Senaste kommentarerna i forumet

Ok Muränan, jag förstår logiken med att acceptera mataffärens matlagningsvin. Måste väl bara gilla läget. Eller...ett annat alternativ...här på "landet" har systembolaget ombud, då kanjag ju beställ alkoholfritt! Thjohoo, det måste testas! Jag har kollat sortimentet och hittat en röd för 49 kr nr 1919.
Vita alkoholfria1912 och 1911, mousserande 1932. Nån som testat? Undrar just hur de smakar. Jag har kommit på att eftersom min tolerans mot alkohol har ökat så "känner " jag ändå inte av alkoholen på bara ett par glas som normala människor. Då kan jag ju lika gärna dricka utan alkohol om det smakar gott. Jag har heller aldrig druckit för att kunna "släppa loss". Jag är tillräckligt spontan och social som jag är. Så egentligen undrar jag VARFÖR jag har druckit? Jag började inte att dricka förrän vid 40 års åldern då jag träffade min man. Jat kom frånen helt alkoholfri bakgrund. Kanske är jag helt enkelt en beroendepersonlighet där allt eller inget styr. Det finns en del att jobba med inombords. Att löra känna sej själv är en utmaning!

Hej Träningstanten,

Ja... för vissa går det inte att ha någon alkohol hemma alls... Plocka fram bilden av dig och decilitermåttet nästa gång som suget sätter in. Jag tror att den kan hjälpa dig att stå emot då. Inte för att du ska må dåligt över dig själv, utan för att påminna dig om var "nivån ligger". Jag har en del sådana bilder som är "fina" att plocka fram som avskräckare ibland. Man får vara försiktig så man inte mår för dåligt bara, men ett decilitermått är väl lagom hemsk påminnelse?

Jag har alltid haft vin i maten. Vet inte om det ursprungligen har varit en ursäkt för att få dricka vin. Säkert. Vad jag gör nu är att jag köper matlagningsvin på affären. Visst, det är inte lika fylligt som vanligt vin. Men det kompenseras av att man inte behöver gå till systemet. Och tills läget är lugnare, så klarar man sig i ärlighetens namn ganska bra på det där gamla matlagningsvinet.

Kram

Vilka möjligheter! För första gången på 17 år ska jag fira en nykter Valborg. Det öppnar möjligheter som jag vill ta tillvara. Varför inte delta i ett nyktert firande med IOGT/NTO? Till min glädje så är vi helt överens om nykterhet nu och framöver, kanske pga. Olika motiv. Jag är öppen med att jagdruckit för mycket, så mycket att det har blivit ett beroende. Min partner ser det mest som en ekonomisk sak. Men det spelar ingen roll vilket som ökar mmotivationen. Men jag tror inte att han har insett vidden av mitt beroende. Kändes ynkligt av mig att smygdricka av matvinet igår....ur ett decilitermått av plåt! Herregud! När jag ser den bilden framför mej så ser jag en alkoholiserad tant! Må så vara att hon är vältränad som få...hjärnan är ändå kapad av alkoholmonstret! Den lilla dl. Vin jag drack igår drog igång magkatarren direkt! Bra! Jag fick mitt straff och en påminnelse.
Ps: jag rusade också till skafferiet en gång och togen rejäl klunk direkt ur flaskan! Den bilden skrämmer mig ännu mer! Hur lågt kan man komma?
Det var absolut inte värt det, för det triggade igång suget direkt och hela kvällen gick åt till att tänka på det där matvinet och hur jag skulle kunna få åt mig en klunk till......
Jag kommer att klaradet här! Jag vill helt och fullt leva upp till min egen och andras bild av mig som träningstanten hahahaha.
Allt gott kära vänner denna Valborg i nykterhet!

Fint att läsa dina inlägg Berra! Framför mig har jag den första Valborg utan alkohol på 17 år! Jag ser fram emot det, faktiskt!

