Senaste kommentarerna i forumet

Den är inte modig som aldrig är rädd, utan den som vågar handla trots sin rädsla.

Helt samma passar här

Den är inte stark som aldrig längtar efter en drink, utan den som låter bli att lyfta glaset trots sin längtan.

Så har det varit för mej varje gång jag försökt sluta.
Sjukt ilsken och väldigt kort stubin.
Har gormat och skällt på.ibland helt.oskyldiga och fullkomligt oförstående människor.

Jag funderar på hur man ställer till rätta all skit man ställt till med genom åren.
Kommer folk någonsin att lita.på en igen?
Alla lögner och svikna löften.
Min siste vän försvann för inte så länge sen när han upptäckte att jag blåljusen om nästan allt.
Han är så arg.på.mej att jag blir rädd.
Hur reparerar man det.
Min man som jag ställt.till ett helvete för genom att bli skitfull på de mest.olämpliga ställen.
Hotell, flygplatser viktiga.middagar.
Jag vältrar mej i självförakt och det brukar sluta med att jag super.
Spelar ju ingen roll.....jag.är.ju ändå totalkörd.

Å herregud vad jag känner igen mej.
Starkt av dej att du inte gjorde det!!!

Jag är så svag, vem försöker jag lura?!
Idag när jag vaknade så var jag stark och gick till gymmet.
Sen kom jag hem och WW III startade med min sambo. Vi hade världeeeeens bråk! Hur reagerar jag?
Jo jag tänker, "jag sticker! Jag ska ta in på ett hotell, gå till systemet och köpa massa alkohol, isolera mig på hotellrummet och dricka tills jag stupar".
Jag som trodde jag hade kommit en bit på vägen. Min hjärna är fortfarande lika rubbad som den var för 34 dagar sedan (då jag blev nykter).

Tog iallafall inte in på ett hotell och drack heller inte.. Men gudarna ska veta att jag bara var sekunder ifrån att göra det :(

Tack för peppen Adde. Precis vad jag behöver!
Har ju på känn att det är, typ så! Ändå så är man så jävla rädd. Fattar inte.

AA-möte på egen hand var en skräckupplevelse ! Och då menar jag att ta sig dit !!! Jag parkerade 2 kvarter ifrån och smög fram till huset som lokalen låg i. Kollade runt överallt så ingen såg mig och det fast det var mitt i stan på en av de mest gångtrafikerade platserna !! Halvsprang fram till dörren och ser ett kodlås med högtalare !!! Tjena !! Tryckte på knappen till lokalen och det kändes som jag stod i ett skyltfönster medan jag väntade på öppningssignalen.

Ungefär där tog min rädsla slut. Inne i lokalen var det mottagande, leende, kramgoa människor som gjort samma resa som jag. Gott kaffe, goda kakor, levande ljus och synnerligen varm stämning....jag var hemma ! Att få sitta med alla "ritualer" i början på mötet och känna sinnesron sprida sig i kropp och knopp är obetalbart. En egen oas i en snurrande värld, en stund helt på mina egna villkor, en plats där jag kan lägga valda delar ur min ryggsäck så jag slipper bära på dem längre, där jag kan få vara den person jag egentligen är helt utan skyddsnät och utan villkor............jag är otroligt glad över att jag hittat den vägen.

Ge det en chans !!

Haha. Eller hur!
Går du på AA i sthlm AJ?

Tyvärr, Flasklilja. Går i Oslo, men kommer gå i Sthlm då jag är hemma i Sverige (bor i Norge).
Jag har förstått på dom andra i AA att man faktiskt besöker olika AA-möten runtom i världen då man är på resor/semester. Det är faktiskt väldigt lite coolt... att oavsett vart i världen man är så ser upplägget på mötena alltid likadana ut och man är ALLTID välkommen oavsett om man kan språket eller inte. Kan man inte språket så kör dom hela mötet på engelska för ens skull :)

Flasklilja . Jag är också sån som vill vara alla till lags. Får dåligt samvete hela tiden.
Idag så ditchade jag en tjejkompis och har sjukt dåligt samvete. Men sanningen är den att jag tycker hon är svintråkig och verkligen hatar att hänga med henne. Hon ger mig ingenting.
Det är på tiden att vi tänker på oss själva och fokuserar på att nyktra till!! Blir ego och struntar i att "pleasea" alla.. Man kan inte alltid vara alla till lags. Det är helt orimligt.
Vi har nog varit tillräckligt många till lags i alla dessa år... Vi borde ha fyllt vår "vara-till-lags-kvota" vid det här laget ;)

Hoppas det går fortsatt bra för dej.
Att kunna ta ett glas eller två är väl vad alla önskar sej. Men ovanligt att som du klara av det.
Tyvärr tillhör jag inte dem. Det går bra en gång eller två sen tappar jag kontrollen igen.

