Senaste kommentarerna i forumet

När du berättar vad du jobbar med så blir det som att mitt förra inlägg verkligen var som ett råd riktat till någon som vet bättre än jag själv ;-) Du är nykter och det är ju en väldigt bra början. 4 månader är inte illa, och det är naturligtvis helt rätt. Har själv upplevt att mycket förändrades när jag själv var utan alkoholen och det kanske är ett rimligt pris att betala. Så länge man flyr in i alkoholdimman, är det ju enklare att hantera både sig själv, och i synnerhet andra "galenskaper" runt omkring. Men någon stans bär det ju ändå åt fel håll. Skönt att höra att du befinner dig i de övre traderna av kurvan! Själv är jag på sin höjd mitt i, men det är jag glad över. Att spela i "bottenligan" är verkligen ingen hit, oc jag har lärt mig att det tar tid att komma igen. Men varje positiv sak känns som en stor delseger. Ta vara på dig, hoppas mannen nappar på ditt erbjudande om en fin framtid ihop!

//PP

Din kamp har redan börjat i och med att du började skriva om din historia. Låt förtvivlans penna skriva av sig, det allra sämsta och det allra bästa.

Tankarna som håller dig fången, skriv ner dem. Det har jag gjort, jag säger inte allt men nästan.

Det kan kännas pinsamt IsaIsa, men efteråt blir tanken klar och du har avbelastat sinnet på grubbel.

/wolf

Oh ja, visst, min mor placera sig i körsbärsdalen när hon dog. En trast talade om det för mig.
Har du sett Dunderklumpen av Beppe Wolgers? Kan inte låte bli att älska den filmen.
Haha, när han cyklar på sin cykel med skattakistan på pakethållaren och stålar flyger iväg.

Nej, jag planterar purjolöks sticklingar, och förbereder för sättlök på frö, som inte ger lök förrän 2:a året.
Missar rapsfälten iår. De e så vackra med sitt gula hav. Har int ens besökt kvarnen, men ska.
Jag kliver ut och sätter mig på trappen, i tidig arla, och fascineras av allt solglitter på gräsmattan,
tänker på - ingenting - inte ens ett glas vin.
Skönt!
/wolf
p.s. den där översättningen som Iphone, message har kan bli rätt roliga översättningar.

och slogs bara av; wow, visst är det så. Minns flera tillfällen, på arbetsplatser, utbildning o.s.v., där det räckt med att en person öppnat upp lite, kanske inte riktigt tänkt sig för, ibland har jag sett hur förvånade de blivit över att de sagt orden högt, min sambo/pappa/flickvän är alkoholist. Faktiskt minns jag inte en enda gång dåd detta bemötts utav tystnad utan sakta men säkert börjar de andra också prata. Även om inte alla har en nära relation med en alkis så har nog ändå de flesta någon form av referenspunkt, kanske den där kufiske morbrorn som alltid blev för full på jul.

Den största smärtan ligger i ensamheten som kommer av hemlighetsmakeriet. Så jävla viktigt att bryta det.

Jag har en vän jag pratat med om mina erfarenheter av min alkispappa och min alkispojkvän. Hon lyssnade mest men efter ett halvår kom hon till mig och bara öste ur sig i timmar om hennes liv med sin alkoholiserade mamma. För vissa tar det längre tid men jag är säker på att det blev lättare för henne att berätta och också att kunna se en utväg för hennes egen del genom att veta att hon inte var ensam i detta.

Hoppas det är bra med dig!

