Senaste kommentarerna i forumet

Hej förstår dig så väl... är själv separerad med min minstas pappa (far till barnet i min mage) När jag flyttade mådde jag skit och han fanns inte här. De stora barnens pappa fanns o stöttade, åkte från jobb och allt... sedan började jag må bättre kände att jag blommade upp gick framåt. Trivdes med livet. Då hade han så svårt att ta det. Att jag fick uppmärksamhet av andra osv. Fick ett bakslag o i det dök han upp då liksom bröt han ihop men köpte hem åt mig i veckor!! Var helt nere i skiten.. kanske trodde han att han hjälpte mig pånågot sätt att slippa abstinens.. han visste att jag var "beroende" avhonom.. blev liksom inte stark mer utan mer ledsen o tillgänglig.. nu har jag börjat må bättre vi bor i sär väntar barn men när jag bryter ihop o är ledsen kan jag ifrågasätta honom hur någon som ska vara "frisk" stark o liksom klarar vardagen (tyvärr trots detta flera bakslag=() kan stå o se på o köpa hem... Jag tror inte han klarar mig som nykter och "ensam" då jag är en enormt stark person med en enorm vilja... Kan det vara så att han vill "veta vart" han har dig.. ?? Kramar o ta hand om dig

...."Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen."....

Intressant! Just detta är gå ned i min egen avgrund för att till slut acceptera det liv som jag har, är värt att leva, oavsett hur det blev med kikarsiktet ut mot världen.

Vilja och disciplin. Vilja och kontroll. Tillräckligt med självdisciplin. Bra rutiner, oavsett om det regnar. Det har jag när det gäller min sjukdom. Där är jag seg som en sengångare som klättrar uppför trädet och får grönalger i pälsen.

Efter 1 år är bursan läkt (slemsäcksinflammationen) och jag valde självläkning för att undvika en operation som gör att slemsäcken avlägsnas. Och om den tas bort, skulle risk finnas att armen inte fungerar i framtiden och det innebär en katastrof för fotograferingen. Jag har försökt att fota med vänster arm men eftersom jag är högerhänt blir inte impulserna lika snabb som med höger sida. Självklart finns stativ men alltid kånka med sig ett sådant, har för mig en avskräckande spontanitet. Så jag avstod en operativt snitt.

Det gör mig inte gladare mer tacksam att få veta att jag är den första som har lyckats läka en bursa på en armbågspets. Ofta väljer man kniven.

Vad jag inte förstod då, var hur djupt ner i min själ den här resan skulle föra mig. Den svårast i hela mitt liv men även att den här resan, gjorde att jag började dricka i övermått.

Det känns gott att skriva av mig, publikt. Bolla med tankar och ideer med vilt främmande människor. Idag drygt en månad senare kan jag dricka - ett glas - vin till maten och det är nog. Att klämma en hel flaska är avlägset ännu, för då vet jag inte vad som händer.

When I understand my enemy well enough
to defeat him, then in that moment
I also love him
A. E. Wiggin

ja, det är sant äntligen börjar jag till fullo förstå min fiende väl nog för att också älska/förstå/acceptera den brist jag föddes med.

...."..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?"....

Hur mycket är en ekologisk tomat värd? Hur mycket är en loppbiten katt värd? Vad livet värt? Jo det är värt så mycket, som vi själva sätter gränsen för att kunna se vår nakenhet och i där vara befriad, spontan, nyfiken och starka, med allt vad det innebär för kl. 7.00 - 23.00 på kvällen, dag efter dag, månad efter månad...oavsett vad någon annan tycker eller definierar. För alla definierar sin värld utifrån sin egen livssituation. Den övertygelsen äger vi ensamt. Vi kan göra ömsesidiga överenskommelser med andra men till syvende och sist står vi där ensam och det är svårsmält.

/wolf

Tack för era ord. De ger mig styrka och känslan av att inte vara ensam..

