Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det var bra att vi skulle slänga ut det men jag tog bara flaskorna och boxen och hivade i soptunnan.
Gissa vem som smög sig tillbaka och tog upp vinet och hällde i sig.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, vilket jävla beteende!!!!!

bra du sätter ord på det.
Det är ju på pricken så där som man har hållt på och lurat sig själv och andra. Det är läskigt när man så tydligt ser sitt eget beteende och jag tycker att det är så himla bra, starkt och klokt av dig att se det själv och dessutom sätta ord på det och dela med dig. BRA JOBBAT! Det sägs att alkoholen är LISTIG, FALSK OCH STARK och det stämmer tycker jag.

KRAM TILL DIG!

Det var en månad sedan jag skrev. Har vetat att jag behöver skriva. Eller nu idag kan jag se det iaf. Har varit och är nära att falla tillbaka nu. Har de senaste två veckorna gått och tryggt upp mig själv att jag ska dricka igen. Att jag kan dricka igen. Börjat linda in sambo och syster i bomull. Att jag bara ska ta ett glas vin när jag ska fira en vän i slutet av månaden. Tryggt upp dem och börjat förhandla med mig själv på allvar. Jag hade ärligt bestämt mig för att dricka. Gått och planerat. Och så idag hade jag mitt andra samtal i öppenvården. Började prata rent allmänt om att jag känner mig kluven hur jag ska göra. Inser att jag lovat mig själv denna gång att inte ljuga. Började sätta ord på mina hemliga planer och det blev ett jobbigt samtal. Fan. Det känns så sjukt. Jag har liksom inte insett hur mycket jag planerat och förberett mig för att dricka i slutet av den här månaden förns jag satte ord på det. Jag har verkligen förhandlat med mig själv och andra. Försökt trygga upp och få folk att tänka "Ja men anna panna mår bra nu, klart hon kan ta ett glas vin.". Jag insåg det idag. På samtalet. Hur mycket jag tänkt på detta. Planerat. Laddat. Sett fram emot. Suktat. Skämdes så jävligt när jag pratade om det. Jag har verkligen tänkt på senaste tiden att det inte är något sjukt med min relation till alkohol, men det är ju just det som är det sjuka. Att det tar upp min tid och mina tankar ändå. Fan alltså. Jag är påväg ner i min egen fälla. Igen. Jag håller på att lura mig själv och alla andra igen. Jag fattar inte att de går på det? Och att jag knappt hinner med själv ens för jag lurar mig själv och tryggar upp mig själv som fan så jag tror ju på det själv!?!? Oj oj vad dagens samtal var en väckarklocka.... Mycket tårar. Skam. Trötthet. Va så trött efteråt...

Vi kom in på beroende. Ett ord jag inte velat se mig själv i. "Men hallå! Jag är inte beroende! Jag har kunnat vara nykter ett halvår nu helt på egen hand!". Så har jag tryggat upp mig själv. "Jag har inget fysiskt beroende, jag känner inte igen mig i det", sa jag idag. När terapeuten kom in på ett psykiskt beroende, hur vi kan bli beroende av känslan och vilja uppnå den, utan ett rent fysiskt beroende. Kändes som hon lyfte något i mig då. Så har jag aldrig tänkt. Är jag psykiskt beroende? Av känslan jag upplevt? Känslan jag så gärna vill åt med alkoholen? Jag vet inte. Är trött. Förvirrad. Osäker. Börjar bli rädd för mig själv. Känner mig så störd. Jag vill inte lura mig själv igen. Så tacksam för den här dagen. För samtalet jag fick idag. Utan det hade jag nog druckit redan i helgen. Eller jag tror inte. Jag vet det.. Nu kanske jag klarar helgen. Och firandet i slutet av månaden. Hoppas. Men vågar inte ta något för givet längre. Kan jag lura mig själv utan att jag knappt hänger med på det så kan vadsomhelst hända... Återigen tacksam för dagen. Trots drt tunga. Känns som ett tecken. Jag måste vara på min vakt...

Filmer vet jag, googla swesub :) litteratur, njae inte min grej :)

Hållet med Muränan . Man får verkligen ifrågasätta sig själv och sina tankar: Varför är det så viktigt att dricka vin så det t o m känns som livet är slut när jag inte kan/ får det? Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Massor av folk på vår jord dricker aldrig alkohol. Upplever dom att deras liv är totalt meningslöst?? Troligen inte. När jag vacklar så försöker jag tänka på det. Och att alkohol inte ska styra mitt liv. Kram och lycka till / FM

Hallo där LP! Hur går det för dig?

