Senaste kommentarerna i forumet

Visst är den svarta vovven en han PP. Självklart en hanne ;-)

Fina vänner! Jag är nog inte helt genomond som har vänner som mt och PP. Och den nytillkomna Teaterapan som jag ser lyckades skapa en egen tråd. Svar; Det är bra med mig. Även om själen stundtals drar mot de mörka kulörerna så är det viktigaste vitt. Läser här nästan varje dag men har inte mycket att tillägga. Känner ju att jag borde stötta andra mer. Framför allt för att "betala tillbaka", för utan stöd här inne så hade jag nog inte lyckats så länge som jag faktiskt gjort. Jag har fått ett värdigt liv igen. Men alla mynt har två sidor. Det "värdiga livet" gör att jag jobbar för mycket. Tränar, dejtar (maken) och läser mina böcker. Allt väl här och på det stora hela hos er med (har jag läst mig till). Kanske inte toppen alltid, men vi var det viktigaste; Nämligen oss själva. Tack för ni bryr er och kram på er.

Fia

Hej,

Började precis läsa din tråd, och har inte läst vidare för jag känner att jag behöver svara här.

Du skriver att din man stöttar dig, men samtidigt frågar han om han kan ta ett glas ett vin framför dig. Då förstår han inte allvarit i situationen.

Det känns som dina texter är ett tappert försök att rättfärdiga det du gör och samtidigt ifrågasätta allt du gör.
Anledningen till min kommentar är att jag såååå förstår vad du går igenom.
I hela mitt liv har jag ifrågasatt mig själv.
Vad om, vad händer annars, men hur??? Tankarna snurrar.

Det allt bottnar i här och som så genomlyser allt du skriver, är en usel självkänsla tjejen.
Du gör inte detta för att du vill. Du gör detta för att du tappat kontrollen.
Att tappa kontrollen när man är som vi är, det är förödande.
Det blir en ond cirkel och till sist en självuppfyllande profetia.

Minz... det finns dagar då du mår bättre. Det vet jag av egen erfarenhet. Mata dig själv med positiva saker då och vägra utsätta dig för sånt som får dig att bli ledsen.

Gör som jag, sök på nätet. Det finns miljontals människor som mår som vi gör och som söker hjälp. Många hittar den, tack vare sig själv.
Det finns så många som aldrig erkänner sitt begär eller sitt förlorande av kontroll.
Du verkar, precis som jag, vara dedikerad att göra ett bra jobb.

Jag kommer efter det här inlägget att läsa vidare. Ville bara skicka en spontan kommentar till dina första inlägg.

För övrigt vill jag säga att du ska skatta dig lycklig att en man velat skaffa 2 barn med dig och att du har allt detta.
Jag är snart 39 och lever ensam. Jag har stött bort alla som velat mig väl. Jag har aldrig ansett mig själv värdig en man eller barn.

Du har åstadkommit något stort.

Kram
L

Har gått på halvfart på jobbet. Sneglat på resor istället. Jag vill åka iväg. Just nu kan man komma iväg jättebilligt.

Mannen är hemma med barnen nu under sportlovet. Märker att stressnivån är obefintlig när man slipper hämtningar eller lämningar och alla aktiviteter. Kom på mig själv idag att nervöst undra om jag tömt bostaden på spår. Sen kom jag på att javisst ja, jag dricker ju inte längre. Det finns inget att hitta. Inget att dölja. Skönt.

Skillnaden mellan suget efter cigg och sprit. Cigg vill man ha direkt när man vaknar, det är typ det första jag tänker på när jag slår upp mina blå.
Har aldrig haft något sug efter öl/vin när jag vaknat, snarare tvärtom.
Alkoholsuget är värst ett par timmar in på eftermiddagen för mig. Men jag ska inte kalla något av dessa beroenden för "sug" egentligen, för det är inte så att jag går omkring och tänker att jag vill röka eller kröka, mest att jag hela tiden påminns om när/var/hur jag rökte och krökte... LOL.

Ingenting kan få mig att dricka alkohol eller röka idag. Förhoppningsvis inte i morgon heller.

