Senaste kommentarerna i forumet

Det är sjukt hur hjärnana reflekterar i panik över vilka helger och dagar man "får" dricka...
Ingen "frisk" person går och planerar supandet.
Tuff och jobbig period. Jag tror du klarar det!

Ha det - kämpa på!

Du kan väl föra på tal att de "kontinetala" dryckesvanorna har blivit lite mycket?
Finns nog ingen sund person som innerst inne anser att det är ok med 1-2 pavor vin per kväll.
Själv sa jag på det sättet och initierade en vit månad som numera är fortgående.
Hustrun höll med, hon var lullig varje kväll och jag var packad.
Numera så tar hon ett glas då och då utan att jag känner någon som helst ånger eller avund.

Imorgon vaknar jag nykter....det är jag jäkligt tacksam för.

Ha det - kämpa på!

du har naturligtvis rätt i det du skriver. men riktigt så enkelt känns det inte just nu, minnet är selektivt så det man kommer ihåg de stunder man vill ha alkoholen kvar i sitt liv är den berusande avslappningen, alla roliga fester, hur mysigt det är att laga god mat och samtidigt zippa på det där goda vinet, hur härligt det känns att efter en jobbig arbetsdag veta att man ska få möta sina närmsta vänner för ett glas på favoritkrogen.... och ja jag vet, flera av dessa tillfällen har inte slutat lika bra som de börjat men som sagt: minnet är selektivt....
jag förstår att det kan verka oerhört naivt att tro att man skall kunna plocka russinen ur kakan och bara ha kvar det bra av alkoholen, om några år är det möjligt att jag idiotförklarar mig själv för den idén. men just nu tänker jag så här: det har tagit mig drygt 20 år att få denna osunda relation till alkoholen, det måste få lov att ta lite tid innan jag hittat min egna sunda relation till den. att helt avstå den är det väl mest troligt att jag kommer hamna i till slut men jag vill ge mig själv en chans att ha ett normalt förhållande till den. om inte annat så för att jag den dagen jag bestämmer mig för att helt "göra slut" på alkohol-förhållandet så ska jag veta att det verkligen är enda utvägen.
blev lite rörigt det här men jag hoppas du förstår kontexten: jag behöver lite mer tid innan jag hittat så rätt att jag kan ta några definitiva beslut, jag är precis bara i början på min väg att ta itu med mina alkoholproblem.

Alltså... att inte dricka känns ganska enkelt om man jämför med att skita i ciggen.
Det är ju inte så att jag vaknar på morgonen och känner att "Åh vad det skulle vara gott med en grogg!", liksom... Det är cigg som är det första som dyker upp i huvudet och det stör mig enormt.

Det handlar inte om niktotin eftersom jag har portionssnus inne all vaken tid förutom vid måltider, så det är helt klart vanans makt.

På kvällen däremot så vore det ju grymt gott med en bärs och en cigg har jag känt flera gånger de senaste dagarna, men då plockar jag fram bilden av min bakfylla i söndags morse, den panikångest som uppstod efter två bloss när hjärtat "skenade iväg" var bland det värsta jag varit med om.

Så, i stället för att tänka "Vad som än händer idag så ska jag inte dricka någon alkohol" så lägger jag till "...inte dricka någon alkohol eller röka någon cigg!" Det funkar faktiskt. Det är inte lätt och tankarna på cigg är precis lika många som dem om alkohol.

Snart en vecka utan cigg och jag märker en rätt stor skillnad redan faktiskt. Rökhostan är i princip borta, det går lättare att andas, tycker att jag fått lite annan färg i ansiktet osv. osv.
Ska överväga att sluta med snuset också, så jag blir av med gifterna.

