Senaste kommentarerna i forumet

Kunde lika gärna ha varit jag som skrivit dessa rader: "Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så? Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort."

Och precis som du tycker jag att det här förbannade ältandet är skitjobbigt. Som att sitta fast i en centrifug med högsta varvtal.

Vi får på nåt sätt hitta den här vägen där vi slappnar av, avdramatiserar och hittar tillit till att vi är fullt dugliga varelser. Inga ufon. Ja, möjligen överjordiskt underbara.

Stor kram!

/L

Man kan ju faktiskt dricka med måtta. Problemet med oss är att just måtta kan bli omåttligt också och vi vet inte när. Om du nu var salongsberusad så kanske du inte ska vara så ond mot dig själv. Förstår dock din känsla när man ställer upp mål som man sedan medvetet bryter.

Vad klokt du skrev till mig, tack.
Ja, jag känner mig naken.
Jag fick plötsligt panik,
jag har ingen koll på exakt vad jag har skrivit i min tråd, jag vet bara att det är sådant jag aldrig säger till någon.

Jag låter aldrig någon lära känna mig, jag flyr och nu står plötsligt allt här och smutsar ner mig och gör mig patetisk, lortig, galen, dålig, äcklig, fånig, fjantig, hopplös, dålig, dålig, dålig, ful, naken,patetisk, vidrig, äcklig, förvirrad.

Jag vill "få bort" det, jag vill inte synas, beröra eller förstöra något endaste på hela jordklotet det är bara som att jag vill förklara för hela världen och jag är rädd.

Det var otäckt i Slottet och jag känner mig så jävla dålig som hamnade där.
Jag är rädd.

Brukar du känna dig rädd?

Kram Ebba

du är en bra människa, men inte Messias! Du kan inte ta på dig allt vad andra behöver genomlida. Du behöver inte dra i någon handbroms, för det finns inga andra på bussen utom du i det här avseendet.
Kram
Fenix

Lena: Absolut, jag tror på att fokusera på andra saker. Tyvärr så har jag druckit i helgen då jag varit på resa, och jag hade nog undermedvetet tänkt att jag skulle dricka då. Det fanns sociala förväntningar och jag hade inte satt upp garden. Otroligt dåligt samvete för det nu, det som började så bombastiskt i den här tråden har ju bara blivit ett bevis för hur patetiskt dålig kontroll jag har på mitt drickande.

Men - jag är kvar här. Och jag ger absolut inte upp. Det är nya tag imorgon! Det är en process, där jag pratar mycket med mina vänner och verkligen försöker se mitt beteende för vad det är. Jag måste montera ner alla rationaliseringsmurar ("Det är rocknroll", "alla andra...", "inte så farligt...") och bara ha den nakna sanningen kvar.

Det är sjukt bra att ha det här forumet att skriva av sig i. Jag får be om ursäkt för att det är lite navelskådande.

... Av mig. Klart att det är ledsamt också.

Önskar styrka till dig, Berra. Det kom kanske inte heller fram ur min förra text.

Jag tycker iaf att det är ledsamt att stå bredvid någon som sörjer, å inte veta vad man ska säga....

Tack för din omtanke, Muränan.
Just nu lugn o trygg. Tidigare idag superstressad och rädd. Sprang 10 km i regnet på mina kära stigar i skogen som börjar bli leriga nu. På min runda möte jag två fd. Arbetskamrater som också var ute o sprang. Vi stannade snabbt och slängde ur oss några fraser innan vi fortsatte igen åt varsitt håll. Mina tankar började omgående snurra runt vad jag sa, hur jag betedde mig, vilket intryck jag gett. Allt skedde på kanske 45 sekunder men det fick min låga självkänsla att ifrågasätta mig själv och analysera mitt beteende. Jag kom fram till att jag är en märklig kuf. Varför gjorde jag si, varför sa jag så?
Allt sånt här smått som bara borde passera obemärkt förbi blir stort i mitt huvud. Väldigt stort.
Jag har en tendens till att fastna i små detaljer och vill alltid försöka göra allt, precis allt lite bättre.
Det är så in i helvete jobbigt att inte kunna släppa alla dessa små oviktiga saker. Jag är samtidigt rätt grym på att se helheten i stora saker och får väldigt mycket gjort men kan som sagt gå och älta småskit i evigheter.
Jag är impulsiv, kanske inte lika impulsiv som Tobias i " Morran och Tobias" om någon sett den serien på SVT flow?
Nä, det är överdrivet men lite åt det hållet. Kan hålla på med tre grejer samtidigt och det är ju jobbigt i sig men jag reder alltid ut det.
Jag vet att alkoholen fungerat som en ångestdämpare för mig. Självmedicinering med väldigt dåligt resultat.
Skönt först, sedan pest dagen efter.
Jag är inne i en period då det skaver i själen och jag finner inte ro riktigt.
Vet inte vart jag är på väg men längtar efter någon slags händelse, förändring, harmoni.

