Senaste kommentarerna i forumet

trevligt att höra av dig. Var det på grund av levervärden som doktorn skrev ut B12 Vitaminer till dig? Gubben verkar jobba på bra....
Motsvarar ju ett helrör starksprit, så han kan inte vara så pigg i dag. Om det var bra att han hade promillen på sin sida eller inte kan jag inte svara på. Även hos mig började gränserna suddas ut gällande bilkörning morgonen efter mot slutet. Ruggigt när jag tänker på det. Du får väl ta och skicka ut honom till tomatplantorna på balkongen, så kan han sitta där och röka istället ;-) Ja du, till helgen är det dags för månadsdag igen. Helt otroligt hur långt du kommit. Jag ligger ju två efter, och för mig var ett halvår lite av föresatsen från början. Ett halvt år i nykterhet - kan knappt fatta att det är sant. Nu ser jag minst sagt lite annorlunda på saken. Kan just nu inte fatta hur det skulle vara att vakna upp och ha druckit, usch, känns som en mardröm bara tanken faktiskt.

Nu ska jag dra och handla kanske köper med mig ett par alkoholfria Veteöl. Ta vara på dig och njut av kontrollen du har!

//PP

Till storstaden och min älskade syster, som är så bra, kämpar på. Vi har pratat en massa, men jag till synes öppen, är mycket privat. Förklarade det för henne. Hon kommer att klara det här bra, är jag säker på. Jag gnetar på, jag också.

Idag är det jobbigt, men jag tänker vara nykter. När jag får ork ska jag berätta min historia.

Välkommen hit ska du vara. Det var många frågor och svårt att besvara. Jag tror om jag minns rätt
att sömnen inte blev ok förrän efter 10 dagar. Hade insomningstabletter den perioden, har trappat
ner dom till 0 och sover tio ggr. bättre nu.
Har B12 jag äter varje dag på recept av min läkare.
Olika sociala situationer där alkohol var inblandad undvek jag helt första månaderna.
Jag vägde bara 48 kg när jag slutade nu väger jag 57. Men det är bra.
Svårt att ge råd då jag inte har några problem att vara själv. Är väl ingen sällskapsmänniska numera.
Skriv gärna här det har hjälpt mig mest.
Idag inget första glas
Konstnären

Håller med till fullo. Det där med huvudvärken hade även jag varje dag, blev så rädd.
Men även den har försvunnit. Visst var det så att i början av sin karriär, spydde man
och mådde allmänt dålig dagen efter. Men det försvann med åren och ersattes med ett liv
i dvala. Ja, skiträdd var jag oxså för följderna. Det visade sig ju oxså på levern vars
värden var på tok för höga. Nu mår lilla levern bra och jag behöver inte gå på fler kontroller.
Saknar det nästan det var ju som en försäkring. Men nu ska den inte fara illa mer.
Komplicerad maskin man går omkring och bär på. Nu ska det mycket till för att lyfta glaset.
Mannen har inte hängt på sitter just nu under fläkten och röker och har inhandlat sitt gift.
Just nu är jag bara koncentrerad på mig själv att gå vidare med det jag har här och nu.
Visst har det varit mycket marinering här oxså.
Tänk på lördag pp är det 8 månader, jag ryser, är det jag som har klarat detta. Vet inte vad jag
hade gjort utan er. Känner nu att stugan får vänta med att få mig som gäst. Kanske över dagen, men
det är nästan 20 mil dit. Lite mer stadga på benen ska jag ha.
Kan inte prata med mannen just nu då han inte varit nykter många timmar på en vecka. Idag när han
körde till bolaget vid kl 11 var det poliskontroll, och tror du inte han blåste noll. Då hade han
igår druckigt 2 l vin och 2 7,0 öl. Förbränningen är tydligen olika. Kanske ända hallå vad håller jag
på med.
Glad för din skull att det går bra.
Ingen marinering här heller
Konstnären

