Senaste kommentarerna i forumet

En skön lördag som snart är slut. Solen har strålat och värmt upp och lockat ut människor igen. Är nere i vårt stugområde och träffar på sommargrannarna som börjar feja och ordna inför sommaren. Skönt att sommaren är på gång men just för tillfället känns det som att jag har samma tankar som jag hade i höstas, när jag slutade med alkoholen. Mina alarmklockor har ringt högt under dagen. Natten till igår drömde jag att jag drack, utan att jag egentligen inte ville, mer för att jag inte kunde säga nej. Idag har jag tänkt såna där tankar som att - "blir det inte konstigt om vi ska in till någon av grannarna här nere någon kväll, och jag sitter där och inte dricker något" eller "det blir ju konstigt om jag ska springa hem och hämta mitt alkoholfria alternativ varje gång vi ska till någon" eller varför inte denna - "nu när jag hållit uppe så länge utan problem kan jag säkert ta något glas" och "hade jag så stora problem - egentligen? Det är ju många andra som också har problem isf."

Ja, tankarna flyger på. Det är ju så med ett förändringsarbete, själva förändringen är ju relativt enkel till en början, när motivationen är stor. Och tankarna går ju rätt så enkelt att svara på och bemöta. Nej, det är inte konstigare att gå hem och hämta ett gott alkoholfritt alternativ än vad det varit att gå hem för att hämta mer vin, eller ta ett extra glas hemma, i smyg, när man hämtar en kofta eller filt, eller något annat. Och ja, jag hade så stora problem, och ja, det har säkert många andra också, men det kan inte jag göra något åt. Jag kan bara ta hand om mig själv. Och det gör jag bäst genom att inte dricka någon alkohol. Punkt.
Mitt tillsvidare beslut gäller fortfarande, men behöver kanske påminna mig själv oftare just nu, mot för en månad sedan. Fem och en halv månad utan alkohol, så skönt.

God natt alla.
/m

Valde att falla... 2 glas rött - gudomliga 2 första klunkar. Glömt hur gott det är. Klarar idag med dessa 2, men vet att jag inte kan fortsätta utan att det blir litet mer för varje gång. För första gången under dessa veckor är jag lugn igen och det i sig är ju en alarmklocka. Ma min sover efter ex glas, men inte märktes det att hon druckit. Huvudet mitt planerar. Kanske kan jag dricka igen om ett par månader när jag åker på jobbresa. Sjukt, jag vet. Jag kan inte, så mycket vet jag. Jag är så trött på kampen. Jag är så trött på att känna att jag inte känslomässigt passar in. Jag tror att vi har blivit rädda för känslor. Inte alla, men många av de jag känner. När man bråkar, låter det som man för en lugn och sansad diskussion. Jag blir intensiv när jag diskuterar utan att för den skull vara arg. Jag är väldigt glad när jag är det och då är det positivt för de flesta. Är jag ledsen, så rinner tårarna, om jag inte biter ihop för att inte skrämmas. Därför försöker jag gömma undan de andra känslorna än glädjen. Det lyckas så där, om jag inte trubbar av mig. Nu ska jag inte skylla på en massa saker, för valet är mitt och jag kan välja hur jag förhåller mig till livet. Jag väljer själv om jag dricker, oavsett om det är en sjukdom. Valet är endast mitt och det är jag som får stå för konsekvenserna inför mig själv och min familj. Jag vill välja rätt, men idag var jag inte tillräckligt beslutsam.

Läser om era vedermödor och även den tillförsikt som finns därute i vårsolen. Inte illa alls
måste jag säga! Vaknade i morse tidigt med min dotter i båten. En frukost ute i solen. Väl påpälsade i
Fleecejacka och sedan en tur ut på havet innan lunch! Det är verkligen livskvalitet.

Tidigare var det ju en kraftansträngning att få på sig mjukisbrallorna innan lunch.
Mycket nöjd med dagen vill jag skicka min lördagshälsning till alla kämpar.
Väl medveten om att det kan vara "högtrycket" innan nästa "lågtryck" passar jag på att bara njuta!

//PP

dubbeltrubbel

Kära Mic.

