Senaste kommentarerna i forumet

och det känns så bra att klarat en dag till utan A. Nu är det 48 dagar sedan jag drack sist och det går bra. Jag känner inget direkt sug heller och jag har känt mig liiite piggare igår och idag, det kanske vänder nu.

Jag har varit och hälsat på en nära släkting som känt mig hela mitt liv som tyckte att jag gjorde helt rätt i att låta bli A. " Du är mycket trevligare nykter " Det är nog väldigt sant och jag tycker mer och mer om den person jag är just nu. så resan mot ett nyktert liv fortsätter och det känns som att det kommer att bli bra utan alkohol :) mod60

Jag är stolt över dig. Du tar tag i ditt liv. Du gör ditt bästa. Du ger andra hopp...:)

Fast tänker ändå mycket på alko. Lite upp och nergångar. Lägger fokus på bara någon dag framåt. Då känns allt överkomligt.

Det är fredag och jag har varit nykter i 26 dagar. Har en förkylning från helvetet. Den kunde inte komma mer lägligt. Öl är det sista jag är sugen på ikväll. Annars är helgen planerad med nyktra aktiviteter. Ha en fin helg

lika när jag slutade min primärbehandling. Att helt själv stå på egna ben ute i en snurrande värld var skrämmande.
Jag gjorde precis som de sa åt mig och började gå på AA så mycket jag kunde. Med nya rutiner, många möten och stora öron när Di Gamle pratade om hur de gjort så blev det lättare än jag var rädd för.

Ahha jag blir tokig! Jag vill också kunna dricka som andra. Jag vet att jag inte är beroende utan bara jävligt korkad när jag får i mig a. Inte som andra. Kan inte sluta. Jag vill också kunna sluta när jag vill.
Varför kan inte jag ta en öl och sen är det bra? Varför kan inte jag ta två glas vin till en god middag utan att börja pimpla vin hejdlöst?
Varför är det så mkt enklare för mig att ta ett glas på veckorna om man jämför?

Varför? Mitt mål ska bli att kunna dricka normalt. Som andra. Jag blir så förbannad!

Förövrigt min 12 dag nykter!

Detsamma! Lyckospark till oss!!!

Detsamma! Lyckospark till oss!!!

Andra fredagen sen beslutet att bli Snövit! Men förra helgen räknades inte, för då var jag fortfarande så inne i bakfylleångest efter konferensen som spårade.... Alla hjärtans dag i morgon. Då brukar vi alltid dricka bubbel, hela familjen. Jordgubbsbubbel till ungarna och rosa champagne till oss. Det där kan jag liksom se fram emot i veckor... Men nu blir det jordgubbsbubbel till oss alla. Var till och med inne på Systemet för att leta efter en lite flådigare flaska alkoholfritt. Och klarade det!
Blir nästan lite rädd för att det känns så lätt och bra. För jag vet att när suget kommer, så kommer jag att använda just den där positiva känslan som argument för att jag nog kan unna mig ett glas vin trots allt.
Sen försöker jag istället glädja mig åt att det är så lätt. Det KAN ju inte vara svårt jämt. En dag i taget, för fan!! Och jag slipper iaf den där fysiska abstinensen som vissa av er måste gå igenom. Problemet hos mig blir ju den psykiska abstinensen, och den kommer ju så småningom. Men kan jag försöka glädja mig åt att det känns lätt och bra nu?!!!

och fortsatt nykter. Vissa dagar är bara hur enkla som helst, medans andra dagar så funderar man på hur länge man ska behöva kämpa med sviterna efter sitt misstag - att dricka för mycket under får många år.

Märker på träningen nu att det alkoholfria livet ger effekt. Orkar mer, längre och i högre fart. Härligt med ett sådant kvitto. Nu kommer två helger på raken med vänner på besök. Fördelen är att man kan handla hem alkoholfria öl till sig själv. Helgen därefter blir borta, lite svårare, men det ska bara gå.