Jag var ett barn som ständigt blev utsatt för kränkningar och övergrepp. Det har inte gjort att jag slutat älska min mor, men troligen slutade jag älska mig själv ganska tidigt.
Vad jag vet idag är att alkohol inte hjälper mot något.
Sköt om er.
Kram LillPer

Toppen att du hittat hit och har bestämt dig. Det var väldigt bra av dig att sätta ner foten och dra en gräns mot översittaren på jobbet! Bra där Fjonkan, det gillar jag.
Ingen ska få sätta sig på dig. Sen blev jag rörd och imponerad av ditt raka besked till vännerna. Att du flydde upp till barnen förstår jag mycket väl. Gott att du vågade komma ner senare. Det är alltid värst i början. Din insikt över hur mycket plats A har tagit i ditt liv blir oftast ett brutalt uppvaknande och för egen del är jag fortsatt häpen och förundrad över mitt tidigare liv och beteende.
Sådana mängder och vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Givetvis på helger och resor i första hand.
Vi vet både du o jag att det sabbar så många dagar och vår kropp o själ mår skit av det!
Du fixar detta, jag skickar en stor bamsekram med kraft o glädje till dig.
Lillper

... När någon nära går bort. Men jag kan inte riktigt hålla med Meredith, att det där låter så väldigt ledsamt. Han fick gå, så som han ville, vara glad och omgiven av sina närmaste i slutet, som han var färdig inför.

För mig låter han, som om han skulle vara förtjänt av en Afrikansk begravning, en sån där med sång och dans och glädje. Men han hade ju bestämt själv...

Håller helt med dig, SL!

Och fortsätt fundera över hur du förklarar.
Jag funderar på ett "jag är så känslig, mår så lätt dåligt av alkohol, och jag behöver verkligen mina krafter nu den här stressiga perioden" oj,vad lång o omständlig den blev...

Vad ledsamt det låter. Delvis fint också att få säga farväl.
Hur kan man ens trösta? Bara finnas i närheten? Lyssna? Fråga?
Tänker på dig,
Kram

Vill gärna kämpa tillsammans med dig. Hattat fram o tillbaks, men behöver, skulle må så bra av tre vinfria månader.
Vinfri idag är en bra början!
Lycka till till oss!
Kram

..kan låta tungt på alla sätt och vis...
Men en tveeggad kniv som delar smärtan i tvål helt olika delar...
Glad för att det är över trist för att det är ett faktum...
Ni som kanske minns tidigare inlägg, jo morsans gubbe har vandrat vidare på solbetstrukna vidderna...