I början av livet med alkohol hade jag ibland riktigt mördande baksmälla. Vakna och må så riktigt dåligt efter en brakfylla och kanske på natten tvingas upp för att kräkas. Efter riktiga festnätter kunde jag ha skitont i huvudet så att jag helst inte ville att någon skulle säga ett ord. Med åren försvann nästan detta och blev till en allmän mosighet. Ja kanske var det så att jag egentligen på exempelvis en nyårsdagsmorgon egentligen fortfarande var full, men utan att känna mig full? I alla fall var inte bakfylla ett stort problem, mer allt strunt man ställt till med kvällen innan.

Under min första nyktra tid hade jag andra åkommor än klassisk baksmälla. Skakis var jag, ångest hade jag, öm i vissa inre organ var jag, och framför allt ganska ynklig och rädd. Rädd för att det skulle kunna vara farligt att bara klippa bort alkoholtillflödet. Ja det låter kanske som om jag drack dygnet runt innan men så var det inte. Jag drack nästan varje dag och det kunde lätt bli en eller två flaskor vin på kvällen.

Efter kanske två månader i nykterhet kom sedan huvudvärken. Inte en blixtrande huvudvärk men mer som ett lätt tryck. Tänker ofta på saltgurka och att det kanske var så att hjärnan började återhämta sig och kompensera för den dåliga behandling jag utsatt den för? Lite som omvänd osmos. Det varade kanske i 6 - 8 veckor sedan har de avklingat för att nu vara nästan helt borta. Men nu har det ju snart gått ett halvt år sedan sista drinken :-)

Jag är nu mindre orolig för att jag ska ha fått dödliga åkommor, och är faktiskt nöjd med vad "saltgurkan" fortfarande kan leverera. Det kommer att räcka med råge om inget annat oförutsett inträffar. Jag kan ju drabbas av andra sjukdomar som jag inte kan påverka. Men just den självvalda marineringen av mig själv kan jag faktiskt påverka.

Idag ingen marinad!

//PP

In Vattenpojken. Upplevelsen och vad man bör göra är nog olika. Finns så mycket olika strategier. Exempelvis behöver eller vill vissa äta antabus för att göra det lättare, andra inte. Finns nog inget som stämmer på alla. Men det som håller dig nykter är ju rätt!

Mina erfarenheter är ungefär så här:

Drömmar hade jag i princip inte när jag drack, däremot vaknade jag på morgonen/natten och hade ångest och kunde inte sova. Utan alkoholen har sömnen således blivit bättre, eller mycket bra. Drömmar hör till, och idag drömmer jag. Någon gång en mardröm och då handlar det oftast om att jag dricker alkohol.

Vitaminer vet jag inte men har man skador eller är orolig för det så kanske man bör prata med läkare. Jag gjorde inte det (var för feg) men åt bra och tog ett par vitamintabletter extra.

Hur man ska glömma att man inte får dricka alkohol vet jag inte. Men vill man glömma? Jag vill gärna vara medveten om att jag inte kan dricka alkohol, och jag är inte rädd att jag råkar glömma detta. Däremot är jag rädd att jag intalar mig att det inte är något problem att ta ett glas. Därför drar jag varje dag min egen ramsa, idag ingen alkohol..

Alkoholfria drycker är inte lika "behagliga" som alkoholhaltiga. Dom innehåller ju ingen alkohol, så glöm den tanken ;-)Alkoholfri öl är det jag dricker som påminner om drycker jag tidigare drack med alkohol. Annars får det bli hemmagjord saft eller annat som är gott. Men ett behagligt substitut till en flaska Amarone har jag ännu inte hittat.

Jag går ner i vikt när jag bränner fler kalorier än jag äter. Så är det nog för dig med ;-)
Däremot innehåller ju alkohol mycket kalorier och binder även vatten i kroppen. Om man byter ut alkoholen mot annan skit så blir det ett nollspel. Vattnet och pluffsigheten som många som dricker för mycket har, kan försvinna eller avta fort. Man blir faktiskt ännu vackrare än man var innan!!