AJ går du i sthlm?

Ja jag måste!
Är så trött på det här.livet.
Är så glad att jag hittade den här sidan. En lycklig slump.
Och att få respons direkt på ett så varmt och fint sätt var mer än jag kunnat drömma om.
Tack igen.

Kvaddad - jag var exakt som dig. Ljög/smusslade/däckade överallt och hela tiden.. Så jävla vidrig!
Till slut gick jag till AA och har varit nykter sedan dess!
AA är en extremt varm miljö! Jag trodde jag skulle dö då jag gick dit, var så nervös att jag trodde jag skulle svimma och spy samtidigt. Det jag gjorde - som du inte behöver göra - var att jag ringde AAs hjälplinje och bad om att få en nykter AA medlem att gå tillsammans med mig till mitt första möte. Det var inga problem.
Vi tog en kaffe först så jag fick höra kort om hur det hela funkade och sedan gick vi till första mötet. Jag fattade ingenting och satt bara tyst och lyssnade och fick mitt första mynt (24 timmar nykter-mynt) (fast egentligen förtjänade jag inte det för jag var typ full/bakfull på det mötet)...

GÅ!! Ring AAs hjälplinje!!! Ge fingret till alkoholen och ångesten och sluta förstöra ditt liv!!

Tack!
Blev så glad för svar.
Känns mindre ensamt.

Du behöver inte fatta några beslut bara för att du går dit. Du kan välja att bara hå dit och lyssna. Se hur det känns. Det brukar vara en mycket accepterande miljö.
Måste tillägga att jag pratar som anhörig.
Styrkekramar

Jag bor granne med en aalokal.
Önskar jag var tillräckligt modig att gå in.
Är det nån som kan berätta om hur det går till.när man kommer som ny.
Jag fixar inte att sluta dricka på egen hand.
Förstör mitt liv och min mans liv.
Ljuger och smusslar .
Får utbrott som gjort att alla vänner försvunnit.
Har ramlat och slagit mej. Hamnat både.på akuten.och.i fyllecell.
Somnat.på krogen.
Jag äcklar mej själv.

Hej alla! Mitt ex går till den lokala krogen och drycker nästan varje dag. Han är mycket ensam och har på något sett hittat en gemenskap där. Han brukar köpa alkohol hem och drycker när han inte går ut. Han har alltid druckit mycket men efter våran separation ha det spårat ur. Det ruinerar honom även ekonomisk. Nu är det så att: 1. Han säger att han vet att han har problem med alkohol och att han vill sluta.
2. Han mår mycket dålig över sin situation och har ljugit för mig ang hur ofta/mycket han dricker.
3. Han vill försöka sluta själv och gillar inte 'terapi'. Jag håller inte med där.
Han har försökt sluta flera gånger och inte lyckats. Om han vill nu sluta (han säger det), vad är han rädd för ska hända om han söker hjälp? Kan man sluta själv? Hur stor är sannolikheten tror ni?
Det kommer att finnas ett stort tomrum av ensamhet och tristess om han slutar utan att ha ett alternativ. Han är en fantastisk person som nu mår dåligt och är fattig pga alkoholen.
Jag känner mig så ledsen och maktlös. Han är så snäll och känslig och fin på alla sätt. Han förtjänar ett gott liv!
Vad kan JAG göra som bästa vän?

Å vad jag önskar att jag också varit ren i två veckor.
Drack en box igår och ångesten är för jävligt.

Man ser saker mer klart som nykter. Som du säger. Synen på "vänner" förändras. Jag har en drös av folk jag tycker är roliga, att just, supa med. Att ses och göra annat med dom händer aldrig eller ytterst sällan. Det är dom jag tror tycker jag är tråkig nu. Så egentligen borde jag inte lägga så mycket tid att tänka på det. Då jag faktiskt har några vänner som jag kan umgås med nykter och kan uppskatta det. Men som jag sa innan, har jag någon sorts drivkraft att vara folk till lags. Suck. Jag måste bli mer ego. Hur sjukt det än låter. Har tänkt på det rätt länge nu faktiskt, även innan jag började köra nyktert. Ska försöka ta mig mod att gå på ett AA-möte också. Men det känns väldigt långt borta i nuläget...

exakt samma sak.
Jag är lite bitter och butter.. Känner mig tråkig. Som att livet har upphört. Jag är avis på alla jag ser på stan med systemetpåsar och som kommer gåendes på gatorna, uppklädda med klirrande påsar. Jag kom till och på mig själv med att kasta trånande blickar mot fönstret på grannpuben där jag bor tidigare idag.. Psycho varning asså!
Jag är besatt av alkohol!

