Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår precis - jag funkar precis likadant! Hinner också "återhämta" mig mellan fylleracen - och dessvärre också glömma bort hur jävligt man mår när man skall ur skiten. Också 9 dagar sedan jag blev nykter sista gången - och känner mig fysiskt rätt ok, men den mentala biten tar längre tid. Och som du säger, det tar mer tid och energi för varje gång. Känner också igen det där med "välplanerade" fyllor, till viss del. Helt sinnessjukt att man liksom nästan lägger in det i kalendern, att "nu passar det in". Hoppas verkligen att vi båda kan hålla oss ett tag framöver. Tänk, i den bästa av världar, om vår sista "period" var den sista, på åtminstone, vääääldigt lång tid?! Jag önskar dig styrka på vägen!!!

Nykter på nionde dagen och jag mår fysiskt helt OK. Psykiskt någorlunda stabil men bär alltid på rädslan att falla för frestelsen som ju kan komma som en blixt från klar himmel. Antar att jag är lite av en periodare. Kanske är det också det som räddat mig. Kroppen hinner återhämta sig mellan varven. Många, många gånger har jag ställt mig frågan varför jag inte klarar av att fatta ett rationellt beslut och stå fast vid detta. I hela mitt liv har jag, i andra frågor, aldrig tvekat utan varit konsekvent och genomfört det jag bestämt mig för.

Är det svag karaktär??? Jag vet faktiskt inte. Ibland händer det att jag tittar på TV-program som Biggest Losers. Med förvåning ser man dessa "stora" människor och det är så lätt att döma. Varför tar de inte tag i sig själva?? Ät mindre och rör mer på er?? Samtidigt inser jag att deras problem är exakt detsamma som för oss alkisar. De kan helt enkelt inte stå emot frestelserna. I deras fall gäller det matintaget......

När jag varit nykter ett tag mår jag förvånansvärt bra. Så varför kommer då dessa tankar på att ta sig ett glas...... I mitt fall tror jag att jag har någon defekt i min tankeverksamhet. Jag är liksom inte helt nöjd med att "bara må bra". Jag vill ha "mera"....Inbillar mig att det kan bli ändå bättre med några glas innanför västen. Visst, efter några öl stannar tankeverksamheten upp, alla problem (små som stora) försvinner lite i ett töcken och ett stort (konstgjort) lugn sprider sig i kroppen. Allt vore väl om det stannade där men det gör det aldrig nu för tiden. Det slutar, nästan undantagslöst, med att jag dricker på tok för mycket med påföljd av att jag dagen efter blir bakis och då är det för sent. Då skriker kroppen min efter mera och då har jag inget att sätta emot.

Jag känner ingen oro över att jag ska dricka idag men vet att suget kommer så småningom. Min stora "läxa" blir att lära mig att hantera suget. Att inte ge efter så lätt. Att inte koppla bort "hårddisken" och släppa ansvaret. Jag har blivit så duktig på att "finta" omgivningen och ibland är mina fyllor så otroligt väl planerade. Den enda jag lurar är dock mig själv och det blir värre och värre för varje gång och svårare och svårare att komma tillbaka på banan.

Rörigt inlägg kanske men ibland måste man få ur sig vad som surrar i huvudet.
Sköt om er/Tjalle

Hej Anders,

Har läst igenom din tråd och slås av hur lika vi verkar vara. Mitt i livet, med stabila jobb och så vidare och ändå är det något hos oss som är trasigt.

Dina "race" tror jag tyvärr inte kommer bli bättre med tiden, tvärtom. Du bör nog fundera på om du ska försöka sluta helt du också. Det är inte lätt, men det måste gå.

...dagbok. Känns som att det hjälper lite att skriva av sig.

Jag lyckades nyss slumra till en stund. Även om det var en kort stund så kändes det viktigt och som ett steg i rätt riktning. Mår dock fortfarande långt ifrån bra och känner att det är flera dagar kvar till något som kan liknas vid normaltillstånd.

Återhämtningsperioden blir värre och värre för varje gång. Jag är så trött och känner att jag inte riktigt har kraften att ta mig ur som förr. Men jag kämpar på och har inte gett upp.

Problemet är tålamod. Jag vill må bra nu, inte om flera dagar/veckor. Men jag vet att det kommer att ta tid innan det är över och det måste jag lära mig att leva med.

Gå dit och ta den hjälp du kan få. Tro mig om du börjar tänka att du nog kan klara dig själv så kan återfallet vara nära. De är livsfarligt för en alkoholist att tänka så.