Lycka till

//PP

Att lyssna på! Du har ju erfarenheter som inte är så vanliga här inne på forumet. Jätteintressant att höra om din resa, och nu framför allt hur du hanterar den situation som uppstått. För min egen del tycker jag det är intressant att lära mig mer om hur andra upplevt den första tiden men även vilka förbättringar som sker över längre tid. Hoppas du häver återfallet nu och återupptar resan med nykterheten.

När det kommer till det sociala så kanske det går att hitta nytt umgänge i kretsar där alkoholdrickande inte hör till umgängesformen? Föreningsliv, hobbies etc.

//PP

det där sista inlägget. Det är naturligtvis inte så att det inte går fort, det gör det ju. Men ibland har jag en önskan att det ska gå jättefort. Det var mer så jag menade. Förväntningarna och förhoppningarna är större och kräver mer än vad som kanske är möjligt i tillfrisknandet. Det beror säkert även på hur man jobbar med processen, och många hävdar ju att man måste ta hjälp. Jag har själv inte tagit någon hjälp, så jag kan inte veta hur det varit då. Men jag är nöjd med mitt resultat ändå. Mer om detta med hur jag upplevt mina olika månader tar jag säkert bäst i min egen tråd senare.

//PP

Tror vi behöver vända på våra tankar och se alla nyktra dagar som att vi lyckas istället för att vi inte vågar försöka för att vi är rädda att misslyckas. Som PP skriver så får man nog bara luta sig tillbaka och sen hoppa på det igen, inte göra det värre än så.. Jag har inte tagit ställning att jag ska leva ett helt nyktert liv däremot vill jag kunna kontrollera mitt drickande och inte dricka var o varannan dag. Mitt långsiktiga mål är att kunna ta ett par glas med familj o vänner vid valda träffar o att det vid dessa gg stannar vid just ett par glas, inte hälla i mig liter efter liter. Helgen som var, var ett medvetet avståndstagande från alkoholen men det fanns heller ingen "för den normale" anledning att ta ett glas eftersom det var en lugn ledig helg hemma. Helgen som kommer ska vi iväg till vänner och kolla på mello men eftersom ja har bestämt att det Ska va totalförbud för mig att dricka om ja ska jobba o köra bil dagen efter så Kommer ja att lyckas även denna helg då jag jobbar på söndag..:)

Hälsningar
Fågel blå

Välkommen hit. Det känns som att du har tänkt igenom din situation och är beredd på att göra en förändring. För mig har det varit en viktig del att skriva ofta, främst i början, både när det känns bra och mindre bra. Har gått tillbaka då och då och läst och påmint mig om varför jag behöver stå fast vid mitt beslut. För tvivlen dyker ju upp, då och då...Är det verkligen nödvändigt att...? Inte har väl jag så stora problem, egentligen...? Osv. Jag har snart hållit uppe i sju månader nu, och det har varit en varierande bekvämlighetsresa, kan jag säga. Ofta har det tuffat på framåt med en rätt så behaglig takt och komfort, men då och då har det känts rätt så obekvämt och tveksamt om det överhuvudtaget gått framåt. Men det gör det, på ett eller annat sätt!

Lycka till, du har allt att vinna,
/m

Hej,
vad skönt det känns att ha hittat hit, att få läsa att andra beskriver de känslor jag har så svårt att sätta ord på. Skammen, ångesten, all tid jag lägger på att finna en "bra" anledning till att få dricka och rädslan över att ta beslutet om att sluta. Jag vet att jag måste sluta och jag vill, men så länge inte beslutet är taget får jag mig själv att tänka att jag i alla fall inte har misslyckats.... pendlar starkt mellan motiavtion att tag i problemet och "äsch, jag skiter i det, det är inte så farligt".
Dagtid går det bra, då sitter ångsten och skammen från gårdagen i, men på kvällarna kryper det i kroppen, oerhört svårt att få "läggdagskänslan" att infinna sig utan att "ta några glas".
Är så oerhört imponerad av er alla som klarar det och som tagit beslutet om att att sluta dricka!! Försöker vara stark, men är så jäkla rädd att misslyckas samtidigt som rädslan över att bli avslöjad som alkoholist inför vänner o familj gör att jag dragit mig undan andra mer och mer...

