Senaste kommentarerna i forumet

Ibland ställer jag mig tveksam till att använda begreppet grattis, som att du skulle ha vunnit på nykterhetslotteriet. Det har inte varit annat än ett slitigt, hårt och gediget arbete. Så bra jobbat PP. Du är ett föredöme!

Lycka till i det vidare livet och tack för din närvaro här.

Och grattis till dag 4 halvvägs genom veckan nu!

Du kan nog vänta dig en liten berg och dalbana av tankar och känslor. För är det något nykterheten bjuder in till så är det grubbleri. Men det är värt det. Hur kasst man mår över gamla synder, avhållsamhet eller sorg så är det ingenting mot fylleångesten. Ingenting.

Jag mår fint, jag hade en ganska lång startsträcka i morse. Men jag fick igång mig själv och nu rullar det på. Slog mig precis hur annorlunda jag känner inför möten idag jämfört med för två månader sedan. Varje möte var superjobbigt och jag var ganska oförberedd och all energi gick åt till att glida, skjuta upp saker och verka påläst Nu bara gör jag dem och därmed ÄR jag påläst. Och fan vad mycket enklare livet blir. Det har ju gått bra för mig tidigare, när jag gjort det med vänsterhanden. Fatta hur grym jag kommer bli när jag gör allt med mer energi. Det ska jag testa gänget. Jag ska vara Super-SL i en månad, Hey, jag kanske är vd vid årsskiftet?! Hahahah nä men jag testar: att vara ett riktigt jävla ess på jobbet! Ursäkta svordomarna, jag gillar att svära ibland.

En väldigt omtumlande dag. När jag slår upp ögonlocken kan jag höra hur regnet piskar mot fönsterrutan och motivationen för att änns kliva upp ur sängen är lika med noll. Måste träffa och prata med människor, jag orkar inte. Istället för att som vanligt ta bilen till jobbet väljer jag att vandra. det som normalt tar mig 7 minuter i bil blir till 40 minuter till fots. Jag stoppar i hörlurarna och kliver ut i regnet. första 100 - 500 meterna går jag med blicken nerborrad i backen och vill absolut inte möta blicken med någon. Köper den dagliga dosan snus och pratar lite snabbt med handlaren som avslutar med ett léende och önskar mig en bra dag. Kliver ut i regnet igen och surar ner mig. En bra låt i hörlurarna och något händer. Jag börjar gå snabbare och huvudet lyfter sig av någon outgrundlig anledning. Jag symboliserar gången till jobbet med den vägen jag måste ta nu med alkoholen. kan möta människors blickar och jag vill bara öka tempot. Känslorna i min kropp löper Amok. Som ett jäkla inferno av både sorg och lycka. Kan inte minnas att jag kännt något liknande någonsin förut. Vet absolut inte vilket som är starkast men jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle bara ville gråta. Vet faktiskt inte varför. Allt lugnar ned sig och jag känner mig bara varm inombords. På nått sätt glad. Ångesten har precis lämnat mig, jag mår bra igen.

Jag avslutar med att springa till jobbet (rädd att komma försent).

Väl på jobbet sätter jag mig ner och en kollega kommer fram och erbjuder mig att hänga med på fest i helgen. "vi tänkte bara ta ett par bira och umgås lite". Första tanken är att han måste fan skämta. haha, kan inte folk bara låta mig vara ett tag. Resten av dagen är bra och jag känner att jag är påväg tillbaka igen. Så i sin helhet har dagen varit bra. Jävla skum morgon med ovanligare känslostormar än vad jag är van vid.

Hej Ebba ! Tackar som frågar. Jo det funkar. En väldigt omtumlande dag men helt klart givande. Hur mår du ? Hoppas att allt är bra och att du är stark =) Håller på att läsa din tråd och som du säger. den är väldigt lång och väldigt inspirerande. Kommer absolut vara med och kommentera i den så fort jag har läst klart den.

Med hjärnspöken, små djävlar etc menar jag det inte så flummigt som det låter, jag är så pass vetenskapligt utbildad att jag vet att det rör sig om belöninggssystem, synapser och limbiska system osv alltså kemiska förändringar som leder till att vi tänker och tror saker som är direkt felaktiga eller skadliga för oss. Bara så att ni inte tror att jag har tomtar på loftet :-)

Först vill jag säga till Stingo - 20 år är mycket. Jag var rökfri ca 12. Testa inte, det är bara skräp, finns ingenting i cigaretten som du vill ha, det är bara hjärnspöken. Dröm på nätterna att du röker men strunta i det dagtid!

