Senaste kommentarerna i forumet

Bra jobbat med dina 18 dagar! Tror också på träningen, jag har haft jättestor nytta av den, på olika sätt. Ett bra sätt att pysa ut frustration och få tankarna på annat håll.
Skönt att du får bra stöttning av din sambo, och hoppas du fick bra första intryck av terapeuten,
Lycka till!
/m

Har nu varit nykter i sju månader. Det börjar kännas naturligt, och inte som ett arbete. Tankarna finns, då och då, men inte längre så ofta i de situationer där de fanns från början, eller i de där logiska lägena där man tror att de ska komma, som helgkvällar, evenemang där andra dricker osv. Mer när jag har dagar där tempot är i 140 och det inte finns någon tid för reflektion eller återhämtning. Eller de dagar allt blir fel. När jag skulle vilja dra mig undan och ludda in hjärnan i något mjukt, stötdämpande... typ rött vin. Jag har lärt mig att pysa ut den där stressen med träning eller hundpromenader och det funkar ofta bra.

Det låter kanske enkelt, och de flesta dagar och veckor är det just det. De tillfällen när det inte är så kommer och går. Jag har nog ändå lärt mig att låta dem passera förbi, även om det känns som skit den dagen. Alla fördelar med att vakna och somna nykter gör livet lite mindre komplicerat. Inget planerande för när och hur, inget jämförande med hur jag kontra andra dricker, om jag cyklar eller kör bil till jobbet beror på vädret och inte tyngden på vinboxen sen kvällen före. Det står inte Systembolaget på vart och varannat kortköp. Jag behöver inte mörka att jag inte kommer ihåg hur förra veckans avsnitt på den där tv-serien slutade.... och så mycket, mycket mer.

Det allra bästa med det här är nog ändå att självkänslan och tron på mig själv har blivit så mkt bättre. Slippa den där skamkänslan och skuldoket är så befriande. Och om jag kunde göra detta, vad finns det mer för saker jag kan? Känner mig lite som Pippi och trumpeten - typ, klart jag kan spela trumpet, jag har bara inte provat än... Det är många fällor kvar, och jag ska inte slappna av helt... har dock inga som helst planer på att provdricka någonting. Även om det känns bra nu har det varit en mkt tuff resa, och jag vet inte om jag skulle orka med att börja om från början igen om jag skulle falla tillbaka till de vanor jag hade i september förra året.
Nej, livet är betydligt enklare att leva nu än vad det var då...
Ha det bra alla ni som kämpar på olika sätt - häng i, det blir bättre :-)
/m

Det känner jag igen, jag hade ont överallt i kroppen, leder, muskler och framför allt i magen. Det går över när du har hållit upp i ett par veckor. Att det känns nattsvart i bland hör oxå till, men ju längre du håller dej nykter desto bättre kommer det att kännas. Kämpa på, du kommer klara det.

Ha det! R

..för att ni stöttar mina inlägg, trots att jag svamlar iväg emellanåt.
Blir lite emotionell och svävar iväg ibland, låter känslorna styra präntet utan inverkan av sållningen från vad som borde skrivas eller inte.

Självaste tanken är väl att jag skriver direkt från det undermedvetna, det som känns mest äkta liksom.

Brutal nakenhet, ja så är det nog, inget som skyler den fasaden vi försöker sätta upp inför oss.
I mångt och mycket så håller vi en sorts fasad utåt, klär oss i starka kläder för att dölja en svag självkänsla.
Den som vågar sticka ut med sina egna klädval kanske just visar på en stark självkänsla, jag vågar stå emot och försvara min attityd.
En goth klär sig i svart, skinnskallen med bombarjacka och kängor, punkaren med flerfärgad tuppkam osv..de visar på en sorts tillhörighet.
De visar sin tillhörighet och sympatier mycket öppet, vi andra kanske vågar sätta på det rosa bandet eller en majblomma för att visa empati.