Något som jag dock INTE ska sluta med är glass. Det har blivit lite som min nya belöning på kvällen när suget efter A och C är stort, då blir det en liten skål med glass. Går ned i vikt ändå, vilket inte är så konstigt med tanke på hur satans mycket kalorier en starköl innehåller.
Ska bli intressant att se hur kroppen ser ut om ett par månader faktiskt, för magrutorna börjar redan att dyka upp.
Jag har en sån där kropp som gör att man nästan ser lite lönnfet ut, men när jag tar av mig kläderna så finns där muskler, dock något inlindade och halvdolda av ett jämnt lager fett. Jag har aldrig fått bara en ölmage t.ex. utan det lägger sig jämnt över hela kroppen, precis som att blåsa upp en ballong ett litet andetag till liksom.

Tänker fortfarande mycket på om jag kommer att kunna dricka igen eller inte och min ursprungliga plan med att bara dricka på lediga helger (3 av 5 helger, pga skift) har jag reviderat, den nya planen är 0 av 5 helger och inget däremellan, dvs ALDRIG MER, men... jag tar en dag i taget, annars blir det övermäktigt.

Känslan att vakna pigg på morgonen, att kunna se folk i ögonen, att kunna stå tätt bredvid någon utan att andas ut bort från deras ansikte för att de inte ska känna någon spritdoft, att kunna köra bil utan att vara orolig för poliskontroller, att ha friheten att sätta mig i bilen vilken tid på dygnet som helst, att tänka snabbt och klart, att känna kreativitet... ja listan kan göras hur lång som helst och jag har ingen lust för allt i världen att förstöra detta positiva flöde av känslor just nu, så... Vad som än händer idag så kommer jag INTE att dricka någon alkohol eller röka någon cigg.

Ha en bra alla hjärtans dag mina vänner och trevlig helg!

Ni säger att ni är rädda för att ni inte ska kunna njuta av alkoholen längre eller att drt roliga ska ta slut om ni inte får dricka. Läs igenom era egna inlägg och se hur "roligt" det verkar vara med ångest och baksmälla eller hur mycket ni "njuter" av blackouter eller av att mannen blir nerskälld så han gråter. Låter det kul? Nej skärpning brudar, det finns inget bra med alkoholen när det gått så här långt. Lägg av och kämpa för det istället för att försöka begränsa. Det går så bra utan. Då blir livet mycket roligare kan jag lova.

Det har varit en tuff period den sista tiden med mycket jobb. Jag har inte orkat att ta tag i mig själv och min vinkonsumtion. Jag har inte druckit mer än förut, snarare mindre. Men det har varit varje dag och det är inte bra. Jag vill inte ha det så här! Jag har tänkt mycket de sista dagarna på varför jag dricker varje dag fast jag inte vill. Jag har någon här hemma som går till systemet och handlar så fort det börjar att ta slut. Maken lagar maten här hemma och varje dag står det ett glas vin vid min tallrik. I dag hade jag bestämt mig och tackade nej. Då känner jag mig otacksam och grinig. Det är ju helt sjukt! Han dricker ganska mycket som jag inte har velat se. Whisky flaskan tar fort slut. Men nu får det vara slut för min del. Jag vill leva ett mer aktivt och sunt liv.

Jag ska ta tillvara på mig själv. Det är min skyldighet mot mig och barnen. Den enda som jag kan ändra på är mig själv.

Ja du, vi verkar onekligen lika:) har imorgon haft två vita veckor som varit väldigt upp och ner.... Jag är som du, full av insikt att jag sedan länge haft problem med alkoholen, men än så länge inte redo att säga att jag är alkoholist och helt ge upp drickat... Imorgon ska jag, sambon å ett par vänner ut och äta och jag kommer dricka MEN jag har gett mig själv en maxgräns och jag ska försöka med all min viljestyrka att hålla mig till den. Jag känner mig stärkt av att jag fixat två vita veckor, det trodde jag nämligen ALDRIG att jag skulle göra...
Som dig har jag oxå otroligt deprimerande tankar om att allt "roligt" i livet kommer försvinna om jag slutar dricka helt... Men även det har blivit lite bättre dessa två veckor, har hittat lite hopp om att annat faktiskt (kanske...) kan ge mig det alkoholen gett mig i alla år...
Min drivkraft att förändra mina alkoholvanor är nu mkt mina barn, än är de små men tiden går fort, rätt vad de är är de stora och jag vill INTE ge dem samma alkoholklimat under tonåren att växa upp i som jag själv har haft, önskar så att alkoholen inte blir lika "självklar" för dem.
I alla fall: lycka till! Jag håller tummarna att du lyckas hålla alkoholen stången!