Snart 1,5 månad. Dags att fira ikväll med att vara nykter / Arne

Fredag igen!
En vecka sen senaste vinorgien.
Idag är det tufft.
Har passerat Systembolaget en gång idag utan att gå in.
Är livrädd att jag ändå kommer att befinna mej där innan stängningsdags utan att riktigt fatta hur jag kom dit.
Har en lång lista på grejer jag skall göra istället f att dricka men kan inte tänka pp nåt annat än vin.
Hopplöst att koncentrera sej....
Hjälp!!

Tack Adde för din kommentar, alltid kul att få tips om hur man kan tänka på saker på olika sätt! =)

Nu var det ett tag sedan jag skrev här, har inte känt behovet men jag har nog vara inne och läst varje dag ändå. Tack för att ni finns och att ni delar er kamp/resa tillsammans med mig. Vi kämpar mot samma mål, ett nyktert och hanterbart liv.

Otroligt blandade känslor idag, det var nämligen min sista dag i primärvården. Tårarna bara rann när jag skulle ta adjö från gruppen, usch vad jobbigt det blev. Men det känns bra att ta steget vidare till eftervården och verkligheten. Jag är redo för det.

Jag hoppas ni alla kämpar på mot det bättre och ge aldrig någonsin upp!

Kram

jag tidigare i mitt liv gjorde en logisk tankevurpa och jag har gjort likadant med alkoholen. När jag led av bulimi så brukade jag tänka att det var mitt sätt att hantera ångesten, att det var tack vare den ventilen som jag kunde fungera i vardagen. När jag drack vin var det samma sätt att tänka, att det var min snuttefilt, att det hjälpte mig att stå ut och jag var rädd att sluta vara bulimisk och jag var rädd att vara nykter för hur skulle jag då klara av allt? Det är ett tankefel. Jag har klarat av vardagen TROTS att jag hade bulimi när jag var ung och TROTS att jag ständigt gått och varit småbakis och gett mig själv kemisk ångest. Det var alltså inte den ventilen som gjorde att jag kunde fungera utan jag kunde uppenbarligen hantera BÅDE vardagen och ett missbruk. Det betyder att jag/vi är så otroligt mycket starkare än vad vi tror och om man tar bort "ventilen" så har man helt plötsligt bara hälften så mycket att hantera och klara av. Det var ingen hjälp, det gjorde bara allt svårare. Jag levlade upp i svårighetsgrad i stället för att göra det enklare.

Min fru delar min meficin, lovat äta ett år. Det är lättare att ta en tablett än att gå till systemet och köpa ut sedan dricka.

Genom hela mitt liv har jag nu till slut upptäckt att jag är en lyckorus-junkie.
Spelar ingen roll med vad...

Ju mer jag spelar på tips&lotto desto mer spelar jag.
Ju mer nikotin jag använder, desto mer vill jag ha...
Ju mer sötsaker jag äter, desto mer vill jag äta...
Återupptar jag en gammal hobby, så går jag helt in i det tills jag blir helt uppslukad av det...
Prestationer leder till att jag sträcker mig längre än jag orkar, och ramlar till slut ihop av utmattning.
Det finns aldrig något lagomt eller lite, aldrig en chokladbit ur asken, allt eller inget.
Efter ett tag när jag känner igen mina svagheter så brukar jag till slut helt rätt och slätt avbryta allt det jag håller på med.
Det funkar inte med att trappa ner, jag måste oftast bryta helt för att tappa mina gamla referenser.

Ta det här tex med god mat, när man tycker om god mat så äter man mera, när man äter mera så....går man upp i vikt.
När man går upp i vikt så orkar man mindre, rör på sig mindre och har en förmåga att öka ännu fortare i vikt.
Till slut har man gått långt över sin matchvikt och vill göra någonting åt det, man försöker sätta nya mål.
Men livslusten och glädjen att kunna äta gott har tagit en allt för stor plats av mitt liv och är kanske en av de få tillfredsställelser man har kvar här i livet.
Det är svårt att göra avkall på allt det där goda som var det enda som gjorde mitt liv värt att leva, mitt Nirvana...
Vet ju att en ökad kroppsvikt medför ökade risker för hälsan, blodfetter, kolesterol, hjärtsvikt, blodtryck, infarkter och stroke och cancer, dessutom blir man mindre attraktiv utseendemässigt, men vad är chansen eller rättare sagt hur STOR är risken för att man skulle trilla av pinn av just övervikten?
Man kan ju bli överkörd på övergångsstället imorgon, och vad hade man då för sin hälsostress?
Man dividerar fram och tillbaka om vad insatserna är värda, ska jag ge upp det enda lilla som ger mig min livsgnista?
Utav ren håglöshet ger man f-n i alltihopa och låter allt rulla på utan någon som helst ändring eller målinriktning, man kanske t.om skulle välkomna en infarkt som skulle ge en en spark i röven till att vilja orka skapa en förändring.