Hej och tack hörni..
Ja skammen är hemsk när man kan göra sådant man aldrig skulle tänkt tanken om innan.. så ledsen o hatar mig själv.. de första månaderna är ju extra känsliga vad gäller hjärnan osv. Pratat med min alkoholterapeut om senaste gången men skäms något förfärligt att ta upp som det är med allt..Även mina kompisar vet jag inte klarar att dricka så klart men de vet lååångt ifrån allt.. i deras perfekta liv skulle de vara så dömmande.. man gör inte så o all okunskap är enorm.. folk med fördomar etc HAr så mkt att ta själv med alla barn just nu o den andra hälften jobbar borta.. man ska finnas och hålla upp allt åt honom o hans företag då man ej håller ihop själv.. detta måste vara sista gången. Har fungerat ¨å bra i perioder och man mår ju såå mycket bättre utan den jäkla alkoholen. Var hos läkaren och fick tabletter mot ångest jag får ta.. nu måste det bara gå - ska gå. Kram på er andra o kämpa på mot detta äckliga gift som förstör så

Läste på morgonen Berras inlägg. Slutet fick mig att utbrista i ett hysteriskt skratt. Det bådar gott inför dagen. Ska försöka ta vara på den känslan framöver. Känns som om det var mycket länge sedan jag skrattat i alla fall. Dagens uppgift blir att försöka hitta tillbaka till lite mer av den varan.

Ta hand om er!

//PP

Både en och två gånger, ditt inlägg Berra! Skulle finnas så många mer än vi som har förmånen att läsa här inne, som skulle dra nytta av att läsa det. Jag kom på mig själv att det även är mycket mycket länge sedan jag skrattat på riktigt. Dialogen med beroendet och "slask i melonen" fick mig verkligen att skratta. Kanske för att det samtidigt är så jobbig igenkänning och så hysteriskt kul formulerat.

Tack!

//PP

Tänkte på min man angående de ord du skrev, att utan hjälp eller med rätt verktyg går det inte.
Han vill göra på sitt sätt säger han, alltså själv tror jag. Dricker i perioder med ofta 10 till 14
dagar varje dag, uppehåll i bästa fall en månad. Han är periodare, och när han är inne i sin period
är ingenting bra. Jag tog hjälp i början av alkoholhjälpen i min stad, efter det återföll jag.
Fick sedan kontakt med detta forum som har hjälp mig oerhört mycket.
Funderingar på hur mannen ska klara detta själv. Sanningen är att jag inte tror på detta efter många
besvikelser sedan jag slutade i september. För att rädda mig själv måste jag gå om det händer igen.
Vill inte bli någon medberoende som jag tror att jag är på väg att bli.Jag städar inte upp hans skit
längre det är ju alltid en början.
Att dricka tärde på min livskvalitet, jag hade inget kvar tyckte jag då. Men jag hade ju själva livet.
Jag tittar på min gamla film ibland, bara för att påminna mig själv om vad jag får och vad jag har nu.
Tack för dina ord
Konstnären

..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?

Här på forumet läser jag om allas olika livssitutationer, de som har fastnat i sitt beroende.
De som har fastnat i andras beroende, en livsförnekelse som till stor del styrs av ånger och en sort skämmighet.
Skämmas över vad, att var sjuk, alkoholism måste vara en av de mest fördolda sjukdomar vi har i världen.

Jo det är en sjukdom, ett beroende där vi som är drabbade har svårt att ta oss ur, och vi behöver hjälp.
Men vi skäms över att söka hjälpen för att den viss del handlar om en påstådd självdisciplin,
Samma sak som vi eller många anser om fetma, .."det är väl bara att sluta äta då?"

Vadå bara att sluta äta, vissa av oss är på något sätt predestinerade, förutspådda eller genetiskt förberedda för att lättare hamna i detta beronde.
Det är mycket lättare för en smal person att döma en tjock person, den vet inte hur det känns att vara handlingslös.
Likväl som det är lättare för en person utan ett beroende att tala om för en med ett beroende att sluta dricka eller sluta röka.
Lätt för dem att säga, lika lätt som att tala om för en arbetslös att det är väl bara att söka ett jobb då.
Att man är sjåpig om man är rädd för höjder, flygrädd, ormar eller spindlar, tycker de som inte är det, lätt för dem att säga...