Till Santorini: du skriver att man inte blir personlighetsförändrad av rökningen. Men, jag har funderat mycket på det här och jag tror faktiskt att man kan bli det, åtminstone blir jag nog det. Du som kämpar med socker, har du läst hon vad hon nu heter, Bitten nånting, som skrivit Sockerbomben i din hjärna eller något (ja, jag äter kolor den här veckan med, hjärnan är utbombad idag ;-) Hon är i alla fall specialist på beroenden och jag vill minnas att hon drar paralleller till flera olika typer av beroenden - att de ställer till saker i hjärnan.

Jag fastnade just för en av dina meningar också: "står jag där med en chokladkaka och vet inte hur det kom sig" - så har jag ju gjort med flaskan också. Och cigaretterna! Man säger till sig själv att "nej, jag ska inte" och likförbannat står man där med klunken på tungan eller betalar ciggpaketet i kassan. Eller chokladkakan halvt uppäten.

När det gäller personlighetsförändring så har det för mig blivit så, och det är därför jag pratar om frihet i mitt tidigare inlägg, att jag inte är fri att bete mig och vara som jag borde. Med cigaretterna smyger jag på samma sätt som med alkoholen ibland. Mina barn visste inte (?) att jag röker, jag förnekar hur mycket jag rökt (för mig själv och om någon undrar), jag försöker dölja att jag rökt, jag vill sluta men plötsligt står jag där igen, mycket tid går åt till att fundera över rökningen, till att planera rökningen och till att dölja den. Jag känner skam och skuld för att jag röker eller röker mer än jag borde. Allt det där är samma känslor som när det gällde alkoholen. Jag ser samma slags mentala besatthet som AA talar om när det gäller alkoholen. "Första glaset" skulle lika gärna kunna vara "första cigaretten" - den är den eller det vi inte ska ta, för då går det bara utför, även om det i början tar lång tid - vi kanske klarar av att feströka (dricka när det är helg) men snart röker vi (dricker vi) varje dag.

Och jag tror faktiskt att det är lite samma-samma med sockret. För mig är det så att om jag börjar veckan med att köpa godis på tråkigt-på-jobbet-eftermiddagen, då kommer jag helt säkert känna samma behov på tisdagen. hela veckan kommer jag trycka i mig godis på eftermiddagen. Men, om jag har haft semester kanske jag inte ätit så mycket godis (d.v.s. inte haft tråkigt på jobbet!). Då är jag heller inte sugen på godis. Jag tror att det är samma typ av djävular oavsett. Jag tror att det fysiska beroendet yttrar sig på många olika sätt beroende på vilken "drog" det handlar om. Men, när det gäller det psykiska beroendet så är det nog i princip samma krafter det handlar om - det är våra egna hjärnspöken (djävular).

Jag tror vidare att vi som är beroende av något borde ägna mycket kraft åt den problematik som ligger bakom beroendet istället (eller åtminstone efter att tagit itu med beroendet i sig) - beroendet (sockret, spriten, alkoholen, shoppingen, spelandet, you name it...) är bara ett symptom på underliggande "störningar" i vårt liv, beroendet är bara toppen på isberget så att säga. Det egentliga problemet är något annat som vi kanske inte ser eller inte vågar ta tag i. Jag tror faktiskt att jag var och for efter detta redan där för flera år sedan, när jag startade min tråd och döpte den till "Vägen tillbaka till mig själv". Jag har nog tappat bort mig själv någonstans på vägen: vem är jag, vad vill jag, vart tog den person som jag var förut vägen, vart ska jag osv. Svåra frågor som är jobbiga - ta ett glas vin istället så slipper du fundera på dem...

De olika typerna av missbruk kan naturligtvis graderas i mer eller mindre bra också beroende på hur socialt accepterat bruket är. Det är OK för mig att trycka i mig godis här vid skrivbordet på jobbet men det skulle inte vara OK om jag satt här med en bag-in-box och korkade i mig. Om jag trycker i mig 3 efterrätter på firmafesten eller röker 10 cigaretter på raken så kommer folk möjligtvis att prata lite, men inte så mycket som de skulle göra om jag tömde vinlagret och kräktes i ett hörn, drog en kabbe på toan eller så.