Jag tror det är samma sak med ett annat beroende, alkoholen.
Skillnaden är att vi också belägger oss med en ofrivillig munkavel, en skuldkänsla att inte vilja erkänna våra problem utåt.
Vi hinner göra mycket dumheter under vår påverkan av alkoholen, som vi av förklarliga skäl har svårt att minnas, vilket spär på vårat skuldberg.

Vi har brukat den så pass länge att vi inte vet om några som helst andra glädjeämnen, den har tagit över vårat liv och belöningscentra, det är den som bestämmer numera.
Och vi orkar inte ta tag i våra liv och genomgå en förändring, för vi vet inte vad det kommer att innebära för insatser.
Det enda vi vet är att alkoholen är det enda som gav oss glädje och avkoppling.
Vi funderar aldrig på vad var det som hände när vi tillät den göra så med vårat liv, exakt var gick gränsen, när gav vi upp?
När tillät vi alkoholen ta över vårat liv, gav vi den våran tillåtelse att styra våra liv, inte mitt i alla fall...
Det har alltid varit så, eller det har varit så pass länge att det har blivit en vana...
För att citera en god väns vän....
Om din granne har pippat med din fru/man under fem års tid, bara för att det har pågått under en så lång tid, betyder det att han/hon ska få fortsätta med det då?

Vi funderar oftast på orsaker och förmildrande omständigheter som ska göra oss mindre ansvariga väldigt sällan tänker vi på vad som krävs för att vi skall nå nya mål eller förbättringar och förändringar.
Allt sker inte på en dag eller en natt, man tömmer inte en gryta på tre klunkar, det måste få ta sin tid, kanske få svalna lite innan man tar sig an problemet. Men det försvinner inte för att vi bara sluta tänka på det.

När alkoholen har tagit ifrån oss alla egna initiativ behöver vi göra något radikalt, återta vårat gamla liv där alkoholen inte stod för all glädje.
Det svåra är att inte låta alkoholens lockrop få dig att tappa farten, och att finna tillbaka till dina gamla glädjeämnen, eller varför inte helt nya glödjeämnen du inte visste fanns.

Där vägen tar slut slutar inte resan, det finns stigar i skogen som går lite långsammare snårigare och troligen mycket mer upplevelserika än vad vi hade hoppats på,
Och finns det ingen stig så måste någon vara den första att trampa upp dem, det kan vara du och du är priviligierad att få andra att gå i dina fotspår.

Vi är alla pionjärer när vi inte gör som alla andra, vågar du?

Att våga är att leva lite mera än alla andra...

Berra

Hejsan Anna! Vill bara säga att det du skriver är oerhört bra skrivet och jag känner igen mig i så mycket av det du skrivet, både stigmat att kalla sig för något men också det du skriver här om suget efter annat än själva alkoholen, dvs bekräftelsen, ragg, avslappning, flykten... Jag köpte faktiskt en flaska alkoholfritt bubbel (sanslöst dyrt för att vara utan alkohol i) men ställde in den i skåpet sen när jag kom hem, för precis som du skriver så kändes det som att jag fuskade... Så det fick bli en god Loka Crush istället.
Jag har precis börjat min bana och har inte gått på några möten eller liknande än. Men det går framåt, är väl inne på snart 14 dagar helt utan alkohol och det känns bra men samtidigt vemodigt. Jag ska köra en period på 90 dagar nu och sen får jag väl utvärdera hur det känns. Ska jag sluta dricka för alltid eller kan jag hantera en viss mängd alkohol bättre efter den här hjälpen och att hålla uppe ett tag... Jag vet inte, men jag hoppas klara dessa tre månader först, mitt i Melodifestivaltider, typiskt! Men hellre att jag mår bra än att dricka mig stupfull och knappt komma ihåg helgen och må skit i flera dagar.