Men det finns ingen klädkod eller märke för den stora delen av människor som har ett alkoholberoende, vi vill inte visa det.
Inget halsband likt de med epilepsi eller de med hjärtfel, vi är så....anonyma.
Men vi finns i alla samhällsdelar i alla sociala skikt och lönegrupper, vi syns bara när vi blir helt utslagna.
De som kan och har råd kan fortsätta dölja sitt beroende mycket längre än så, de köper sina medberoende, påverkar eller hotar dem.
De har kanske inte nått sin botten ännu, men ligger på kanten och är så nära att trilla över, så nära men inte tillräckligt nära.
Det kan gå många år och de medberoende väntar tålmodigt på en så önskad förändring, ska det ske nu?, hen lovade ju bara vi nådde den här gränsen.
Oroligt vickar de på kanten, till slut känner de medberoende en sådan stark motivation att de till slut vill hjälpa dem över kanten.
Jag flyttar ifrån honom/henne så händer det något i alla fall, antingen blir det en uppryckning eller ett förfall, ansvaret ligger bara kvar hos den beroende.
Svårt att släppa taget om den man älskar så mycket, men man måste för sin egna existens, för en fortsatt möjlig överlevnad.
Att oroas på avstånd kan skära djupare sår än att vara nära den som missbrukar, men man orkar inte med det längre, ger upp för att orka leva vidare.

Att smaka på livet kan utgöra saker som man inte brukar göra, testa sig fram på nya saker, att våga göra något annat.
Vi lever i tryggheten om att så länge det är som det brukar, så är det bra, men kan bli långtråkigt.
Även att kröka vartenda dag kan bli långtråkigt också, det blev inte så där kul som det blev de första gångerna, det har blivit ett slentriandrickande.
Men man dricker för att att det redan har blivit en invand rutin, det är som det brukar vara, men händer det något då?
Oftast inte, och händer det något så är det eller var det i mitt fall bara tråkigheter, det fanns ingen bra anledning kvar, bara att det var en helg och man inte behövde jobba dagen efter var en tillräcklig anledning, en tillräcklig anledning att inte vilja skapa en förändring, en passivitet i det aktiva drickandet.

Varför brukar jag tänka, varför var jag så ovillig att våga bryta rutinerna, jag måste ha varit feg eller helt enkelt lat, orkar inte...
Orkar inte, varför då?
Vad skapade min orkeslöshet, min passivitet av drickandet?

Man upptäcker hur drickandet väver ihop problemen till ett väldigt komplext problem, en väg med två återvändsplaner, eller en cirkulationsplats utan avfarter.
Man känner sig inlåst för man vill inte ändra på sina rutiner som man känner trygg med.
Varför då?

Klistret till problemen var som ett utspottat tuggummi i en dammsugarpåse, den samlades tovor av sopor runt omkring det.
Jag koncentrerade mig till att plocka bort tovorna av smutsen men såg inte att tuggummit var det som drog till sig smutsen.

Att inte våga ifrågasätta varför jag gör eller reagerar på ett visst sätt när jag utsätter mig för vissa situationer var mitt stora problem.
När jag är stressad, pressad, uttråkad, glad, trött, ensam osv, allt detta och många saker fler var associerat med att dricka alkoholen.

Varför gör jag på detta viset?

Ja varför gör jag på detta viset, hade jag fått fel på inlärningsprocessen i vuxen ålder, associerat rätt saker till fel sorts lösning, lösningsmedlet alkoholen.
Alkoholen löser ingenting, den skapar nya problem, men samtidigt så förlåter hjärnan de nya problemen för att de skapar en sorts falsk harmoni i hjärnan.
Lurad, så fucking lurad, ett lockmedel att få mig att fastna i beroendefällan.

Det bästa sättet för mig var att sluta mata den ulven som växte inom mig, och bara blev starkare med tiden.

Det bästa vore om man ifrågasatte varje gång, varför gör jag på detta viset, hur rättfärdigar jag mitt beteende just nu, tar jag ansvar för mitt liv?
Kan jag inte svara på det så krävs det en förändring, jag ansvarar i varje stund för allt det jag gör, allt det jag säger, det finns ingen ursäkt längre som heter...
...men jag var ju full ju.

Har jag inte kontrollen på vad jag gör på fyllan, inte kan ta ansvar för de handlingar jag gör då, borde jag inte heller dricka alkoholen.
Jag kan inte göra mig ansvarslös bara för att jag dricker alkoholen, det finns ingen sådan amnesti, jag har förstått det nu.