Även om jag kanske känner skam över att jag äter godis (det gör mig tjock, jag trixar med blodsockret, blir trött osv., jag skäms för att jag inte kan låta bli osv osv) så är det ingenting jag kommer att bli inkallad till chefen för. Men, likförbannat kommer detta missbruk göra så att jag mår dåligt och inte är den människa jag skulle kunna vara.

Hoppsan, blev långt det här. Skönt att skriva av sig lite (plus att jag har tråkigt på jobbet och inte borde äta fler kolor nu ;-)

Muränan. Jag tycker din tolkning av vad jag skrev tidigare sammanfattas mycket bra i dina fyra punkter. Det kan nog vara ett bra sätt att sätta upp det hela i punktformer som du gjort. Jaa, jag tror att det jag har skrivit kan hjälpa mig. Det var också det viktigaste syftet med att skriva öppet.

Den stora nöten att knäcka nu är varför och vad som leder fram till återfallet. Jag har svar på vad som händer vid återfallet men inte när jag ska vara extra observant och när jag måste dra i bromsen rejält. Förändringen av mitt egna beteende allt eftersom jag håller mig nykter är svårare att exakt återge. Jag antar att jag efter ganska lång tid blir lite "kaxig", släpper forumet under längre tider och lite grandiost tycker att detta fixar väl jag. Det kan gå så bra under långa perioder och jag har utsatt mig själv för många besvärliga situationer med A inblandat men så kan en dag komma (som en blixt från klar himmel) där man upplever att många saker går emot. I kombination med detta lite trötthet, irritation, känslor som att "nu djävlar måste det hända något" etc så är risken uppenbar att jag lätt kan trilla dit. Det är vid sådana "nödsituationer" man skulle behöva en diger telefonbok med andra alkoholister som kan ge akut stöd.

För mig tror jag den springande punkten är att jag måste agera och reagera så mycket tidigare. När rastlösheten sätter in, man ställer sig frågor som om det verkligen betyder något om jag håller mig helt nykter eller inte, kanske inte känner att de positiva sakerna som kommer efter lite längre nykterhet kommer tillräckligt fort. Då är det riktigt kritiskt. Det är ju det där med det berömda tålamodet som är så viktigt. Att inte alltid förvänta sig maximalt positivt resultat på kortast möjliga tid.

Idag har, trots allt, varit en bra dag. Jag mår OK och min resa går vidare, kanske på något mer stabil mark.
Tjalle

Tack fina Ebba :-) Känner mig så ny i allt. Insikten om mig själv och mina problem och så vidare. Det var ett väldigt lugnande och bra svar. Kram till dig

Känsligt ämne.
De tar inte barn.
De vill inte ta barn.
De ska dock hjälpa barn vars föräldrar absolut inte klarar att ge barnen kärlek, trygghet, stöd, mat och allt annat självklart.
De tar inte barn i första taget :)
Speciellt inte om man som förälder ber om hjälp med sitt problem, då är man ansvarsfull och en bra förälder på den punkten.

Oroa dig inte men sök den hjälp du behöver <3

Har alltså ringt alkohollinjen nu och det var ett bra samtal. Blev skickad till mitt lokala beroendecentrum. Och de ska höra av sig och kalla mig inom kort… Nämnde att jag hade minderåriga barn och de började direkt prata om soc. Är det någon som har erfarenhet? Jag är ju en fullt fungerande mamma! Som dessutom vill ta tag i sitt missbruksproblem. Är det någon som vill dela med sig av sina erfarenheter kring detta? För ju ångest när jag tänker på soc. Tänk om de tar mina barn!!!

Tack för att du delar med dig Tjalle!

Jag tar särskilt till mig följande (lite fri tolkning kanske):

1. Direkt tillbaka i gamla hjulspår - utan att passera gå.
2. Direkt tillbaka i gamla tankespår.
3. Fyllan ger inget gott lugn längre, utan bara ångest.
4. Den värsta nyktra dagen var inget jämfört med fylleångesten.

Tror att det du skriver nu kommer att hjälpa dig att hålla dig nykter. Eller hur? När det blir jobbigt fram över, så har du ditt eget "facit" att läsa i.

Kram till dig

PS. Kopierar över punkterna i min tråd = viktiga lärdomar.

.

Tack SL. Tanken på U-sväng låter bra.