Jag har varit där och de är bra, snälla och hjälpsamma. Jag tror jag ska kontakta dem igen snart.

Gå dit!!

Även jag tog mig ett återfall (i slutet av förra veckan). Håller nu på att kämpa med abstinens och ångest. Det känns svårt och jobbigt.

Samma problem som du, tar mig återfall ibland. Tyvärr även efter långa perioder av nykterhet (flera månader). Även jag tränar mycket och lever sunt i nyktra perioder. Jag börjar dock tro att det kan trigga återfall pga att jag kör mig själv för hårt och till slut måste "fly" in i dimman.

Jag hoppas att jag lär mig läxan den gången, det är verkligen inte värt det.

Idag fick jag ett samtal från öppenvården. Ska börja gå på samtal där gällande alkoholen. Har ju hållt mig nykter länge nu men känner ändå att det vore bra med stöd för fortsatt nykterhet. Är det någon som har erfarenhet av liknande situation? Samtal hos terapeut för hålla nykterheten vid liv? Känner hur jag tänker "Nej men jag klarar mig själv, kanske inte behöver gå där...", samtidigt som jag vet att jag trillat tillbaka förut. Vad pratar man om på såna här samtal? Har ni upplevt att dessa samtal hjälpt er?

Kram till alla er på forumet!

kul att du är på banan igen. Ja vi är ju uppenbarligen envisa, eftersom vi ändå kommer tillbaks hit gång på gång. Och någon gång måste ju bli den där dagen då det tog slut och det riktiga livet började. Vi kanske äntligen är där nu! Ha de!

höra Lena. Ja jag och alkoholen är inte heller något bra par. Har inte lust att förstöra en enda dag till, har anmält mig till en internetbehandling via Karolinska, och vi börjar i dag eller i morgon. Ska bli spännande.
Vill inte dricka bort någon mer påsk, någon mer semester heller. Vill må bra på riktigt!
ha de!

Tack för ditt inägg. Då verkar vi ha ett likartat problem. Det är som "skov" som kommer med några månaders mellanrum för mig där det bara kryper i kroppen och jag bara måste ha en fylla. Jag super tills jag däckar och vaknar upp och mår så dåligt att jag måste ha en återställare. Och så håller det på några dagar tills jag inte orkar mer. Sen blir det till att avgifta sig själv under ett antal dagar vilket är snudd på outhärdligt.

Jag vill aldrig ha det så här igen. Nu har jag precis varit på ett AA-möte vilket kändes bra men är nu åter hemma med min ångest.

Och tack Cleaver, steglitsan, Muris och Stingo för era avtryck.

Ja, som sagt var är det nu dags igen. Jag får det bevisat för mig om och om igen att vi inte är vidare kompatibla, alkoholen och jag. Snart är sommaren på intågande och jag har ingen lust att supa bort en semester till. Det är så bedrövligt och inskränkt och icke livsbejakande. Torftigt.

Fastnade för din senaste kommentar. Att inte veta i sin förtvivlan vad man ska ta sig till. Att känna sig lika mycket värd som en vägglus. Att se framtiden an med inte ett uns av tro eller hopp.

Jag vet inte vilket kontaktnät du har, om du har någon någonstans du kan säga som det är till och ta hjälp av. Ibland har man inte det. Så om du vill kan du och jag vara varandras bollplank under påsk. Jag har ett fint stöd i min sambo, som inte tänker dricka nu under påsk helt enkelt för att underlätta för mig att vara nykter. Jag önskar att du också hade det så. Så jag tänker göra som så här (om du vill): Varje gång du skriver något från och med torsdag kommer jag att svara dig. Så fort jag bara kan. Vi kan se det som ett litet experiment, Blomman. Vad säger du?

:)

/Lena

Det är oxå så att ibland går det jättebra, jag kan stanna vid nån öl å jag känner mig så duktig .. Sen rätt var det är går det åt helvete. Hade bestämt att inte dricka starksprit för tänkte att det var den i kombination med ssri som gjorde det. Å så länge jag håller mig till öl får jag inga minnesluckor . Problemet är att när jag druckit några öl får jag bara för mig att jag ska ha en shot å sen blir det fler tills det blir svart

Så sa läkaren till mig med. Tyckte därför det var okej. Men ja helt sanslösa grejjer händer som man minns noll av. I fredags hade jag dessutom blivit argessiv å bankat, gråtit och skrikit vilket jag har noll minne av, å aggressiv brukar jag sällan bli när jag dricker

