prata med din samtalskontakt om ditt beroende och se vad hen kan hjälpa dig med. Lycka till, det är tufft i början men så väldigt mycket värt det!
/m

är det smått fascinerande att se hur och när ni väljer att dricka igen.
Ingen hjärna i världen som inte är beroende kan ta in denna tankevurpa som ni ägnar er åt.
Vad i alkoholen gör att du Lena och alla andra gör så uppenbara felval och tror er om att kunna fixa det bättre nästa gång.
Är det därför såna som Stingo som faktiskt kanske klarar det blir som ett hån.Jag vill också vara en sån.
Jag har läst om dopaminduschar och frånvaron av dessa och viss tids avhållsamhet ska trigga av hjärnan att söka alkoholdopaminduscharna osv.
Men kan det vara så enkelt att för de allra flesta som en gång börjat dricka för mycket så finns det ingen återvändo.
0 alkohol är vad som gäller om det ska bli någon sorts kvalitet och ro i livet.

Och vad är det då som gör att en viss tid utan alkohol sätter detta begär i rörelse igen?
Det fascinerar mig lite också.då ju krafterna måste vara oerhört starka och trotsar allt sunt förnuft.
Det är ju inte jag som anhörig som spyr,har ångest gör bort mig osv.Det är ju faktiskt ni.Och ändå väljer ni detta?

Och vi som anhöriga väljer att se på,lida med er skälla på er och stå ut i väntan på bot och bättring.
Ni som är artisten och vi är publiken på något sätt.
Lycka till Lena och nu när du har 6 veckor kanske samtalshjälp kan vara något?
Säger hon som jobbade själv i 2.5 år med medberoende och insikt men utan någon vidare framgång.
Tills jag fick tips om just medberoendeterapeut.

Men någonstans verkar det finnas en spärr till just att släppa den sista biten av kontroll och säga,jag fixar inte detta själv.
Trots att ni bevisar för er själva gång på gång att det gör ni faktiskt inte så fortsätter ni just på den inslagna vägen att klara det själv.
Det är också en paradox,andra sjukdomar söker man vård för,men inte just denna.
Alkoholen ska skyddas in i det allra sista och just en alkoholterapeut eller någon annan form av hjälp utifrån verkar trigga denna beskyddarinstinkt mot vännen alkohol.

Nu har jag lånat din tråd färdigt Lena :) Jag tror på dig, du verkar vara en riktigt fin människa med stort känsloregister.
Dessutom begåvad med en fin man som verkar älska dig mycket.

Och lycka till :-)

Jag kommer inte att fixa alkoholen bättre oavsett om jag håller upp aldrig så länge. Det här med uppehåll har jag testat med ett antal gånger nu, och dom har utan undantag avlösts av ett likadant drickande som innan. Metoden fungerar inte.

Gick tillbaka i min tråd och såg att jag höll ut nio veckor i höstas. Det var precis så det kändes; jag höll ut. Och sen gick det åt helvete igen. Av nån anledning kändes det inte helt bra efter jag kollat upp hur många veckors uppehåll det rörde sig om. Kanske för att jag såg att jag misslyckades efter den tiden. Kanske för att jag är rädd för att misslyckas igen. Nåt är det i allafall som skaver.

Just nu är jag uppe i dryga sex veckor. Och denna gång har det sjunkit in på riktigt, insikten om att det inte funkar med bara uppehåll. Vetskapen har måhända alltid funnits där men den har transformerats till insikt. Jag VET nu att det är så här det ligger till.

Svarade dig angående rastlöshet i min tråd. / FM

Skulle det vara :)

Precis, Mod. Att hitta tillbaka till dom små grejerna i tillvaron som faktiskt är det viktiga. Det man inte orkat med för att man varit för seg. Föreställer mig vad hemskt det skulle vara att i slutet av livet inse att man slösat bort all sin tid för att man inte orkat p g a att vinet var det viktigaste. Nej fyyy!

Ja, att alkoholen skulle bli en källa till sånt bekymmer tänkte och trodde nog ingen av oss när vi tog vår första fylla. Fint att du också hittat detta forum, varmt välkommen hit!

Ska baske mig göra lite sånt te redan ikväll. Bra tips, Stingo.

Ja de var synd att dom tog bort den..Man borde kunna skicka privata meddelanden till varandra här på sidan med sån information om man vill. Får hoppas de kommer en sån funktion i framtiden.
Tänkt på dig under helgen och undrat hur du mått. Tråkigt att du mår dåligt nu. Känner igen mig i känslan du har. Och att man stänger in sig med sin ångest. Har nog nött igenom dom flesta serierna på viaplay! Du låter väldigt mycket som mig och jag har en depression som aldrig riktigt släppt greppet. Du kanske också har de? Är väl inte helt normalt att stänga in sig och inte orka duscha tex. Men är exakt likadan i perioder. Låter hemmet halvt förfalla för att man bara inte har energi till att ta tag i de.
Själv har jag också haft tunga dagar. Mått dåligt och varit deppig, inte pga alkoholen dock utan för att livet ger mig käftsmäll efter käftsmäll vilket iofs leder till att jag vill dricka men..
Hade du trevligt hos dina föräldrar eller var de bara jobbigt med din mors alkoholproblem samt samtal om ditt beroende?
Kram!