Kram

Börjar bli en daglig rutin detta, läsa runt och ibland skriva några rader. Känns bra, lite som Facebook och status uppdateringar...
Tänker mycket på mt's råd om att ta kontroll över sitt eget liv! Jag inser att maken och jag befinner oss på väldigt olika platser beträffande alkohol och att det inte är något som jag har möjlighet att förändra. Hur långt ifrån varandra vi står i det avseendet blir extra tydligt när man läser Jellineks kurva, han bland de nedersta raderna i vänstra spalten och jag bland de övre raderna i högra spalten. Ingen värdering bara så det är.
Jag inser också att jag behöver mer stöd från likasinnade, som vet och förstår vad det handlar om utan att värdera eller döma. Därför har jag bestämt mig för att börja gå på möten. Denna sajt hjälper otroligt mycket och är jätte viktig för mig men ibland skulle jag vilja ha någon i min egen stad att prata med. Problemet nu är egentligen att jag inte riktigt vet var jag hör hemma. Ska jag gå på ett AA möte eller alanon? Känner mig kluven där och lite rädd för att gå ensam första gången...
Idag fick vi ännu en tonåring i huset! Kul och grattis till min underbara "lilla" kille! Detta innebär fika med släkt ikväll vilket också innebär att jag måste träffa min svärfar...
Min svärfar som inte gillar mig och ständigt letar fel med kritiskt granskande ögon. Samma svärfar som anser att alkoholism botas med ett lyckligt äktenskap och att om hans son dricker för mycket så är det mitt fel eftersom jag inte gör honom tillräckligt lycklig. Samma svärfar lägger skuld på mig för att jag varit sjuk och menar att det blev för jobbigt för maken och därmed är det mitt fel att han måste dricka för att orka! Sen ska man absolut Inte söka hjälp utan alla problem ska skötas inom husets väggar bakom stängda dörrar!
Krock!
Jag funkar ju inte alls såsom han tycker att man ska vara, dvs kvinnor ska vara tyst veta sin plats och visa respekt för de äldre!
Jag jobbar med att hjälpa andra människor, ironiskt nog även människor med missbruks problematik! Jag förordar till andra Och mig själv att söka den hjälp man behöver och kan få oavsett i vilket avseende. För mig är hjälp ett sätt att korta processen och minska lidande, varför ska man undvika det?
Jag gruvar mig iallafall för kvällen och vad som komma skall. Känner mig egentligen inte stark nog att möta honom idag men det är väl bara att bita ihop och klistra på sitt gameface... Förut kunde jag preppa med lite vin men numera är det bara att hantera situationen och alla känslor den medför!
Idag tänker jag tillbringa dagen i sängen under täcket och bara vara med mig själv, landa lite i det som är. Inget att oroa sig för bara mitt sätt att hantera kris, jag är på benen igen inom några dagar och på jobbet på måndag!
Ha en bra dag, kram

Välkommen hit, bara det är starkt. Kan läsa mellan raderna att du verkligen vill förändra
ditt liv.
Skriv av dig mycket här det har hjälpt mig jättemycket. Du är ung och har egentligen hela
livet framför dig. Försök att ta ett beslut även om det känns för jävligt just nu. Jag har haft
den där hemska ångesten men en sak kan jag lova dig den avtar för att till slut försvinna.
Kan du inte börja att prata med din bror, jag vet ju inte hur dan relation ni har. Du ska inte
vara rädd för att söka hjälp dom är proffs och vet. Det är tufft i början, ett inre arbete , men
det går. Jag går snart mot 8 månader och det trodde jag inte om mig själv.
Tog återställare, för att dämpa ångesten, som slog tillbaka med sin fulla kraft.
Önskar dig allt gott.
Konstnären
Idag inget första glas för mig

Önskar dig lycka till och att göra dig sällskap...
Låter som jag...
Idag är jag inte nykter men vi kanske kan hjälpa varandra from nu....29 maj. Carina

Jag kom på att tiden räntar och det närmar sig nu fyra månader sedan jag tog mitt beslut om att bli nykter och beslöt att istället lägga min tid och energi på att laga allt jag haft sönder, dvs mina relationer inom familjen!
Jag kan dock inte påstå att jag lyckats hitta någon bra balans i det hela ännu. Det som reparerats med barnen har istället gått mer sönder i mitt äktenskap....
Dock ser jag långt fler vinster än förluster med min nykterhet så det är utan tvekan ett vinnande koncept och därför tänker jag fortsätta med det!
Ska tillägga att jag gjorde ett snedsteg en helg i januari men faktum är att det blev som en välbehövlig påminnelse om allt jag går miste om när jag dricker. Som en spark i baken!
Stay strong! Kram

Tack för svaret pp! Allt känns hopplöst :'( har sån jävla ångest. Måste måste fixa detta nu innan jag sårar någon mer. Usch för detta. Jag orkar inte med mig själv.