Mamma messade mig i fredags eftermiddag, de hade tillsammans med de anhöriga bestämt att alla livsuppehållande åtgärder skulle tas bort och bara behålla de smärtstillande.
Sjukdomen var obotbar och det fanns bara en utgång, varför dra ut på det?
Dessutom hade han själv sagt att han inte var rädd för döden, tvärsom så välkomnade han den, detta var inte honom ett värdigt liv.
Mamma pratade redan om honom i dåtid, om hur hon skulle städa ut honom, och hur livet skulle bli, ensam igen, praktiskt tänkt men kanske en sorgbearbetning i sin helhet.
Vi skjutsade ut henne till lasarettet, jag som är lika "praktiskt" i mitt tänk frågade frugan om hon inte skulle följa med och ta ett sista farväl medan han levde, det är få förunnat egentligen...
Men det var ett svårt beslut för henne, hon kunde inte bestämma sig och jag vaknade upp på lördagsmorgonen av att hon grät, ...' Jag vet inte hur jag ska göra'.
Hon följde med och trotsade sin rädsla inför döden, hon skakade och grät ju naturligtvis, men genomförde trots allt det hela, en otrolig prövning för henne.
I bilen till sjukan satt jag och övade på replikerna, jag skulle tacka honom för alla de år han hade tagit hand om min mamma, att jag respekterade hans beslut osv...
Inget av dessa ord passerade mina läppar, han var tvärsom väldigt glad och uppåt, precis som om nu var beslutet fattat, och jag har vid flera tillfällen just fått uppleva detta, de piggar till sig strax innan de lämnar jordelivet, en sista ansträngning och sedan så är det....klart.
I natt så dog han, han hade sovit allt sedan vi lämnade honom, trött av alla sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och svågrar och svägerskor som tagit farväl av honom...

Vet ni vad?, jag tror han dog lycklig, han hann med att göra precis allting, leva sitt liv och tog sitt beslut och hann att ta ett farväl från de sina, ingenting var bortglömt.
Han hade t.om skrivit i det vita arkivet om hur han ville hur hans begravningscermoni skulle vara, in i minsta detalj, så hans barn behövde bara följa han sista önskan.
Så han hann t.om ta en del beslut en liten tid efter sin död.
Dog han ensam, nejdå omgiven av nattpersonal på intensiven som hörde honom ta det sista rosslande korta andetaget, han var inte ensam.
Kanske skönt för hans barn att inte få med sig det sista kanske mindre behagliga dödsögonblicket som det sista man minns av honom.
Döden är inte helt så fridfull som många vill ge sken av.

Han hade ett rikt liv trots att han inte hade så mycket penningar kvar, rikt på många anhöriga, rikt på kärlek, rik på att vara älskad.

Han dog när mina barn båda två var ute och festade som bäst, det känns så konstigt, tveeggad...
Två har det roligt och partar på som mest, medans en anhörig till dom precis tar sitt sista andetag...
Dagen efter skäms de, att de hade det roligast då när en annan dog, men de kunde inte veta...
Och hade de fått veta det då, så hade det nog bara blivit en sorglig sorti på natten...

Allting har sin tid, glädje sin, sorg sin, men ibland kommer det varandra väldigt nära, högt och lågt inom en kort tidsperiod...
Alkoholen gör oss väldigt omedvetna, vi tappar tidsbegreppen och samtiden.

Vad jag känner?, mig alldeles slut.
Tanketrådarna har trasslat till sig i en enda härva igen, måste bromsa tiden för att hinna reda ut nystanet igen, jag som var så nära att lyckas...
En mamma som behöver tröst av de tröstlösa, en ekvation som inte går ihop sig riktigt...
En buss som kommit i rullning i en nedförsbacke och jag letar febrilt efter en handbroms...

Berra

Det har blivit söndagstradition att titta på Babel. Idag var det säsongsavslutning. Nästa drar igång till våren, när solen lyser när man går hem från jobbet och syrenerna börjar blomma. Under nästan hela denna babel-säsong har jag varit nykter. Tänk när programmet drar igång igen så har jag varit nykter ännu längre tid. Då är jag redo att ta mig an våren.

Om man kunde skriva emoijs här så hade de du både fått händer som klappar, tummen upp och en knuten näve (BOOM). Bra jobbat F! Jag är också stundtals orolig över att bekanta som vänner ska truga och tjata på att man ska dricka. Men om jag ska vara helt ärlig så har det fan inte hänt en enda gång. Är man säker på sin sak när man blir erbjuden och säger nej tack, ja då brukar det stanna vid det. Kanske att man får någon följd fråga. Men vuxna människor som skulle börja tjata och alkoholhetsa? Är det så att vi projicerar våra egna problem på andra, så skulle jag kanske reagera när jag drack. Att jag inte vill dricka själv och försöka övertala andra att dricka med mig. Men de flesta av mina vänner har inga problem med att jag inte dricker. Det skulle vara patetiskt om någon började tjata på mig att dricka. Jag hade nog allvarligt tittat på den personen som att hen var en idiot då, kanske också frågat om så var fallet. För det är de som ska känna sig knäppa och inte du om du väljer att avstå alkohol och DE har problem med det. Vi tjatar inte på vegetarianer, glutenintoleranta eller icke-rökare. What's the difference?!