Men - det jag slipper är evig bakfylleångest, hjärtklappningar, kallsvettningar, vara instabil och svag, ofokuserad och oklar i knoppen, black outs och att alltid känna mig ful och ofräsch! Är så otroligt tacksam för det (varit nykter i 35 dagar nu).

Märker förresten att jag inte orkar umgås med vissa som jag ville umgås med förut.. Människor som jag då ansåg var väldigt goda och bra vänner. Men nu när jag är nykter så inser jag att jag egentligen tycker de är ointressanta och tråkiga... Tror att enda orsaken till att jag hängde med de här personerna var att jag kunde dricka mycket med de. Nu som nykter så är jag totalt likgiltig inför att träffa de..

Verkar nästan som att jag har blivit en iskall, likgiltig bitch nu när jag nyktrat till :(

Tack Meredith12!
Denna dag är också rätt tung. Har varit nykter i 20 dagar. Folk börjar slita i mig. Häng med på den festen, ska vi göra det, osv. ALLT inkluderar alkohol. Har ju innan varit mycket för alko på helgerna. Phu. Jag står emot. Säger att jag kör vitt ett tag. Men inom mig har jag samtidigt en röst som säger att jag ska vara andra till lags. Gillar när folk uppskattar mig. Och ett sätt att göra folk glada är att alltid säga Ja. Det har något med hur min uppväxt format mig, men det är en helt annan historia.
Ikväll ska jag iaf på bio. Skönt. Svårt att supa där. Imorgon ska jag fika med en kompis. Men ältar samtidigt tankar att folk nu tycker att jag är tråkig och osocial. Det är ju inte så många som faktiskt vet hur det egentligen ligger till. Att jag faktiskt känner att jag har problem med alko. Ingen vet faktiskt hela sanningen. Har en vän som jag öppnat mig till tidigare men denne har jag inte riktigt velat anförtro mig denna gång.
Är i stort behov att skriva av mig i nuläget. Som ni kanske märker.

För min egen del har ärlighet blivit en viktig del i mina relationer med mina närmaste. Bekände för mina barn som är i 20-års åldern att jag anser mig själv vara alkoholist. De blev förvånade för de har i och för sig sett mig onykter vid flertalet tillfällen men inte tyckt att det varit no big deal. Jag har mörkat, ljugit, smugit och smusslat med mitt drickande i hela mitt liv och känner att jag inte orkar det längre. Antar att jag trott att jag ska förlora respekt om jag säger sanningen till min omgivning. Nu vill jag bara umgås med dem som vet och ändå älskar mig och orkar stå kvar vid min sida. Det är nog första gången i mitt liv som jag struntar i vad andra ska tycka om mig. Huvudsaken är att jag kan börja gilla mig själv så ärlighet är en bra början...

Ja, alla korten är på bordet.
I somras brakade jag ihop och lyckades inte längre dölja min konsumtion. Så ja, hon vet allt.
Men våra kära och närmaste kanske inte vill veta allt.
Under alla år då jag druckit för mycket och smugit med det har jag ibland varit förvånad att hon inte förstått.
Jo, hon förstod ibland men inte så att hon konfronterade mig någon gång.
Det kanske är så att anhöriga skaffar sig skygglappar, det blir liksom för jobbigt att tänka hela tanken att ens livskamrat är alkoholist.

Jag kunde ha mörkat mitt återfall i onsdags, uppenbarligen har jag fortfarande hög toleransnivå, och gått vidare.
Bara jag själv hade vetat och det räcker egentligen.
Måste man alltid vara 100% ärlig och berätta allt om allting?
Ens för sina närmaste?

För min del hade det varit lättare om jag inte hade bekänt.
Iaf nu men kanske inte på sikt.
Svårt!

Uffe

Det är härligt att vara nykter! Var ärlig mot dig själv och stå emot suget! Håll dig upptagen så att du inte sitter och tänker på alkohol non-stop.. Logga in massor på forumet!
Det är bara vi alkisar som är besatta av alkohol och tänker på det hela tiden.. Vanliga människor kommer tyvärr aldrig förstå vilken kamp det är att bli nykter.