Senaste kommentarerna i forumet

den listan kan jag skriva under på i stort sett allt, och fråga nr 2 blir då har jag på ngt sätt kul när jag dricker? I dag måste blir min sista dag med detta gift, och jag är så glad att sajten är uppe igen så man kan läsa om alla kloka människor som är i samma situation!
Kram
Fenix

Igen - tack för delning. Det är starkt av dig och bra för andra, typ mig.

Det kan nog gå på två sätt. Antingen ganska lugnt drickande och, som du säger, man smyger igång det. Eller så är det ka-boom allt på en gång. Tror att den första är livsfarlig för oss. "Åh, vi klarar ju av det här nu." Som sagt, bättre med ka-boom! Du vet att det inte är något som du kan gå tillbaka till. Detta återfall kan, med lite rätt tänk, göra dig starkare.

Ja, det skrämmer - "att ändå sker det". Det är det vi aldrig får glömma. Det är också det som skrämmer mig mest. Att jag en dag bara liksom skiter i det och dricker, trots all min klokskap och all nykter tid. Man får väl helt enkelt försöka eliminera så många riskfaktorer som man kan. Du bekräftar det jag misstänker för egen del - att risken är störst när man är själv. Jag brukade inte dricka själv egentligen tidigare, men jag inser att det numera är en stor riskfaktor.

Kram till dig - imorgon är du hemma igen

Muränan, du är väl aldrig skitjobbig? Det är helt enkelt skönt att du undrar för det ger mig bekräftelse och anledning att berätta och samtidigt för en stund att reflektera över mitt beslut jag gjorde. För jag upplever på sätt o vis att det bara hände.
Hur det kändes......Jag svepte ganska raskt en öl och en relativt stor whisky. Hände ingenting, men snart kände jag ju ruset sprida sig men jag måste i ärlighetens namn erkänna att det var helt utan sensation eller någon ångest just då . Ingenting, det kändes varken bra eller dåligt. Tomhet ganska omgående och sedan snabb påfyllning. Absolut ingenting speciellt som jag minns det nu. Den här överväldigande känslan av lugn och harmoni som aldrig infann sig. Effekten var totalt överskattad och det jag förväntade mig kom aldrig förrän dagen därpå. För det sa jag till mig själv i affären och den känslan framkallade jag med kraft i affären! Känslan av grym förlust och ångest i morgon bitti!
ÄNDÅ sker det!
Jag är otroligt överraskad över detta faktum.
Det är det som gör mig mest förundrad och rädd. Hur kunde det ske och hur kunde jag dricka så mycket på kort tid efter 5 månaders uppehåll?
De flesta verkar ju smyga igång långsamt och tro att de är normala, botade Svensson drinkare för att sedan öka succesivt och hamna i den onda spiralen igen.
Men inte jag.
Allt eller inget.
Speglar min personlighet ganska mycket.
Tack för frågor och härlig stöttning, ni är suveräna!
LP

För feedback. Definition av vad vi är och vad vi vill kalla oss är naturligtvis redan dryftat i många trådar. Jag tror att stämpeln alkoholist är mycket ovanligt att använda sig av. Varför skriver jag så om mig själv? Först och främst för att understryka allvaret som har präglat den tid som gått sedan senaste gången jag drack alkohol. Inte heller jag har använt mig av etiketten inför andra i min vardag. Men för er kära vänner är det en helt annan sak. Här vill jag vara helt ärlig. Både mot mig själv och mot er. Och i det ögonblick som tankarna kanske kommer " så farligt var det var inte" så gör det gott att påminna sig om att - just så illa var det faktiskt.

Men vem vill inte slippa att förknippa sig med en så dålig bild som vi har av en alkoholist? Jag är helt säker att det beror på att vi anser att vi själva försatt oss i vår situation. Det är vårt eget agerande som har gjort oss till alkoholister, sjukdom hit eller dit.