Berra

Tack för visat stöd och hoppas det gått bra för dig med nu med allt vad det innebär. Skönt att höra att du har en stöttande sambo, det betyder ju allt. Har själv också det, så har aldrig behövt hymla om varken min konsumtion eller hur jag mått i det hela, och då hon själv sällan dricker överhuvudtaget så har ju hon fått se på allt för många gånger hur jag dragit iväg på mina utsvävningar.
Men trots detta har vi hållit ihop över nio år och hon har funnits där vått och torrt, så som jag funnits där för henne med. Vi har alltid haft en väldigt ärlig och öppen relation och kunnat prata om precis allt, det är därför hon blev så extra glad när jag på eget bevåg tagit tag i detta först och främst för min egen skull, men givetvis lika mycket för hennes. Så hon följer med mig till beroendeterapeuten idag som moraliskt stöd.
Så hade inte kunnat tänka mig en bättre kvinna att dela mitt liv med, så all heder och kärlek åt henne. Kan mycket väl vara så också att utan henne så hade jag nog aldrig tagit mig till det här beslutet jag nu äntligen tagit.

Förstår att det känns jobbigt med både solsken och ledig dag osv, men hoppas du finner ro och tillfredställelse i andra saker som gör att du inte behöver dricka. Bästa tipset jag kan ge är träning! Långpromenader, jogging, gym osv. Det har hjälp mig oerhört mycket då jag drog igång tränande för ca 2,5 månad sen och har nu varit utan en droppe i 18 dagar, så nu är det där fokus ligger, väldigt bra ersättning som funkar ialf för mig.
Hur har det gått för dig med allting?

Hang in there, det löser sig med lite jävlar anamma.

Det känns bra att kunna gå in här och läsa era uppmuntran ord, betyder väldigt mycket för mig så tackar för det!
Är nu inne på min 18 dag utan en droppe alkohol och nu har jag bokat möte med en beroendeterapeut, så 16.30 idag skall jag iväg på på mitt första möte. Känns väldigt spännande och ser verkligen fram emot detta, kommer nog gå vägen det här ialf trotts allt. Hittills har jag bara känt att det gått hur bra som helst med att hålla mig nykter, men problemet är väll just att man sakta men säkert kommer börja glömma bort allt elände det bär med sig, så det kommer nog vara väldigt skönt att ha någon att vänta sig till när det tryter riktigt ordentligt.

..däremot två vita veckor. Det kan gå flera dagar utan att jag ens vill dricka vin och helt naturligt. Dricker citronvatten istället. Det är bra.
jag gillar vin speciellt till mat. Vad jag inte tycker om är det hejdlösa drickande som gör att jag får blackouts.

Varför kan inte jag hantera vin på ett sunt sätt? Vad ska isåfall ersätta det, för att få optimala dagar på mina villkor?

Den senaste månaden har jag vaknat utan att känna meningslösheten. Jag är enormt trött, yr vissa timmar på dagen, sover fortfarande stående, när som helst, så blir jag attackerad av sömn ett par minuter. Det är som om min energi inte räcker för att hålla mig vaken.

Jag tänker på det Berra skrev om vad saker är värt. Var det värt att kämpa så det här året, för en kreativ drivkraft som att fotografera? Det är ju kameran som gjort att jag går smidigt. Den har så att säga, *fått mig att ta omöjliga, svåra steg framåt* Inte själva kameran utan viljan att visualisera min värld genom en bild.

Om jag nu kan hålla mig rätt köl framöver. Se att det finns någon form av framförhållning för en omedelbar framtid, som imorgon eller övermorgon. Jag kan inte se framtid om månad, eller nästa år. Utan det blir nära..i tid.

/wolf

Tack alla! Jag borde svarat men var snabbt tillbaka på ruta ett igen och kände mig misslyckad. Nu gör jag ett nytt försök. Idag är dag 4 utan alkohol och idag är svårast hittills att tänka kvällen utan ett glas vin. Att läsa på forumet hjälper. Dagarna är inga problem förutom att jag fightas med tankarna. Det är den tidiga kvällen som är svår. Snart ska jag till en plats nära bolaget och det kommer bli kämpigt att inte gå in.