Inget övertramp Pp utan kloka tankar och ord!
Jag tar till mig det du skriver och ska prata med maken utifrån det. Jag hoppas på det bästa och få saker skulle glädja mig mer än om han sa att han Vill investera i mig/oss! Oj vad jag skulle känna mig älskad då! :-)
Kvällen har varit lugn och vi har pratat lite i vänlig ton. Kan inte påstå att jag hör några revulotinerande förändringar i resonemanget och tyvärr inte heller några uttryck för kärlek eller ånger... Inte så roligt men nåt jag får acceptera i nuläget. Dock kan jag tillägga att tilliten inte stärks direkt, jag känner fortfarande en osäkerhet om vart jag har honom. Som att leva lite på nåder... Svårt det där med att Ge när man själv känner sig otrygg och oälskad. Blir istället att hålla garden uppe som skydd och det gör det ju också svårare att komma framåt!
Tack för omtanken och engagemanget! Kram

Modigt? Ja att påbörja en förändring tycker jag är modigt för det handlar om att ha modet att ta sitt beslut varje dag att inte dricka- åtminstone i början. Modet att utsätta sig för en tid som i början kan vara jobbig. Men det är verkligen värt fajten! Har själv ingen erfarenhet av antabus, men det är väl inte så dumt. Tar man en sån på morgonen och samtidigt säger idag ska jag inte dricka, så får man snart uppleva en nykter morgon och efter ett tag sätter man verkligen värde på en nykter morgon!

Lycka till med starten!

//PP

Välkommen hit! Bra och starkt av dig att du skriver dina första rader trots att du tycker att det är så skamfyllt. Och det är det många av oss som känner. Visst är det jobbigt att göra saker trots att man inte vill, och att man inte kan stå för det man ställt till med efteråt. Du är ju verkligen ung och du har alla anledningar att ta tag i detta bums. Jag har i och med mitt eget drickande och i mitt informationssökande läst lite om ärftlig belastning när det gäller beroende- och missbruksproblematik. Du kommer säkert att få en massa bra uttömmande svar från kunniga forum-vänner snart. Jag tycker du ska strunta i om det känns pinsamt att ta hjälp. Det är mycket som står på spel, och du har säkert möjlighet att vända trenden.

Hur du ska göra och vilken hjälp du vill ta måste du ju själv bestämma. Förmodar att du har ganska många möjligheter, och när du ser på andra i din närhet som har problem så vet du ju vad du inte vill hamna i. Under tiden du funderar så är det nog bra att läsa och skriva här.

Lycka till!

//PP

av för litet sömn. Incidenter som jag har kunnat tolka till min nackdel. Fikar sällan, men när jag gick ned idag satt två personer inne. De hade inte orkat öppna dörren till uteplatsen och det fina vädret. Jag fick ut för jag ville se solen. Kommunicerade och var öppen med att jag behövde solen. Det fylldes på med folk. Ingen vågade komma ut, vilket är ovanligt. Någon stack ut huvudet snabbt som bara hämtade kaffe och en annan tog sig en liten snabb pratstund om att jag satt ute bland de fina blommorna. De ville se mig. Tacksam. Men det är väl så att det kanske såg värre ut än det var. Jag har lärt mig att vara ensam, att inte vara beroende av andra. Hade detta varit jag när jag var yngre, så hade jag tolkat det som att ingen tycker om mig. Nu står jag på mina två ben och klarar mig oavsett vad. Jag mår inte toppen just nu och emellanåt skär ensamheten i mig, men jag har också ett ansvar. Jag har också ett val. Idag cyklade jag förbi en allé med körsbärsblom. Så vackert. Tänkte på dig då Wolf och undrade om du var ute med kameran i solen och grönskan. Litet roligt - surfplattan föreslog lösnäsor när jag skulle skriva körsbärsblom :) haha :D Just nu bor jag i körsbärsdalen och jag vet att ett Nangijala väntar någonstans.