Kram

Klart att det är svårt att ta in. Om allt detta vore lätt, så hade ju ingen av oss behövt hänga här. Eller hur...? Jag har också dagar när det är svårt. Inte kan väl JAG ha problem?! Alla andra, men inte jag.

Det sista jag vill är att dra ner dig. Jag vill bara försöka visa att det faktiskt finns ett ljus. Att det är möjligt att bryta vanorna och tankemönstren. Det går. Det är inte alls omöjligt. Det går. Och DU kan!

Jag ska berätta en sak som jag inte skrivit här förut. Det hade väl gått en sisådär 3-4 dagar efter jag hade fattat mitt beslut att sluta dricka. Jag var så himla nere. Fylld av skuld och skam. Däremellan var det bara tomhet och mörker. Jag tog en kvällsprommenad i skogen och allt kändes verkligen skit. Jag är väl egentligen inte religiös, men jag kände att livet var slut. Det var liksom slut på allt roligt om jag inte fick dricka längre. Meningslöst. Trist. Jag ställde öppet frågan ut i luften - "vad ska jag fylla livet med nu?". Plötsligt sprider sig ett lugn över mig och jag stannar upp och tittar mig omkring. När jag stannar upp så upptäcker jag en liljekonvalj. Min absoluta favorit. Den första lilla liljekonvaljen för sommaren. När jag tittar vidare så upptäcker jag fler och fler. Lite längre in i skogen är det fullt av dem. Då, i det ögonblicket, visste jag att det skulle komma nya saker som jag skulle kunna få fylla mitt liv med.

Klart att det varit (är) tufft och jag har gnällt (gnäller) som 17, även efter den där upplevelsen. Men någonstans stärkte den mig och jag insåg att det visst finns andra saker som jag kan fylla livet med.

Lämnar vidare en liljekonvalj till dig och önskar dig lycka till.

Jag förstår att jag har en lång väg att gå....fattar inte hur jag ska fixa det....? Det känns övermäktigt alltihopa och jagvill bara skita i att lyssna på alla kloka erfarenheter....
Det är sååå himla svårt att ta till sej! Gäller det verkligen mej? Suck... vill inte..... vad vill jag?

Bra med många tips. Det behöver vi :). Tack <3

Ursäkta. Såg att de blev lite mkt stavfel, bla krämigares som såklart ska vara föräldrar. Skriver på telefonen så blir lite fel med autocorrecten ibland. Men du förstår kanske ändå :)

Att läsa om din helg hos dina föräldrar. Drack dom sådär mycket när du var liten också?
Har även jag börjat märka att mina krämigares alkoholkonsumtion inte kan anses normal. Mamma håller de väl okey men pappa. Hälsade på dom en helg för några veckor sedan. Under dagarna dricker dom inte men på kvällen. När pappa kom hem fredag efter jobbet sänkte han två öl och två whiskey på ca 30 min. Sen vin till maten och några whiskey till efter. Samma visa på lördagen. Att dricka så snabbt kan inte anses normalt. Dom drack dock aldrig när jag var liten utan detta är något som börjar utvecklas på senare år.

Vill bara ge dig en stor kram och trösta. Vet att de kanske låter konstigt att någon som har problem ska försöka stötta någon annan i samma sits men jag har alltid tänkt mer på andra än mig själv. Vill att andra ska må bra medans jag själv sakta tar död på mig. Det känns ofta som att jag inte är värd att må bra

Tänker mycket på dig iaf ska du veta! Tycker även de låter som ett sunt beslut att inte hälsa på dina föräldrar på ett tag. Du kanske kan berätta de för dom så dom får sig en tankeställare?

