Senaste kommentarerna i forumet

Jo, har hört om det att kaka söker maka, lika söker lika. Är min far lik min partner? Är min hustru lik min mor? etc etc.
Det är en trygghet i att forslas från boet till världen som en förlängd arm.

..."Ibland blir det bara svårt när man är helt övertygad (i sig själv)"...
Om sanningen är vederhäftig så bär sanningen sig själv.
Frågan är ju hur långt ska man själv förlikas eller möta en annan människas definition? Halva vägen eller inte alls? Eller ska man nöja sig med utbytet av information? och få mer erfarenhet på det sättet.

När grundtonen i en relation är bra, hyfsad stark, kan bananen/apelsinen/päronet skifta i snabba definitioner och med mycket skratt i pausen eftersom allt är relativt. Det där att begära för mycket av sin partner, tror jag kan handla om att befinna sig på olika själsliga/mentala nivåer i livet och när man vill, delge det till sin partner som befinner sig på en helt annan nivå, omtolkas det, t.o.m misstolkas. Jag själv funderat mycket på att begära för mycket. Vad är att begära mycket?

Varför man upprepar samma mönster, är för att man inte vågar bryta sitt mönster, för man vet helt enkelt inte vad som väntar bakom husknuten.
/wolf

..."att det är omöjligt att tvinga på en förändring utan att tassa över osynliga gränser eller så har man gett upp..."....

När jag vill förtydliga mig själv, så googlas det på synonymer i avsikt att hitta fler ord eftersom vi definierar olika.

Innebörd av offensiv och defensiv skiljer sig något men det känns som om du handlar på ett bra sätt. Om man vet hur partnern reagerar på vissa stimuli, kan man på förhand motverka irritation genom att själv agera motvals och ändå gå ut ur kampen odelad/hel/icke sårad. Eftersom sårbarhet är din egen. Det är du som blir sårad inte partnern. Den sårbarheten handlar egentligen om självömkan.

/wolf

Blev så glad i går min läkare ringde hem till mig och sa att mina levervärden har varit
fina i månader nu så jag behöver inte ta fler prover. Gott. Liten grej egentligen men
ändå jag är frisk i min lilla lever som är så viktig. Den har fått ta emot många liter både vin
och sprit, likörer.
Det går upp och ner i känslolivet idag känner jag att det blir en bra dag. Fint ute nu allt exploderar.
Snart blir det en timmes snabb promenad med min kompis vovven. Undrar om det är vanligt att man åker
som jojo upp och ner man blivit nykter. Ja det är ju mycket som legat dolt i min lilla hjärna.
Jag längtar inte till hösten, men lite rädd för sommaren och kronjuvelen som pellepennan skrev.
Det ska gå bra jag går ju inte omkring med vita knogar längre som jag gjorde i början. Lite slapp stil
så där. I en bok, Hemligheten heter den som är min bibel läste jag att man kan le mot en främmande
människa. Gjorde det för en tid sen och genast fick jag gensvar, ett leende. Hon har hund oxså och
nu har vi börjat snacka lite väder och vind. Tacksamhet som står som prio ett i denna bok. Säger jag
högt eller viskar varje dag
Jag är så tacksam att jag vaknade nykter idag
tacksam att jag kunde gå ur sängen
tacksam för allt jag redan har
tacksam för att jag är frisk
tacksam att jag har ett hem, värme, dusch, mat, bakelse ha-ha
tacksam för alla fåglar, naturen och allt som blir grönt nu
Man kan hålla på i evighet och det harhjälp mig mycket.
Nu tar jag på mig seglarskorna pelle och seglar ut genom dörren.
Konstnären