Jag drack också varje kväll för att fly från problem och ångest. Jag var sedan nykter i drygt 3,5 år och har precis tagit ett meningslöst återfall varför jag kanske inte är rätt person att lyssna på, men vad som hjälpte mig att bli nykter var att få rätsida på vissa av problemen jag försökte supa bort. Sedan tävlade jag med mig själv med hur många dagar jag var nykter i sträck(Jag försökte sluta dricka under flera år och skrev ner hur många dagar jag klarade varje gång, ja jag vet totalt nördig). De första 10 dagarna var jag fortfarande lite avtrubbad vilket gjorde att min viljestyrka var svag men ångesten något dämpad. Efter 10 dagar slog ångesten till med total skärande kraft men viljestyrkan stärktes, efter ungefär ett år var jag ångestfri för första gången någonsin (har haft förlamande ångest ända sedan jag var riktigt liten). Sedan följde några bra men socialt torftiga år (alla mina vänner försvann när jag blev nykter) och sedan ett meningslöst återfall nu på valborg som jag nu försöker häva...

Kramar och lycka till!

Ja, ungefär lika snabbt som ett vanligt x2000 i vinter
Sverige! När jag blir helt stående har jag bara lutat mig tillbaka
och försökt hålla mig lugn, och borta från bistron.
Men det ska enligt "degamle" och erfarna vara just så.
Nykterheten får ta sin tid. Måste säga att du ger ett
genomtänkt och stabilt intryck, så det ska nog gå fint.
I morgon tänker jag vara garanterat nykter. Häng på!
//PP

Har läst dina inlägg här idag. svårt att säga så mycket gällande alkoholen.
Du verkar i alla fall mycket nedstämd och kanske borde du söka upp
någon du kan prata med om allt detta, om du nu inte redan gjort det förstås.
Kanske vill du starta en egen tråd som du kan samla dina tankar i?
taväl vara på dig!
//PP

Det är så svårt med allt just nu inuti. Utåt håller jag stenhård mask. Syster var mycket berörd av AA första gången, men nu höll hon med eller det var innan jag sa nåt. Det kanske är olika på vilket steg man är i verkligheten eller vilka människor man möter. Men. Jag måste ge det en chans och de som var där verkade trevliga och inkännande. I o m att jag tänker extremt mycket och har gjort det sen barnsben, så kanske kanske ska jag tänka på att alla tänker vi olika. Suck, inget illa ment.
På haket när jag skulle tacka för mig så berättade innehavaren att han brydde sig inte om sin (lilla) övervikt och att han passade på att dricka för mycket när han stängt. Han verkade trevlig och alla andra också. De satt och drack tillsammans. En tjej i luva satt med och undrade hur gammal de trodde hon var. 21 är hon. Ledsamt. Så många som dricker. Och så många som söker uppmärksamhet. Hon var yngst i gänget. Övriga var "gamla" gubbar/"fyllbultar". Jag satt där för 2a dagen under denna vecka med ett glas ros'e, ryggen vänd mot dem, plippandes på min telefon. Jag hörde diskussionerna , bl a innehavarens minimala bilringar. De var väl glada över att en 20-åring ville göra sällskap. Det var nog ömsesidigt. Likväl sorgligt. Att vi är så ensamma, var och en. En liten klapp på kinden och ett tyst: "du är precis där du ska och du är precis så bra som du är". Mänskligheten. Inklusive mig själv. Jag önskar oss kärlek.