Hej förstår dig så väl... är själv separerad med min minstas pappa (far till barnet i min mage) När jag flyttade mådde jag skit och han fanns inte här. De stora barnens pappa fanns o stöttade, åkte från jobb och allt... sedan började jag må bättre kände att jag blommade upp gick framåt. Trivdes med livet. Då hade han så svårt att ta det. Att jag fick uppmärksamhet av andra osv. Fick ett bakslag o i det dök han upp då liksom bröt han ihop men köpte hem åt mig i veckor!! Var helt nere i skiten.. kanske trodde han att han hjälpte mig pånågot sätt att slippa abstinens.. han visste att jag var "beroende" avhonom.. blev liksom inte stark mer utan mer ledsen o tillgänglig.. nu har jag börjat må bättre vi bor i sär väntar barn men när jag bryter ihop o är ledsen kan jag ifrågasätta honom hur någon som ska vara "frisk" stark o liksom klarar vardagen (tyvärr trots detta flera bakslag=() kan stå o se på o köpa hem... Jag tror inte han klarar mig som nykter och "ensam" då jag är en enormt stark person med en enorm vilja... Kan det vara så att han vill "veta vart" han har dig.. ?? Kramar o ta hand om dig

...."Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen."....

Intressant! Just detta är gå ned i min egen avgrund för att till slut acceptera det liv som jag har, är värt att leva, oavsett hur det blev med kikarsiktet ut mot världen.

Vilja och disciplin. Vilja och kontroll. Tillräckligt med självdisciplin. Bra rutiner, oavsett om det regnar. Det har jag när det gäller min sjukdom. Där är jag seg som en sengångare som klättrar uppför trädet och får grönalger i pälsen.

Efter 1 år är bursan läkt (slemsäcksinflammationen) och jag valde självläkning för att undvika en operation som gör att slemsäcken avlägsnas. Och om den tas bort, skulle risk finnas att armen inte fungerar i framtiden och det innebär en katastrof för fotograferingen. Jag har försökt att fota med vänster arm men eftersom jag är högerhänt blir inte impulserna lika snabb som med höger sida. Självklart finns stativ men alltid kånka med sig ett sådant, har för mig en avskräckande spontanitet. Så jag avstod en operativt snitt.

Det gör mig inte gladare mer tacksam att få veta att jag är den första som har lyckats läka en bursa på en armbågspets. Ofta väljer man kniven.

Vad jag inte förstod då, var hur djupt ner i min själ den här resan skulle föra mig. Den svårast i hela mitt liv men även att den här resan, gjorde att jag började dricka i övermått.

Det känns gott att skriva av mig, publikt. Bolla med tankar och ideer med vilt främmande människor. Idag drygt en månad senare kan jag dricka - ett glas - vin till maten och det är nog. Att klämma en hel flaska är avlägset ännu, för då vet jag inte vad som händer.

When I understand my enemy well enough
to defeat him, then in that moment
I also love him
A. E. Wiggin

ja, det är sant äntligen börjar jag till fullo förstå min fiende väl nog för att också älska/förstå/acceptera den brist jag föddes med.

...."..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?"....

Hur mycket är en ekologisk tomat värd? Hur mycket är en loppbiten katt värd? Vad livet värt? Jo det är värt så mycket, som vi själva sätter gränsen för att kunna se vår nakenhet och i där vara befriad, spontan, nyfiken och starka, med allt vad det innebär för kl. 7.00 - 23.00 på kvällen, dag efter dag, månad efter månad...oavsett vad någon annan tycker eller definierar. För alla definierar sin värld utifrån sin egen livssituation. Den övertygelsen äger vi ensamt. Vi kan göra ömsesidiga överenskommelser med andra men till syvende och sist står vi där ensam och det är svårsmält.

/wolf

Tack för era ord. De ger mig styrka och känslan av att inte vara ensam..

Hej och tack hörni..
Ja skammen är hemsk när man kan göra sådant man aldrig skulle tänkt tanken om innan.. så ledsen o hatar mig själv.. de första månaderna är ju extra känsliga vad gäller hjärnan osv. Pratat med min alkoholterapeut om senaste gången men skäms något förfärligt att ta upp som det är med allt..Även mina kompisar vet jag inte klarar att dricka så klart men de vet lååångt ifrån allt.. i deras perfekta liv skulle de vara så dömmande.. man gör inte så o all okunskap är enorm.. folk med fördomar etc HAr så mkt att ta själv med alla barn just nu o den andra hälften jobbar borta.. man ska finnas och hålla upp allt åt honom o hans företag då man ej håller ihop själv.. detta måste vara sista gången. Har fungerat ¨å bra i perioder och man mår ju såå mycket bättre utan den jäkla alkoholen. Var hos läkaren och fick tabletter mot ångest jag får ta.. nu måste det bara gå - ska gå. Kram på er andra o kämpa på mot detta äckliga gift som förstör så

Läste på morgonen Berras inlägg. Slutet fick mig att utbrista i ett hysteriskt skratt. Det bådar gott inför dagen. Ska försöka ta vara på den känslan framöver. Känns som om det var mycket länge sedan jag skrattat i alla fall. Dagens uppgift blir att försöka hitta tillbaka till lite mer av den varan.