Välkommen hit! Bra första steg! Här kan du läsa mycket, och skriva av dig om du känner för det. Inget är för tokigt, eller "fel" att skriva. Vi har alla våra historier - och den gemensamma nämnaren är ju att vi, eller någon vi står nära, har problem med alkohol. Jag har egen erfarenhet av ssri - för 14 år sedan. Känner igen mig i vad du skriver - helt sanslösa saker "hände" på fyllan. Jag skulle starkt rekommendera att du verkligen försöker att dra ner på drickandet så länge du äter dessa - och senare också naturligtvis:-). Tyvärr så kan ssri ta bort en del av fylleångesten - som annars kanske skulle ha verkat som en varningsklocka. Min läkare sa att: Ja, du kan dricka när du äter dessa. Han menade självklart något/några glas - och inte rena jättefyllor. Jag tolkade det naturligtvis som jag ville, och festade på......-läkaren hade ju givit "ok". Skev logik - eller hur! Jag vet.

Om du börjar skriva här så är det ibland skönt/bra att gå tillbaks i sin egen tråd och läsa vad man har skrivit eller känt vid ett visst tillfälle. Det kan ha en viss läkande kraft. Lycka till på din nya väg - du har tagit ett bra första steg att logga in här. Jag tror på dig. Kämpa på!

I laga ordning så markerar jag i min alkoholapp....gröna dagar och röda dagar.....det står där rött på grönt.....svart på vitt....hur mycket och ofta jag drycker......jag är trots allt ärlig mot mig själv när jag markerar i appen.

Mars har 31 dag. Nu är dag 30. Totalt endast 8 dagar gröna......senaste gröna dagen var för 12 dagar sen. Jag har fan druckit någon alkohol i 12 dagar i sträck. Jag drycker mig oftast lätt berusad aldrig kraftigt berusad. Oftast blir det 3/4 delar av en flaska vitt. Rött drycker jag inte. Sen ibland lite starkt också. Har jag inget vin så drycker jag ett par öl....klarar inte av mer men fixar berusningen med starkt.

Jag har ont på högersidan under revbenen......gissar att det är ömmande lever. Minnst 6 veckor tar det för levern att rena sig.

I dag kommer barnen......hoppas på grön dag idag.

Nästa helg är det påsk.....barnen åker igen på fredag......rädd att det blir skit då igen om jag nu lyckas hålla dagarna tills dess gröna.

Jag vill inte drycka som jag gör och jag vet att det är bara flykt och bedövning att drycka skiten.

Känner mig så hopplös och förtvivlad :-(

Ny vecka - och inte en droppe alkohol på 10 dagar. Det känns skönt! En lätt ångest sitter dock kvar i magen, men jag vet inte om den beror på det sista fylleracet, eller min frustration över en nära anhörig som har blivit sjuk? Spelar egentligen ingen roll - oavsett så har jag ju fattat, hoppas jag, att proplemlösning/ventilering i ensamhet, med alkohol, inte på något sätt gynnar mig och mitt förhållningssätt. Det BARA raserar och tar fysisk och mental styrka ifrån mig. Har jag lärt mig det nu?

Känner lite olust att vistas ute bland folk - eller att gå till jobbet i morgon efter ett antal veckor. (Har haft semester, samt plockat ut en del komp.). Tror jag skrivit det tidigare, men det känns ibland som att folk kan se på mig att jag för drygt en vecka sedan har suttit här hemma och skakat, svettats och med kraftig ångest. Känns som att de kan se att jag suttit och skakat på beroendeakuten och väntat på att promillen skulle gå ner så att jag kunde få ett par lugnande! Jag vet att de inte kan se - men efter en sådan "period" så känner jag mig så genomskinlig. Livet utanför har ju pågått som vanligt - och alla har sina problem. Försöker se det hela lite utifrån/uppifrån - och inse att självcentreringen är en del av "den stora bilden". Mitt problem - ingen annans. Vill tillbaka till jobbet, och jobba ett par dagar - då brukar känslan försvinna. Man inser snabbt att de flesta inte ens tänkt på att man har varit borta. Det känns bra!

Jag fortsätter skriva, är hemma och tiden går så långsamt, Ett dygn sedan jag tog sista drinken. Har tagit en Antabus för att omöjliggöra att jag tar en drink när ångesten blir för stor. Försöker dricka vatten och te, äta frukt och yogurt. Har dock ingen vidare aptit så jag får äta lite i taget.