De har på något sätt sagt åt oss att vi är mindre värda för att vi inte klarar av ett i deras ögon litet hinder, litet?
Man borde kontra med att säga, varför blev inte du miljonär, det är väl bara att börja spara?!

Utan hjälp eller med rätt verktyg så är det ett tillsynes oöverstigligt arbete, lika bra att ge upp i förväg.
Nej jag vill inte för det är inget stort problem, jag röker väl inte så mycket, eller dricker väl inte för mycket i jämförelse med andra.
Vi vet att rökning ökar risken markant för lungcancer, att vårat omdöme kan bli livsfarligt vid en fylla.
Om vi så såg de begynnande riskerna bli verklighet, så skulle man tänka, jag klarade mig den här gången.
Vi börjar röka efter luftrörsoperationen, fortsätter köra bilen på fyllan för vi klarade ju av det förra gången.

Någonstans tappar vi omdömet och blåser förbi den gräns vi hade sagt tidigare, vi flyttar fram den eller ignorerar den.
Vi har blivit medvetet omdömeslösa, vi vet att vi gör fel men fortsätter med det, sätter en ny gräns längre fram.
Nästa gång.....DÅ blir det en förändring och vi har givit oss ett nytt uppskov, till absurdum.

Vi vet att vi gör fel, vi har missbrukat både ingrediensen och förtroendet hos andra, det har blivit dags att mörka problemet.
Smygröker och smygsuper, döljer våra andedräkter med halstabletter, gömmer undan våra paket och flaskor..
Vem har vi blivit, vad lever vi för ett sorts liv, har vi sålt våra själar?

Vi mår dåligt för att vi lever inte som vi lär längre, vi säger en sak och gör en annan, vi ljuger oss fram i livet, men har troligen genomskådats för länge sedan.
Nu mår vi dåligt och får ångest, och vill helst bruka det enda ångestdämpande medel vi känner till, det som gav oss ångesten från första början.
En sorts oändlig cirkel har skapats och vi sitter mitt i den, okapabel att ta oss ur den, tror vi.
Nu utvecklas livet till en sorts passivitet där vi på något sätt accepterar våran hemlighet och vill bevara den fortsatt dold.
Ingen får veta, jag lägger locket på och stänger in mig i mig själv, bevarar hemligheten med bara mig själv, ingen får veta...
Men alla undrar vad som är felet och vi bara fortsätter förneka, vi förnekar livet, och att folk omkring oss bryr sig om oss.

Vi stoppar alla inputs, både de dåliga och de bra genom att låsa in oss med vårat beroende, ingen får veta, men många misstänker.
Vi känner oss anklagade och slår ifrån oss, vi har inga problem, sluta tjata, du skulle ändå aldrig förstå, ingen ide att förklara för den som inte förstår.

Men hur skulle de kunna förstå om vi aldrig delgav dem våra problem, rädda för att bli dömda i förväg.
Rädda för att de skulle svara efter att man delgivit dem våra plågor, med dina problem så förstår jag att du super.
Det skulle rättfärdiga vårat beteende som vi så gärna önskade att vi kunde bli av med..
Vad de än säger så kan vi tolka det fel, vi har dömt ut oss redan från början, vi är oförbätterliga, eller?

Ingen kan hjälpa oss, inte ens oss själva, och vi har ingen råd för bättring, vi är fast i en verklig lögn.
En mental fotboja vi försöker dölja rasslet ifrån kättingen under byxbenet, vi finns men vi syns inte, inte uppmärksamma oss.
Blottlägg inte våra brister, låt det vara som det alltid har varit, lämna mig ifred...