Hoppas att du själv mår fint. <3<3<3

Fina PP,

Får gratulera på den rätta dagen idag också - så det blir gjort på riktigt. ;-)

Jag hoppas att din paus från forumet blir meningsfull, rolig och lärorik. Man vet ju aldrig vad framtiden bär med sig! Sedan hoppas jag förstås att du fortsätter skriva lite ibland. Kommer att sakna dina kloka och roliga inlägg jättemycket. Det var, som du nog vet, din tråd som verkligen fick mig att logga in här och fixa en egen tråd (för tillfället: klagomur).

Ta hand om dig vännen, så hoppas jag vi hörs igen!

Kram till dig

PS. Jag hade naturligtvis gladeligen tackat ja till något roligt. En båttur hade suttit fint (med eller utan öskar...?).

1.Jag åt osthjärtan och lakritskritor i helgen.
2. Jag tittade inte på Babel, Nisse såg på nåt med Gunde Svan.
3. Mysigt att ni har husvagn.
4.Hur mår du?
5. Jag saknar dig.
6. <3
7. Jag hoppas att du mår bra.
8. Jag har lila tulpaner (gillar inte lila på tulpaner så värst)
9. Plockade två rosor bredvid en hästhage i går.
10. Nu ska jag måla mina naglar i en neutral färg.
11. Jag mådde jäkligt pissigt i går.
12. Idag är det bättre.
13. Jag börjar må dåligt varje dag vid skymning.
14. Jag älskar mina barn så väldigt mycket.
15. Värkande kärlek.
16. Sann kärlek.
17. En gång hade jag en läkare som dog.
18. Vi har fyra årstider och nu är en tydlig.
19. Jag gillar Babels programledare.
20. Jag saknar dig.

Tänker på dig idag då du fyller 1 år. Ett år har gått, fantastiskt bra gjort. Tänker oxså på förra hösten då var och är du fortfarande en livlina. Känns som jag känner dig på riktigt. Idag ska du duka upp till fest och som jag skrivit tidigare är min plats vid honnörsbordet. 14 månader för mig idag och jag får väl roa mig en bakelse. Försöker hela tiden hitta små guldkorn i tillvaron. Jag har döpt min resa till Livets resa. Oj, oj vad det var jobbigt i början, sedan gick som på räls ett tag, och sedan en djupdykning. Upp och ner hela tiden men jag är riktigt jävla stolt att jag inte fallit en enda gång. Observant kommer jag att fortsätta att vara. Har en bild av dig att du liknar Jide på God morgon på tv4. Hoppas du inte tar illa upp att jag skriver det. Förresten har jag en bild av många här inne.
Längtar jag efter vin, NEJ
Längtar jag efter att berusa mig IBLAND
Livet är svårt ibland det är ju bara det att man inte sett det innan.
Fin dag pelle
Kram Konstnären

Vaknade redan vid halvfemsnåret vilket för mig är mycket tidigt. Numera spelar en sån sak ingen större roll för det är inte ett uppvaknande som förknippas med ett alkoholrelaterat beteende. Jag tänkte tillbaka på hur resan varit och gick tillbaka ända till starten för länge sedan hösten 2010.

Varför i hela friden lät jag det gå åt pipan den gången efter en dryg månad? Det är nu med facit i hand det största felsteg jag gjort i mitt liv. Ja, jag var väl inte redo att förstå att det för mig inte går att dricka som alla andra. Jag hade redan då passerat den gränsen.

Tre år senare loggade jag på forumet igen. Hade läst till och från men egentligen skjutit problemet ifrån mig. Visste att inloggningen var en kombination av mina barns namn och födelseår. En påminnelse på varför jag varit här innan. För mitt liv och de som jag älskar mest.

Jag är naturligtvis glad att jag kom tillbaka, men hela tiden det gångna året har jag blivit påmind om mitt misslyckande, överst i min tråd. Vill sluta nu!
Ja, det har jag velat men det har varit en enormt långdragen process. Det faktum att det är så lång tid har nog varit bidragande till att jag sett mig som ett "ärke alko" men jag skilde mig nog inte så mycket från andra som har problem med drickat.

Förra hösten hittade jag gamla "forumvänner" som fanns där redan hösten 2010. Vissa skrev i numera näst intill insomnade trådar i "det vidare livet". De hade lyckats gå vidare i ett nyktert liv, medans jag.....
Ja, jag hade fortsatt dricka och jobbat mig allt längre ner i eländet.