Hur svårt det kan vara att inte sluta hoppas. I mitt fall tog det 4 år efter det första glada året. Nu går det inte att jämföra, för jag var ung och utan barn. I hans fall var det inget "missbruk", men han klarade inte av A, inte jag heller alltid. Bråk, avlöste bråk. Ibland var han även fysiskt elak. Han hade sina skäl. Jag hade mina. Jag förstår att man vill laga. Jag tror att det går, om den andre vill. Med min nuvarande är allt en barnlek i jämförelse, men till parterapi får jag honom inte även om några terapeuter föreslagit det. Han vill inte bli uthängd och det handlar väl om hans rädsla att inte duga som han är. Förlåt om jag skriver om mig själv i mitt svar. (PP - dina svar är kloka och en objektiv syn på saker är bra. Ett svar betyder att någon ser dig).

Minns när jag läste om er semester och hur jag tänkte när jag läste hur allt var då. När man bara läser är det naturligtvis svårt att skriva några råd som verkligen är "huvudet på spiken" däremot vet jag hur viktigt det är att kunna prata av sig och bolla en så svår situation som ni verkar ha med både andra och sig själv, forumet är ju en bra plattform. Jag minns att jag "vågade" mig på att komma med ett litet råd, och det är alltid supersvårt tycker jag, eftersom man inte vill gå in och ge vare sig fel typ av råd eller trampa in i någons privataste tankar. Funderingarna dom sista dagarna när jag läst dina inlägg är trots allt ungefär samma som jag hade då, för kanske fem veckor sedan. Anledningen är att jag tycker känna igen vissa saker som jag själv varit med om, och att det kan bli mycket långvarigt och smärtsamt. Kanske är det så att ni kan sätta er ner och besvara en enda fråga till att börja med? Vill vi ta chansen och göra allt som står i vår makt att försöka lösa våra problem under låt säga 6 månader? Om båda vill det kan man åtminstone "frysa" hoten med skilsmässa med hit, och annat som snabbt kastas fram och tillbaka när gubben blir upprörd. Jag tror det krävs en investering och ett helhjärtat försök om mannen vill ha tillbaka sin "glada" hustru.

Kanske är det värt detta och jag tror verkligen att det är lika bra att se sanningen i vitögat och att även gubben tar chansen, medans han fortfarande har den, om han nu vill? Om ni båda vill menar jag :-) Det verkar som ni (eller åtminstone han) har de nödvändiga medlen som behövs för att ta professionell hjälp, utan att behöva ta hänsyn till vad som kan erbjudas utifrån. Tror det vore den bästa investeringen han gjort i livet att göra det nu. Naturligtvis krävs det att han är beredd att hålla sig nykter under tiden, och säkert ganska intensiva samtal med en duktig person i parterapi. Finns ju inget att förlora på det, men att låta det vara ogjort och fortsätta som nu leder ju ingen stans. Att räta ut era problem på egen hand verkar minst sagt svårt.

Jag kanske är helt fel ute, men jag vill ändå framföra min tanke. Tror det är tid att stämma i bäcken, och göra det på riktigt. Blir man sittande i skiten - var och en i sin verklighet för länge - så har det till slut sagts så mycket strunt att det inte går att rädda upp längre. Då kanske det är bättre att göra en kort och häftig process istället. Att man under år går omkring och mår som du gör nu är ju inte sunt. Någon gång ett kort tag kanske det funkar att sjukskriva sig, eller att se till att tillbringa tid var och en på sitt håll. Men problemen finns ju tyvärr kvar när man kommer hem. Vill han inte göra förändringen med dig, så har du ju det svar han just nu är kapabel att ge dig just nu. Frågan är om du då orkar vänta på att han ska fortsätta tills han kommer dit att ett annat svar kommer och om det kommer att påverka dig allt för negativt? Pallar man det, och är det bra för någon?