Jag skäms Jag skäms Jag skäms Jag skäms Jag skäms
Jag kan skriva det en miljon gånger men det räcker inte för att tala om hur jag mår.
Min man hittade min vin gömma igår! Jag är helt tom inuti, vad fan håller jag på med.
Jag har världens underbaraste man och nu riskerar jag detta.
Vilket "Wake upp call"
Kanske, kanske blir det enklare att motivera sig i fortsättningen. Jag hoppas verkligen det.
Kramar och lycka till, till alla som kämpar

Tack för tipset, mt :)! Det kan vara gott ibland med nåt liknande rödvin till god mat. Hoppas på att kunna lägga ner även det a- fria till slut. I går köpte jag en flaska vitt a-fritt o hällde i mig den på en halvtimme. Vad säger det? Jo, att jag har kvar mitt beteende att jag MÄSTE dricka nåt som belöning eller avslappning när jag är stressad. I fint glas framför tv:n. Knäppt. Blir som en ritual. Ofarlig just nu men ändå nåt jag vill ha bort. Valborg nu och lite jobb innan det drar igång med allt vad det innebär. Önskar dig mt, och alla andra här en fin och vit ( inte snö) Valborg./ FM

Jag har själv många gånger haft samma tankar. Varför slutade jag inte tidigare? Men. vi har ju försökt både du och jag och var nog inte mogna förut. Jag tycker det finns några mer eller mindre förlorade år här emellan, bortslösade. Men man får försöka försonas med det. Förlåta sej själv. Man ska ju ändra det man kan och glömma resten. Nu är vi här.
Jag blir fortfarande lycklig ibland bara över att jag är fri. Bortsett från ett oemotståndligt godissug som jag kämpat med ett tag, men det får inte alls samma konsekvenser. Tydligt är att det är samma sorts missbruk, sockersug. Det lär vara väldigt starkt och svårt att bli fri ifrån. Jag kämpar vidare mot det. Men aldrig mer alkohol, där är jag övertygad. För mej är det inte alls en dag i taget. Jag bestämde genast att jag skulle lära mej acceptera att det är för gott. Det tror jag ni med en dag i taget också vet, vi använder bara olika metoder. Det viktiga är att sluta tycka synd om sej själv. Att vara tacksam för att man slipper dricka och inte vara avundsjuk på dom som kan. Den känslan finns säkert inte i början men kommer om man håller ut. Jag kan i korta glimtar sakna känslan av att vara "normal", på resor kanske, att kunna dela en flaska vin till maten som andra par. Ett litet vemod känner jag ibland men inser också att nu är det så här. Trevlig helg önskar jag, nu måste jag rusa på jobb!

har jag många gånger benämnt detta. Och ja, du gjorde det igen Berra. Livsforum, javisst.
Glad valborg och varm vårkram till dig - bästa forumbrorsan Berra! / mt

såg i Stingos tråd att du saknade ett a-fritt rödvin. Håller helt med om att det vita är gott och det röda smakar blsk el saft. Min man är nykter sen flera år tillbaka (en lång resa) och vi dricker alltmer sällan annat än vatten. Så har det blivit och det är otroligt skönt. Om jag vill ha nåt smakligt till lamm el annat rött kött dricker jag 100% Blåbär. Det gillar jag verkligen. Ibland blandar jag det med en skvätt a-låg röd natureo så blir det lite rundare i smaken. Så fint att du hittat hit! Allt det bästa till dig! / mt

Jag sitter just här med mitt morronkaffe och kom på att logga in! Det är förstås naturligt att gå vidare, bra att man kan bli fri från medberoendet. Jag är ännu lite fast i det även om det är mycket mycket bättre. Svårt att helt släppa kontrollen. Men för egen del är jag fri från alkoholen, istället har jag just nu en svacka med oemotståndligt godissug. Fungerar på samma sätt, är säkert samma mekanismer. Bestämmer att idag ska jag inte äta och så gör jag det ändå. Smyger med det...Men konsekvenserna är betydligt lättare att leva med.
Trevlig helg!

- jag skriver nästan aldrig mer men läser, om än sporadiskt. Tack för din hälsning i min tråd för ett tag sen och ja, jag känner mig tämligen fri från medberoende. Det är som en ömsesidig process... många mönster har förändrats i vårt liv. Kanske jag skriver om det nu i helgen - känner att inspirationen rinner till:) Glad Valborg och Vårkram! / mt

Nej, jag visste inte att man skulle skaffa en egen tråd. Får lägga upp det bland mina uppgifter. Starkt av dig att kämpa emot idag trots all ångest. Jag har också bulimi i min ryggsäck. Jag hade föräldrar som var rent sadistiska för en tonåring, även om de trodde de gjorde gott. Min flyktväg för att duga var att jag skulle vara smal, och bulimin var en ständig följeslagare mellan 19 och 24 års ålder. Träffade då min första man, som hjälpte mig att sluta dölja mitt verkliga jag, som jag uppfattade att min jag var då iallafall.