KRAM

Möte idag med läkaren. Och vad slut jag känner mig. Känns som att man blivit överkörd av ett lok. Kändes stressat och jag fann läkaren otrevlig. 100snabba frågor på några minuter. Känner inte att jag fick svara ordentligt innan en ny fråga slängdes på mig. Han kom även med uttalanden som: "du måste ut och aktivera dig. Är väl bara ta och gå ut!"
Ja hade de varit så lätt så hade jag väl fan redan gjort de?! Jag vet allt, att ångest kan dämpas med aktivitet etc. Men jag har ju uppenbarligen en spärr som gör att jag inte "kan"! Behöver HJÄLP inte någon som sitter och trycker ner en och påstår att allt är så jädra lätt.
Han ville iaf att jag skulle hålla mig nykter ett halvår! Ojoj tänkte jag. De är ju semester snart och en semester utan vin vad är de? Självklart dumma tankar men känns som att de är lättare hålla sig från under vinterhalvåret. Diskuterade sugdämpandd medicine som jag ville ha men han ville inte riktigt skriva ut de till mig. Även här kom en dum kommentar: "det är ju bara sluta att dricka så tar vi prover om fyra veckor igen" Bara att sluta.. Mmm lätt för någon utan problem att säga. Så han ville alltså att jag ska börja röra mig och sluta dricka. Lätt som en plätt! Not.

Proverna då. Ja levern var iaf inte påverkad men Peth värdet var såklart förhöjt då jag druckit helgen innan jag tog dom. 0.32 låg dom på och gränsen för överkonsumtion ligger på 0.3.

Så slutsatsen är iaf att jag än en gång gick därifrån och mådde sämre än innan jag gick dit. Börjar fundera varför jag ens bokade tid från första början. Att gå från ett beroendecentrum och känna större sug än någonsin för att dricka känns inte som ett bra betyg.

Hej Träningstanten,

Kan inte mer än att helt instämma med m-m och Santorini. Jag känner så väl igen mig i vad du beskriver om goda middagar och mat. Mannen och jag "levde för" att få slå oss ner i soffan med goda härliga små italienska delikatesser och sedan äta god och lyxig middag. Antingen vi två eller i goda vänners lag. Det var liksom vi. Det var vad vi gjorde. Och det är väl inget fel med det. Men när man börjar köpa oxfile på tisdagar för att få öppna en Amarone, tja, då är det nog fara å färde. En stor del av den goda matupplevelsen var helt klart kopplad till att få dricka vin och champagne. Man kan ju inte låta den fina maten få förfaras.

När jag slutade dricka så tyckte jag förbannat synd om mig själv. Hur skulle man nu kunna äta en god middag igen? Vinet som lyfter alla smaker och blablablabla. Alla måltider blev plötsligt måndagsgråa och trista. Varför skulle jag anstränga mig? Det var ju ingen ide. Vem fan vill dricka mellanmjölk till biffen? Allt smakade trist, det var trist att laga mat osv. Jag formligen vältrade mig i självömkan.

Men någonstans så höll jag ut. Jag skriver inte detta för att verka som en duktig flicka. Jag skriver det till dig för att ge dig hopp. Jag höll ut och sakta men säkert kom matintresset tillbaka. Om än i något förändrad form. Vet du - jag lagar så mycket bättre och godare och nyttigare mat numera. Plötsligt fick jag tillbaka en massa smaklökar som jag inte visste hade varit på semester. Mitt smak- och luktsinne har förbättrats påtagligt. Nu kan jag återigen njuta av en god och vällagad middag. Jag tänker ärligt talat inte på att det ska öppnas en vinare till middagen. Jag får mina sug, oftast mellan 16-18, innan jag ska äta. Men när jag väl sitter där så njuter jag verkligen av maten.

Jag tror att du inte kunde tänka på annat än vin, eftersom alkohjärnan insåg att den inte skulle få sitt. Sedan tolkar du det som saknar-vinet-till-goda-maten. Nu är alkohjärnan i schack, eftersom det vet att den kommer få något på lördag igen. Du kan ju fundera lite över varför det faktiskt är en så oerhört stor grej att inte få dricka vin till middagen. Egentligen. Men jag kan ju ha fel så klart. Jag hoppas att det går bra för dig.

Kram

Vad bra att du hällde ut! Kul att en kompis kom över, nästa gång får du bjuda på kaffe. Det jag önskar (som många, många, många andra) är ju bara ett vanligt-måttligt-socialt-normalt-trevligt-drickande. Kanske är det möjligt efter ett längre uppehåll och med ett strängt överjag. Äsch så kommer det en ny långhelg nästa vecka. Jag har börjat gilla 5 arbetsdagars veckor. Tack för ditt tips om motivation!