Önskar dig all lycka på din resa! Själv så har jag imorgon klarat och stannat på tåget i en vecka! Jippiiii!* klapp på axeln till mig själv* Gjorde ett försök i januari, blev två veckors nykterhet innan ja trilla dit, fyllde år så såklart skulle det firas. Sen åkte man utomlands o där va det öl öl o mera öl förutom på en dag... Men sen höll ja mig ganska bra efter hemkomsten, till typ 2gg i veckan o Inte när ja skulle jobba o köra bil dagen efter.. Sen eskalera det... Men nu har ja gått me i den där behandlingen på nätet som man hitta på alkoholhjälpens startsida.
Har blivit förvånad över hur mycket ja faktiskt orkar o hur mycket ja nu får gjort, eftersom det va en av anledningarna till att ja drack, att ja va trött o slut men med en kall rackare fick ja motivation till att ta tag i allehanda hushållssysslor, blev till och med riktigt trevlig, tills det slunkit ner lite för många glas...

Bara det att du erkänt ditt problem för dig själv och att du bestämt dig för att "logga" här gör ju att du är en fin bit på rätt väg!
Heja heja!!

Du ska UT ur den! UT ur illusionen och den klibbiga dimman som håller dig fast!
Inte droga ner dig!! Inte på några villkor!!!

Sen jag tog beslutet att sluta dricka helt för några veckor sedan har jag fått en väldig kraft och massa mod att våga stå upp för mig i kriget mot min sambo. Har kunnat säga till min sambo; att det är slut, att jag inte vill umgås med honom längre och att han måste flytta. Det vågade jag aldrig när jag var nykter förut. Innann jag började läsa här inne.
Och jag vet inte hur många gånger jag druckit för att slippa känna efter hur dåligt jag mått i denna relation...
I 5 ÅR!!!!!!!! Herregud vad jag hade kunnat gjort annat och roligare under dessa bortkastade år!

Har bråkat om detta massvis med gånger med honom tidigare men då har jag själv druckit alkohol och då har det bara blivit pannkaka av alltihopa.
Nu är jag så klartänkt jag bara kan vara och det krävs för att kunna ligga steget före och vara stark hela vägen ut!

Så Mandela! Vad du gör döva inte smärtan! Rid ut den istället! En gång för alla!
Hejar på dig och tycker du är superbra som skriver här istället för att ge upp!!

Kraaam från en som vill

SEGRA!!!

Det finns massor av karismatiska människor som har alla hästar i stallet, men det finns även personer man kan dras till som kanske inte har det?!

Ta vara på dig!

//PP

Det första (och enda hittills) jag varit på lämnade stort intryck. Hade säkert tusen tankar i huvudet när jag gick hem genom huvudstadens gator.
En av dom få tankar jag inte hade just då, var nog att glida in på ett hak och ta en drink. Jag kommer säkert att ge möten ytterligare chanser. På samma gång som så mycket är självklart i missbruket tycker jag det finns så mycket att lära. Om det hade varit självklart för mig så hade jag ju inte haft så mycket att fundera kring under resans gång, och funderat det har jag massor. Hoppas det reder ut sig med allt!

//PP

Snabbt inlägg via mob. Besök på AA, trevlig samvaro. Sitter på lokalt hak och dricker ett glas vin. I smyg. Sen till affären. Oärlig. Så in i. Ångest bortträngd. Förhoppningsvis, får jag tid hos en läkare som kan hjälpa mig vidare med mediciner etc. Ma var här också. Smyger också. Ärlig mot bara mig. Jag är inte ärlig mot någon. Vill bara ta ansvar för mitt förfall. De tror att jag bär och förstår. Skyller inte på någon, för valet är endast mitt. Jag var inte helt övertygad över AA:s nybörjarsteg. Kände inte igen mig och mycket var självklart, men jag behöver nog ge det en chans hemma oavsett vad. Nu handlar det om att en mamma ska kunna vara en bra mamma innan det barkar helt åt...
Skön kväll åt er alla!