Bra att du vågade berätta. Starkt gjort att gå ner igen. Om dom gillar dig så gör dom det oavsettdu missbrukar eller ej.

"Den här tråden är inte min, den är allas som varit med här och gjort den till vad den är." Fint Stingo!

"Den här tråden är inte min, den är allas som varit med här och gjort den till vad den är." Fint Stingo!

Det verkar som att jag har ett behov av att prata med mina vänner om att jag inte dricker alkohol. Det känns nästans om att jag försöker öva på mina anledningar och ursäkter. Idag körde jag "det känns som att jag har festat upp min kvot gånger fem vid det här laget" när jag åt lunch med mina underbara killkompisar. Jag testade även "jag vet att jag inte blir en bra människa under tiden som jag dricker eller dagarna efteråt." En annan av dem som slutat att dricka berättade att han kör med "jag blir ingen trevlig person när jag dricker". Det får de flesta att sluta truga och tjata.

Denna vecka kommer dock mitt stora eldprov, kanske den största utmaningen hittills. Jag reser iväg på tisdag och blir borta på semester tills söndag. Tillsammans med en av mina mest partyglada väninnor. Tjejen som en gång personifierat nattlivet.. Som jag har älskat att leva det dekadenta livet med henne. Hon vet ännu inte att den här resan iiiiiinte riktigt kanske blir som hon tänkt sig. Ho ho ja ja. Jeezuz hon väntar sig bubbel, party och häng. Hon kommer få stickning (har redan googlat "yarn stores" i staden vi ska till), tidig sänggång och långa promenader. Äh vid det tillfället kommer mina antideppressiva få agera ursäkt, tror jag. Fast om jag känner min glappkäft rätt så kommer jag nog sitta och orera om hur reeeen och staaaark jag känner mig utan alkohol, bla bla bla. Ni som börjat tröttna på mitt svammel, det är INGENTING mot vad jag börjar göra. Kram på er.

Kopierar hit den också, för senare (miss:-)bruk. Inte bra att hitta sånt där vid läggdags en söndag kväll.

http://urplay.se/Produkter?q=Beroendedagen%202014

Och jag fick ju givetvis frågan.. Varför inte även jag TOG ETT GLAS??? Sa som det var. Att jag är missbrukare och inte kan hantera alkohol. VILKEN ÅNGEST. Ville bara försvinna. Sprang upp på övervåningen och sysselsatte mig med barnen. Försökte verkligen att fly och började tappa upp ett bad åt barnen. Sa till våra gäster att jag strax skulle komma tillbaka ner till köket igen… Men ville bara stanna på övervåningen… Efter ett tag kom min man upp och sa att han kunde byta av mig med barnen och att jag skulle gå ner. Jag stålsatte mig. Och kvällen blev jätte trevlig trots allt. Lugn och fin. Jag gillar att vara nykter!!! Jag hoppas jag kommer att kunna vara lika stark fortsättningsvis också. Det här var trots allt vänner till familjen. Människor som jag känt i hela mitt liv. Hur blir det när man träffar mer ytliga bekanta? Kommer jag våga säga som det är? Eller falla för grupptrycket och ta ett glas.. DET VILL JAG INTE!!!

Okej, såklart.
Fan.
Jag har skrivit så mycket.
Känns nästan som att jag har varit full och gjort något jag inte borde.
Tänk om skriva är ett beroende jag borde ta itu med.
Jag vill radera alla mina ord här och du vet, som om jag aldrig hade skrivit något.

Jag tror nog att admin talar sanning, då de säger att de inte vill att diskussioner och saker andra skrivit skall bli hängande i luften. Den här tråden är inte min, den är allas som varit med här och gjort den till vad den är. Med vilken rätt skulle jag få radera allt det som du har skrivit här?