När det egentligen är precis tvärsom, blottlägg mig, avslöja mig, ge mig ingen chans att försvara mitt beroende, gör mig stridsoduglig.
Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen.
Vi vill inte brytas ned, vi strider till sista droppen blod, står upp för den stolthet vi har kvar, men hur är det med stoltheten?
Har vi ett liv att överhuvudtaget vara stolt över, är vi ett föredöme ens för oss själva, vår käresta, barn eller t.om. mamma?

Det är just där vid den punkten som jag ställer mig frågan, vad får ett liv kosta, vad är ett liv värt?
Nu funderar jag inte på pengar, utan i livskvalitet.

Vad händer med livet om jag så bara testar för ett begränsad framtid med att ta bort beroendet?
Kommer det som var dåligt bli bra, det som jag upplevde som bra att blir dåligt?
Ingen vet föränn man har testat, inget är sämre än att stanna kvar i det som är dåligt.
Allt blir inte lika för alla, vi är alla individer och livet påverkar oss olika.

Det som är viktigt för vissa är rent av banalt för andra, det som kan tyckas vara en skitsak för någon kan vara det mest livsavgörande händelsen för just dig.

Jag sökte anledningarna till varför jag drack, sedan provade jag vad som hände med dem när jag slutade söka anledningarna.
Det ploppade upp andra problem som blev viktigare än berusningen i sig, och då visste jag inte om de första problemen skapades av just alkoholen.
De kanske var självskapade av alkoholen, och de riktiga problemen hade jag gömt undan i garderoben liksom flaskorna och livet i sig självt.

Svårt att i början se vilka problem som är de verkliga problemen och de som är skapade av alkoholen.
När man återfår kontrollen över livet och finner nya impulser till livskvalitet istället för droger, då händer det något.
Då kommer efterklokheten, vad i helsifyr höll jag på med, snacka om att vara förd bakom ljuset, och vara fortsatt ljusskygg.

Att dricka alkoholen för min del var alldeles för dyrt, i livskvalitet...
..och varje gång hjärnan söker efter en anledning till att dricka alkoholen igen, så tänker jag, driver du med mig?
Ja svarar hjärnan, det var lite slask i melonen kvar från ditt gamla beroendetänkande som lyftes fram för ett ögonblick,
Förlåt det var inte meningen, det finns bitar av bandet som inte är helt överspelade av ditt nya sätt att tänka och leva på.
Det blir lite som att spela in videofilmerna på barnens uppväxt på en gammal porrfilmskassett, i sekvensbytena kan det komma lite flashar
Från ett tidigare liv du inte riktigt vill kännas vid längre.

Men det är en bit av din historia, och det är lika bra att du vänjer dig vid den, bearbeta och gå vidare.

Berra

Tänkte gå, men jag har ingenstans att ta vägen.just nu strular allt. När jag inte mår bra. Ett tag sen det var så till denna grad, så fixar jag varken ekonomi, mat eller knappt jobbet. Mannen tycker att jag ska bita ihop. Ta mitt vuxna ansvar. Håller med. Får det bara inte till att fungera just nu. Då vill jag fly. Dricka. Hamna någon annanstans. Men, har så många andra missbruk att välja bland. Maten fungerar alltid och så mycket lättare att dölja. Ekonomin, är så påtaglig. Alkoholen går att gömma också tills dess att det spårar ur. Min terapeut vet nog varken ut eller in. Inte jag heller. Hänger väl kvar här då.

Kram på dig! Jag tampades med min bulimi under 1a graviditeten. Vilket dåligt samvete och ingen att våga anförtro sig åt. Du är här. Medveten. Fortsätt så. Det finns alltid hjälp, även om det ät skamligt och tabu.

Ont kroppen, speciellt i magen och upp i/omkring solar plexus. Hugger liksom till då och då. Ständiga svängningar i måendet. Kan kännas riktigt bra vissa stunder för att i nästa kännas helt nattsvart.

ha det!