Bra att du låter så bestämd. Viljan betyder allt. Jag vet inte själv när det började
gå över styr, det var liksom en flytande övergång till missbruket. Vi var och är fort-
farande ett par men det sorgliga är att jag ligger drygt 7 månader före min man. Han har
kämpat på men tyvärr blev det ett hårt fall nu i påsk. Jag kan faktiskt bara stå bredvid.
Naturligtvis stöttar jag, för jag vet ju själv hur jag försökte och försökte, tills det
inte gick längre. Tror man måste komma till en punkt och det gjorde jag, satt i stort sett
i dödens väntrum. Nu mår jag bra, och orkar inte riktigtt engagera mig i maken då jag
har fullt upp med mitt inre arbete. Det är en mäktig fiende vi har att göra med, nu säger
mannen att han nått sin botten. Vi får se har svårt att lita på honom. Jag har ju svårt
att lita på mig själv i vissa sammanhang
Jag kan säga dig att forumet hjälpt mig till tusen här kan jag öppna upp för både glädje och sorg.
Jag tror du är på G.
Ha en bra dag
Inget första glas för mig idag
Konstnären

Hej PP! Läser fortfarande mycket på forum, men skriver sällan eftersom det känns som "Allt har sagts"; Sluta drick och sluta missbruka relationer så mår man/du/jag bättre efter ett tag. Så enkelt och så svårt. Men jag gillar att läsa dina reflektioner om det nya livet. Du har verkligen blivit en frisk hobbit och det glädjer mig. Dels för att du är en bra karl som tänker och dessutom är rolig. Men även för att jag troddde/tror på dig och mitt ego växer ju också när det visar sig att jag kan lita på min magkänsla.

Fia

vill man ju ska vara där för en. Min mamma har problem med A. Hur mycket vet jag inte. När hon kom och hälsade på oss, vi hade inte setts på över ett halvår, så hade hon den j-la dunken med vin med sig... Jag sköljs över av en enorm sorg, så att den hotar att dränka hela mig. Vet inte riktigt vad man gör med sina känslor. De går ju inte bara att stuva undan i en mörk skrubb någonstans... Jag för min del nämnde min oro för mamma en gång och hon sa att hon var orolig själv för sig själv och hon skulle ta itu med sitt liv. Känner att jag inte kan pressa henne, då jag kämpar själv. En sak är säker, att hantera en "förlust" av en förälder är en tung grej...

Du har kloka tankar om relationer.
Vår relation har mestadels handlat om att jag ska förändra mig, men jag tror att en förändring kanske har tagit sin början. Kanske går det att inse att det är omöjligt att tvinga på en förändring utan att tassa över osynliga gränser eller så har man gett upp... Jag för min del försöker lära mig att uttrycka mig på ett mer defensivt sätt, även om innebörden är detsamma som vid offensiva utfall. Märker ju skillnaden på responsen. Överenskommelse, att komma överens, samarbete - det ska jag ta med mig som råd på vägen. Tack :)

Trots min sinnesstämning, så har jag kommit på mig själv att le ett par gånger idag. Vilka positiva inhopp från både Wolf och mullemannen. :) Björkar, lindar med lösnäsor och ett gäng benknotor i kassen. Jag ska hitta hem och kanske kan jag hoppas hitta en flock att springa med.

Läste ditt inlägg här efter att ha planlöst irrat imkring. Vilken bra liknelse med Vasaloppet! Jag kände att jag kunde förlika mig med det. Nu har ännu en lång helg passerat och jag hade förhoppningen att den skulle bli bra men tyvärr på påskaftonen tog jag det där sidospåret, jag hade ingen att ta "rygg" på. Det blev full fart utför, försökte dölja min fylla för resten av familjen. Dottern hittade burkarna jag hade gömt, grät och var förtvivlad, jag kände sådan skuld för att hon hade avslöjat mig men för mig blev det ett uppvaknande. Jag vill bli nykter, bli en förebild för mina barn, jag vill bli stolt över mitt nyktra liv, jag vill kunna gå på fest och tacka nej till det där glaset som läskar mig. Jag har en oerthört dålig självkänsla och ser mitt drickande som en orsak till det men absolut inget försvar. Jag måste komma i mål på detta "livets vasalopp", jag vill vara den som går i mål med högburet huvud och ta emot hyllningarna (från mitt inre).

