Senaste kommentarerna i forumet

Ok tack för tipsen villmåbra :)

Finns så mycket inom kbt så vet ej vad att vvälja. Ska kolla med biblioteket

Det gör ont att läsa det du skriver. Du sitter inte och gör dig till något offer. Men du har varit ett offer för en sinnessjuk människa. Ett litet oskyddat barn som egentligen borde ha fått komma till en fosterfamilj, men där både samhället och släkten valt att blunda. Det gör ont att läsa. Men det är inget mot hur ont det måste göra hos dig. Du nämnde att du gått hos psykolog, eller förstod jag fel? Drack du då? Jag tror att mycket (!) kommer att komma upp i dagern nu när vi varit nyktra ett tag. Även sådant som vi trott att vi "varit färdiga med". Men någonstans tror jag att det är kroppen som säger ifrån. "Nu orkar jag inte bära det här längre! Kan du göra upp med det här nu?!" Då kan vi välja att lägga locket på eller kämpa oss igen det som kommer upp. Även om det kanske känns övermäktigt, så vore det nog bra att gå och prata om allt igen, eller vad tror du själv? Samtal + nykterhet = få bli hel...?

Du behöver i vart fall inte undra varför du har druckit i ditt liv. Jag tycker att det är otroligt starkt att du inte hamnat i tyngre droger, utan har ett ordnat liv, med jobb och familj. Det är inte alla som orkar det och som klarar av det. Men du är otroligt stark.

Vill hålla om dig och ge dig min största kram. Tänker på dig Per.

Jag hamnar väldigt lätt i tvivel över mig själv. Ena stunden motiverad till hundra, sekunden senare ingen tro alls. Målar upp stora projekt som jag vet skulle lyckas om någon bakom mig viskade, peppade, höll mig mjukt och sa; Det går, du klarar det, vill man så kan man. Då gör jag det, oavsett vad det handlar om. Jag gör massor på egen hand, troligen så mycket mer än normala människor. Men mina krav på mig själv sträcker sig långt utöver det normala så jag tycker ju sällan jag skapat något alls. Jag är inte rädd för att kasta mig ut, men samtidigt är jag lite skygg. Vill gärna låsa in mig lite. Det låter kanske hemskt men jag vet inget annat. Jag ger mig själv beröm ofta men har väl svårt att ta den på allvar.

Jag berättade tidigare lite grann om min uppväxt och min mors mer eller mindre lyckade självmordsförsök.
Lyckat självmordsförsök?
Det var mitt fel att det var så jobbigt i familjen, det var jag som var hysteriskt arg ibland och kastade saker så de gick sönder, krossade fönster med bara händer i ren frustration. Varför var jag så arg?
Som ett litet barn som sakta blev äldre fick jag ibland höra att jag var taskig mot min morsa. Att jag skulle sättas på anstalt och låsas in om jag inte var snäll. Men vad gör man om man ständigt får stryk i det dolda och ibland även storstryk inför släkt och kamrater för att visa att jag inte var någon. Men varför var jag så arg? Det var en sjuk mental och fysisk misshandel som pågick.
Fy fan vad sjukt. Fy fan. Ingen lyfte ett finger för att hjälpa, ingen förstod?
Att jag skriver detta visar att jag inte är färdig med skiten jag bär med mig. Jag har trott det.
Min fru klarar av min gamla mor i väldigt små doser och då helst med två, helst tre glas vin innanför västen. Hon tycker jag ska konfrontera henne med allt som skett.
Gör jag det så dör hon och då blev det mitt fel till slut ändå.
Jag har ju gjort om henne till en annan person och jag älskar henne som den mor hon är. Det är någon annan som gjort allt detta mot mig,
Nu kanske vän av ordning tycker att jag gör mig till ett offer? Jag vet i fasen, kanske. Men ingen annan vet hur sjukt det varit och vilken ångest och olust det skapat genom livet.
Jularna var de jävligaste, tänk att allt skedde utan droger, och nu sitter man här själv med en ironisk alkoholism som är nog så svår att kontrollera.
Jag vet inte varför jag skriver det här, det behövs kanske. Nu efter snart 4 månaders alkoholfrihet så vet jag inte vad som ligger framför mig, känner mig motiverad men skör. Vill helst lämna forumet och gå vidare oavsett vad som sker. Lämna det här bakom mig för gott och bara starta om någon annanstans på jorden med min kära familj. Leva enklare, leva mer med mindre. Sträva mot sanna värden. Ta hand om varandra. Lugn o ro i alla sinnen.
Till slut.