Jag har numera utbyte m syrran, men det är inte lätt, då jagär rätt privat. Kan må dåligt av att dela med mig och kanske är jag så ensam bl a p g a det. Man vill ju att människor nära en ska finnas där. Speciellt med samma erfarenheter. Men det kan också, tyvärr, vara svårt att dela.

Starkt att stå emot ölen, det är en riktig kick dagen efter. Grattis till ditt beslut att inte dricka mer. Jag är inne på min 12 vecka som nykter nu. Mår bättre och bättre för var dag. Det är tufft i början men blir lättare med tiden. Kämpa på och ta all hjälp du kan få, detta forum, böcker i ämnet och AA.

Hej Kattis!
Jag förstår att det kändes jobbigt att dina bekanta tog avstånd. Det krävs mkt mod för att erkänna en sån sak för andra människor. På ngt sätt tror man kanske att en sån person ska vara mer tolerant o ha större förståelse än andra.
När jag sökte hjälp första gången berättade jag för 2 av mina närmsta vänner och mina syskon. De tog inte avstånd men jag tror att de har lite svårt att förhålla sig till det. Tror också det sätter igång tankar om deras egen konsumtion.
Ju längre tiden går desto svårare verkar de ha att hantera det, som om det borde "gått över" nu. Jag känner mig också väldigt ensam i det här och på ngt sätt måste jag finna styrka i mig själv vilket inte alltid är så lätt!
Jag hoppas att forumet här med alla i liknande situation kan bli ett stöd för både dig och mig :).

Hej Myra och välkommen hit! Så modigt av dig att våga berätta och vara så ärlig!
Jag kan bara hålla med föregående talare i hans rekommendationer.
Jag har full förståelse för att du har samvetskval och känner oro och skuld, det är helt normala känslor som du upplever. Alla här inne på forumet har på grund av sitt alkohol missbruk upplevt dom känslorna av olika anledningar. Många av oss har också barn som fått uppleva och leva med konsekvenserna av vårt drickande. Men precis som du skriver så har du fortfarande ditt barn i magen och behöver värna om bebisens hälsa. Ibland går begäret efter alkohol över vårt förstånd, så starkt är det!
Det är som du redan vet jätte viktigt att du slutar dricka och det är jag övertygad om att du klarar! Vi är många här inne som är villig att stötta dig och lyssna till allt du vill dela med dig av!
Jag har varit nykter i drygt fyra månader nu med hjälp av forumet och sista veckorna AA. Forumet hjälper mycket mer än man tror. Att kunna skriva av sig förbehållslöst och få respons, helt anonymt men ändå med engagemang, är helt enkelt ovärderligt!
Sök gärna stöd via din barnmorska, husläkare, AA, forumet, vad som helst bara du inte väljer att stå ensam i det!
Skriv och läs så mycket som möjligt och varje gång det känns jobbigt.
Lycka till, du klarar detta!
Kram

Och först av allt välkommen in i forumet. Jag har varit inne och "gluttat" några gånger under dagen och läst ditt första inlägg. Som du säkert förstår är inlägget lite ovanligt. Det är nämligen det där med graviditeten. Annars är det väldigt typiskt för ett första inlägg från oss som har problem med drickat. Hatar mig själv, har ångest, måste sluta, jag tror jag ... etc. Så är det för de flesta, och så var det för mig. Om det inte vore för det där med barnet.
Förmodligen är det även anledningen till att ingen svarat under dagen. 9 timmar utan svar är ganska länge. Framför allt när till och med "Alkoholhjälpen" varit inloggad. Jag tror att det är för att vi alla kanske är rädda att skriva något felaktigt. Eller att slå in öppna dörrar. Jag vet inte direkt vad jag ska skriva heller. Du vet ju om problemet, och vet att det finns en annan dimension än att du bara är en vuxen som fortsätter med något som är skadligt för dig själv. Minst lika illa som jag tror det är för bebisen är det säkert för dig själv. Det måste vara olidligt när man måste klandra sig så.