Frugan har varit bortrest i 3-4 dar och kom hem igår. Då fanns det helt plötsligt cigg hemma, vilket har stört mig lite. Det är enklare att det inte finns något hemma liksom.
Hon har - enligt mig - ett osunt drickande och min förhoppning är att jag genom mina handlingar ska inspirera henne till att dricka mindre ofta.
I hennes fall så rör det sig inte om några större mängder, hon kan t.ex. ta två glas vin och sen är det bra. Problemet i mina ögon är att hon inte vill låta bli dessa två glas heller, så det blir gärna varje dag och det är inte nyttigt, det vet hon.
Om jag säger till henne att "jag kör barnen i morgon bitti" så blir de två glasen gärna mer än en hel flaska, kanske mer, beroende på vilket humör hon är på osv.

Men men. Just nu är jag oerhört positiv faktiskt! Jag har berättat om min nära-döden-upplevelse jag hade för nio dagar sedan för min bästa kompis och han är verkligen en bra vän som inte har något emot att diskutera sånt här med. Jag har förtroende för honom och han för mig.
Man kan tycka att jag borde kunna diskutera detta med min fru och det kan jag nog också, men jag får känslan av att hon inte riktigt vill kännas vid mina problem - trots att de har satt henne i klistret så otroligt många gånger. Jag vet att det är för att hon inte vill sluta med sitt drickande, jag är ingen idiot liksom... enda fördelen med att vara alkis är att det inte går att ljuga för en annan alkis. Man VET!

Nu kör vi vidare! Ha det så bra! :)

Hoppas att du mår bättre idag Verdon.
En sak som du kanske vet är att alkohol tar bort effekten av ångestdämpande... Jag har ätit sertralin i ett år och druckit i princip varje dag vilket gjorde att ångesten inte dämpades nåt nämnvärt.
Imorgon har jag varit nykter i en månad. Slutade tvärt med hjälp av antabus, innan dess hade jag druckit i princip dagligen i nästan 3 år. Har inte fått några symptom (självklart psykiskt sug men inget fysiskt)

All ångest är i princip borta och det är först nu jag känner att sertralinet gör nytta - naturligtvis hade ångesten en hel del med alkoholen att göra också.

Ta hjälp, se till att få prata med en vettig läkare som KAN NÅT OM ALKOHOLBEROENDE!

Jag har legat inne på en medecinavd. för avgiftning. Det var bra fick stesolid första
fyra dagarna, sen fick jag dropp med saltlösning för jag hade natriumbrist som man kan
få av för mycket och ihärdigt drickande. Sedan den dagen har jag inte rört alkohol och
det var den 10 september. Det var en riktig läxa. Dra dig inte för att söka hjälp.
Jag hade darrningar i hela kroppen kunde inte tända en cigg. Mannen skjutsade upp mig.
Jag är glad att jag lever det var nära med kramper och allt.
Jag hoppas du söker hjälp
Är med dig i tanken och det kommer att gå bra
Jag la även korten på bordet till läkaren, dom är vana vid det värsta.
Kram
Konstnären

Kul att höra av dig. 100 dagar leker man inte med Grattis. Själv har jag lagrat
5 månader plus en vecka, allt är omtumlande nytt och känslor om poppar upp.
Ja det är nog svårt det där med alkohol och tonårsdöttrar, och precis i den åldern
lyssnar man ju inte på föräldrarna, och inte vill man komma med förmaningar heller.
Klurigt. Idag ska jag till tandläkaren inget vidare och plånboken blir tom, men innan
blev den tom av alla pengar jag lagt på systemet. Räknar med ett filmstjärneleende
till sommaren så det blir lite jobb.
Jag känner mig oxså nöjd med det mesta. Saknar inte vinet. Spelar upp min inre film ibland.
Och då är det inte svårt. Ibland undrar jag var papegojan på axeln har tagit vägen, kanske
sitter på någons annans axel. Vad vet jag saknar den inte.
Stanna kvar efter mig
Ha en underbar dag
Konstnären

Låt inte sorgen och självömkan ta överhanden det är livsfarligt. Du måste verkligen
vilja själv för ingen annan gör det jobbet. Jag vet, själv tog jag nog 10-tal återfall
men till slut gick det inte längre både kropp och själ sa ifrån, nu är det nog.
Tyvärr gick det så långt att jag hamnade på sjukhus. MEN det var just det som fick mig
att vakna. Det är ett hårt arbete och speciellt i början det gäller att stå emot annars
är man tillbaka på ruta ett. Det där med socialt umgänge undvek jag i början utsatte inte
mig själv att gå på ställen där det fanns alkohol. Jag mådde bra av det. Nu efter 5 månader
har jag inga problem att se andra dricka. För jag vet att jag är allergisk mot alkohol.
Alkoholen är en listig jävul som gör precis allt för att få komma tillbaka.
Men jag nekar att släppa in honom en gång till.
Bara fortsätt och skriva av dig det hjälper, har hjälpt mig till tusen.
Ångesten är hemsk men inte livsfarlig, men man tror just då att man ska dö.
Sök hjälp om du inte klarar det.
Vill dig allt gott
Konstnären