Naturligtvis har du rätt i det Wolf att man inte medvetet går in i en relation med tanken att "rädda" sin partner (eller genom sin partner sig själv heller för den delen) Men kanske det ligger i vår natur att söka oss till en viss typ av personligheter, mer så kanske jag tänkte.

Lite som att olikheter attraherar. Där kommer kanske det där med ouppklarade saker i historien hos sig själv fram? Bara en fundering varför det verkar vara många som går in i samma mönster gång efter annan. Jag räknar mig själv till dom.

Du har så rätt i att livet består av definitioner. Klurigt blir det ju på riktigt om man inte delar definitioner, eller inte ens är i närheten av att dela dom?! Sen är det ju aldrig intressant med personer som tycker exakt likadant. Då blir det ju inget utbyte och utveckling alls.

Terapi är säkert inte så illa, och det skulle nog behövas på en hel del av oss, mig själv inräknat. Frågan är kanske sen hur länge man vill hålla på med det. Jag tänker själv göra vad jag kan för att uppnå en förändring, men är redan liksom nu medveten om både mina styrkor och svagheter. Kanske är det tid att jag försonas lite med båda delarna, och inte glömmer bort att leva och göra det bästa av allt kaos istället. Så kanske man kan nå till sinnesro menar jag. Mig själv och mina knasigheter kan jag jobba på och förändra (lite i alla fall) Man jag gör nog gott i att jag inte kan förändra andras, ja du kanske förstår..

Ibland blir det bara svårt när man är helt övertygad (i sig själv) att en banan är en banan, och någon annan envisas med att hävda att det kanske är ett päron, eller dagen efter blir det en melon, tycker jag att det kan vara jobbigt. Är det den ena dagen fruktsallad man ska göra, och nästa är allt så ruttet att det hör hemma på komposten, så är det i alla fall en smula jobbigt. De som har ett starkt upp och ner känslorna kan kanske även ibland bidra till att det blir lite klurigt att hitta en plan. En plan som man kan förhålla sig till och är giltig - både idag och åtminstone ett tag framöver. kanske är det så att vi alla begär lite för mycket i våra relationer, jag vet faktiskt inte Wolf.

Oavsett är det ju fint att vi här har en möjlighet att lufta alla stora frågor som dyker upp på vägen in i nykterhet. I alla fall om vi har kommit fram till att det är det som krävs.

Funderingarna fortsätter för mig, och det är ju fint att det under funderingar kan vara högt i tak. Sanningar har jag i alla fall kommit fram till är svåra att bevisa. Min sanning, när det gäller alkoholen, har i vissa fall visat sig vara en lögn. Så jag kommer att vara försiktig med att tro att jag sitter inne på den, åtminstone för andra ;-)

Under tiden jag funderar vidare, så tänker jag i alla fall inte dricka något mer. Från dag till dag och vecka till vecka. Det vet jag nu i alla fall ger något annat.

//PP

Tjena LNA69
Jo det var min känsla för 6 månader sedan.... bara lycklig när jag dricker.
Lite ironiskt hörde jag Ljungström och Wilmer Pitt framföra låten på radio när jag "skrev" in mig här på forumet.
Orden träffade hårt..bara lycklig när jag dricker.. Fy fan att behöva Fylle för att bli lycklig! Lycklig och stark under ett par deciliter...sedan åt helvete med allt.
Ordet full får en annan innebörd, man tål ju mycket dricka. En lång dåsighet(full) men inte full.... är väl rätt innebörd.
Skam, ångest, rädsla för sjukdom och annat elände i kölvattnet.

Hoppas du styr upp det. För din egen skull!

Ha det - kämpa på!

Det behöver inte alltid vara så //PP att det första man tänker på i början av en relation, att stötta den andre, om man såvida inte redan vet att den här personen har problem av något slag. Då, i början existerar nog bara *lycka* över att ha träffat en *frände*. Stöttningen/ge kourage kommer sen när relationen smattrar och knackar i fogarna.