Läste i början mycket för att försöka hitta min plats och var jag stod i mitt problem med drickat. Kunde vara allt från Vårdguiden till AA listor och svaren var obehagligt. Varför då? Jo för att allt faktiskt tyder på att Pellepennan inte bara haft "lite problem med drickat".
Jag gör gott i att inte glömma bort hur det var. Därför är det kanske tid att påminna sig hur det var, nu när det första helnyktra året snart lider mot sitt slut. Tar en lista på nätet och minns hur det det var förra hösten.

Blir ditt familjeliv olyckligt av att du använder alkohol? Ja, det fanns ju synpunkter och oro.
Har ditt drickande skapat problem i hemmet? Tyvärr har det ju faktiskt gjort det.
Dricker du för att du är blyg och tystlåten när du är tillsammans med andra? Nja inte direkt, men det är lättare att snacka.
Pratar andra människor om dina dryckesvanor? Visst har jag haft ett rykte av att vara minst sagt "festglad"
Tar du illa upp när andra försöker påverka dig att sluta dricka? Ja, När min tidigare sambo gjorde det.
Har du någonsin ångrat att du druckit alkohol? Skojar ni?
Söker du dig till sämre sällskap och sjaskigare omgivning när du använder alkohol? Nej inte direkt, men visst har jag hamnat på en och annan sylta i världen.
Gör alkoholen dig likgiltig för hur din familj och andra har det? Misstänkte att det började bli så.
Har du slagit av på dina ambitioner sedan du började använda alkohol? Verkligen, dom var nästan borta
Måste du ha någon alkohol att dricka vid en bestämd tid eller tillfälle varje dag? Måste behövde jag nog inte, men det blev nog så.
Försöker du skaffa dig extra drinkar på bjudningar? Har verkligen hänt! Eller tagit ett par innan....
Har du någonsin försökt att sluta dricka en vecka, eller längre, utan att lyckas med det? Japp självklart
Har du försökt att kontrollera ditt drickande genom att övergå från en spritsort till en annan? Ja
Har du tagit en återställare under det sista året? Ja, om man räknar en tidig lunchöl så hade jag det.
Avundas du folk som kan dricka, utan att råka ut för svårigheter? Hade jag nog inte direkt funderat på.
Har dina alkoholproblem gradvis blivit värre under det sista året? Ja verkligen
Har du svårt att sova av att du använder alkohol? Ja, vaknade ofta och låg och vred mig. Ångest och obehag
Har du blivit mindre effektiv sedan du började använda alkohol? Ja mycket mindre, fick inget gjort
Har du under det senaste året varit borta från ditt arbete därför att du druckit? Ja, försakat massor av åtaganden
Är det risk för att du ska mista arbetet, inte kunna sköta dina affärer på grund av alkoholen? Ja, jag misskötte mina affärer
Använder du alkohol för att komma ifrån bekymmer eller svårigheter? Så var det verkligen
Dricker alkohol när du är ensam? Ja, nästan dagligen
Har du vid något tillfälle totalt tappat minnet av vad du druckit, sagt eller gjort? Ja tyvärr
Har läkare nånsin behandlat dig för alkoholens biverkningar? Ja, skador jag ådragit mig i berusat tillstånd
Dricker du för att få självförtroende? Nej det tror jag inte jag gjorde
Har du någonsin varit på sjukhus eller vårdinstitution för att du druckit för mycket alkohol? Nej
Hävdar du fortfarande, trots motsatsen, att du kan sluta dricka av dig själv, närhelst du önskar? Ja
Har haft en känsla av att du skulle kunna göra mera av ditt liv om du slutade dricka? Ja ofta

Ni har säkert alla gjort tester och besvarat frågor. För mig var och är resultatet glasklart. Och det vill jag inte förledas till att bagatellisera. Det är anledningen till att jag tröttar er med att klistra in den i min tråd.
Det finns ingen väg tillbaka för mig, och det är något jag vill minnas när jag går vidare i livet. För att glömma är livsfarligt.Det är då jag riskerar att tro att jag kan vinna över alkoholen, fast det inte går. Därför är det nyttigt att kalla mig alkoholist. Åtminstone inför mig själv ;-)

//PP

Dock är det glesare och glesare mellan mina inlägg.
Får lite dåligt samvete, för jag känner mig ganska självisk. Kommenterar inte så mycket i andras trådar. Har svårt för att hitta ord.