Nu är jag man för det första, och för det andra är jag inte läkare, så är det så smart att jag ger dig råd? Nej, kanske inte. Men jag ska göra ett försök i alla fall så att du åtminstone får ett svar!

Gjort är gjort och supet är supet, brukade min farfar säga.

Du har nu 90 dagar nykterhet framför dig, oki? Det går faktiskt om du tar en dag i sänder.
Ta hjälp om det är svårt. Du kanske redan har tagit upp detta med barnmorskan? Nähä, tänkte nästan det. Gör det om du inte klarar att skippa drickat.
Jag inbillar mig att den sista tiden är viktigast ;-) Så varje dag räknas nu.

När vi väntade vår yngsta dotter tog det faktiskt ett tag innan vi blev säkra på att vi väntade barn. Min fru "söp" dock inte men fram tills dess drack hon säkert i sin ovetskap ett par glas vin då och då. Jag vill med detta inte på något sätt bagatellisera drickande under graviditeten. Mer som att ge dig lite tröst. Ungen blev lyckad ändå!

Men som sagt. Skippa detta nu för er bådas skull.

Ta vara på dig Myra!

//PP

Toppen att ni har pratat och att han vill "göra på sitt sätt"
Om man ska skoja lite så kan man ju undra hur detta kreativa sätt ser ut?
Något nytt som vi andra har missat :-) 11 dagars krökande är ju vad det är,
och dom resorna har du ju beskrivit har pågått länge och återkommande.
Har förstått att han inte dricker kontinuerligt utan är en periodare.
Jag har ingen aning hur han har en annan lösning än
den som du förmodligen redan föreslagit, men det kanske du berättar för oss senare?

Oavsett kommer ni ju (om han tar en vit period nu) att kunna fortsätta prata nyktert med varandra.
Det är ju mycket bättre förutsättningar, och allt eftersom han blir stabilare kanske planen blir
tydligare?

Hoppas du får glad dag idag!

//PP

Hej!
Man kan bli väldigt trött av antabus o det kan hålla i ett tag. För de jag känner till har det vänt efter ca 1 månad men sen tar väl hela omställningen i sig tid för kroppen att anpassa sig till. Hoppas det blir bättre snart!

Jag blev lite blöt i ögonen när jag läste din fina text. Det är så sant, jag känner sådan
tacksamhet för att ha er här inne som stöd och uppmuntran. Utan min starka vilja och er vet
jag inte alls hur det hade slutat. Ingen alkohol här sedan i söndags och vi har pratat och pratat.
Han vill nu, men vill göra på sitt sätt. Han är även medveten om att jag lämnar annars. Vet att jag
inte kan tvinga honom till nykterhet. Han kan bara själv. Om någon hade sagt till mig mitt i mitt eget
missbruka att du dricker för mycket, då hade jag gjort mig ovän med honom, eller henne, hade tagit den
enkla utvägen. Vadå dricker för mycket, jag är ju bara förtjust i vin. Det är bara det att jag växt ifrån
honom på något sätt. Hoppas det går att reparera, jag har ett gnag i mig. Jag brukar gå efter min magkänsla.
Men jag ger det en chans.
Idag ska jag vara glad. Tack för att du finns
Mycket bra. Kan jag, kan du och då kan ta mi faan alla.
Fin dag till dig pp, på torsdag får vi sommar.
Kronjuvelen känns inte så skrämmande längre.
Konstnären

Rädslan kan finnas hos mig ibland att jag skulle glömma och ta ett glas, som genast skulle
övergå till många många flera. Jag har inte gjort det ännu i alla fall. Sugen är jag inte alls.
Men just nu ser jag inte in i framtiden vad som kanske kan hända. Fokuserar på det jag gör här och nu.
Håller med dig om att minnet är fortfarande starkt när jag blickar tillbaka. Men jag gör det ibland för
att jag inte ska frestas. Mannen har ju druckigt nu i 11 dagar och bröt av i söndags. Han säger att han
verkligen vill nu. Men det hemska är att jag inte litar på honom, det har varit många besvikelser sedan
jag tvingades säga adjö till A för 8 månader sedan. Jag ville verkligen då.
Ett av mina hemska minnen var när jag trillade och fick en spricka i revbenen. Numera går jag på stadiga ben.
Vill absolut inte verka kaxig, jag vet vilka utmaningar som kan finnas bakom dörren.
Jag gillar My så rak och ärlig, har även läst jans bok.
Kul att du mår så bra santorino och fint att höra från dig.
Ha en fin dag
Konstnären