Så... Här är jag igen, full och ångestfull. Det var inte mycket som krävdes, min hjärna är inte mycket för styrka och egen övertygelse. Imorgon väntar ännu en dag bakfull, ännu en dag med ångest och ännu en dag med ursäkter för att skippa middagen för att jag inte klarar av att äta bland folk offentligt.

ett par rader vore fint. ingen press men
lite, som du skrev någonstans :-)
Hoppas allt är ok!
//PP

och hoppas allt är väl med dig. Kram / mt

ForumetsFinasteFia, saknar ett livstecken från dej. Kram / mt

Ingen? Är desperat. Sitter i total panik just nu, vet inte vad jag ska göra.

tack igen.. men känner mig för tillfället förlorad.. det gick 15 dagar men trillade dit igen..känns fortfarande lika jobbigt att be om hjälp. var på vårdcentralen efter en mycket obehaglig ångest attack, som jag själv vet utlöstes av alkoholen,, Fick en tid inbokad hos kurator, men avbokade då jag tyckte jag inte hade tid. Kanske tänker jag fortfarande att jag klarar av det här själv, men vet nog iners inne att det inte är fallet.
Det är som du säger Asteroiden, självömkan och ältande är på hög nivå när jag öppnar flaskan,,
välkomnar dina råd..jag klarar inte det här själv. blir så otroligt ledsen att tänka på hur jag förstör mitt liv..kan inte leva det fullt ut. måste tacka nej till sociala sammanhang..men till vilken nytta när jag ändå dricker i min ensamhet. Efter att ha tillkänna givit till mig själv, känns det värre. Jag vågar inte, tänka om jag gör bort mig. bättre att sitta hemma i ensamhet.. patetiskt, men sant.
Hur går jag vidare nu, min karaktär verkar inte vara någon vidare, är bara besviken, att jag bedrar mig själv och är otrogen mot mina vänner med a!

all kärlek!
filosofen

Hej igen. Efter att ha upplevt den värsta bakfyllan i mitt liv så bestämde jag mig för att det fick vara nog. Ingen mer alkohol. Jag lade mig, fick vväldigt få timmars sömn pga exploading head syndrome (haft det sedan tonåren) och darrningar i nacke och ben. Idag vaknade jag dock upp och mådde bättre och var piggare än någonsin förr. Första dagen nykter sedan oktober. Dessutom var det solsken ute, det kunde inte bli bättre. Jag var överlycklig. Men nu, för bara en halvtimme sedan, fick jag en sådan enorm tremor i händerna. Jag kunde inte hålla i musen, kunde inte skriva på tangentbordet och middag med föräldrarna väntar, så jag har än en gång klämt i mig vin för att stilla tremorn och dölja sjukdomen för dem. När jag åker till min hemstad igen tänker jag lägga in mig på avgiftning är det tänkt. Är det någon som har erfarenhet av det? Fungerar det? Jag har bett min läkare om nya bensodiazepiner och antabus, men jag är tveksam på att han kommer skriva ut nya lugnande. Om inte så får jag skriva in mig, i mina föräldrars ovetskap för de får absolut inte veta någonting. Tack för att ni skriver till mig och hjälper mig!

Förstår vad du menar "turen73" att man blir närvarande och stark utan alkohol. Känslan en söndag förmiddag med en god kopp kaffe när lördagen var vit är också helt OK. Min största rädsla är att mina tankar om alkohol ska vända och jag börjar tro att det kommer gå bra att dricka igen. Just nu vill jag inte dricka, har inte druckit något sen luciahelgen, då det gick rätt bra åt skogen för mig... Har varit vit i perioder innan och om jag ska hålla detta vet jag att något måste göras annorlunda. Fick via jobbet erbjudande om att gå till en alkoholterapeut, har varit där en gång än så länge. Kände ganska snabbt ett starkt förtroende för henne. Då vi på första "dejten" gick igenom att jag skulle lära mig att få de "positiva" saker jag listat upp för alkohol från annat håll. Löser jag den knuten så finns det bara negativa saker kvar med att dricka. Vet att jag kommer få kämpa med detta ett bra tag, men för mig finns det inget alternativ. Skulle ljuga om jag skulle säga att det inte hade varit så jävla ball med en helkväll på stan med polarna, men det som kommer efter pallar jag inte hantera...
Ett nyktert 2014 låter som ett bra (högt) mål!