Åh men vad fina (och konstruktiva) ni är, jag blir rörd och glad av det ni skriver. Ja, ni har rätt i att jag är bättre rustad idag, just iom tidigare erfarenheter och jag försöker ta till verktygen som hjälpte då, ffa att INTE sluta äta och sova för då blir en ju knäpp ganska omgående. Kanske är jag mer rädd för att falla ihop än vad den faktiska risken är.

Berra du har helt rätt i att det ligger en gammal affär bakom - en som jag hade för ett antal år sedan i samband med att vi hade det skitdåligt och jag varit vansinnigt arg på min make länge utan att yppa ett ord. MEN eftersom jag faktiskt ville stå rakryggad för det misstag jag gjort så berättade jag om det i samband med att vi separerade kort efter. Min make reagerade då i princip inte alls, och vi genomförde separationen. Problemet NU, när vi varit ett par igen i nära två år, är att det plötsligt blev uppenbart att vi haft HELT olika bild av vad som hände, omfattning etc.

Jag tänker att det får ta sin tid och hoppas på det bästa. Vårt förhållande har varit så bra numera, särskilt efter att jag tog tag i mina alkoholproblem - tänk att jag var rädd för att DET skulle förstöra! När det istället verkligen bara gjorde relationen bättre.

Nu får det gå som det går. En dag i taget, även med detta.

Tack igen hörrni.

kram N

Om man läser mellan raderna så får man känslan av att typ du hade en affär med någon annan för en tid sedan, och det har nu kommit upp till ytan.
Nu så får du stora skälvan med tanke på vad som kan hända med erat förhållande och hur du ska kunna emot stormen i och med detta.
Kanske mest med tanke på din historia om årstidsbunden deppighet och tidigare stormar/prövningar i erat förhållande.

Tänk inte så, var sak har sin tid. Det behöver inte betyda att du ska falla lika djupt denna gång som förra, du har mer erfarenhet och kontroll nu.
Du ser det i förtid och kan mentalt förbereda dig, inte förutsätta att det ska barka åt h..te, du kan göra skillnad redan nu.

Om det skulle vara en otrohetssak så förlåts det oerhört mycket mera än vad vi normalt sätt får reda på, att alla skulle låta stoltheten gå före en massa år av ett annars så fint förhållande det tror jag inte alla vågar gå ut med, men visst blir det en tid av misstänksamhet och ibland en vedergällning med att "ha en tillgodo".

Hur det än går så istället för att vara rädd och gråten, låt problemet få ta plats och sin tid, ta det rakryggat och försök inte smita ifrån det.
Ja jag gjorde fel och det var ett stort misstag som jag hoppas på att du en dag ska kunna förlåta mig för, om inte så hoppas jag att under tiden att få vara kvar hos dig tills du en dag gör det.

Var dag har sina problem, att ta ut dem i förtid har ingen någonsin mått bra av, det kanske inte ens blir ett problem, men det blev det under tiden du väntade på det för att du mådde så himla dåligt.

Ingen ide' att gråta över mjölken som inte är utspilld ännu.