Var ute o åt middag igår o sällskapet undrade om vi skulle ha en var sin öl. Tankarna snurrade i huvudet...en öl...vad gör det...i nästa tanke..näää jag ska INTE ha en öl o det blev en ramlösa. Kände mig oerhört nöjd o tillfreds efter, för att inte tala om imorse när jag vaknade :)!
Ni får gärna lämna feedback :)

MP är normalt sett för djup för mej, men ovan var riktigt bra.

The real voyage of discovery consists not seeking new landscapes, but in having new eyes

Marcel Proust

Förstår hur du tänker kring etiketter och att man kanske inte vill sätta en på sig själv. Med tanke på hur många som super och har problem med spriten så kan jag nog tycka att det är förvånansvärt få som går ut i det offentliga med att dom har/haft alkoholproblem. Jag tycker det är superbra. Innan My gick ut med detta vet jag inte om att jag hört talas om henne. Hade inte ens en tanke på om Stellan Skarsgård hade en fru eller inte. Nu vet jag att han hade det, och jag tycker hon gör nytta. Kanske mer idag än som ex fru Skarsgård?

Läste boken av Jan Johansen. Självklart en bra musiker och en bra sångare. Man slutade kanske tala om honom i dom termerna för att han kanske just var på väg att supa bort sin karriär? Om boken var lika lysande som bidraget i ESC vet jag inte, men det är kanske så att det inte finns för många böcker om alkoholism på svenska. Nya Mello bidrag kommer i alla fall en drös varje år.

Om jag ska tänka på en lista på folk som gör offentligt att dom haft problem med spriten så tycker jag det är ganska få. Det får inte för mycket utrymme i alla fall med tanke på vad problemen i samhället skapar. Det handlar ju om ett par hundra tusen som har ett klurigt förhållande till drickat, och med alla anhöriga så är det ju en del som berörs och lider.

Däremot är det en djävla fokus på alla idoler, mello-deltagare, och alla format som går på TV. Finns ju till och med TV som handlar om före detta sportstjärnor. Att Jan Johansen då väljer att fronta detta problem i sin bok tycker jag är bra. Annars vore han ju bara en till "Robin Stjernberg" som kom trea i ESC för länge länge länge sedan. Visst sjunger gör ha fortfarande och bra, men hur många finns inte av den sorten?

Om alkohol pratas det i morgonsofforna ibland. Sällan på "prime time". Lite märkligt kan jag tycka med tanke på vilka problem vi lyckas ställa till med, vi som dricker eller har druckit.

Funderar hur min egen etikett ser ut idag och i framtiden. Ja vet jag faktiskt inte. Att jag sitter här och är nykter och skriver borde ju vara anledning att ge mig etiketten "nykter alkoholist" eller åtminstone "han som till för ett tag sen drack åt helvete för mycket". Jag kommer säkert inte att skriva en bok om eländet sen.

Jag har själv ett krokigt finger att titta på om jag skulle vara på väg att glömma :-)

Ta vara på dig!

//PP

Jo, har själv bönat och bett om att det ska gå fortare, men var gång fått samma svar från de erfarna forumrävarna. Låt det ta sin tid.
Ett halvt år, ett år, tre år vad är rimligt? Jag vet inte, men det blir bättre och bättre, det kan vi nog alla känna.

Sov så mycket som behövs. Barnen sätter mer värde på en trött än en full morsa! Det är jag säker på ;-)

//PP