Er egen LillPer

Jag läste början av din tråd och började gråta så nu gråter jag och det var nog just vad jag behövde. Jag är glad att du lever annars hade ingen i hela världen tröstat mig med en låt tidigare ikväll.

Känner jag nu. Tack för att du satte ord på det. Jag önskar mig en hund nu som värmer mig, ser på mig med snälla ögon och tycker om mig trots att jag är helt förfärlig.

... att inte kunna ta till alkoholen som tröst. Jag är ett litet barn just nu. Vill ligga i mammas famn med napp, gosedjur och snuttefilt och mammas varma fingrar ska hålla en nappflaska med ljummen, söt välling och i bakgrunden ska en vaggvisa nynna sina tröstande rader och mamma ska vagga mig till sömns och när jag sedan drömmer är det om kärleksfulla ögon och omslutande, trygga, sköna kramar.

... att ju mer kontroll vi får på oss själva och ju mer vi börjar tycka om oss själva, desto lättare blir det för oss att come to terms med vad som skett. Så det finns ingen anledning att deppa ihop. Deppa lite, bara, en liten stund.
:)

... på det där sättet som du beskriver är bland det värsta. Hur ska man kunna revanschera sig? Och jag är specialist på att "veta" vad dom tänker och tycker om en och dessa fantasier sänker en ännu mer. Vi båda vet ju att det är totalt kontraproduktivt att tänka på alla "om". Men man tänker "om" ändå, som om själva detta ältandet ska kunna föra oss tillbaka i tiden och göra den miserabla tabben ogjord.

Vad smarta vi är. Verkligen.

Kram.

... att jag känner det likadant. Den här resan jag just påbörjat tar sådan kraft och jag har blivit mycket känsligare för yttre stimuli, speciellt hörselintryck. Egentligen skulle jag vilja gå i ide. Jag har inte så mycket energi i bakfickan, inte så mycket beredskap, och att möta människor på mitt vanliga übertrevliga sätt... Jag vill kliva av den rollen. Se jävligt sur ut. Men vågar inte, man måste ju uppföra sig.

Att man skulle vara mindre värd måste ju vara historiens största feltänk. Vi får börja träna på det här, vi självtvivlare.

Muränan skriver i sin tråd om hur det är att se bilder på sig själv onykter. Direkt bubblar det upp minnen från en fest som ägde rum för ca två år sedan. Den kvällen hade jag med mig kameran och har senare fört över bilder från den till min dator. Än i dag har jag inte vågat titta på de bilderna. Festen efter middagen minns jag knappt. Jag som hade sett fram emot det så länge innan i säkert sex månader. Så gick det så ordentligt åt fanders. Det är en av de tillfällena som jag återkommande tänker "tänk OM jag inte hade blivit så full då, vad hade hänt då?!". Det kommer aldrig bli ogjort och det gör så ont. Det var inte bara en fest som försvann ur minnet den kvällen, jag förlorade respekten hos ett antal personer. Jag träffar dem inte så ofta men när jag gör det vill jag inget annat än fly.

Oj! Det är som om jag skulle ha skrivit #155. Känner igen mig exakt.
Jag har dock med åren lärt mig att kliva in i en glättig roll, åtminstone i korta möten. Fasar nu för för att gå på en fest nykter. Kommer därför att undvika fester de närmaste månaderna. Det blir bäst så.

Moa, vi träffas hela tiden och han har varit så trevlig så sedan dess. Det har dock varit lite tryckt stämning. Händer det en gång till blir det ett riktigt snack. Men jag tror faktiskt att han kommer passa sig för vad han säger framöver. Lovar att återkomma med mansgrisuppdateringar- det är nog dessvärre inte sista gången jag stöter på en sådan.

Idag har jag haft ångest i bröstet hela dagen. Det börjar släppa något men det finns fortfarande där. Det var ett tag sedan jag kände ångest eftersom jag började på mina piller innan sommaren. Hur kommer det sig att jag börjat känna igen? Jag är glad att jag känner, jag blir mänsklig inför mig själv.Kanske var det så att jag blev så kränkt tidigare idag att kränkningen slog sig igenom allt psykofarmaka och letade sig in i min själ? Det är bra i så fall. Jag vill må dåligt, bli arg och ledsen om någon gör mig illa. Det är ända sättet för mig att veta när det är dags att försvara mig. Så många gånger jag låtit andra behandla mig illa, utnyttjas och ta mig för given. Det där stela leendet som jag satt på mig när jag egentligen tänkt, nu gick han för långt, jag borde säga till. Men jag vill ju inte förstöra stämningen...