Ta hand om er!

//PP

Både en och två gånger, ditt inlägg Berra! Skulle finnas så många mer än vi som har förmånen att läsa här inne, som skulle dra nytta av att läsa det. Jag kom på mig själv att det även är mycket mycket länge sedan jag skrattat på riktigt. Dialogen med beroendet och "slask i melonen" fick mig verkligen att skratta. Kanske för att det samtidigt är så jobbig igenkänning och så hysteriskt kul formulerat.

Tack!

//PP

Tänkte på min man angående de ord du skrev, att utan hjälp eller med rätt verktyg går det inte.
Han vill göra på sitt sätt säger han, alltså själv tror jag. Dricker i perioder med ofta 10 till 14
dagar varje dag, uppehåll i bästa fall en månad. Han är periodare, och när han är inne i sin period
är ingenting bra. Jag tog hjälp i början av alkoholhjälpen i min stad, efter det återföll jag.
Fick sedan kontakt med detta forum som har hjälp mig oerhört mycket.
Funderingar på hur mannen ska klara detta själv. Sanningen är att jag inte tror på detta efter många
besvikelser sedan jag slutade i september. För att rädda mig själv måste jag gå om det händer igen.
Vill inte bli någon medberoende som jag tror att jag är på väg att bli.Jag städar inte upp hans skit
längre det är ju alltid en början.
Att dricka tärde på min livskvalitet, jag hade inget kvar tyckte jag då. Men jag hade ju själva livet.
Jag tittar på min gamla film ibland, bara för att påminna mig själv om vad jag får och vad jag har nu.
Tack för dina ord
Konstnären

..hur mycket är ett liv värt, vad får det kosta?

Här på forumet läser jag om allas olika livssitutationer, de som har fastnat i sitt beroende.
De som har fastnat i andras beroende, en livsförnekelse som till stor del styrs av ånger och en sort skämmighet.
Skämmas över vad, att var sjuk, alkoholism måste vara en av de mest fördolda sjukdomar vi har i världen.

Jo det är en sjukdom, ett beroende där vi som är drabbade har svårt att ta oss ur, och vi behöver hjälp.
Men vi skäms över att söka hjälpen för att den viss del handlar om en påstådd självdisciplin,
Samma sak som vi eller många anser om fetma, .."det är väl bara att sluta äta då?"

Vadå bara att sluta äta, vissa av oss är på något sätt predestinerade, förutspådda eller genetiskt förberedda för att lättare hamna i detta beronde.
Det är mycket lättare för en smal person att döma en tjock person, den vet inte hur det känns att vara handlingslös.
Likväl som det är lättare för en person utan ett beroende att tala om för en med ett beroende att sluta dricka eller sluta röka.
Lätt för dem att säga, lika lätt som att tala om för en arbetslös att det är väl bara att söka ett jobb då.
Att man är sjåpig om man är rädd för höjder, flygrädd, ormar eller spindlar, tycker de som inte är det, lätt för dem att säga...

De har på något sätt sagt åt oss att vi är mindre värda för att vi inte klarar av ett i deras ögon litet hinder, litet?
Man borde kontra med att säga, varför blev inte du miljonär, det är väl bara att börja spara?!

Utan hjälp eller med rätt verktyg så är det ett tillsynes oöverstigligt arbete, lika bra att ge upp i förväg.
Nej jag vill inte för det är inget stort problem, jag röker väl inte så mycket, eller dricker väl inte för mycket i jämförelse med andra.
Vi vet att rökning ökar risken markant för lungcancer, att vårat omdöme kan bli livsfarligt vid en fylla.
Om vi så såg de begynnande riskerna bli verklighet, så skulle man tänka, jag klarade mig den här gången.
Vi börjar röka efter luftrörsoperationen, fortsätter köra bilen på fyllan för vi klarade ju av det förra gången.