Det jag definitivt håller med dig om, är att den medberoende ofta - inte - kan hantera outburst's/intensiva utbrott - som bara bubblar ur en när man är onykter. Det köper jag. Men å andra sidan, om partnern kunde läsa av/känna av - en känslomässig stämningen och därvid vända den, istället för att gå till attack eller trigga på nåt sätt, är en mognadsfas i var och en av oss. Eller så begär jag för mycket av min partner?

...*Men varför går man då i terapi"...
Det är ett utmärkt sätt att *lufta* sin känslor tillsammans med ett objektivt sinne.

Vår värld består av defintioner. I min blogg skriver jag av mig de där enkla spörsmålen men här, just nu, de senaste 14 dgr vågar jag tala om det som tyngt mig. Det ord jag gömt i min själ i så många år.
/wolf

i samma bana, allt är sig likt. Samma mängd alkohol, samma smärta, samma dåliga samvete och med samma tankar. Jag hoppas nu att jag har den inre styrkan att sluta med alkoholen, det är inte värt det. Jag vet hur jag börjar tänka när helgen närmar sig...jag börjar sakta men säkert att lura mig själv och vips sitter jag med en öl i handen, vi ska ju bara ta en...en till och en till o s v.

Nej, nu räcker det jag vill inte ha en enda dag till med baksmälla och ångest. Just nu lever jag inte alls som jag vill. Jag vill inte leva med dåligt samvete, när man just börjat må bättre så förstör man känslan med att dricka alkohol.Den här gången kommer det att ta tid att läka sig själv. Jag gör nu ett allvarligt försök att sluta själv och kommer det inte att gå så tänker jag söka hjälp. Min sambo är också helt och hållet med, hoppas att vi är starka nog att fixa detta tillsammans. Jag ska hänga här och skriva av mig när det känns tungt. Vi får alla kämpa på här i livet på något sätt, är det inte alkohol, mat eller så är det nåt annat. Jag brukar titta på folk i bland och tänka att han/hon är säkert lycklig, jag vill också vara det, lycklig=inte vara beroende.

Jag skulle gärna vara utan detta problem. Undra när det har börjat eller har det alltid kanske varit ett problem? Vad var det som gjorde att det trappades upp och blev starköl?
Jag har nog haft ett riskbeteende från första fyllan. Vi kan ha öl hemma och det stör inte mig att de är i kylen...men så fort jag tar den första vill jag ha fler. Mitt liv är annars i ordning, jag har ingen "anledning" att dricka. Jag önskar och hoppas att jag har styrkan i mig och är beredd att fajtas med det som komma skall och att jag aldrig glömmer eller förmildrar omstädningheterna. Nykter från idag...

Kan inte låta bli att skratta, kronjuvelen, midsommarafton. Bra. Sommaren 3 månader.
Oj jag kan inte tänka så långt. Får faktiskt lite rysningar när jag tänker framåt.
Visst är det så att alkoholen har öppnat många dörrar i sociala sammanhang. Det är det
som är det svåra nu, känner mig inte helt naturlig måste jag säga. Kommer man över det tro.
Vet ej. Ja, pubkvällar, sitta på kvarterskrogen där jag nästan bott med eget bord och allt.
Det är struket ur min agenda nu, känns ibland sorgset. Men när jag tänker efter blev det många
söndagssittningar och jag var halvdöd på måndagen. Nej inga såna tankar. Många midsommaraftnar
vill jag bara begrava. Kan inte låta bli att garva åt din roliga text. Ser bilder framför mig
där jag själv spelat huvudrollen, usch. Samtidigt kan jag känna en präktighet nu som jag inte
är riktigt bekväm med. En dag i taget eller hur.
Konstnären

Hallo Konstnären och Wolf!