Men, jag antar att det är ok att skriva för sin egen skull också.
Det har i alla fall hjälpt mig på vägen. Detta och att nästan varje dag vara inne och läsa alla andras inlägg.
Tror inte det hade gått så bra som det har gått om inte forumet funnits, särskilt under det första halvåret.

I dagarna blev det 1år sedan jag drack alkohol senast.
Kommer ihåg den sista gången kristallklart, en hela vin som försvann på mindre än 5 minuter! Snacka om att man hade byggt upp en "bra" alkoholtolerans...

Vi har inte tömt hemmet på alkohol alls, och för någon vecka sedan öppnade jag en whiskyflaska av en finare sort som jag hade som favorit.
Tänkte av någon anledning att jag skulle tillåta mig att lukta lite för att se om det fortfarande luktade så gott att det vattnade sig i munnen.
Det kändes ganska skönt att uppleva en rent kemisk lukt! Hur f_n kunde jag stå och shotta i mig detta?

Nu när det gått ett år funderar jag på hur jag ska gå vidare, och det känns inte så svårt att ta beslutet om att det bara får rulla på som det gör nu.
Risken att testa att bli normaldrickare är inte värt priset jag får betala om det går åt skogen, helt enkelt.

Kanske kan ett sådant här inlägg hjälpa någon? Det GÅR att leva utan alkohol!
Livet går så klart upp och ner som vanligt, det är bara att inse.
Men man hanterar problemen så mycket lättare utan, och man njuter av det fina i livet så mycket mer.
Går vidare med tillförsikt (och vaksamhet), men stannar så klart på forumet.

Ha det gott. //Buzzz

Härlig känsla, att vara pigg och alert en måndag.

.. mig för att de där alkoholfria bittrarna nog inte så farliga i alla fall och beställde hem några lådor. Sophie gillade dem också, så alla är inte till mig :-)

... här är på forumet, undrar om det beror på att forumet var borta ett tag, på att det var helg, eller bara är ett sammanträffande. Jag har inget djupt att komma med, men några observationer i alla fall.

Kunde under forumbortfallet observera hur mycket tid forumet tar och hur mycket jag fyller min tid med forumet. Fick riktigt svårt att hitta annat att göra för att fylla min tid. Ett tydligt tecken på att jag behöver arbeta mig bort härifrån så småningom.

Har förundrats över hur mycket min fysiska kondis stigit, trots att jag inte motionerat mera än vanligt, jag orkar och klarar bara så mycket mer, rent fysiskt. Här senast under helgen var det en grej, som krävde en del klättrande och fysisk koordination. Efter att jag med lätthet utfört den, kom jag att tänka på att jag undvikit att göra samma sak i somras, för jag kände mig för osäker i kroppen då (ja det exemplet var ju inte om kondis precis, men i alla fall) .

Varit på resa igen och ätit ett par middagar tillsammans med en kollega, som så länge jag känt honom alltid beställt na. Jag kommer ihåg att jag första gången försökte fråga honom varför och undrade om han skulle ge tillbaka nu, men inte ord från honom om den saken. Tvärtom var det den tredje vid bordet, som kom litet i skottgluggen för sitt öldrickande, speciellt när han dessutom köpte en sexpack att ha "som bastuöl" på hotellrummet. Fick faktiskt fast mig själv med att tycka att det var litet suspekt beteende, fast jag definitivt hade gjort precis samma sak bara några månader sedan.

Jag botade också magsymptom med alkohol. Väldigt effektivt var det också, speciellt örtbitters. Men en tid efter att jag slutade dricka försvann det behovet också. Så när det gällde min mage fungerade alkoholen precis som med allt annat. Gav effektiv bot för stunden, men förstörde i längden.

Grattis till första veckan. Låt det bli många till.