Någonstans tappar vi omdömet och blåser förbi den gräns vi hade sagt tidigare, vi flyttar fram den eller ignorerar den.
Vi har blivit medvetet omdömeslösa, vi vet att vi gör fel men fortsätter med det, sätter en ny gräns längre fram.
Nästa gång.....DÅ blir det en förändring och vi har givit oss ett nytt uppskov, till absurdum.

Vi vet att vi gör fel, vi har missbrukat både ingrediensen och förtroendet hos andra, det har blivit dags att mörka problemet.
Smygröker och smygsuper, döljer våra andedräkter med halstabletter, gömmer undan våra paket och flaskor..
Vem har vi blivit, vad lever vi för ett sorts liv, har vi sålt våra själar?

Vi mår dåligt för att vi lever inte som vi lär längre, vi säger en sak och gör en annan, vi ljuger oss fram i livet, men har troligen genomskådats för länge sedan.
Nu mår vi dåligt och får ångest, och vill helst bruka det enda ångestdämpande medel vi känner till, det som gav oss ångesten från första början.
En sorts oändlig cirkel har skapats och vi sitter mitt i den, okapabel att ta oss ur den, tror vi.
Nu utvecklas livet till en sorts passivitet där vi på något sätt accepterar våran hemlighet och vill bevara den fortsatt dold.
Ingen får veta, jag lägger locket på och stänger in mig i mig själv, bevarar hemligheten med bara mig själv, ingen får veta...
Men alla undrar vad som är felet och vi bara fortsätter förneka, vi förnekar livet, och att folk omkring oss bryr sig om oss.

Vi stoppar alla inputs, både de dåliga och de bra genom att låsa in oss med vårat beroende, ingen får veta, men många misstänker.
Vi känner oss anklagade och slår ifrån oss, vi har inga problem, sluta tjata, du skulle ändå aldrig förstå, ingen ide att förklara för den som inte förstår.

Men hur skulle de kunna förstå om vi aldrig delgav dem våra problem, rädda för att bli dömda i förväg.
Rädda för att de skulle svara efter att man delgivit dem våra plågor, med dina problem så förstår jag att du super.
Det skulle rättfärdiga vårat beteende som vi så gärna önskade att vi kunde bli av med..
Vad de än säger så kan vi tolka det fel, vi har dömt ut oss redan från början, vi är oförbätterliga, eller?

Ingen kan hjälpa oss, inte ens oss själva, och vi har ingen råd för bättring, vi är fast i en verklig lögn.
En mental fotboja vi försöker dölja rasslet ifrån kättingen under byxbenet, vi finns men vi syns inte, inte uppmärksamma oss.
Blottlägg inte våra brister, låt det vara som det alltid har varit, lämna mig ifred...

När det egentligen är precis tvärsom, blottlägg mig, avslöja mig, ge mig ingen chans att försvara mitt beroende, gör mig stridsoduglig.
Inte förräns jag är besegrad kan jag skapa en förändring, jag måste ner i djupet av min avgrund för att kunna söka mig uppåt igen.
Vi vill inte brytas ned, vi strider till sista droppen blod, står upp för den stolthet vi har kvar, men hur är det med stoltheten?
Har vi ett liv att överhuvudtaget vara stolt över, är vi ett föredöme ens för oss själva, vår käresta, barn eller t.om. mamma?

Det är just där vid den punkten som jag ställer mig frågan, vad får ett liv kosta, vad är ett liv värt?
Nu funderar jag inte på pengar, utan i livskvalitet.

Vad händer med livet om jag så bara testar för ett begränsad framtid med att ta bort beroendet?
Kommer det som var dåligt bli bra, det som jag upplevde som bra att blir dåligt?
Ingen vet föränn man har testat, inget är sämre än att stanna kvar i det som är dåligt.
Allt blir inte lika för alla, vi är alla individer och livet påverkar oss olika.

Det som är viktigt för vissa är rent av banalt för andra, det som kan tyckas vara en skitsak för någon kan vara det mest livsavgörande händelsen för just dig.