Ni har så rätt, allt handlar om det egna ansvaret för att hitta sina svar och att genom sin egen utveckling nå fram till sitt eget jag och sluta att ta på sig ansvaret för andra, och fokusera på det man själv kan göra för att uppnå förändring. Sedan handlar det om vilja. Jag är ju ingen psykolog eller alkoholläkare, så jag får helt enkelt ägna mig åt mina lekmannamässiga funderingar. Den "alkoholsjuke" kan bara ta ansvar för sitt eget problem och trots detta finns ju alla som lever i medberoende som lider. Samtidigt som en beroende person har ett ansvar att komma till punkten och insikten att faktiskt ta det ansvaret, har kanske den medberoende faktiskt ett "liknande" ansvar. Det kluriga är ju att den medberoende faktiskt samtidigt är ett offer. Och naturligtvis är det så! Ett offer av att vara utsatt för en person med ett egoistiskt förhållningssätt. Ett offer även i omgivningens ögon och självklart i sina egna ögon. Här tror jag säkert att mt har mer att berätta för oss alla, och för min egen del har jag bestämt mig. Jag tänker inte utsätta andra mer för min egoism. Jag sitter verkligen inte inne med någon "sanning" om detta eftersom jag befinner mig i början av min egen process, men just nu, just idag tror jag att det kan var en del av min sanning. Därför tror jag att exempelvis en person som är lite mer åt det "känsliga" hållet (vi kan kalla det psykiskt mer labil) och en person som tenderar att dränka sin oro i alkohol är en ganska dålig matchning. Båda utsätter den andra för saker den andra måste hantera, och faktiskt inte kan hantera. Eventuellt förvärrar dessa personer varandras stabilitet. Ungefär så var det jag menade. Med det menar jag inte att vare sig den ene eller andra har mer rätt. Eller bär en större eller mindre del av skuldbördan.

Om nu den som dricker slutar med det och fokuserar på att med alla till buds stående medel få till en livsförändring, så blir det svårt om partner fortsätter att vända på samma femöring som innan. Hur man än vänder och vrider har den fortfarande bara har två sidor, och är just bara en femöring. Åtminstone för den nu något nyktrare partnern.

Med andra ord handlar det kanske bara om olika personlighetsdrag. Detta är något som du Wolf har tagit upp i dina trådar. Att leva i en relation där olika personlighetsdrag gör att man lever med en för sig okänd person. En person man inte tycker sig nå fram till, eller delar livsåskådning med? Återigen, det finns inget rätt och fel. Det handlar nog bara om att vissa kombinationer av personlighetstyper ger varandra olika utbyte av varandra.

Tror att det är så vanligt att exempelvis någon (eller båda) i början av en relation har tanken att "här kan jag stötta" "den här personen kan jag hjälpa" "Det här fyllot kan jag förändra" Vi kan nog inte det. Den som super, super nog vidare till att ögonen självmant öppnas, och ingen kan får en "rotaruntisjälen" person att ändra på det heller för den delen. Har rotaruntet gått vidare och blivit riktigt illa kanske man kan stävja det med medicinering. Jag har i min egen familj erfarenhet av detta och då handlar det om anhörig - som jag dock inte delar släktskap med. Vilken av åkommorna som är värst, och svårast att bli av med vet jag inte. Kanske vill inte personen som "rotarruntisjälen" ändra på det? Tycker att det är ett ädelt och finare drag? Men varför går man då i terapi? Varför äter man då medicin mot känslorna? Om det kan vara jobbigt för personen själv, är det väl inte så himla konstigt att förstå att det kan vara jobbigt för andra? Samtidigt förekommer ofta hot från både drickaren och den som mår dåligt psykiskt. Kanske någon upplevt även sådana saker? "Jag mår dåligt, jag vill inte leva"? Är den typen av yttringar ett hot? Kan det vara så att en partner då upplever att det liknar en situation av att utsättas för medberoende? Alkoholisten skiter i å sin sida i allt, och stänger av med mera dricka. Den som dricker kanske förr eller senare inser att det är belastande för livet och inte minst för den egna psykiska förmågan att fortsätta. Då är alkisen framme vid ett försök som kan leda till egen förändring. Det är ju som vi alla vet en svår uppgift. Det kan behövas hjälp att kunna sluta. Kan var allt från samtalsstöd, avgiftning, AA, antabus, you name it. Men det utslagsgivande och det som man själv kan göra är att inte tillföra mer gift i systemet. Först då kanske man eventuellt kan bli något annat i framtiden. Först då kan man lyckas att ta ansvar för sitt liv. Först då kan man överhuvud taget hoppas och sedan börja tro på att uppnå sinnesro. Kanske i en ganska avlägsen framtid, vad vet jag? Då har man i alla fall tagit en del av sitt ansvar för att göra det man kan för att påbörja tillfrisknandet.