kom min vän hem till mig på eftermiddagen. Vi satt i solen tog 1 glas rosé. Min man kommer hem och blir skitlack för att jag sitter och dricker vin mitt på dan.
Jag frågade om vi skulle hälla ut det som står i skåpet och han tyckte att vi skulle göra det. Detta kommer att göra skillnad för mig. Även om jag smyger med mitt drickande och har hemliga gömmor så har jag ögonen på mig och det kommer bli lättare att låta bli. Just nu finns det ingen gömma och jag ska göra vad jag kan för att det ska förbli så.
Jag fick ett råd av en gammal chef en gång som hade gått igenom mycket. Jag frågade hur hon orkade och hennes svar har jag använt många gånger. Ta nått som gör dig glad (motiverad) och frossa i det. Kan vara precis vad som helst, nystädat, en fin fjäril, vunnit på triss alltså nått som får en att bli glad (eller motiverad) och bara tänk på det. Det hjälper faktiskt.

Andningen är EN bra metod

Jag lovar dig LenaNyman och mig själv såklart, att det inte blir några resor till föräldrarna på bra länge!!
Det är destruktivt så det bara skriker om det.
Jag är allergisk mot alkoholfyllda miljöer och tänker inte utsätta mig för den frestelsen och det fördärvet.

Hade ikväll en av mina närmaste vänner på besök.
Hon berättade att hon har sökt psykologhjälp pga allt hon har gått igenom i och med mitt missbruk. MITT missbruk. Jag har nog inte förstått allt hon har behövt stå ut med och hur mycket av sig själv hon har offrat för min skull.
Hur har jag egentligen behandlat dom som står mig nära? Hur mycket skada har jag åsamkat genom att själviskt hänge mig åt drogerna? Tanken är otäck och skrämmande. En väckarklocka som ringer alldeles för sent.
Ikväll grät jag. För första gången på månader vågade jag släppa efter för alla känslor och låta sorgen skölja över mig. Kvar fanns inte en tomhet, utan en klarsynthet.
Nykterheten är inte lika skrämmande längre.
Det är i den jag vill leva och låta mina relationer utvecklas på lika villkor.

Vill bara säga att jag tror att du är på rätt väg. Andning är ej bra metod för att släppa det som okuperar hjärnan. Stopp-andning har jag lärt mej. Sit4 på en stol med båda fötterna i golvet. Ta ett jättedjupt andetag och håll andan!, så lönge det går och liiite till. Släpp, ut luften och släpp ivägvtanken. Upprepa övningen 3 ggr. Man kan även ligga ner och göra Stopp-andning. Testa!

Ingen fara :) Som sagt så tycker jag du ska försöka igen! :) Hur har det gått?

Tack Santorini,
Jag förstår att du pratar av erfarenhet och är glad över att bli ifrågasatt. Det är ju därför jag finns med här på forumet. Det är värdefull kunskap som delas här. Jag ska verkligen tänka igen min egen avsikt och mitt eget mål. Det kan ligga nåt i det du säger attcdet är berusningen jag ändå vill ha. Därför testar jag alkoholfritt nu till helgen. Ibland kan man måsta genomskåda sina egna argument. Först därefter ta ett moget beslut.

Alla får göra sina egna val och ta sina egna beslut men att maten inte skulle smaka utan vin är bara en ursäkt. Efter tre års nykterhet kan jag säga som m-m att maten smakar utmärkt. Dessutom är jag en mycket bättre kock när jag inte är lullig av vinet. Ibland köper jag Torres Natureo rödvin 0,5% som smakar helt ok, om jag vill ha nåt annat i glaset. Helt ok alternativ, prova med det, då vet du om det är vinet eller berusningen du vill åt.

Jag tycker att allt tal om måttlighetsdrickande är väldigt farligt för oss som har beroendeproblematik. Det blir lätt en ursäkt likaväl som när rubriker slår fast att ett glas vin om dagen är bra för hälsan. Då glömmer vi lätt det där med att det är ETT GLAS det talas om. Jag skulle aldrig riskera den dyrköpta frihet som min avhållsamhet från alkohol innebär för risken att falla dit igen. Aldrig.

I all ödmjukhet vill jag belysa en sak du skriver: "Jag blir helt fokuserad på den regel jag satt upp och tanken lämnar inte mitt huvud. Typ att "ingen frukost utan träning först" . Samma känsla infann sej vid totalt vinförbud. Jag tänkte inte på annat". Finns inte då risken Träningstanten att det blir samma sak med måttlighetsdrickandet? Det är väldigt skönt och befriande att inte behöva fundera på när och vad som är lagom, ja alla tankar som kretsar kring alkohol.
Lycka till vad du än väljer!