Jag är så trött och skulle så gärna vilja sova lite, men jag kommer inte till ro. Efter en kort stund mot kudden rycker jag till igen av en ångestattack.

Jag är otroligt arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag har inte gett upp men hoppas att det kommer kännas lite bättre snart. Så här kan man inte leva, det är inte mänskligt.

Hoppas att du klarar återställningen bra - det är inte roligt de första dagarna....Jag är lite som du - får också sådana där ryck/återfall 3-4 ggr per år då jag dricker okontrollerat i 4-6 dagar. Får abstinens när jag lägger av - och har ett helvete i några dagar/upp till en vecka. Varför? Jag vill inte göra det igen. Vill inte..... Men det kanske kommer?! Jag skall försöka att skriva/läsa här med jämna mellanrum - känner att det kanske kan hjälpa de gånger man känner att ett "race" är på gång. Mellan dessa perioder så dricker jag mycket måttligt, ibland inte alls. Man blir inte klok på sig själv, eller hur?

Jag önskar dig det bästa - och oss båda att kanske ha styrkan att stå emot nästa gång det verkar bära av in i alkodimman......

Oj oj nej nej......jag har inte kommit längre än att jag insett att jag har problem som jag måste få stopp på. Alldeles för få nyktra dagar här. Senast höll jag som längst upp i 10 dagar.....då mådde jag bra. Sen har det bara blivit några dagar hitt och ditt.

Under dessa 10 dagar så berättade jag att jag skulle ha paus och tja.....vad ska jag säga.....släktingar som kom med kommentarer och de sa sen att det skulle bara vara skämt.....suck jag förklarade att sånna skämt inte är så uppskattade när man har problem.

Ja det finns en och annan i släkten som druckit/drycker osunt.
Jag tycker sambon ligger i riskzonen. Han drycker också varje dag. 1 öl eller två och 3 och kanske nån stark droppe också. Ibland drycker han bara lätt/mellan/folköl. När jag inte drack dessa 10 dagar på sträck så var hans bild på stöd för mig att bara dricka max 3,5 % öl. Han tycker inte det räknas som alkohol.

Vi har väldigt mycket vin och sprit och öl runt om oss. Hos oss själva. Många middagar och fester. Alltid nått tillfälle till "god" dricka i gott sällskap. Jag tappade helt orken när jag föll efter dessa 10 dagar.....orkade inte med bemötandet jag fick. Vet inte hur jag ska komma vidare. Det enda som känns bra just nu är att jag läser och skriver här i hopp om att min dag kommer.

Kram

Gick och la mig tidigt igår. Sov såklart halvdåligt och ångesten väckte mig med jämna mellanrum. Känner mig fortfarande trött och initiativlös.

Framförallt känner jag rädsla. Jag är rädd för nya återfall, att jag tar dem förr eller senare. Rädd att jag kommer förlora allt, min familj, min hälsa, mitt liv.

Jag vill bara känna mig normal igen. Fattar inte varför jag tog det där återfallet. Så sjukt beteende, jag vet ju hur det slutar.

Först och främst - grattis till att du hällde ut vinet! Sedan har jag också märkt det där med tiden! Innan jag slutade hade jag ingen aning om att det gick så mycket tid till drickande, men nu märker jag att det är som att dygnet fått flera timmar till! Det är jätteskönt.

Kramar o styrka till dig!

M

Och för mig var det ovärderligt att läsa om hur du lyckats men också för att du kanske i andras ögon inte var så illa ute. Det tror jag många tänker om mig också, jag tar aldrig återställare, jag dricker inte på dagtid, inte ens på semestern, jag dricker inte bland folk, jag "gör aldrig bort mig" men baksidan av just ensamdrickandet är ju att det gör en precis det, ensam, man blir osocial. Drar sig undan, är hellre själv. Jag kan inte dricka så mycket som jag vill bland folk så alltså är jag ensam hemma istället. Klart att drickandet så blivit ett rejält problem. Plus alla dessa morgnar när jag vaknar med total ångest och knappt vågar titta vad jag skickat iväg för sms eller gjort för märkliga statusuppdateringar på facebook. Nyligen var jag och hälsade på ett av mina barn som just nu bor i USA och gång på gång skyllde jag på jetlag för att få åka hem till mitt hotell och dricka, jag hatade verkligen mig själv då.

Har inte riktigt kommit in i sidan, skriver lite på fel plats märker jag.
Nu är klockan 22 och det är så skönt att vara nykter, känner bara ett stort lugn och upptäcker hur oändligt mycket mer tid jag får när kvällen också blir min egen.