Var hos terapeuten idag och denne tyckte att jag ska hitta något där jag får utlopp för mitt inre känsloliv. Få in litet roligt i livet, inte bara måsten. Jag har länge funderat på teater som uttryckssätt. Hade det som tillval i skolan, men jag var alldeles för blyg för att ge mig hän. Kanske, kanske skulle jag kunna våga nu. Hur gör man för att sluta att vara rädd eller snarare våga kasta sig ut?
Tänkte gå och träna idag efter att ha varit sjuk i influensa, men hörde att huset är tomt i kväll, då barna och mannen är iväg. Det känns lockande att åka hem direkt efter jobbet och vara helt ensam. Kanske lyssna på litet musik, tända ljus och njuta av tystnaden. Åh, det vill jag göra, men känner mig så skyldig över att i så fall välja bort något som är så bra för mig, så nödvändigt, men samtidigt känner jag mig glad. Jag ska vara ensam hemma, helt solo, så härligt :) Jag har egentligen redan bestämt mig. Hur kan jag se fram emot att slappa i soffan med plattan i hand och spela det här evinnerliga frukt- och grönsakspelet som aldrig tar slut. Varje gång jag blundar ser jag morötter, jordgubbar, äpplen och små glada rödlökar med tårar i ögonen. De har klistrat sig fast i näthinnan vare sig jag vill eller inte.
Funderar på att byta namn på min tråd, om det nu går, till något mer positivt. Samtidigt vill jag komma ihåg hur det var i början. (Och ja, jag är i början ännu, men en liiiiten bit på väg). Fast jag är duktig på att piska mig själv. Läser just nu Moa Herngrens bok om en missbrukande mamma. Det är så tungt. Hjärtat blir alltmer blytungt för varje rad jag tar in. Min äldsta dotter är i ungefär samma ålder som dottern i boken och det gör ju inte saken bättre. Snäll, sa teraputen, det ska jag vara vid mig själv. Jag måste läsa klart boken nu när jag börjat. Vem vet vad den har att erbjuda i slutändan? Jag har ett antal böcker, filmer och låtar som betytt så mycket för mig. Konstigt nog är det sånt som kanske inte direkt anses som material till Nobelpriset, Oscars eller Polarpriset. Tänkte outa min lista vid senare tillfälle, för att inte vara så politisk korrekt i fortsättningen, utan vara den jag är och stå för det. Fast det kanske inte räknas när man gör det anonymt ;) Nej, jag har nog redan varit ärlig till viss del offentligt också.

Ha en skön måndag och ta hand om er! Det ska jag försöka göra :)

Ja, det känns tryggt och skönt att du håller lite koll m :-) Gällande alkoholen går det ganska bra. Imorgon 100 dagar och det låter ju lite maffigt!
Har ganska mycket runt öronen just nu. Både att göra saker och en massa känslor att bearbeta och det leder kanske till att jag inte har så mycket över för att fundera kring alkoholen. Det jag gör är väl att jag varje dag känner mig ganska nöjd med att inte vara packad/bakis eftersom det hade varit helt ohanterligt just nu. Allt annat i livet ska fixas, så det är bara att beta av. Är man klar i knoppen har man i alla fall en hyfsad chans att klara det.

Pratade alkohol med mina döttrar (dom större) och det kändes bra. Dom är ju i en ålder där det börjar bli aktuellt. Är lite av en balansgång. Jag vill inte ta glädjen ifrån dom, samtidigt som det känns som att man vill berätta om baksidorna. Men va tusan, vem lyssnar på en farsa, när man är i övre tonåren? Då är man ju odödlig! Medvetenheten om den egna dödligheten kommer ju lite senare i livet :-)

Nu skiner äntligen solen, så det får bli en sen lunchpromenad

//PP

Tack Berra!

Önskar att man hade en polare som du "In real Life"

Allting hade varit Fan så mkrt enklare då...

Det du skriver.......kan man i princip lägga karbon?! papper över.........

anyway..

Just nu är mitt liv.......

Upside down

Dina ord betyder mer än någonsin.....

Ska försöka bli som du...

Kämpar!