Självklart är bara detta mina funderingar, jag kan ju inte veta. Och hur det funkar om man samtidigt har ett beroende och komplicerat förhållande till drickat, och tenderar till att samtidigt vara mer åt det "funderande" hållet kan jag inte ha någon uppfattning om. Jag vet inte helt enkelt. Jag tror mig veta vad jag måste göra i framtiden för att uppnå mina mål att ta mer ansvar. Jag hoppas att det kommer att någon gån ge mig den ro jag längtar efter.

Intressant ämne, tack för att ni skriver och era inlägg!

//PP

Den bästa *icebreakern* är att ha med sig ett plakat, om och när man ska träffa en ny person, där det står, jag dricker inte alkohol och är lika trevlig utan om inte mer eftersom mina sinnen är skärpta och vid fullt medvetande.

Jag skilde mig efter ett 27 årigt äktenskap och har den andre relation på 10 år dock med en ålderskillnad på tjugo år yngre än mig.

Jag funderar... när man väl har kommit så långt i beslutsprocessen i sitt eget liv och erkänt för sig själv att jag klarar inte av att dricka alkohol, så har det mindre betydelse för *de andra* som inte gör det. Det är ens egen personliga övertygelse att förändra som är viktigt. Det kanske är så, att då väljer man annat sällskap, söker efter andra människor som värderar livet annorlunda. Ett liv utan droger/alkohol. Den självvalda isoleringen kan bli lång men också kort beroende på hur mycket tid man behöver *i sin grotta*.
Det finns människor med annan attityd men det kan ta tid att hitta dem.
/wolf

Hej på er tjejer
Funderar faktiskt själv en hel del på hur det blir i framtiden när man vill leva ett liv utan alkoholen. Jag tycker nog att själva företeelsen att man vill/måste avstå helt, fortfarande är det som gör det hela lite klurigt. Märker att jag vänder mig in i någon form av självvald isolering på grund av detta. Glider på frågan om att komma på middagar. Har ju själv sagt typ en miljon gånger till folk: Vi kan väl träffas någon kväll och dricka lite vin. Vet att ni förstår vad jag menar, och tror nog ni känner igen er i att när någon säger så, så får man ett lite skevt fåraktigt leende och känner sig lite märklig. Javisst! brukar jag säga då, men tänker samtidigt nähä, det ska vi inte alls det! Inte dricka vin, åtminstone inte jag, men det är väl liksom grundidén med att man skulle ses? Eller var det inte det? Var idén att man bara skulle ses? Man vet ju inte hur folk tänker eftersom man själv hittat så mycket olika anledningar att göra saker genom åren för att just kunna dricka lite extra.

Vet inte om någon av er har haft en ny partner på de sista 20- åren eller så, men när man träffat någon så har det varit ganska nära till hands att när man vill lära känna någon ny person - kan för övrigt vara en vän - så är ju en riktigt fin middag med ganska rikligt med passande drycker den enklaste "icebreakern" i världen. Så har det i alla fall varit för mig genom livet. Eller kanske träffas på puben och gagga lite med folk. Det är nog det här med tillståndsberoende inlärning som jag funderar på. Man är helt enkelt fortfarande van att göra vissa saker kopplade till att dricka lite alkohol. Och hur f--n gör man nu då?