Har uppdaterat min tråd om helgen. Den var hemsk! Både mamma och pappa var onyktra dygnet runt och jag for väldigt illa. Så i all ångest och oro tog jag tre glas vin på söndagen.
Men idag har det hittills känts okej. Jag har varit på terapi och nu har jag tvättstugan. Försöker släppa tanken på mina föräldrar och fokusera på mitt eget välmående.
Precis som du har jag en depression och panikångest i botten. Jag får SSRI som har funkat okej. Men nu när jag brottas med mitt missbruk så har så klart mycket av ångesten kommit till ytan. Den här gången vill jag inte fly undan med alkohol utan försöka lösa problemen, bl a med terapi som är jätteskönt.
Hur mår du idag? Känner igen det där med att livet ger en käftsmällar. Inte nog med att man ska tampas med alkoholproblemen. Man måste möta alla andra problem som dyker upp under vägen.
Vi måste stötta varandra!
Ha en fin dag och fortsätt kämpa!
Kram

Gillar båda era inlägg UB och LN. De ger mycket att tänka på. Det som slår mig är att "båda lägren" nog har lika svårt att förstå varandra. Alltså både den beroende och den medberoende har lika svårt att förstå varför den andre tänker och handlar som den gör. Det som ser så kristallklart och enkelt ut utifrån, blir lika omöjligt att räta ut inifrån.

Som del av beroende sidan, så tycker jag att berikande att höra anhörigsidan här. Det ställer ens eget beteende i annan dager. ;-)

Kram till er båda

Jag vill inte att du ska hälsa på dina föräldrar på ett tag.
Jag tycker det verkar destruktivt just nu.
Jag vill att du ska lyckas hitta tillbaka till ro.
Jag blir helt frustrerad när jag läser ditt inlägg.

Bamsekram till dig!

Glad att du lånade min tråd. :)

Blev mycket att fundera över, känner jag. Och mitt i allt blev jag så glad över att jag inte känner att du hoppar på mig och att jag inte känner nåt behov av att inta försvarsställning. Man ska vara glad för det lilla här i livet. ;)

Jag gör nog mina felval på grund av att det är känslorna som styr. Inte förnuft eller logik. Alkohol innebär en flyktväg, en tröst, en tillfällig vila och ett sätt att reducera rastlöshet. Allt känslomässigt jag vill undertrycka eller förstärka hjälper alkoholen till att göra så med. Kanske är det därför det tar sån tid att fatta. Jag har inget förstånd starkt eller stort nog att sätta emot dom här heta primalkänslorna. Och så går det som det går. För en utomstående måste det vara, som du är inne på, fullständigt obegripligt. Eftersom en utomstående tänker på det hela logiskt.

För mig är det lätt att hålla mig nykter den första tiden. Skammen och självföraktet är utmärkta källor att ösa ur för att klara av det. Efter ett tag glömmer jag bort hur dåligt jag mått - och så är jag där igen. Det SKA ju bara gå att kunna dricka som folk. Men nej, inte den här gången heller... Och så där har jag hållit på i flera år. Nu vet jag inte om jag råkar vara ovanligt trögtänkt och att det är därför det tar sån tid, men däremot så vet jag att det här är en process - som med mycket annat här i livet. Det är lätt att veta hur man ska göra men att inse och begripa på djupet, ja, för min del har det tagit år att verkligen förstå inombords att det här med uppehåll faktiskt inte fungerar. Sen har väl allt med motivation att göra också, är det värt att avstå? Är jag värd att avstå? Vad vill jag ha ut av mitt liv? Hade jag inte haft Lucas vet jag ärligt talat inte om jag ens haft kraft att vilja förändra min situation.

Alkoholterapeut. Ja, du, Ullabulla, jag tror ju att jag kan fixa det här själv. Kanske feltänk, kanske inte. Men det slog mig för några dagar sen att "Nyman, det här med AA kanske inte är sån dålig idé?". Nånstans är det nu det "riktiga" jobbet börjar. Att gå från tillfälligt avbrott, så att säga, till att införliva nykterhet som livsstil. Och det är dithän jag vill komma.

Tack för att du fick mig att tänka till lite extra, Ullabulla. Har säkert glömt hälften av vad som dök upp i huvudet efter att ha läst det du skrivit. Och som jag sagt tidigare; jag tycker du är en bra person. Önskar dig det allra bästa. Stor kram!