Ja stundvis tvivlar jag på mig själv, och ju mer jag läser nu om våld/ missbruk så känner jag mig värdelös som inte förstod eller hade ork att gå för länge sedan, jag har gjort slut ett par gånger med mycket mental förebredelser men han har då ändå lyckats övertala mig att stanna och jag har ju älskat det som han var när vi träffades och några glimtar däremellan, men det blir mer uppenbart för mig nu att jag älskat en illusion och vem gör det mig till?
Jag kommer aldrig att få svar, jag måste bara acceptera att jag blev utnyttjad och jag vet inte riktigt hur man gör det, känner mig så dum och ledsen och jag undrar hur jag ska kunna tro på någon igen, för en orsak till att jag stannade var ju också att det gjorde skillnad för honom för jag trodde han mådde skit, men det är mer på det viset att när jag började kräva förändring på ett rakt sätt då var jag inte intressant längre ( och tur det eftersom jag inte själv orkade ta mig ur det) men jag är ju ändå förvirrad och ledsen och vill helst bara droga mig

Tack för välkomnandet!

Du har helt rätt PP. Det var en specifik händelse som gjorde att jag till slut tog beslutet att inte dricka mer. Det var ingen tragisk eller dramatisk händelse men den var för mig en utlösare.

Jag har också kollat tidtabellen och jag ser att det finns många avgångar men jag vill så förtvivlat gärna åka med detta tåg fram till slutstationen. Jag önskar ju dessutom att det är ett expresståg men inser att jag nog får ta många olika fortskaffningsmedel för att nå slutdestinationen.

Idag har jag inte druckit något och så skall det förbli även under kvällen. Jag är såklart för tillfället supermotiverad så det skall nog inte vara några problem de närmaste dagarna. Jag oroar mig mest när det inte längre är nyhetens behag som hjälper mig. Men jag får ta en dag i taget och låta den insikten bli mitt mantra också.

Ett missbruk och därmed skammen tror jag kommer först när man har förlorat kontrollen. De flesta av oss är nog lite svaga för människor som har kontroll. Det hade det ju inte funnits så många filmhjältar annars.

Så nyckeln till framgång ligger i att återta kontrollen över oss själva. Är det jag som bestämmer eller är det alkoholen? Vi får se vad mitt svar någon gång i nära framtid blir på den frågan.

Alkoholismen är en väl utbredd sjukdom. Trots det talar man inte öppet om den. Skönt då med sådana här ställen. Jag har försökt klura på många lösningar när suget sätter in. Ja, det är inte så mycket sug, mer en röst som envetet tjattrar. Antingen är jag värd en belöning, eller så ska jag tröstas. Vore det inte en så ful sjukdom hade man kanske kunnnat knata in på bolaget och vänligt be dem att inte försälja dessa drycker till mig. Men hur skulle det uppfattas, Och tänk vad pinsamt för dem. De blir ju kanske medberoende...Igår intogs en liten flaska whiskey. Sms gick varmt och syster blev utskälld igen. Kändes helt rätt då, men dagen idag blev en repris av skam. Jag förstår nu att detta aldrig kommer att ta slut, såvida jag inte resolut skär bort kung alkohol ur mitt sinne. Tog antabus och har nu en frist om tre dagar att skaffa kraft och motivation. Klarar inte detta själv men vet att jag måste. Tips på motivation^?