Kram på dig!

framtid frågar "Vilka sätt hjälpte er"? Jag har själv problem med alkohol, men har lyckats ganska bra att hålla mig ifrån den de senaste åren. Dricker ibland (sällan) och märker att det är lätt att det eskalerar. De tips jag har är:
Tala om för dig själv med tydlighet att du är alkoholist. Bestäm dig för att bli helnykterist. Uthärda de 1-3 veckorna då det fysiska suget plågar. Därefter är det borta, men kan lätt aktiveras igen om man dricker. Börja träna, gärna hårt. Ät nyttigare, exempelvis skippa läsk, hamburgare, chips etc., förutom som belöning på helgerna. Var uppmärksam på att inte dricka när du känner dig säker på att du kan igen. För så kommer det att kännas efter en tid. Tveka inte att berätta att du inte dricker pga att du har druckit för mycket, när folk frågar varför du inte dricker. De kommer bara tycka att du är duktig. Dessutom sätter det press på dig att inte dricka. Använd aldrig alkohol som utväg, när livet är motigt. Spring en runda istället. Det psykiska suget och saknaden efter att kunna dricka, kan sitta i för alltid, tyvärr.
Andra alkoholister kan leva nyktra, det kan du också. Dessutom är du ung, så du har livet framför dig. Allt att vinna, alltså! Lycka till!

Jo det vet jag. Menar snarare att hur upplevde du spärren. Man kan ju ändå välja att inte äta den lika mycket som man kan välja att inte dricka. Känner du att den ger dig ro att mota bort de dagliga begären? Ro ändå att ta tabletten?

Kan och hoppas jag har fel.... men de som inte vill äta antabus vet att man inte kan dricka. Jag äter judt nu funkar bra, behöver inte tänkanpå fredtelsen. Har prövat att dricka på antabus, ingen bra känsla

Känner igen mig mycket i dig, bortsett från att jag inte har några barn. Är 27 år och har haft alkoholen i mitt liv sen jag var 14. Dock inte varje dag, men varje helg i princip bortsett från några uppehåll efter kontakt med öppenvården. Jag började också hitta anledningar att unna mig sprit (och letar fortfarande). Anledningar som dålig uppväxt, dåligt med pengar, bra med pengar, fira att man klarat tenta, dricka för att fira lill-lördag, fredag, lördag, jul, planerad resa, avslutad resa, slappna av, till matlagning - you name it. Jag har också varit nära att riskera jobb, sambo, familj och vänner men framförallt mitt liv. Både genom rattfylla, mix med medicin och akutbesök till sjukhus. Jag tog beslutet när jag sist drack mig packad trots sjukskriven, psyliskt instabil och på mediciner. Men jag drack inte alls ofta så att en vanlig svensson skulle reagera, folk tänker nog mer att jag varit en "festlig tjej". Och nu har jag varit nykter sedan 1:a december, efter att ha åkt in akut då jag klappade ihop i fyllan. Kroppen la av helt enkelt. Att bli nykter. Det viktigaste beslutet jag tagit i mitt liv. Att ta tag i mitt drickande. Det var inte så illa att jag var på botten, men det beslutet har räddat mig. Man vet innerst inne när man gått över sin gräns och att du skrivit här och tidigare varit i kontakt med alkohollinjen visar att du har en medvetenhet. Det är bra. Vi vet innerst inne vad som gör oss illa men det är svårt att bryta mönster, framförallt när det gäller något som är ett kemiskt beroende. Hoppas du är redo att sätta dig själv i första rummet! Du är värd att må bra och värd att leva ett liv där du mår bra på riktigt. Kämpa. Du klarar det. Forumet har hjälpt mig enormt.