Grattis till det kommande året. Läsvärt inlägg. Jag är en sådan som är rädd att sätta etiketten alkoholist på mig. Jag har nog delvis gjort det för mig själv eftersom jag numera inte bara skakar av mig bakfyllan och springer vidare in i ett ny fylla, utan ser och förstår att jag tillhör de som inte kan hantera alkohol och därför inte ska dricka. Men etiketten finns inte och framför allt inte när jag pratar med andra. Undrar varför det är så?
/Akvariet

Hrmpf, tumvantar

Tack för att du delar med dig. Jag är imponerad av din styrka att berätta om snedsteget. Och så snabbt, redan dagen efter. Min tro är att detta kommer att stärka dig på alla möjliga sätt. Kämpa på och lycka till.
/A

Tack LP för att du berättar!

Tack - det betyder så himla mycket. Jag kan, tyvärr, verkligen förstå att du trillade dit. Utomlands, separation från familjen, ensamhet, trötthet... Alla varningsklockor ringer! Det är just precis så där jag ser mig själv - sittandes tittandes på något jag öppnat... F-n får gåshud...

Får jag vara skitjobbig och fråga mer? Du behöver verkligen inte svara, om du inte vill. Men hur kändes det att dricka? Var det fantastiskt från början eller motvilligt med omgående ångest?

Måste därtill ge en eloge till din fru. Tror hon reagerade, för dig, helt rätt.

Kram

Lycka till i fortsättningen förresten LP! Det var egentligen det jag ville säga ;-)

//PP

De är verkligen otroligt LillPer vilken kraft som ligger och gror i begäret att berusa sig. Vilken var anledningen? Ja, det är inte lätt att förstå, men jag tycker själv att du gör helt rätt i att gå vidare. Har själv fundera mycket på lämplighet/olämplighet i att ha alkohol hemma. Redan efter ett par månader kom det vinflaskor i form av presenter i huset, och sedan i somras har jag själv köpt hem ibland, för att ha något att bjuda på. Om det är ett middagsbesök eller någon jag sitter i solen på båten med, så är det ju så att de flesta svarar en öl, ett glas vin, på frågan om de vill ha något att dricka.

Jag har även vid ett par tillfällen lyckats köpa med mig sprit i form av gamla rom, calvados hem när jag strosat runt i taxfree butiker.
Till mig? Nej, knappas! Men på något konstigt sätt har det trots allt varit till mig. Någon gång, kanske?
Patetiskt? Javisst! En alkis som är torrlagd som börjar att bygga upp ett barskåp - liksom för säkerhets skull....

//PP

Tack för att du skriver om det. Det du beskriver ser på något sätt märkligt ut, men känns på samma gång oerhört möjligt. Skrämmande.

Kommer att tänka på det någon skrev att hen brukar ta till i sådana situationer "skall det här vara orsaken att börja dricka igen". Ett jävla bra tänk att ta till, när förhandlingarna håller på att gå i putten, tror jag.

Tack för den beskrivningen Pelle.