Bra att du sade ifrån! Skulle vara intressant att höra hur han är i mötet med dig nästa gång ni träffas... Om han fattat något eller om han är fast i sin lilla mansgrisroll :)
Och jag virkar gärna! Sitter på ett mönster till en virkad bolero (kort jacka). Tänkta ta tag i det när kylan kommer smygande och kvällarna blir längre. Och så kanske ett par matchande handledsvärmare till!

Tack så mycket för förklaringen.
Jag förstod inte och det beror inte på förklaringen utan på samma del i hjärnan som gör att jag inte kan äta med pinnar.

Kram Ebba

Fint att höra att ni var i stugan! Känns som ytterligare ett steg på det vidare livets väg för dig. Vi får väl helt enkelt acceptera vad vi gjort och gå vidare ;-)
Jag har själv så många platser som jag gillar att vara på som är förknippade med drickat. Skulle jag vilja undvika dessa skulle jag inte kunna göra en sak som jag gillar.
När det kommer till förfluten tid tänkte jag länge att när det är si eller så länge så är det kirrat, klart, fixat.

Idag försöker jag istället tänka att jag är i början av min nykterhet. Även om det är ok, kommer det bli bättre.

Någon av tjejerna skrev här inne att det faktiskt tog flera år innan nykterheten satte sig. Börjar bli vän med den tanken. Då får jag njuta av det som nu är, och helt enkelt vänta på att det blir ännu bättre :-)

Håller vi oss från drickat så får vi ju se hur det blir med det.

Hälsa Gagarin så gott förresten

//PP

... som har orsakat mycket av mina själsliga våndor. Med dig som pappa lärde jag mig att aldrig hävda mig själv, att alltid känna in åt vilket håll underströmmarna gick, att aldrigaldrig visa ilska eller irritation, att finnas osynlig och diffus och outmejslad där i periferin. Hela familjen dansade efter din felstämda pipa och vi var alla rädda för dig. Du var nyckfull och bitter på livet och en mycket rädd liten hare. Shame on you!

Hallo Stingo

Det var inte min tanke att döma ut ett intresse. Jag har själv varit där och har under hela mitt vuxna liv haft ett intresse för främst vin, men även olika sorter av andra drycker - och mat för den delen. Helst i kombination med dryck.Idag finns inget kvar av mina samlingar. Vare sig i baren eller i vinkällaren Det jag syftade på var att för den som har begynnande alkoholproblem ligger det naturligtvis nära till hands att legitimera sig, och gömma sig bakom ett genuint intresse.

Sedan kan jag naturligtvis konstatera att de flesta på den här resan var där - enbart - på grund av alkoholen. Men det är ju ingen hemlighet att det är så. Ett par av oss alkisar ombord hade ännu inte kommit till punkten när man har en önskan att förändra sitt drickande, om man säger så. Talade med ett par som den mesta tiden stod ute och rökte och drack taxfreesuperstarköl. De berättade att ibland åks det tre fyra dygn på raken. Det var SÅÅ fruktansvärt prisvärt. Dom berättade spom om dom verkligen var på en minisemester från vardagens slit. Fast det är klart man måste ju äta något med så lite pengar går det ju åt. Det är ju många av oss som vet att det funkar med en ostskiva om dagen här vi hårdkrökar. Jag frågade om det var nödvändigt att checka ut, och det var det. Då gick man av båten för på mycket vingliga ben ställa sig i kö för att gå på igen.

På frågan om jag ville ha en bira ur kartongen svarade jag helt enkelt som det var: Jag har druckit klart. Varårå? "Jo du förstår att jag har problem med drickat som så många andra, och varken vill eller kan dricka mer".

Svaret på det blev ett: åhjävlar då fattar jag. Sen var det inte mer med det.

Vi kan bara ta våra egna beslut. Jag mina egna, och det slita paret från Eskilstuna sina. Kanske åker dom ett tag till fram och tillbaka? Kanske känner dom att det är nog läge att försöka förändra? Eller kanske blir det till och med likgiltigt att organisera ett "billigt" supande på det sättet, och det blir parkbänken framöver? Jag hoppas naturligtvis för alla att det blir än förändring, vi vet ju att det faktiskt är möjligt. För egen del känner jag mig på inget sätt bättre än paret. Jag vet att vi är så lika inför alkoholen. Det blev så tydligt när jag i vintras besökte mitt första/enda AA möte. Ingen är sämre eller bättre än den andre.
Genom att vi delar våra erfarenheter kan vi vara både positiva/negativa bilder av vad alkoholen gör med oss när vi har tillåtet oss att dricka oss till ett beroende. Om vi gör det med sprit för 1000 kronor flaskan eller med något billigare gör ingen skillnad.