Jag sökte anledningarna till varför jag drack, sedan provade jag vad som hände med dem när jag slutade söka anledningarna.
Det ploppade upp andra problem som blev viktigare än berusningen i sig, och då visste jag inte om de första problemen skapades av just alkoholen.
De kanske var självskapade av alkoholen, och de riktiga problemen hade jag gömt undan i garderoben liksom flaskorna och livet i sig självt.

Svårt att i början se vilka problem som är de verkliga problemen och de som är skapade av alkoholen.
När man återfår kontrollen över livet och finner nya impulser till livskvalitet istället för droger, då händer det något.
Då kommer efterklokheten, vad i helsifyr höll jag på med, snacka om att vara förd bakom ljuset, och vara fortsatt ljusskygg.

Att dricka alkoholen för min del var alldeles för dyrt, i livskvalitet...
..och varje gång hjärnan söker efter en anledning till att dricka alkoholen igen, så tänker jag, driver du med mig?
Ja svarar hjärnan, det var lite slask i melonen kvar från ditt gamla beroendetänkande som lyftes fram för ett ögonblick,
Förlåt det var inte meningen, det finns bitar av bandet som inte är helt överspelade av ditt nya sätt att tänka och leva på.
Det blir lite som att spela in videofilmerna på barnens uppväxt på en gammal porrfilmskassett, i sekvensbytena kan det komma lite flashar
Från ett tidigare liv du inte riktigt vill kännas vid längre.

Men det är en bit av din historia, och det är lika bra att du vänjer dig vid den, bearbeta och gå vidare.

Berra

Tänkte gå, men jag har ingenstans att ta vägen.just nu strular allt. När jag inte mår bra. Ett tag sen det var så till denna grad, så fixar jag varken ekonomi, mat eller knappt jobbet. Mannen tycker att jag ska bita ihop. Ta mitt vuxna ansvar. Håller med. Får det bara inte till att fungera just nu. Då vill jag fly. Dricka. Hamna någon annanstans. Men, har så många andra missbruk att välja bland. Maten fungerar alltid och så mycket lättare att dölja. Ekonomin, är så påtaglig. Alkoholen går att gömma också tills dess att det spårar ur. Min terapeut vet nog varken ut eller in. Inte jag heller. Hänger väl kvar här då.

Kram på dig! Jag tampades med min bulimi under 1a graviditeten. Vilket dåligt samvete och ingen att våga anförtro sig åt. Du är här. Medveten. Fortsätt så. Det finns alltid hjälp, även om det ät skamligt och tabu.

Ont kroppen, speciellt i magen och upp i/omkring solar plexus. Hugger liksom till då och då. Ständiga svängningar i måendet. Kan kännas riktigt bra vissa stunder för att i nästa kännas helt nattsvart.

ha det!

Jag har numera utbyte m syrran, men det är inte lätt, då jagär rätt privat. Kan må dåligt av att dela med mig och kanske är jag så ensam bl a p g a det. Man vill ju att människor nära en ska finnas där. Speciellt med samma erfarenheter. Men det kan också, tyvärr, vara svårt att dela.

Starkt att stå emot ölen, det är en riktig kick dagen efter. Grattis till ditt beslut att inte dricka mer. Jag är inne på min 12 vecka som nykter nu. Mår bättre och bättre för var dag. Det är tufft i början men blir lättare med tiden. Kämpa på och ta all hjälp du kan få, detta forum, böcker i ämnet och AA.

Hej Kattis!
Jag förstår att det kändes jobbigt att dina bekanta tog avstånd. Det krävs mkt mod för att erkänna en sån sak för andra människor. På ngt sätt tror man kanske att en sån person ska vara mer tolerant o ha större förståelse än andra.
När jag sökte hjälp första gången berättade jag för 2 av mina närmsta vänner och mina syskon. De tog inte avstånd men jag tror att de har lite svårt att förhålla sig till det. Tror också det sätter igång tankar om deras egen konsumtion.
Ju längre tiden går desto svårare verkar de ha att hantera det, som om det borde "gått över" nu. Jag känner mig också väldigt ensam i det här och på ngt sätt måste jag finna styrka i mig själv vilket inte alltid är så lätt!
Jag hoppas att forumet här med alla i liknande situation kan bli ett stöd för både dig och mig :).