Jag orkar nästan inte formulera detta fastän det plågar mig natt och dag- denna fruktansvärda mardröm!
Jag har ett långt liv fyllt med misslyckanden på i stort sett alla områden: jag har blivit övergiven först som barn, adopterades från ett annat land, kände mig aldrig älskad i adoptivfamiljen där mamma var missbrukare och pappa narcissist som ständigt kritiserade.
Mina föräldrar skilde sig senare efter att hon misshandlat oss fysiskt under vissa perioder men också varit snäll och kärleksfull ibland,
Min nya styvmor hatade en och körde mobbing antingen genom utfrysning el verbalt.
Pappa var skiftade mellan att vara sadist, snäll, arg eller martyr,
Man hånades ofta.
Skolgången misslyckades totalt då jag aldrig lyckades koncentrera mig på något, en lärare visade tydligt sin avsky och kränkte ofta en så de andra eleverna reagerade.
Jag har aldrig haft någon talang el ens medelbra på något.
Mitt utseende har ju varit annorlunda då jag är mörk i hyn och kortväxt.
Jobb har varit svårt att få och mängder av ströjobb genom åren har jag sparkats från, förmodligen för att jag har för dålig självkänsla och är för osäker och för okunnig men också ständigt rädd.
Blir ofta kommenterad och kritiserad som att jag inte får ha någon integritet.
Killar har bara velat ha en som något exotiskt äventyr i bästa fall men inte som en riktig flickvän som man presenterar för föräldrar el står för inför sina vänner. Något kortare förhållande har alltid avslutats genom att de lämnat och valt bort mig,
Det har varit likadant hela mitt liv och jag är fyrtio.
Det enda område i tillvaron som jag haft det lite bättre på, inte bra, men bättre har varit bland kompisar.
Visst, har jag känslan av att hela tiden få kämpa lite extra och göra lite mer än andra i gänget för att få nåd att vara vän.
Min största ångest har alltid varit att mista vänner för då har jag liksom inget rent och helt.
Jag har ju ingen familj, inget jobb, inga pengar och eg är jag så långt efter alla andra med allt så det pris jag sätter på dem som vill vara med mig är tusenfalt mitt eget värde.
Många har försvunnit genom åren och jag har verkligen lidit av detta. Det är en sorg!
Men några har trots allt funnits där och det har jag varit så djupt tacksam för.
Men så hände något som inte får hända nu i påskas.
Jag skulle träffa två vänner och vi drack en massa vin. Kvällen började bra och vi hade det mysigt men vi fyllde på och fyllde på och de pratade om sina liv och sina familjer, fina bostäder, roliga jobb, älskade barn och män och jag kände mig utanför som bor i en etta, inte kan få el behålla jobb, aldrig har partner och är barnlös och pank, inte ens en cykel. Vuxet liksom. Dessutom har jag drabbats av kronisk värk och känner mig inte direkt jämlik men trots allt hade vi det bra och vinet tycktes lätta upp värk och stress och stämning,
Men sedan blev jag full och ville gå hem. När jag vaknade mindes jag inte riktigt hur vi hade tagit adjö så jag ville ringa och tacka och höra efter,
Men fick först inget svar på mina ansatser på några dagar. När det kom hade min vän skrivit att jag hade satt på hennes spis och ugn innan jag gick och därmed kunnat sätta henne och hennes familj i fara.
Inget hade hänt som tur var men hon vill inte vara min vän längre.
Vi har följts åt i tjugo år och hon tycker alltid att jag varit en lojal vän men nu skrämmer jag henne. Hon har ringt runt till några vänner från ett annat umgänge jag har och som hon inte känner och alla vill bryta med mig. Jag har sån fruktansvärd ångest, minns inte detta, lider av att ha oroat henne, har skrivit brev och bett om ursäkt, gråtit och bett henne om en chans till.
Jag hatar mig själv så jag inte kan andas. Hur kunde jag gjort något sådant?
Jag har inte druckit sedan dess och tänker inte göra heller,
Skäms så!
Nu imorgon fyller hon år och alla till och med mina vänner som hon lärt känna så hör är bjudna men inte jag, de har gjort värre saker ibland men ingen bryter med dem.
Jag vill inte leva utan mina vänner och jag hatar mig själv. Vad kan jag göra nu?