Jag trodde inte direkt längre på mig själv, och beslutet att ta upp tråden var ganska impulsivt. Det får bära eller brista, jag gör ett nytt försök!

Under året som gått har det varit en enorm kamp. Först med alkoholen och alla stadier jag tagit mig igenom på vägen in i nykterheten. Även på det privata planet har jag sedan årsskiftet upplevt mycket stora förändringar som har gjort att jag har varit mycket sorgsen. Saker som inte hört hemma här i tråden, men oförrätter och svek som vi alla vet kan hända i relationer. Det hade inget direkt med alkoholen att göra, men kanske ändå? Beslut som jag var tvungen att fatta för att bli frisk. Beslut som blev nödvändiga för att jag inte fick tid att fokusera på min uppgift att jobba på nykterheten. Jag var nog allt för sluten i min process, och berättade inte öppet för min sambo om mina problem. I och med det kunde hon inte veta att jag behövde min tid, utan började ställa till med massa konstigheter som har fått stora konsekvenser. Vems felet var och vad jag kunnat göra annorlunda är något som jag inte kommer att kunna ändra på. Det är nu lönlöst att använda mer energi på att älta det. Nu är det så att det har tagits för många dåliga beslut och viljan till en väg tillbaka är sedan länge borta. Varför tröttar jag er med detta? Jo för att det är min tråd och jag tänker använda dagen till mina egna bokslut ;-)

Jag har ju inte varit tydlig med detta här, men hela tiden har detta påverkat mig enormt. Kanske mer än själva processen att sluta dricka. Men jag har varit fast beslutsam. Jag ska inte dricka vad som än händer! Och det har jag inte gjort. Men jag har suttit mycket i min ensamhet och ofta tänkt, vad ska det egentligen tjäna till? Idag känner jag vad det ska tjäna till. Det handlar inte om att det ska vara lycka hela tiden, men jag ska ta mig tillbaka. Det finns ett liv som väntar därute. Det tar säkert lite tid, men jag är redo att söka efter det.

Jag har haft svårt att tala om allt detta, och inte ens med mina föräldrar har jag orkat att vara öppen med alkoholproblematiken. Däremot har det påverkat mina nära eftersom jag känner att dom blivit lite av medberoende i min jobbiga situation. En person som fastnat och inte kommer vidare. Igår ringde min far - vilket inte är så vanligt. Han vet om hur min privatsituation ser ut, men inte om kampen att få ordning på ett problematiskt drickande. han sa: "Det är tid att du går vidare nu"

Det har varit oändligt svårt och jag vet att det inte kommer att vara lätt, men nu i morse kände jag att det är rätt. Tiden är mogen att göra saker på ett annat sätt.

När det kommer till alkoholen så är det inte min vilja att glömma. Jag varken vill eller får glömma, men det är heller inte bra att ha det som ett kletigt tuggummi under fotsulan, eller något som man vältrar sig i dagligen. Jag måste lyfta blicken mot något nytt, och välkomna framtiden, fokusera på vad nästa kapitel i Pellepennans liv kommer att ge.

Just idag känns det naturligt att fundera över vad min tråd har spelat för betydelse för mig under de gångna åren. Men även om den ska spela en roll framöver? Den har blivit till min dagbok och innehåller så mycket av mina funderingar och tankar jag haft under resans gång. Årsdagen är egentligen bara en dag som alla andra, men ändå en dag som på ett naturligt sätt ger tillfälle till reflektion. Det är nog ganska naturligt, och ingen större dramatik i det. Beslutet jag tagit är att det får blir dagen där jag åtminstone tar en paus från min egen tråd. Förmodligen även en liten paus från skrivande på forumet över huvud taget. Säkert kommer det i framtiden att komma nya jobbiga perioder. Det har varit så för så många andra av er som har varit nyktra lika länge. Men det kan då vara värt att försöka hantera dessa tankar på ett nytt sätt. Det ända som är säkert är att alkoholen vore fel sätt.

Tills vi hörs igen hoppas jag ni alla tar vara på er!

//PP

Tack sååå mycket! För ett fint svar. Känns bra att vara här. Idag ska jag ringa alkohollinjen.

Jag analyserar gärna, i den mån jag kan, vad som gick fel. Nu har jag självklart inte svar på alla frågor men om vi börjar i omvänd ända; hur kändes det att efter över tre månader ta ett glas igen, vara bakis och den obligatoriska ångesten??