I andra sammanhang kommer det kanske inte att bli så klurigt. Är ju idag faktiskt ganska "inne" att inte dricka. Åtminstone bland dom unga ;-)

Ja, nu har vi snart årets alla "fyllehögtider" i kölvattnet som du skriver Konstnären. Nu återstår egentligen bara kronan på verket. En högtid som varar i kanske tre månader nämligen sommaren ;-) och mitt i allt "kronjuvelen" midsommar. Kanske den som verkligen är förknippad med att det är helt ok att det blir en riktig brakfylla. Till skillnad mot exempelvis Julen som trots allt "ska" vara barnens högtid. Midsommaren är ju då i alla avseenden betydligt mer "hednisk" i sin framtoning, och vi beter oss kanske lite till mans/kvinns utefter det? Äta, dricka, dansa, äta, dricka, sex, dricka, soluppgång med med mera dricka och slutligen kanske sova?

Vi kommer i alla fall slippa den värsta sommartraditionen av alla. Midsommardagens praktbakfylla! Hantera alla dumheter som kanske hände igår? Varför blev vi osams i familjen? Tyckte barnen att vi var konstiga? Varför var det bara dom vuxna som på natten dansade som grodor? Varför åkte jag ut och fiskade trots att jag var full som en alika? Hur kom jag hem? Och sexet, kanske vissa undrar, var det överhuvud taget med rätt person?

//PP

Att vrida och vända på femöringen som alltid har 2 sidor är för en del människor, är lika livsnödvändighet som att andas.
Väldigt många människor, är rädda för förändring eftersom det statiska är en form av bedräglig trygghet.

Exakt, konstnären, sinnesfriden kan bara du skapa genom att ta ansvar för ditt oberoende av andra människor.

/wolf

Ha!:) blå dörrar, fin färg det. Intellektets färg.
Om jag inte hade börjat fotografera, hade jag suttit i rullstol idag. det är ett som är säkert. *Kameran tog mig ut, och lärde mig gå*
och nu vill jag aldrig skiljas från den. Jag köpte min första kamera när jag fyllde 50 år som en present till mig själv.

Märkligt nog är det katten som har blivit medlaren i min relation utan att T. ens vet om det. Han är ju katt.

De olika värderingar/attityder/betraktelser vi har, är motsatsen. Vi hade det från dag 1. och även 10 år senare.
Är det verkligen så att - lika värderingar - håller en relation mer levande eller blir den relationen en *död* relation med tiden? Är det motsatsen som håller en relation vid liv men då måste bägge vara medvetna om sina fel och brister så att vardagen blir smidig och utan stridigheter. Att kompromissen alltid finns där, även i detaljer.

Det är jag som behöver ändra mig, om något är fel i mitt liv. Det kan jag inte kräva av honom. Det går inte att kräva det av någon, även om man stundom vill det, för det uppenbara för min del, är inte alls uppenbart för honom eftersom vi har olika livserfarenheter som har skapat ens attityd och medvetenhet.

Insikten från en själv är viktigt, om att en förändring måste ske. Sen, om ens partner är villig att möta det/ta emot det, är en annan fråga som man kan diskutera sönder. Helheten, blir till detaljer och till slut pyttesmå delar som man bråkar om.

Hur som helst, känns det bra för min del, att få ut mina tankar i öppen luft.
/wolf

Tack för ditt svar!

Under påsken klarade jag av - ett glas vin - och bra därvid. Det kändes helt okey.

Jag känner att min hälft har en misstänksamhet som kan ta lång tid - för honom - att komma överens med,
eftersom han är långsint kommer det att ta ännu längre tid. Vi är raka motsatsen till varandra.

Men, det är aldrig ens fel att två trätar. Jag tror på ömsesidig överenskommelse, i ett partnerskap.
Det kan låte torrt, t.o.m skrämmande i en värld då flest sucktar efter kärlek. Men vad är egentligen kärlek?