Det är ett val vi får göra varje dag, att inte dricka, men det valet kan ge oss så mycket mer än fylla, tillfällig avslappning och ångest. Forumet är en ventil för mig som hjälper mig att hålla fokus på vad som får mig att må bra OCH vad som får mig att må dåligt (alkohol). Hoppas det kan göra samma sak för dig. Ta hand om dig!

Har inte testat antabus. Men kanske är den bästa vägen.

Ett problem jag har är jag har ingen punkt som är vardag eller hem. Finns över halva Sverige i mitt jobb.

Borta från hemmet en vecka, kvar en vecka. Det tar så mycket av styrkan man bygger upp. För så fort jag ändrar miljö så släpper garden.

Men med antabus så finns det väl inget val.

Hur upplevde ni antabus?

Få antabus utskriven, ta kontakt med AA och ställ ett kort brevid dina barn och fråga dig själv om du vill offra dessa. Du måste vilja helhjärtat, inte halvhjärtat. Bara du kan fixa detta med stöd. Kom igen nu och ta hjälp på allvar. Vi finns här att stötta och peppa.

Du säger det själv. "Riskerar jobb, ekonomi, familj och barn" I min bok är det att vara j-vl-gt illa ute.

Men du har lösningen i din hand och du vet vilken den är.

Om du alls är som jag, så överdriver du svårigheterna att vara utan för dig själv (alkoholen gör sånt). Om du inte varit länge nykter på flera år, så har du ingen aning om hur det känns. Om du slutar i morgon så har du högst antagligen några jävliga dagar framför dig, sedan följer några veckor med att kämpa mot alkosug, men sen börjar det värsta ganska fort lätta. Och du kommer att börja känna hur bra det kan vara utan slaveriet senast om en månad eller så.

Några dagar... veckor... en månad! Det är ju för helvete ingen tid i världen! Du kan klara det! Helt klar är du naturligtvis inte efter en månad, men jag kan lova att du kommer att känna dig väldigt annorlunda än du gör nu. Men för att det här skall fungera så måste du hålla dig helt torr. Att trappa ned eller smutta upprätthåller bara suget och då uppnår du aldrig de förändringar du behöver. Om det sedan är slut för livet eller bara för en längre period får du bestämma själv.

Välkommen, läs gärna andras trådar här och fortsätt skriva. Det har hjälpt många.

..med mig själv. Gjort det de senaste två dagarna. Börjat förhandla med mig själv om att jag NÅNGÅNG ska få dricka alkohol. Champagne när jag gifter mig? Ja det borde jag väl få? På en möhippa, ens egen, då får man väl dricka? När man fyller jämt, det är väl ändå ett tillfälle man borde få dricka? Suck. Jag som tänkte att jag va så "trygg med nykterheten". Nån del av mig vill inte vara nykter resten av livet. Jag vill längta efter de där tillfällena. Även om de bara är få. Längta att få fira som en "normal" människa.

Imorgon ska jag ringa öppenvården. Be om kontakt med någon jag kan prata med och få stöttning i min nykterhet av. Känns drygt, men vore nog bra. ...

Känner igen mig i allt du skrivit. Förutom att jag inte kommit så långt.

Är lika gammal som du, druckit lika länge, har bra jobb med god inkomst i Stockholm.

Dricker varje dag. Riskar jobb, familj och hälsa.

Men jag har bestämt mig.

När jag läser dessa trådar gör jag det samtidigt som jag stirrar på klockan. 17:22, 1½ timme till systembolaget stänger, så länge till behöver jag klara mig.

Sen är jag ganska säker. Inte lika lätt att falla in på krogen.

Idag är dag 1. Andra försök finns dag 0, en riktig bakisdag. Men igår drack jag bara ett par öl så då unnar jag mig att kalla detta dag 1.
Nu siktar jag på dag 7, sen 30, 100, sen 365, sen 1000. Sen får det bli en tatuering på det :)

Skönt att du klara av att så emot! Då har du dina dagar kvar!

Såg serien House of Cards, karaktären Doug i detta klippet har inspirerat mig mycket:
http://www.liveleak.com/view?i=12b_1384285231

"Fuck the zero"