Kära Muränan och Steglitsan,
Tack för er omtanke. Signalerna på att något var fel i huvudkontoret var så oändligt tydliga och jag brottades med tankarna hela lördagen.
Sydeuropa, varmt väder, körde min kära familj 350 km enkel väg, start kl. 04:00 på morgonen, till en flygplats och kramades adjö, ses på onsdag hemma i Sverige. Började köra de 350 km hem dit jag bor, telefonen ringer efter 30 minuter. Frugan förtvivlad, planet inställt.
Allt löste sig hyfsat men med otroligt mycket strul och otrevligt innan de till slut var hemma 1½ dygn försenade.
I vilket fall som helst behövde jag handla lite mat efter min 700 km körning och som ni alla vet så har man inget alkoholmonopol i Sydeuropa.
Det är inget som stör mig, men just denna dag blev jag stående framför alla flaskor i min trötthet och olustkänsla över att min familj som varit hos mig i nio underbara dagar var borta och strandsatta på en flygplats.
Jag vandrade efter många om och men ut från affären med enbart mat och ingen alkohol. Men något hade satts igång. Något otroligt kraftfullt.
Hemma vid mitt hus strålade solen och jag funderade på en tupplur. Istället vandrade jag till den lokale handlaren 100 steg bort och gick där rastlöst runt i hans butik innan jag helt plötsligt ser mig själv plocka en JB whisky till extrapris, 8,95€ för 70 cl. samt ett sexpack kalla öl.
Jag tänkte att jag ställer dem hemma men rör dem inte. Javisst, säkert grabben. Det blir ett bra test.
Häller upp en whisky, öppnar ölen och liksom låtsas inte om att de står där framför mig.
Till slut tar jag en klunk på ölen, smuttar på whiskyn och sen går allt av bara farten. Jag blev snabbt berusad och tog mig knappt i säng på grund av fylla och extrem trötthet.
Vaknar som ett psykiskt och fysiskt missfoster som just sett dagens ljus. Ringer min fru och talar om vad som skett. Hon förstår mycket väl för hon märkte i ett SMS jag skickade strax innan jag korkade upp att något var på väg att hända. HELT otroligt.
Fick massor av tröst och pepp av henne. "Nu ska du för en gångs skull titta bakåt och se vad bra du varit och vad du har åstadkommit, ta vara på det. Den här gången var bara ett snedsteg från stigen du bestämt att vandra" Jag älskar den kvinnan. Även om jag tidigare flummat om skilsmässa och äventyr så är hon min kärlek.
Det var svårt att fokusera på hur bra jag varit under fem månader men nu ett par dagar senare så vet jag hur fantastiskt det varit och att jag fortsätter mot helnykterhet.

Det som var verkligen otäckt var att jag hade en inre dialog, såg felen och varningarna men valde att ignorera den.
Sysslolös, ensam, orolig, stressade, trött och en viss portion uppgivenhet gjorde att jag inte kunde stå emot.
Hur jag gör nästa gång denna märkliga situation uppstår vet jag inte, men jag har svårt att se samma scenario.
Något har jag lärt mig av denna brutala ångest och läxa.

Tack för ert engagemang och underbara stöd.

LP

Så sant pelle allt du skriver Blev lite tårögd nu. Snart ett år pp, och du ska vara riktigt stolt. Det har varit både sorg och glädje med på vägen och är så fortfarande. Tur att du inte har gått om mig det hade varit katastrof. Många många har jag tänkt att det skulle kunna funka trots att jag vet att det inte går. Då har jag sett på mig själv vid ett middagsbort med ett italienskt eller spanskt rödvin. Där i fantasin dricker jag sakta och njutningsfyllt, men det stämmer inte alls. Visst skulle det gå ett par ggr, men sedan då frågar jag mig. Undrar hur många ggr jag spelat upp min film för mig själv vid sådana tillfällen. Jag säger fortfarande inte hela livet, en dag i taget och det är ju snart 14 månader. Tror det skulle vara samma sak för mig om jag ställde mig på ett torg. Ingen skulle gissa på en alkoholist. Möjligtvis hon är nog psykolog eller konstnär. Inget syns på utsidan.
Dina rader värmer mitt hjärta vi som har vandrat mycket tillsammans.
Kram Konstnären. PS Gagarin nykter och han mår förträffligt.

Oj då... Tack för att du delar med dig LP. Vad hände egentligen? Vilka var signalerna som du nu i efterhand inser att du ignorerade? ... om du orkar skriva om det ...

Om man ska ta ett återfall, så är det här väl det absolut bästa utfallet. Att du känner att det här var åt h-vete. Och inte, inte, att det här kan nog bra. Kan nog dricka lite igen nu.

Du kommer igen efter det här. Du ska fortsätta räkna. Grattis snart då!

Stor varm kram till dig <3

Huvudet på spiken PP, huvudet på spiken.

Vill tacka dig för allt som du har gett och bidragit med. Kan för egen del inte alls se att du inte har något att bidra med längre. Läser allt du skriver! MEN, förstår din känsla: "Allt är redan sagt." Det som oroar mig är att ditt avslut hänger ihop med en depression. Att du känner att du inte har mer att tillföra, att ingen läser eller att det du gör är viktigt - pga att du är på väg in i just en depression. I så fall gör du nog klokt i att hänga kvar här, tills du ridit ur stormen.