Berra

Hej teaterapan. Jag är helt ny på sidan och din historia är lite som min.. 2 barn. 34 år..
Jag har vart deprimerad, haft panikångest attacker, ångedt osv.. i årevis...Har precis erkänt för mej själv vad det egentliga problemet är.Alkoholen.. om det är alkoholism eller inte vågar jag inte helt tänka på än. Jag har i väldigt många år levt i förnekelse fast jag nu inser att jag innerst inne vetat detta hela tiden. Jag har alltid druckit väldigt mycket och haft väldigt "kul" Men i de sista åren har det gått över till att när jag väl börjat dricka hiver jag inpå tills jag sedan dagen efter vaknar av minnesluckor och extrem ångest. Jag har skällt ut min sambo så ofta att han bara sitter och gråter. Jag kan inte sluta dricka när jag börjat. Ångesten över hur jag betett mej är så kraftig att det enda sättet på att få det att försvinna är att dricka igen.. kväll efter kväll... Jag bestämde mej på nyårsdagen att kontrollera drickandet. Sluta dricka varje dag. eller nästan varje dag..Efter det här jag druckit bara på lördagarna men har efter sist helgs katastrofala händelser som resulterat i oerhörd ångest bestämt mej för att sluta helt i en period. Detta gör mej livrädd och lättad på samma gång. Livrädd för jag inte ska kunna njuta av alkohol längre. vad ska jag göra istället? Men lättad för att jag äntligen förstått att jag är på väg att förstöra mitt liv. Och min familjs liv. Jag har under denna veckan gråtit floder varje dag men ändå känt mej lättad och hoppfull och till och med lite glad. En känsla jag nästan glömt bort...

inte heller riktigt vad jag ska skriva men du är i mina tankar och jag blev djupt berörd när jag läste i går. Ovisshet om konsekvenser av sitt handlande är fruktansvärt stressande. Mitt värsta faktiskt. Man kan ju inte fly från sig själv.
Att sova, inte dricka och jobba låter bra. Ge allt tid. Och kanske ta kontakt med en terapeut i förebyggande syfte? Dels för att få någon att vädra sina katastroftankar inför men också för att få en nykter (!) och samlad blick på allt. En sansad överblick mitt i ens egen kaotiska skräckfilm. Och i ditt fall kanske också för att minimera rädslan för att falla genom. Om man går och pratar med någon tror jag risken för att få ett sammanbrott minskar drastiskt.
Sköt om dig. Håll huvudet högt.

tack Minz <3

Det är mest ovissheten nu som är jobbig, plus att jag mentalt kastas tillbaka till när vi för några år sedan separerade och jag fick ett totalt sammanbrott som det tog över ett år att komma tillbaka från. Har sett att ni är flera som skrivit om serotonin och depressioner både för egen del och i släkten, och här är en till som har och har haft det så. För min del mycket årstidsbundet, men helt klart ngt slags ökad känslighet överlag. Kanske är det som gör mig rädd nu med, risken att kastas ner i dendär avgrunden igen. Funderar på att ta en omgång av dedär antidepressiva som står här på hyllan, men vet inte riktigt.

Nåja, jag försöker ta hand om mig. Hålla mig nykter, äta, sova och jobba på så gott jag kan.

kram alla

/N

Hamnade på en sida om missbruk, där behandlaren var väldigt Freudiansk. Missbrukaren var sadistisk, masochistisk i olika grad. Även narcissistisk. Uppenbarligen hade det uppstått någon form av tomrum när barnet börjat separera sig från sin mor och upptäckt sin egen person. Det stod om fallos hit och fallos dit. Tung läsning. Jag kan väl hålla med om att man blir jag-centrerad vid missbruk, men samtidigt ville jag skaka om denne Freud. Jag är också människa. Inte bara missbrukare. Jag gör så gott jag kan. Jag försöker se till mina barns behov. Det verkade så hårddraget, det som beskrevs. Än mer förundrad är jag över att det finns fortfarande behandlingar som till så hög grad bygger på hans metoder. Inte konstigt att missbruk är så skamligt. Ska det bli bra måste synsättet ändras även här. Vilket tveeggat svärd. Så mycket skit man orsakar sin omgivning, men samtidigt finns ju den goda personen där inuti. Vi människor är som kalejdoskop, vare sig missbruk eller inte. Jag är rädd. Jag vill vara jag. Hur långt sträcker sig en människas förståelse? Just nu pulserar pekpinnar från mitt inre. Jag bör inte läsa all sk-t som finns. Jag skulle ju läsa de goda böckerna jag blev tipsad om. Kanske finns det en feminin masochist i mig som Freud skulle uttryckt det som...