//PP

... druckit innan en fest för att våga "vara mig själv". Jag har alltid haft ett sådant krav på mig själv att vara så trevlig och lättsam och tilltalande och sympatisk och älskvärd som bara möjligt är. När jag då druckit har jag kunnat klämma in mig i den kostymen utan större mankemang. Men sanningen är att jag är en rädd liten hare, jag tycker inte att jag duger, nej, jag är övertygad om att jag inte duger, att jag inte platsar, att jag omöjligt kan höra till. Att känna sig värdelös men låtsas vara på topp; man hör ju själv hur det låter.

Det här är så djupt rotat inombords. Att måsta supa sig till självacceptans inför fester är ju bara ett symptom av många. Det är frustrerande, olyckligt och snärjigt, sorgligt och skitjobbigt att leva så här. I helgen fick jag syn på en person som varit en del i mitt liv fast för länge sedan. Jag tycker om den här personen men innan något annat hänt så kom tanken: "Gå inte fram och hälsa. Du är inte tillräckligt bra." Tanken hann jag aldrig uppfatta, den är så automatisk, men känslan som efterföljer tanken är jag långt bekant med.

Blä.

Allt rinner bara av, fastnar inte. Det händer att jag fyndar en bok som jag tycker verkar intressant bara för att upptäcka att jag redan har den hemma och redan läst den.

Åh, parfymer..! Skitdyra. Och doftar alldeles, alldeles ... underbart! Smart att smäcka upp både parfymer och böcker på en lista så där. Har inte tänkt på det. Bra tips, SL! :)

Fick en liten käftsmäll av min manliga kollega så här på måndagsmorgonen. Vi kommer vanligtvis ganska bra överens så han trodde sig vara lite rolig genom att förolämpa mitt arbete som det absolut sämsta han sett (han var nog inte nöjd med det, och det är jag fine med). Då sa jag till honom att han har ett väldigt otrevligt sätt att förmedla sina åsikter. Då fick han ångest tror jag och började fråga om jag gjort något roligt i helgen. Jag berättade att jag varit på bio, när han skulle låtsas intresserad av vad det var för film så berättade jag att jag såg Turist "Mycket bra film som skildrar rollen som mansgris på ett utmärkt sätt". Han fattade piken.

Sen gick jag på möte. Och sen blev jag ledsen. Jag kände att det näääästan kom tårar i ögonen. Och vet ni vad, i misären så blir jag glad. Sen jag började med mina antidepp piller så har jag knappt gråtit. Så jag är glad att jag fortfarande har starka känsloyttringar inom mig. Någonstans så är jag också glad att jag numer säger ifrån. Tidigare har jag tagit det mesta för jag har känt mig så värdelös så att det kan väl inte varit annat än rätt. Men nu får det fan vara nog. Han har manliga (och kvinnliga) kollegor på samma position som jag och under mig som han aldrig skulle prata så till, vem fan tror han att han är som tar sig såna friheter? Pucko.

Pinterest har inte slagt så stort i Sverige (ännu säger vissa, jag tvivlar). Det är i alla fall ett socialt nätverk där du har dina egna anslagstavlor som du fäster bilder på som du gillar. Hahahaha ja så simpelt är det. Man är inne på Pinterest och söker på något som man vill bli inspirerad inom och så "pinnar" man dem eller fäster dem på sin anslagstavla så att man kan gå tillbaka och titta på dem senare hahahaha. Det kan vara inom allt och inget, inredning, hårfrisyrer, matinspo, stick- och virkmönster, you name it. En liten verklighetsflykt som allt annat.

Från klarhet till klarhet Stingo! :-) Kram

Hur går det för dig Calle?

Kram

Det går framåt för Gagarin, tillsammans lite trevande men inte skynda på. En månad för honom och det är bra. Måste berätta att vi varit i stugan i två dygn utan A.
Var inte så svårt som jag trott, men har väl inte varit mogen för det. Ilade till lite i köket på fredagkvällen att det varit gott med lite vin, fick ta en snack med mitt inre så det försvann ganska fort. Jobbar du mycket med båten nu innan vintern.
Förvirrad var kanske att ta i, lite vilsen kanske i det nyktra livet, men inte svårare än att klarar det. Snart ett år för dig pelle och mm som jag oxså tänker mycket på.
Ha det gott
Konstnären