Hur du än gör (jag hoppas naturligtvis av egoistiska skäl att du stannar kvar!), så önskar jag dig all lycka till. Jag hoppas också att du får hjälp mot depp. Det är inget som man ska "rida ur själv".

Min största kram till dig Berra

Hejsan Berra! Idag råkade jag titta in här. Har bestämt mig för att ta tag i ett annat beroende (som ersatte alkoholen), nämligen rökningen. Liksom tidigare kan jag inte koncentrera mig på jobbet utan måste snurra runt i forum, läsa och skriva. Till slut hamnade jag då här. Själv är jag verkligen inte aktiv här på forumet längre, det kändes viktigast i början när det verkligen var ett stöd att reflektera här och, det kanske viktigaste, att få respons och att läsa om er andra. Det är inte konstigt att det är så och att man så småningom växer ifrån forumet. Dessutom kände jag att det var jobbigt att läsa om alla nya som kom till, samma problem, samma rop på hjälp - jag började känna något slags ansvar och sorgsenhet och DET är farligt.

Jag önskar dig all lycka och välgång. Det är härligt att läsa om din fysiska förändring :-) Men. Och detta är ett stort MEN. Blir lite orolig över deppigheten, akta dig så att den inte är en del i något större. Så att det blir som för AA-medlemmar: att man en dag känner att mötena inte ger något, slutar gå på dem och så... ja, risken för återfall är många gånger uppenbar. Se till att du slutar finnas här av rätt anledning vill jag bara säga! Många cyberkramar från mig <3

Tidigare, för ganska länge sedan hade jag - som jag tidigare berättat - för vana att i början av året ta en helvit månad. Min tanke var att det gör gott att rena kroppen en smula, samtidigt som jag fick lite koll på om, och hur svårt, det var svårt att avstå alkoholen. Eftersom jag levde i situation där inga normer runt ikring ifrågasatte hur ofta eller hur mycket jag drack var det en bra vana. Jag berättade gärna innan att jag skulle vara nykter i januari för att det skulle vara klart och tydligt att det skulle bli på det viset. Så länge den nyktra månaden inte innebar några stora problem var det inget konstigt att vitt och brett berätta detta. Senare när det faktisk var svårt att hålla en hel månad så började jag undvika att tala om att jag avsåg att inte dricka under en tid. Men löftena till mig själv fortsatte jag att ge, nu oftare och oftare. Jag fortsatte att försöka ta vita perioder flera gånger om året, alltid med samma resultat. Av olika anledningar blev de inga helnyktra månader, men det hade i min värld absolut inte med alkoholproblem att göra. Mer att tillfällen kom emellan som "krävde" mitt deltagande i festandet.

Det var omöjligt att se problemen som tornade upp sig runt om mig i livet. Förnekelsen att mina alkoholvanor höll på att förändra mig som person var allt för stark. Karusellen var igång och när livet blev svårt så var det enklast att fly in i mer av drickande. Inte på ett ensamt, destruktivt sätt. Ett sätt som utifrån skulle betraktas som sorgligt. Det blev bara ännu fler vinflaskor under middagarna och drinkarna innan blev starkare och starkare. Så höll det på i åratal och ofta när jag kom hem sent på kvällen satt jag och tittade in i flammorna med en drink i handen. Jag hade jobbat hårt och var verkligen värd att få varva ned. Alkoholen tog mer och mer makten över mitt liv, men det skulle dröja år innan ögonen äntligen öppnades och jag kunde erkänna min maktlöshet inför alkoholen.