Jag inledde ett år senare universitetsstudier och blev arbetsnarkoman. Ångesten var min följeslagare jämt, jämt, jämt. Försökte kombinera arbetsnarkomanin med barn och det perfekta radhuslivet. Kände aldrig att jag dög, fast verkligenheten då vittnade om något annat. Jag bar med mig den bild av mig själv jag hade när jag var 19. Jag hatade mig själv och ansåg att jag själv var lägst på jorden, vid 40 såväl som vid 20. Inget jag gjorde kunde jaga bort min självbild, hur framgångsrik jag än var.

2010 gick jag i den berömda väggen, och hade då skilt mig och börjat tröstdricka. Inget jag dolde ännu, men det var runt hörnet förstås. Så här i backspegeln förstår jag inte varför jag inte fick tillgång till ångestdämpande mediciner, så att jag kunde se mer klarsynt på min tillvaro, Se möjligheter istället för att vara inlåst i ångesten. Jösses, bulimi är idag en psykiatrisk diagnos!!! Precis som utbrändhet. Hade jag vetat att det fanns någon hjälp att få, så skulle jag inte behövs självmedicinera mig. Så mitt tips är: Försök ta emot all hjälp du kan få. Hade du varit med om en bilolycka och blivit fysiskt skadad, så hade du väl tagit emot hjälp? Jag undrar när den psykiska hjälpen skall bli lika självklar......

Lycka till över Valborg och första maj. Du är inte ensam.

KRAM

Tack för era kommentarer. Utan forumet och er hade jag inte kommit så här långt det vet jag. Jag har ju slutar mååånga gånger tidigare men aldrig klarat av att vara nykter så här länge och med sådan övertygelse om att det är så här jag vill leva. Önskar så att jag gjort detta för länge sedan. Kanske när jag var i trettioårsåldern och inte tillåtit mig själv att falla så långt. Men nu är det som det är och det är ingen idé att gnälla över det som varit. Nu gäller det att se mot framtiden.

Jag upplever att jag fått tillbaka mitt liv, min glädje och min energi igen. Jag orkar göra mer än att bara jobba och ligga i soffan och jag är inte rädd för att någon ska genomskåda mig länge. Det är underbart för det var jag rädd för hela tiden, att man skulle se hur illa det var, jag skämdes så mycket. Ville inte att någon skulle se att jag drack i smyg för ofta och alldeles för mycket. Tänkte idag på hur jag tidigare lät bli att svara i telefon eller om någon ringde på dörren på kvällarna för jag var så rädd att de skulle se. Nu behöver jag inte skämmas lägre, inte för mitt supande i alla fall :) Finns säker lite annat med det är ok.

Nu finns jag här för mina vänner och framförallt för min familj :) Jag upplevde idag den underbara lyckan att vara nära en liten bebis och kunna pussa på hen utan rädsla för att lukta illa. Vara där. Varje dag bejakar jag min nykterhet och känner att nu är det som det ska. Livet är ok igen.

Vilket Mod! Du säger som det är och nu inser jag klokheten i att ta dag för dag, en liten stund intaget! Det ger mej en förhoppning att själv komma vidare trots att jag bara är i början av min resa. Tacksamhet, det tror jag är en inställning som kan bära genom vardagens och helgernas frestelser. Tacsamhet över ......ja, tänk själv vad som är värdefullt i ditt liv, just NU !

Hej, kikar in för att avlägga en rapport. Till helgen har det gått ett år sedan jag slutade dricka. Suget finns fortfarande där då och då. Men konsumtionsvanan av alkohol är bruten och det innebär att suget inte längre är förknippat med just alkohol. Skönt!
Vi hörs!

Letat din tråd men har inte hittat. Är jag blind eller har du inte någon än:)?