/Mic

Ikväll innan middagen lyssnade vi på musik. Barnen lyssnade på Sean Banan, Måns Zelmerlöv, Psy etc och dansade och sjöng för fulla muggar. Har varit den sura mamman igen, men det försvann med musiken och barnens glädje. Själv lyssnar jag hellre på indie eller vad man ska kalla det, med litet mindre kända artister och band. Förmodligen rätt PK. Den musiken fyller mig med känslor av annan sort. Barnens musik ger ju så mycket glädje och rörelse. Ibland tänker jag att man borde tagga ned litet och bara njuta av stunden och av det enkla, självklara. Nu kanske jag inte direkt gillar denne Sean som jag kan tycka är för mycket, men likväl så blir det glädje i huset när musiken dånar och benen spritter av dans. Summa summarum, bjuda in människor och vara delaktig, låta kärleken genomsyra livet och hitta glädjen i det enkla är det jag ska jobba på.

Till 4 månader respektive 5 månader! Så härligt :) Allt gott till er båda!

Det svåraste för mig i min nykterhet har varit att ta saker för givet, att känna en självsäkerhet i min avhållsamhet ifrån alkoholen.
Det är typ slut nu, jag är frisk, jag har inget sug längre, jag borde kunna hantera drickandet i fortsättningen...

Man lägger ner garden och tänker, jag har inget problem längre...
Eller när man känner en glädje utan alkohol, så tänker man (konstigt nog) att det här kan jag göra ännu roligare..MED alkoholen.
Kan de...kan jag...(Kan-jang, Canon)
Men..det var ju så länge sedan jag hade problem, flera månader sedan, klart att jag borde kunna testa..?
Men vänta, det var ju på sommaren jag hade problem med drickat, vid grillen och på semestern, det är ju vinter nu...!
Allting är förändrat nu, jag har tagit mitt "straff", det borde vara över..
Ingenting är roligt utan alkoholen, inte ens livet, har inget kvar att leva för..
Alla andra kan ju hantera sitt drickande...
Men det är ju (någon osannlikt STOR...) fest, bröllop, femtioårsfest, student, dop, jubilar, osv, once-in-a-life-time-grej..osv
Det är synd om mig, jag har tråkigt, blivit arbetslös, pensionär, någon har dött, bilen har gått sönder, tipset gick inte in..osv..
Ingenting händer, alkoholen gjorde att det alltid hände något...
Förändring?, det kan jag göra imorgon...

När man tänker så, så är det samma tankar som en bantare/rökare har för sorts undanflykter, alltid en stycken mer motivering som gottgör sitt handlande, kommer det upp en motivering till som talar emot, så finner man snart en annan extra som talar för.
Och när det inte räcker till så låter man känslorna tala, allting blir bättre, om jag bara....
I morgon är en annan dag, inte idag, men dagens handlande påverkar morgondagen och kanske fler dagar till med ångesten.

Räkna in nackdelarna, uppväger den lilla stunden av kemisk lycka allt det andra, alla andra dagarna, nätterna med kval..?

En annan sak som händer när man har tagit första glaset är....det spelar ingen roll längre, har jag tagit det första glaset kan jag ta det andra,
har jag tagit det andra är jag redan förlorad, det spelar ingen roll längre, lika bra att köra hela linan ut..
Och man dricker för att så snabbt som möjligt dölja sina tvivel, man rejsar in i dimman, för att försöka kvälja sin dåliga självkänsla.
Man liksom springer genom elden för att inte bränna sig, men det hänger likt förbannat en flamma kvar i kläderna som kan flamma upp snart igen.

Det blir en tvångstanke som inte försvinner förrän den har blivit fulländad...