Det tog faktiskt ett riktigt bra tag in i den nuvarande nykterhetsperioden innan jag kunde acceptera faktum. Som det mest attraktiva alternativet framstod fortfarande önskan att kunna bemästra alkoholberoendet och återvända till måttligheten. Vi vet nog alla med oss, vi som gått över gränsen att detta inte går. Ändå är rösten om att det kan gå, och att det vore så underbart om det gick, så stark. Idag om en vecka har jag 365 dagar med nollintag i protokollet. Jag vet nu att det finns två vägar framåt i livet. Att fortsätta leva som nykter alkoholist, eller att med 99,5% sannolikhet falla in i drickandet efter ett par veckor av måttlighetsdrickande. Fortfarande gör det lite ont att ta beslutet att för alltid leva ett helnyktert liv. Men det är helt ofattbart att det kan vara så när jag så tydligt ser oddsen på hur det skulle gå om jag provade drickat, och vart den vägen leder.

Eller är det så konstigt egentligen? Det beslut jag tar är ju att avstå från något som inom loppet av några minuter ger mig en stark belöning. En drog som får mig att känna mig varm inombords, lyckad, glad och mer lyckad än jag i verkligheten är! Som dessutom i många former smakar fantastiskt gott, och hör till i princip var situation med vad som är kul i livet. Vi förväntas av allt och alla i vår omgivning att vara delaktiga i traditionen att att stimulera oss med alkohol.

Att jag nu efter nästan ett år skulle hävda att det inte innebär någon sakna vore att ljuga för mig själv och er andra med för den delen. Däremot blir det lättare och lättare att acceptera mitt "öde". Att fortsätta leva som den nyktre alkoholist jag är. För det är väl just det jag är efter att ha kämpat i över ett år med nykterheten? Vissa är så otroligt rädda för att sätta etiketter på sig själva som just alkoholister.

Själv har jag inget större problem med det. Idag tror jag att det bara finns en enda skillnad på alkoholisterna. De som är nyktra, och de som fortfarande dricker. Är den nyktre i så fall bättre än den som fortfarande dricker? Nej, den nyktre är nog bara mer lyckligt lottad, och mår bättre.

Tänk er om jag skulle göra en test och ställa mig på gatan. Någon skulle fråga 100 slumpmässigt utvalda personer "vem är han" Jag skulle bli otroligt förvånad om en enda skulle säga att jag är en alkoholist. Vad som helst skulle vara lika troligt. Raketforskare, präst, författare, sjökapten eller patolog? Trots att vi är så många som lever med alkoholproblem eller som nyktra alkoholister så är det nog inte vad man i första hand kommer att tänka på.

//PP

Var tvungen att gå tillbaka och kolla när jag postade mitt första inlägg för att se hur länge jag nu hållit mig från alkohol. 7 veckor fick jag det till, idag. Vilken lycka! 7 veckor av reflektion, humörsvägningar, nya forum vänner, insikter, hobbies. Men framför allt ett starkare psyke och stabilare humör. Mer ork och bättre kapacitet.

Det finns fortfarande mycket att jobba på. Jag ska inte ropa hej ännu, jag är ju bara och nosar på ett liv i nykterhet. Vad är egentligen 7 veckor på det stora hela? En jävla fin försmak om vad livet kan handla om! Min ångest som jag led av tidigare är näst intill borta. Inte så att jag är tipp topp jämt. Men den fruktansvärda molande känslan i bröstet gör sig inte konstant påmind. Mina drömmar har börjat lugna ner sig. Visserligen drömmer jag ganska mycket men inte lika obehagliga. Nu är det mest stressrelaterade saker eftersom jag känner mig lite efter på jobbet. I natt drömde jag exempelvis att jag skulle på bröllop och en timme innan hade jag inte bestämt mig om vad jag skulle ha på mig än mindre visste jag om de två klänningarna som jag hade tagit med mig passade (det gjorde de typ inte). Ja ni fattar...tydligt kopplat till att jag måste bli ännu bättre på att ligga steget före på jobbet.

I helgen ska jag på en middag som jag inte kan backa ifrån. En del människor som jag inte känner som säkert kommer höja på ögonbrynen för att jag inte dricker alkohol. Aja det får vara så. Funderar på om jag ska ta med mig en flaska alkoholfritt vin bara för att göra det enklare för värdinnan? Jag vet inte.

Mycket svammel nu. Men väldigt skönt för mig :)

Ha det fint därute. Hoppas forumet håller sig levande ett tag nu.