Hej Myra och välkommen hit! Så modigt av dig att våga berätta och vara så ärlig!
Jag kan bara hålla med föregående talare i hans rekommendationer.
Jag har full förståelse för att du har samvetskval och känner oro och skuld, det är helt normala känslor som du upplever. Alla här inne på forumet har på grund av sitt alkohol missbruk upplevt dom känslorna av olika anledningar. Många av oss har också barn som fått uppleva och leva med konsekvenserna av vårt drickande. Men precis som du skriver så har du fortfarande ditt barn i magen och behöver värna om bebisens hälsa. Ibland går begäret efter alkohol över vårt förstånd, så starkt är det!
Det är som du redan vet jätte viktigt att du slutar dricka och det är jag övertygad om att du klarar! Vi är många här inne som är villig att stötta dig och lyssna till allt du vill dela med dig av!
Jag har varit nykter i drygt fyra månader nu med hjälp av forumet och sista veckorna AA. Forumet hjälper mycket mer än man tror. Att kunna skriva av sig förbehållslöst och få respons, helt anonymt men ändå med engagemang, är helt enkelt ovärderligt!
Sök gärna stöd via din barnmorska, husläkare, AA, forumet, vad som helst bara du inte väljer att stå ensam i det!
Skriv och läs så mycket som möjligt och varje gång det känns jobbigt.
Lycka till, du klarar detta!
Kram

Och först av allt välkommen in i forumet. Jag har varit inne och "gluttat" några gånger under dagen och läst ditt första inlägg. Som du säkert förstår är inlägget lite ovanligt. Det är nämligen det där med graviditeten. Annars är det väldigt typiskt för ett första inlägg från oss som har problem med drickat. Hatar mig själv, har ångest, måste sluta, jag tror jag ... etc. Så är det för de flesta, och så var det för mig. Om det inte vore för det där med barnet.
Förmodligen är det även anledningen till att ingen svarat under dagen. 9 timmar utan svar är ganska länge. Framför allt när till och med "Alkoholhjälpen" varit inloggad. Jag tror att det är för att vi alla kanske är rädda att skriva något felaktigt. Eller att slå in öppna dörrar. Jag vet inte direkt vad jag ska skriva heller. Du vet ju om problemet, och vet att det finns en annan dimension än att du bara är en vuxen som fortsätter med något som är skadligt för dig själv. Minst lika illa som jag tror det är för bebisen är det säkert för dig själv. Det måste vara olidligt när man måste klandra sig så.

Nu är jag man för det första, och för det andra är jag inte läkare, så är det så smart att jag ger dig råd? Nej, kanske inte. Men jag ska göra ett försök i alla fall så att du åtminstone får ett svar!

Gjort är gjort och supet är supet, brukade min farfar säga.

Du har nu 90 dagar nykterhet framför dig, oki? Det går faktiskt om du tar en dag i sänder.
Ta hjälp om det är svårt. Du kanske redan har tagit upp detta med barnmorskan? Nähä, tänkte nästan det. Gör det om du inte klarar att skippa drickat.
Jag inbillar mig att den sista tiden är viktigast ;-) Så varje dag räknas nu.

När vi väntade vår yngsta dotter tog det faktiskt ett tag innan vi blev säkra på att vi väntade barn. Min fru "söp" dock inte men fram tills dess drack hon säkert i sin ovetskap ett par glas vin då och då. Jag vill med detta inte på något sätt bagatellisera drickande under graviditeten. Mer som att ge dig lite tröst. Ungen blev lyckad ändå!

Men som sagt. Skippa detta nu för er bådas skull.

Ta vara på dig Myra!

//PP

Toppen att ni har pratat och att han vill "göra på sitt sätt"
Om man ska skoja lite så kan man ju undra hur detta kreativa sätt ser ut?
Något nytt som vi andra har missat :-) 11 dagars krökande är ju vad det är,
och dom resorna har du ju beskrivit har pågått länge och återkommande.
Har förstått att han inte dricker kontinuerligt utan är en periodare.
Jag har ingen aning hur han har en annan lösning än
den som du förmodligen redan föreslagit, men det kanske du berättar för oss senare?

Oavsett kommer ni ju (om han tar en vit period nu) att kunna fortsätta prata nyktert med varandra.
Det är ju mycket bättre förutsättningar, och allt eftersom han blir stabilare kanske planen blir
tydligare?

Hoppas du får glad dag idag!

//PP