När jag väl "bestämde mig" för att ta första ölen var det bara slutet på en inre kamp som pågått i veckor säkerligen. Precis innan man bestämmer sig för att ta första klunken är kampen (för tillfället) över. Med precis varje känsla man kan definiera känns det hur otroligt fel jag gör som tar den där första ölen. Istället för att bara vara förväntansfull inför stundande rus, darrar jag i kroppen och försöker med näbbar och klor stänga av mitt dåliga samvete. Efter ett antal djupa klunkar infinner sig någon slags bedövning och det enda jag vill vid det tillfället är att "få ha kvar" denna bedövning, vilket naturligtvis alltid slutar med några snabba öl till. Efter några sådana snabba öl kommer jag till ett stadium där jag definitivt inte bestämmer själv längre. Redan efter någon timme börjar alkoholdjävulen resonera med mig hur resten av kvällen ska spenderas i alkoholens tecken. Eftersom jag oftast är tillsammans med min fru blir en svår nöt att knäcka hur jag ska kunna "övertyga" henne att det är OK med vin till maten och hur jag ska kunna få i mig lite däremellan utan att det märks för mycket. Som vanligt kan jag inte lura någon annan än mig själv. Naturligtvis blir det för mycket innan kvällen är över och givetvis vaknar jag upp med den gamla välbekanta känslan av ångest, skuld och skam. Att jag hållit uppe över tre månader gör inte saken ett dugg bättre, snarare är detta ett ytterligare stressmoment för mig att må dåligt.

Att ta det där återfallet gör också att det , nästan per automatik, blir ytterligare ett par kvällar då jag helt enkelt ger upp. Jag kan ärligt säga att detta återfall inte gav mig ett dugg, i så motto att det där enorma lyckoruset jag fick när jag drack för kanske 10 år sedan infann sig. Numera är mitt drickande enbart förknippat med ångest och den ångesten tär på mig ända in i själen. Precis allt blir nattsvart, jag vill ingenting, ser inte något positivt alls, självkänslan slår i botten. Trots att jag vid detta återfall inte bälgade i mig (med mina mått mätt) några enorma kvantiteter var det mer än tillräckligt för att försätta mig på botten både psykiskt och fysiskt.

Den positiva lärdom jag kan dra av detta är att det spelar ingen roll hur länge jag varit nykter innan återfallet. En månad, tre månader, ett år..... Jag kommer alltid, alltid att återgå till mitt sjuka drickbeteende med allt vad det innebär. Jag kan också ärligt säga att även den sämsta dag jag upplevt under mina drygt tre nyktra månader, med hästlängder slår någon av de 3-4 tillfällen jag drack förra veckan.

Sorry om detta inlägget blev lite mastigt och rörigt. Analysen till varför återfallet infann sig är under bearbetning i min hjärna och jag delar gärna med mig vartefter.
Sköt om er/Tjalle

Tack för din fina hälsning vännen. <3

Skönt att du i alla fall fick avrunda med ett icke-argt samtal med frun. Ibland är det svårt att komma ur gamla urtjatade mönster.

Lycka till med allt jobb idag.

Kram till dig Stingo

<3

Morgon och vid kaffet har gårdagen sjunkit i bakgrunden och tankarna kretsar kring den kommande dagen, små tankesnuttar här och där, som nöter in och förbereder på det jag skall göra. Allt helt som det skall vara, mao. Det intressanta är att jag inte gjort något beslut om att börja tänka så, knappast ens kunde ha gjort ett, hjärnan började med det helt av sig själv.

Visste ni att allt flera forskare ifrågasätter om vi egentligen har någon fri vilja alls, att det verkligen finns något där inne i huvudknoppen, som kan fatta och genomdriva helt egna beslut är långt ifrån självklart. Bl.a. har man med moderna metoder att avbilda processerna i hjärnan i kunnat göra experiment där handen rör sig före hjärnan har fattat ett medvetet beslut om att gripa tag i ett föremål. Kusligt, inte sant. Känns säkert bekant för en och annan alkis? ;)

Hur som helst, tror jag det är absolut nödvändigt för oss att tro på den fria viljan, för att inte helt tappa kontrollen över våra liv. Kanske den fria viljan är för långsam, för att styra de omedelbara funktionerna, men ligger där bakom och styr de stora linjerna. Det kan vara ett svårare problem för för forskarna att bita i.

Den här morgonen fungerar min hjärna som den skall. Hoppas era gör det med, ha en bra dag allesamman.