Du kommer med så mycket klokt. Mycket av de du skriver har snurrat i mina egna tankar många gånger också. Men är som en spärr som gör att de stannar vid tankar och planering av att styra upp livet. Speciellt träning har jag MÅNGA gånger funderat på att ta upp. Men mycket lättare att ligga kvar insidan ochvtycka synd om sig själv än att gå ut och utsätta sig för fysisk aktivitet och på de ökad ångest.

Känner igen de du säger om att de kanske måste komma till en viss punkt för att man ska kunna säga Hej Då på riktigt. För ca 8 år sedan satt jag i en annan skit situation. Jag hade bulimi och pga de var jag kraftigt underviktig. Jag har dock aldrig mått bättre än under den perioden, smal och lycklig! Men de vändes en dag när jag åkte på min första panikångestattack. Jag trodde verkligen jag skulle dö och där och då slutade jag att spy upp maten. Eller ja de är en sanning med modifikation, först minskade de till en dag i veckan, sen en gång i månaden och efter de allt mer sällan. Ska väl ärligt säga att de händer 1-2 ggr per år fortfarande men om man jämför med att spy flera gånger per dag och ingen låta något ligga kvar i magen är de en stor skillnad.
Jag vill dock INTE att de ska behövas något så stort som en första panikångest attack/inläggning på sjukhus för att kunna sluta med alkoholen. Vill klara de nu INNAN de gått alldeles för långt. Men de är förbannat svårt. Haft galet sug idag efter en hemsk natt med mardrömmar och svettningar, haft ångest från helvetet och skulle vara skönt att dämpa de lite. Men Nej. Ska ta lite glass istället.

Hahaha tror att jag blandade ihop din signatur med en Hollywoodfru! Sorry!
Ja, annars så tror jag verkligen att LCHF hjälper till att hålla balansen så att man inte faller dit i ett annat beroende istället.
Det ät ju samma belöningssystem. ...socker/kolhydrater eller alkohol spelarcingen större roll för hjärnan.

Åh vad jag blir glad över den respons jag får här av er, och du Svea har så många bra tankar. FantaMontana du ger också bra tips! Det är tufft just nu för min partner köpte matlagningsvin med alkohol, och självklart måste kocken smaka (jag) kände mej verkligen som en alkis när jag smögdrack ur decilitermåttet....det är bara en flaska och hälften är kvar.... ojoj så,svårt det blev. Jag önskar bara att få lit egen tid så att jag kan ta några klunkar till...jag kak ju ersätta flaskan i morron.... pust, helt galet. Jag får verkligen bevis på mitt beroende.

Håller med om att mornarna är fantastiska. Det finns inget som jag skulle vilja byta mot mina nyktra mornar. De är det bästa jag vet. Ju längre dagen går desto mer sliten och begagnad blir den, men snart kommer ännu en fantastisk morgon.

Så roligt att läsa att det går bra!

Stämmer in i kören. Visst är det en stor sak!

Det här är för mig den första och största igenkänning i någon annans inlägg. Tack. Tack för att du delar med dig. Tack för att du sätter ord på sådant som jag vet har susat förbi i tankarna men som har fått kliva åt sidan för de mer alarmerande tankarna.

Men även jag har reflekterat över det här med storhelger, eller bara festliga sammankomster överlag. Måste jag bli tvungen att berätta för alla; familj, vänner och bekanta? Jag har försökt hitta på ursäkter i förväg. Vad jag eventuellt skulle kunna säga om någon frågade. Ont i halsen. Problem med magen. Jobb (där jag bestämmer mina egna arbetstider). Träning (som jag inte håller på med). Chaufför (när jag inte har någon bil)… Jag är inte ett dugg bekväm med att ljuga. Men är jag beredd att berätta sanningen för alla? Och vad är egentligen sanningen? Jag vet ju inte själv. Hur allvarligt är mitt alkoholproblem? Är alkohol någonting som jag någonsin kommer kunna hantera? Eller är det allt eller inget? Att behöva försöka svara på frågor som det inte finns något svar på… Det gör att jag drar mig för att berätta för folk. Så jag drar mig undan. Jag väljer att inte höra av mig och fråga "vad händer i helgen?" eller "vad ska du göra på valborg?" för jag vet att svaret kommer vara "Feeest!"
Kommer jag behöva byta ut min vänskapskrets? Hur träffar man ens nya vänner? Utan att dricka alkohol...