Ljust ute nu och det är ju toppen. Ska våren komma detta året oxså.
Idag går min dag åt att hjälpa min syster att flytta. Det blir jobbigt
men är man bara pigg. Hade för dåligt samvete att tacka nej, då min mamma
dog i somras var jag för full för att hjälpa till. Försöker göra rätt för
mig nu för då var inte släkten glada för mig.
Ha det bra alla så glad att ni finns
Konstnären

Styrkekramar till dig! Tänkte skriva mer, men ångrade mig, då det välmenade lätt kan bli fel så här i skrift. //M

Marken gungar under mina fötter, inte på grund av alkohol utan en kris i min relation. Ett dumt gammalt misstag jag gjorde för fler år sedan har kommit upp och jag är ledsen, förkrossad och så himla rädd att förlora min fine fine make som jag sårat så. Helt klart ett läge att inte ta till flaskan så tårarna får istället droppa i en kopp kamomillte. Helt handfallen och så väldigt ledsen och rädd. Men dricka ska jag iaf inte.

/N

För era tankar!
Minz: har ätit "lyckopiller" i drygt 10 år så jag är helt fri från panikångest och mår mkt mkt bättre än under min barndom/tonår men fortfarande kan inget jämföras med välmåendet under berusningen... Men som du skriver får man försöka hitta dessa oaser av tillfredställelse på annat håll, känns bara lite svårt just nu... Sen är jag som du skrev någonstans (har läst hela din tråd) oxå en missbrukarpersonlighet. Har dock alltid vetat om det vilket fått mig att aldrig någonsin prova ngn tyngre drog än alkohol, jag hade blivit fast direkt... Jag var dock spelberoende under ett par år men lyckades få bukt på det. Kan nu spela lite å ibland men helt kontrollerat, vilket ger mig en förhoppning om att jag kommer, någongång..., kunna ha en normal relation även till alkoholen...
Proffset: ska genast googla å kolla upp ditt tips närmre, tack!

Annars kan det vara en grej att kolla upp. Blev lite AHA när jag stötte på begreppet HSP första gången. Mycket föll på plats kan man säga.

Tror att det är många som blev kära i alkoholen tidigt här, så även jag!

Den kärleken verkar många av oss ha upplevt. Känner igen det med låga serotoninhalter. De flesta i min familj måste knapra på "lyckopiller". Undrar bara hur det hade varit om föräldrarna fått hjälp tidigare. Pappa har haft panikångest och mamma varit väldigt deprimerad. Jag och syrran har påverkats en hel del. A gav underbar respit i tillvaron. Förmodligen hade jag börjat knarka också, om jag vetat var man fick tag på sånt i tonåren. Den varma välkomnande famnen, som klämmer för hårt ibland, får vi nog försöka hitta någon annanstans. //M

Men nu med sällskap. Barna ligger utslagna. Ute skiner solen. Många lösa trådar i mitt inre som behöver kopplas rätt. Tankar som behöver programmeras om. Fast just nu sitter jag mest och spelar Quizkampen, Candy crush, farm heroes saga nåt osv osv. Terapeuten kommer åt känsliga knappar, som jag försöker gömma undan. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen, men det finns ju ingen återvändo. Jag vill vara bekymmerslös och fri. Får se det här som ett steg uppåt i min utvecklingstrappa. Ett steg uppåt, hur litet det än är (oavsett hur lång tid det tar), är ett steg närmare toppen (R Chlumska). Nu siktar jag förstås inte på M Everest, men tycker det är en bra liknelse som jag försöker övertyga mig själv om.