/wolf

Jag tror att sinnesfrid kommer av att man själv tar ansvar för sitt liv. Blir krångligt det här.
Funderat mycket på det för den finns hos mig men inte alltid. Att leva med någon med psykisk ohälsa
tror jag är lika svårt som att leva med en missbrukare. Jag kan ju bara se till mig själv, jag är
den som har gått vidare och mannen försöker nu att ta en fajt med A. Hemskt att skriva detta men
jag känner att jag har utvecklats och mannen står och stampar, han säger att han vill men inte kan
stå emot efter ett tag. Men jag kunde, bla, bla.
Ja du, den där tårtan som mt bakat var nog god, men jag skulle nog inte klara av att baka den.
Tiden går, och mycket känslor, tycker jag har rotat runt i min själ, och tagit fram det allra smärt-
sammaste och tittat på. Ingen vacker syn, men nödvändig för at gå vidare.
Har haft besök av gojan i går, men besöket varade inte länge. Flyg åt h-vete med dig sa jag och han flög.
Stannade till en minut och drack lite blåbärssoppa, vände mig om och vilka får jag se, jo pellepennan och
m-m. Gott att ha er.
Idag inget vin för Konstnären
Ha det fint

Hej Mulleman,

När min mor dog, skrev jag dikt till henne, om just en björk. Låt ljudet från vargen komma djupt nerifrån strupen, lovar att det ger effekt.
/wolf

Ja precis, ta mig på orden, krama om trädet först och yla sen. Därefter satt dig på marken med ryggen mot stammen och låt solen skina på dig.
Kanske har jag lite finsk påbrå i mig, dock vet jag att det rinner lite sameblod i mina ådror, är en blandning av allt möjligt.

Rekommenderar verkligen boken. Den innehåller sagor, många sagor om livet, t.e.x om de som bor på grönland har olika namn för snö och mycket, mycket mer därtill.

Gott att du ler!!
/wolf

Vi drack ihop min man och jag, inte så mycket i början men det eskalerade med åren.
Vi har försökt båda två många ggr. Först AA men det var faktiskt inget för mig. Sedan
var det A-hjälpen i min stad och det var bra. Kan väl säga att jag började min resa 2012.
Följt av återfall som det så fint heter. Fallen blev djupare för varje gång och jag hade
så svårt att sluta. Abstinensen var vidrig med ångest. Men i september förra året gick allt
åt helvete och jag har inte druckigt sedan dess. Vi är fortfarande gifta men mannen hade ett
återfall nu i påsk, ingen rolig historia. Men vill tro att han är på väg.
Jag är fri känner jag nu, men alltid vaksam vid vissa situationer.
Ha det bra
Konstnären

Nej påsken var inget vidare men jag höll mig ifrån vinet. Ärligt talat var jag inte sugen alls.
Nu har lugnet lagt sig men hur länge vet jag inte. Försöker se det som om jag var en åskådare där
jävulen spelar huvudrollen. Vilken makt han har och jag har inte för en sekund glömt vad han gjorde
med mig och jag tackade och tog emot.
Visst är det skönt att veta att vi gått igenom jul, nyår, påsk utan A. Bra jobbat av oss.
Dagarna är olika, ibland underbara och ibland mycket melankomi. Men livet utan A är mycket bättre.
I går fick jag en snabbvisit av gojan, lite kackel men jag viftade bort honom och han försvann illa kvickt.
Man har inte det där dividerandet i huvudet längre. Jag kan inte dricka punkt slut.
Visst inte själv om att jag hade en sån vilja, envis är jag det vet jag.
Du må tro att det gått åt mycket bakverk för mig i påsk, men jag håller vikten. Lite syndigt levene måste
jag ha en sorts belöning.
Ja låt dom gissa, ingen frågar mig heller längre, fast jag står lite vid sidan om. Har inga problem att umgås
med mig själv längre. och träffa andra när man känner för det.
Önskar dig en fin dag
Konstnären