Hoppas inte du ser raderna som ett övertramp. Vill verkligen inte ge fel sorts råd eller klafsa in taktlöst, ja du förstår nog det. Se tankarna bara som funderingar från någon som är helt befriad från allt vad det innebär att vara känslomässigt involverad i er relation. Sen blir jag naturligtvis väldigt känslomässigt påverkad när jag läser det du skriver Kastellen, och det är väl därför jag skriver kan jag tänka, men det är en helt annan sak ;-)

Jag själv är nog en person som numera tänker att hellre ett slut med förskräckelse, än en förskräckelse utan ett slut.

Kram

//PP

Under January 2008, hittar du tre punkter (höger sida) tryck på den..
sen rullas en meny upp.
/wolf

pusta ut. Varje dag är en ny och värd all aktning för. :) Jag söker förtvivlat efter något som kan "garantera" att jag håller mig på rätt spår, därav AA-tanken. Jag testar nog en gång utanför hemmagränsen. Sen får jag se. Jag vill ju inte stöta ihop med någon jag känner och det religiösa är inte jag heller så intresserad av. Det var svårt att hitta e-adressen, men jag ska ge det en ny chans.
Vila ut nu och ge dig själv en ordentlig uppskattning för de dagar du klarat!

....ångrar inte två till nyktra dagar.

Imorse när jag vaknade upp, och tittade för hundratusendegången på förändringen av armbågsspetsen och snittet som gjordes på akuten, blev jag smått nöjd. Nu - efter 1 år av självläkningen håller det på att bli bra. Läkaren sa 1 år och det är riktigt, dr. sa även att oskuret är bäst, ibland. 5 maj blir det ett år.
Just nu är jag för trött, för tom på energi för att riktigt glädjas över att det lyckades. Inga kompresser. Inget förband. Ingen oro, bara vetskapen om att det är klart. Känns som om jag skulle kunna sova i ett halftår och vakna upp som en liten rosenknopp fast med grått hår.

Att för mycket alkohol förtärdes beror inte bara på skadan, bristande tålamod utan också kvalitén i min relation. Där har det knackat ordentligt i fogarna.
/wolf

Spes - betyder hopp på latin. Certa spes - visst hopp, och då meningen själsligt hopp.
Dum på latin betyder - stund på svenska. Men visst jag förstår:) vad menar, letar efter en liten guldtrimma av hopp.

Jag har läst lite av din historia och det är svårt för mig att säga att du är dum. När någon säger att man är dum/motsträvig är när partnern *läser* en fel. Med det menar jag, det inte alltid kroppspråk, det verbala, tonläge, som talar om hur man känner sig. Att - läsa av - den andre kanske ger mer värdefull information än vad man tycks tro. Det är inte omöjligt - att *läsa av* någon som står framför ögonen på en.

nej, dum är du inte Kastellen. Du kämpar för ett annat liv och det är starkt.

/wolf

Starkt gjort och av er bägge! I ert val, kan den nykära känslan ta bort utanförskapet, till en del?!

Det finns en kvarterskrog här med, och jag har druckit kallt vatten till maten bara för att, det känns konstigt men..
det känns bra timmar efter. Jag vinglar inte tillbaka på två ostadig ben och ramlar in i en häck, som hände en gång.
Har förmågan att snubbla på mina fötter.

Njut av dagen!
/wolf

Nej, det kommer jag inte att göra Minz, man kan träffas utanför när du där klar, isåfall. Jag har varit och nosat på anonyma alkolister och det är inget för mig. Stämningen är för religiös. Det är ju ofta så att, när ett beroende försvinner skapar man ett annat.

Om fotografering ska vara ersättning för alkohol, så köper jag det. För kameran, är en lisa för min själ. Mina bilder är för udda för den breda massan, Minz. För mig räcker att trycka på avtryckaren, och ladda upp till Flickr. - skriva på bloggen om T., odlingar och lite pyssel, det räcker för mig. Det enda du behöver göra med din camera, är att fokusera och trycka. Tycker det var häftigt att du gjorde 50 bilder på en blå pump. Fortsätt så, du har upptäckarglädjen i dig, använd den egenskapen som läromedel.