jag har haft en bra uppväxt. närvarande föräldrar, tryggt hem, materialistisk gott ställt, mycket vänner och allt sådant. MEN. trots att jag nog uppfattas som en glad och positiv tjej är jag född med ångest och oros/katastrof-tankar. nu i vuxen ålder har jag fått diagnostiserat att jag har problem med min seratonin-halt. min mor är lika dan så det ligger nog i generna...
iallafall: hade min första panikångestattack när jag var sju år och ja, alltid lite ångest och oro närvarande så långt tillbaka jag kan minnas. men så en kväll, jag var 13 år, det var dags för första discot på högstadiet och vi i kompisgänget hade lyckats få tag på dricka. jag vart full efter bara någon timme och den känslan.....den ljuvliga, underbara, härliga, enkla, euforiska, trygga, varma, lyckliga känslan där jag äntligen släppte kontrollen och alla spänningar försvann: den glömmer jag aldrig! det var första gången som jag bara var tillfreds, minns att jag redan då tänkte: oj, är det så här livet kan vara? är det så här man skall må? naturligtvis så uppnår jag inte den starka känslan varje gång jag dricker(snarare blir den nog svagare och svagare...) men jag kan verkligen se att jag redan vid första mötet blev djupt förälskad i berusningen alkoholen gav och sedan dess är det bara mina hårda krav på hur man bör/ska leva och vad som är okej som gjort att jag inte ständigt befunnit mig i dess varma famn. sorgligt men sant.
hur jag nu skall leva mitt liv utan att regelbundet ett par gånger i veckan få lov att krypa in i denna varma famn är just nu svårt att förstå.

För mig fanns ju inga val leva eller dö. Jag valde livet efter en sjukhus-
intagning. Det är ett hårt arbete och är vissa dagar fortfarande. Men
jag hade en sån vilja denna gången, jag kunde sitta rakt upp och ner och
ångesten var ett h-vete. Den bara sköljde igenom mig, och jag visste att den
enda lindringen var alkohol. Men jag tog mig igenom och efter en halvtimme
släppte den, för att återkomma hela första månaden minst. Envis som jag är
tänkte jag den ska inte få vinna över mig. Viskningarna i örat, nu är du värd
ett litet glas när du varit så duktig. Jag har stampat skrikit gråtit på denna
jävul som lockat och pockat på mig. Men vet du nu känner jag att jag har övertaget.
Men, jag glömmer aldrig vem jag var. Livet är till för mig att leva och se och lukta
och älska utan att vara i alkodimmorna, det är svårt ibland men nu mera är det bara
en liten fläkt som ger sig till känna ibland.
Önskar dig en bra dag, stanna och skriv här utan forumet hade jag inte varit den
jag är idag.
Konstnären

Jag kan känna lite sorg efter 5 månader. Sorg över att jag inte kan hantera alkohol.
Det är allt eller inget. Tog månader innan jag insåg att jag var tvungen att ge upp.
Nu känns det inte som ett tvång, tvärtom som en befrielse. Det var inte lätt i början
och jag försökte och försökte dricka normalt. Funkade två första gångerna, tredje gången
var en skjuts rakt ner i h-vetet. Så var det för mig i alla fall, men det är nog först nu
jag inser att jag ska och vill verkligen leva utan A. Drogen är stark som alla känner till
här inne, jag kände mig maktlös. Men ändå tog jag kommandot, och det är värt det för mig.
Jag hade två val leva eller dö. så illa var det. Nu har jag valt livet och jag är som en
nyfödd kan stanna upp och titta på små saker som inte betydde ett jota innan.
Kör på som du gör nu strongt av dig
Ha det bra idag onsdag
Konstnären

...levererar igen!

:)

Berra :-))

Och så viktigt det du skriver, där jag inte lyckats förklara på ett enkelt sätt, hur det är att kapitulera eller lämna över :

"Jag tror på när man ger upp alla sina inre strider och erkänner för sig själv, jag har ett beroende som jag inte längre klarar av att hantera.
DÅ...är man som först mottaglig för nya förändringar, och ger sig nya chanser till en sorts omvändning"