Jag lever fortfarande med förhoppningen att jag ska kunna dricka måttliga mängder alkohol utan att falla in i min destruktiva ovana att sitta hemma och dricka ensam. Förra måndagen kom jag till insikt med att jag i dagsläget inte kan hålla mig till en måttlig konsumtion. Jag måste ha ett fullständigt uppehåll. Hur länge vet jag inte. Och jag försöker, mest på grund av den stress det frambringar, att inte reflektera över hur länge min nyktra period kommer behöva vara, utan bara konstatera att "idag är jag ännu inte redo. Idag ska jag inte dricka".

Jag anser fortfarande att jag är inne på mina allra första nyktra dagar, och jag känner med dig. Jag vet med mig att dessa tankar om framtiden gärna dyker upp. Men mitt motto har varit: Dag för dag. Stund för stund. Idag ska jag inte dricka. Nu ska jag inte dricka.
Lycka till!

Jag kan inte svara angående vibrationerna. För mig är det mest en klump i bröstet. Varför får man förhöjd puls? Jo, därför att kroppen uppfattar ett hot. I vår fall, vi som är ångestbenägna, kommer inte hotet utifrån (inget lejon i badkaret), utan inifrån. Det är dina negativa tankar och budskap till dig själv som uppfattas som ett hot. SKIT - jag måste göra något, Jag måste skärpa mig. Jag är värdelös. Att gå omkring och känna så jämt gör att det är oerhört skönt att ta till alkohol. För det tar bort dessa tankar. Det är det erkänt bästa ångestdämpande medlet som finns. Och vi kan självmedicinera oss. Problemet, som vi alla känner till, är att efter att vi har druckit så har vi kvar de gamla negativa tankarna, plus att vi adderat ny skam och skuld för att vi drack. Eller hur! Själv var jag tvungen att gå i beteendeterapi (s.k. KBT) i ett år för att lära mig lägga märke till de negativa budskap jag skickade ut till mig själv.

Alkoholen är som en dålig partner. Han/hon skadar dig men det är en förälskelse och det måste ske två saker: 1) Först måste du låta processen komma till sitt slut, d.v.s. det måste ha ett så högt pris att du till sist säger adjö. Ungefär som en skilsmässa. 2) När du sagt adjö kommer det som ibland kallas sorgeprocessen, d.v.s. när man har personen i sitt system. Man håller fast vid sitt beslut och förstår att det var en omöjlig kärlek, men man fortfarande tänker på personen hela tiden osv. Även det är en process. Det är likadant med alkohol som med kärlek.

Du skall inte klandra dig själv. Du har ännu inte kommit till slutet av nr 1. Du är fortfarande förälskad i din drog. Lita på processen. Fortsätt att ha "noll-tolerans" mot att alkoholen tagit över ditt liv. Men ni verkar behöva "bo ihop" ett tag till. Låt processen ha sin gång. Snart kickar du ut alkoholen för gott. Innan du är där, och som en hjälp på traven, kan du kanske börja i en annan ände? Jag stannar kvar med alkoholen men jag ändrar något annat ångest-skapande beteende, t.ex. att ligga och se på serier hela dagarna. Sälj TVn på blocket. Kolla om det finns någonstans du behövs. Kanske något ställe med ensamkommande flyktingbarn i din närhet? Eller något annat att göra som ger både vänner, stimulans och förbättrat självförtroende? Eller gillar du att träna? Vissa hänger på gymmet, kanske minst lika mycket för sällskapet som för träningens skull. Etc.

Ja, visst var detta ett drastiskt förslag och jag är ju ingalunda utbildad inom detta, så det är möjligt att detta inlägget är missriktat. Men det är så jag känner! Jag tycker det är så oerhört synd att du ska klandra, och klandra dig själv. Du behöver, som även andra än jag kommenterar i denna tråd, framförallt fokusera på allt du gör som är PÅ RÄTT VÄG!!!!!

Tack för fina ord i min tråd. ♡

Men detsamma gäller även för dig:

Parce que TU le vaux bien ♕