/wolf

Tack för er feedback! Känns som att jag "bor" på forumet just nu men att läsa och skriva är det enda konstruktiva jag förmår i nuläget. Mt bilden blir klarare med din förklaring men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska använda mig av det i mitt liv. Det får bli en process av något slag och framtiden får utvisa på vilket sätt.
Det är mycket frustrerande att känna sånt engagemang och omsorg för att kämpa, lösa problem och göra allt bra igen när man möts av så stort motstånd och avsaknad av vilja/insikt.
Jag läser mellan raderna i flera svar i min tråd att jag borde vara beredd att ställa ultimatum och lämna om ingen förändring sker men det är inte där jag befinner mig. Skulle nog objektivt själv tänka så men det är ju för att det är just objektivt, inga känslor för människan bakom problematiken.
Jag läser på AA's hemsida om alla som lyckats att reparera sina trasiga liv genom att ta tag i sitt missbruk och det inger mig också med hopp. Jag skulle verkligen vilja göra den resan tillsammans med min man!
Idag har jag för första gången inte orkat gå till jobbet, jag gjorde ett försök men pallade inte. Vet inte om det blir nåt bättre av att vara hemma men jag orkade inte hålla fasaden uppe idag. Kanske väljer att vara hemma hela veckan. Tyst är det iallafall just nu och en väldigt konstig situation.
Jag ska åka till stugan igen på onsdag eller torsdag, tar med mina barn och makens om dom vill men jag gissar att dom väljer att stanna med sin pappa. Maken har valt att inte följa med.
Maktlöshet och djup förtvivlan är nog bästa beskrivningen på hur jag känner just nu. Önskar verkligen att verkligheten såg annorlunda ut!
Kram

Sanna ord. Man ska inte behöva förklara sig för någon. Räcker långt att man tagit det med
sig själv. Sedan väljer man ju själv vilka. Det känns så tryggt att läsa det du skriver.
Du utstrålar en säkerhet som nästan går att ta på. Jag tycker själv jag växt på dom här
månaderna till det bättre.
Sol och vår och idag är en ny dag
Ha det fint
Konstnären

är det en högre makt som testar oss nu. Vet inte, men visst går det bra att tänka bort
iskallt rose eller vitt. Men jag känner att denna sommar kommer att bli min största utmaning,
vet inte varför. Dumma tankar, jag känner mig för det mesta trygg nu. Men ibland så.
Tror oxså det är själva resan som är grejen och den pågår hela tiden, jag har nog aldrig rest
så här långt in i mitt känsloliv. Intressant är det men oxså smärtsamt. Ja, då var det snart
valborg och det ser jag inte som något särskilt en röd dag i almenackan till som jag inte tycker om.
Jag vill inte heller precis klä av mig inför gud och alla människor. Jag är jag här och nu.
Ibland vet jag inte vad jag ska skriva, men jag varken kan eller vill släppa forumet har blivit
en trygghet för mig.
Ha det bra m-m och va bakom mig.
Konstnären

Försöker hitta en väg i utanförskapet ofta går det bra men ibland så. I går eftermiddag
bestämde mannen och jag att vi skulle gå på kvarterskrogen och äta lite. Första gången sedan
jag slutade med alkohol. Det var kanske att utmana ödet, beställde mat och ramlösa i glasen
och allt kändes helkonstigt. Vi visste knappt vad vi skulle prata om vi var ju nyktra båda två.
Efter ett tag klev söndagsgänget in och det blev bara en kommentar från en kvinna som tippat lite
över kanten. Dricker ni vatten. Ja var mitt svar, hon blev tyst och gänget drog sig in i sin
vanliga söndagsvrå. Där kände jag utanförskap, nu är det gjort och ska inte upprepas kände jag.
Fick inget ut satt mest och kollade vad dom drack. Men maten var underbar. Känner mig nästan
nykär när mannen är nykter, skillnaden är total. Bara det håller i sig kan man väl treva sig fram
till varandra. Men idag var jag lycklig må du tro att vakna utan ångest och baksmälla.
Det där med säkerhetsrisk tror jag oxså på, när dom sakta drog sig undan till sin lilla vrå där
inte alla såg vad dom drack.
Ha en fin dag pellepennan
Konstnären