Jag minns en episod i min barndom när min mor hade skickat mig på ett ärende för att handla på affären, jag fick en tia (vilket var mycket pengar då) och hade nästan sex kronor kvar efter det att jag hade betalat varorna...
På vägen hem slets jag mina våndor över att köpa en liten dinkytoysbil på Gulfmacken som låg på vägen hem, jag visste att de kostade 4,75 och jag hade pengar kvar att kunna handla den för, men att min mamma skulle bli jättearg om jag hade köpt en leksaksbil för växeln som var kvar.
Jag kunde inte låta bli, utan köpte en liten gul plogbil som jag snabbt slet ur kartongen och stoppade i fickan, på vägen hem fick jag en hemsk ångest, hur skulle jag förklara detta för henne?
Hade ingen bra förklaring utan kom hem innanför dörren, sprang fort som attan upp till mitt rum och gömde bilen under sängtäcket, gick långsamt och skamsen ner till köket och försökte förklara att jag hade tappat pappersfemman (som det var på den tiden), men mamma upptäckte ju att det var en 25-öring för mycket kvar i växeln mot det som stod på kvittot ifrån affären (glömde ju att ta bort 25-öringen ifrån bilköpet).
Hon trodde inte på mig, och jag blev ännu mer arg när min osanning höll på att avslöjas, jag ställde ju naturligtvis till med en scen och blev en omöjlig unge för att flytta bort fokuset ifrån min "stöld" från min mamma, gapa och skrek, gnällde och tjöt.
Det här beteendet var ju naturligtvis inte det vanliga för mig som normalt sett var en ganska så beskedlig unge.
Hon lät mig hållas men misstanken kvarstod ju förstås...
Jag lekte med plogbilen i smyg, gömde den under mattan när någon kom in i rummet utan att knacka, kvar satt jag på en tom matta och såg jätteskyldig ut, vad gör du?, leker..!, ja men med VAD?, ...öhh..
Mådde dåligt varje gång jag såg den för jag visste vad den betydde för mitt förtroende för min mamma.
Gick ut med den i smyg, trampade på den i sanden, rispade den med en sten i färgen för att den skulle se sliten ut innan den hamnade i kassen för de andra bilarna, min äldre bror fick syn på den långt senare och frågade när jag hade fått denna lilla gula plogbil, öhhh...öhhh..
Jag tvingades ännu en gång knyckla ihop en lögn om att jag hade fått den i födelsedagspresent av min faster, men brorsan som hade järnkoll på vilka bilar lillebrorsan hade i sin samling visste ju direkt att detta inte var sant, och ju mer jag protesterade emot anklagelserna desto mer var det helt synligt att jag enbart var en enda stor...lögnare...

Allt som förblev förknippat med denna lilla gula plogbil var enbart av ondo för mig, då, sen och långt därefter...
Jag berättade aldrig sanningen någonsin för någon, och när kvalen blev för stora en dag så gick jag ut och gömde den i soptunnan under en massa andra påsar.
"Tinget" var borta, men skuldkänslorna förföljde mig genom hela uppväxten, jag var 7 år och det minnet gav min självkänsla en hård törn.
Jag visste därefter att det enda rätta var att säga sanningen nu och för all framtid, och ingen tror på mig när jag ljuger för det syns så väl.
En egenskap jag har förhatat under hela mitt liv att jag inte har något "pokerfejs", kan inte ljuga förtroligt.
Idag anser jag det nog vara en av mina bättre egenskaper, eftersom det syns så väl när jag ljuger, så ljuger jag heller inte...

Att leva med sanningen är så otroligt mycket enklare, och skapar så otroligt mycket mindre med problem...

Att det skulle ta nästan 30 år innan jag upptäckte att alkoholen var den största lögnaren i det vuxna livet, det förstår jag fortfarande inte hur det kunde undgå mig, men alkoholen förvrider osanningen till sanning, och så länger man lever kvar med den, så förstår man den inte..

Idag lever jag närmare sanningen än vad jag har gjort på väldigt lång tid, den är skrämmande, men verklig.
Och jag kan välja om jag ska fortsätta leva i den, eller i ett fantasifullt parallell-universium.
Sagornas tid är förbi, tomtens icke-existens blev en smärtsam upplevelse, tonårskärlekar och politikerföraktet likaså...
Den enda man kan lita på är min egna existens, och hur jag upplever den, men inte ens den är sann om alkoholen får råda i den.

Berra

Ångesten är värst.....

Har åerigen (har glömt för vilken gång i ordningen..) förstört precis ALLT!

Fattar inte hur det går till/vad son händer med mig....

Men när det är som Bäst...så är det som en manisk känsla kommer som jag inte kan hantera....jag förstör allt!!

Allt som byggts upp, raseras på en kort sekund...allt jag kämpar för allt jag kämpar EMOT

Allt bara sveper över mig..kan inte hitta vägen ut....

Skulle göra precis vad som helst för att slippa detta....och Ja

Jag är rädd.....rädd för ångesten som jag vet kommer.....i natt.

Du har fått mig att kämpa vidare Berra,,,,men snart vet jag inte....

Borde skriva så mycket mer...borde göra så mycket mer..men just nu??

Orkar inte mer...

/Mic

Hur är livet nu?

Saknar dig här.....jag har oftast inte behövt skriva..för du har varit som en megafon för mig med. Känt igen mig i det mesta du skrivit här.......

/Born to run