Tack för din omtanke.
Jag pratar så mycket skit och de där två veckorna utan problem kan jag nu stoppa up i röven.
Det sa PANG och så var jag på det igen. Full o jävlig.
En riktig looser.
Jag mår så dåligt just nu och känner inte alls för att leva längre.
Har funderat runt väldigt dåliga tankar och scenarion idag.
Om jag haft en laddad pistol vid min sida så hade jag tryckt av.
Grejen är att man aldrig har en laddad pistol på sängbordet så den tanken är lika absurd som jag.
Men det otäcka är att jag hade tryckt av. Många gånger.
Så jävla impulsiv och märklig.
Tänker sen ett steg längre och ser min underbara familj framför mig. Hur skulle de leva vidare utan mig? De sår man skapar går aldrig tvätta bort.
Just nu är det så svart, men om en timme kan allt vara så vitt igen....Fy fan att man fastnat i alkoholberoende. Hur kommer det sig?
Jag har riktigt svårt att fatta det själv.
De som känner mig tycker så mycket om mig, tror jag.
Levande, lysande, glad och färggrann.
Hur kan jag då hamna i ett sånt här inferno av negativa känslor och självförakt?
Fan, just nu vill jag bara sova och vakna om två veckor.

Någon knackade precis på min dörr och en god vän dök upp och frågade var vi ska käka ikväll?
Åh, jag som kan dricka mängder utan att nån märker det kommer troligen däcka på restaurangen.
Det blir käk ikväll för jag har inte ätit nåt sen igår kväll, bara druckit.
Fan,var är pistolen?
- Vad har du gjort idag?
- Supit, och du?
- Som alla normala människor, inget speciellt.
- Nähä, men jag har supit i min ensamhet så då har jag i alla fall gjort något.

Jag är som vanligt långt borta från mitt hem och lever ensam i mitt andra hem någonstans i södra Europa. Ensamhet är inte bra för LillPer.
Söker med ljus o lykta efter andra jobb på hemmaplan, men det är inte lätt.
Jag är väldigt nischad i mitt jobb och kan givetvis få andra jobb hemma men det skulle innebära ett stort fängelse för mig.
Halva lönen och fasta rutiner.
Fy för den lede vilket liv.
Ni som läser detta märker kanske att jag svänger över mot att känna visst hopp just nu?
Jag tror det beror på att någon bankade på min dörr och ville ha mitt sällskap. En negativ spiral bröts och nu ska jag ut bland folk och fortsätta dricka bland de normala vackra människorna som har det såååå bra och funderar på om de ska förstora tuttarna eller köpa en ny bil för att döda sin ångest.
Fan, vad meningslöst livet egentligen är.
Eller helt fantastiskt.
Svart eller vitt. Fast mest grått har jag förstått för de flesta.

I vilket fall som helst så är jag på rätt väg som du säger Mic. VI är på rätt väg. De här dagarna som man är nykter och som man så noga räknar blir ett ok att bära. Jag vill kunna vara som de andra normala människorna där man inte räknar dagar eller överhuvudtaget tänker på alkohol.
Hur blev det så här för mig, hur i h-e blev det så här?

Jag ger inte upp och vill just nu bara avsluta kvällen med att gå i säng.
Men det går inte, för jag måste ut o käka med en god vän.
Det blir säkert bra.
Jag känner mig mest patetisk och misslyckad.
VILL och KAN hitta den rätta vägen igen.

Vi hörs.

LP

Hoppas verkligen du lyssnar på den svaga rösten. Du sitter inne med det slutgiltiga beslutet. Om du tar den vägen belönas du imorgon bitti istället.

Lycka till!

//PP

11 veckor. Päron på besök. Jag kommer att falla. Skitsamma tycker en del av mig. Den andra skriker - NEEJ!! Bankar hårt bakom rutan. Rösten hörs svagt. Skitsamma tänker den delen som hörs mest. Vad är det för mening? F-N, vissa dagar känner jag inte ens för att leva. Så klart att jag tänker leva. Kan jag leva fullt ut? Är så sur, irriterad. Familjen har det bättre utan mig. Jag ska inte eller ska jag? Just nu tvivlar jag fullständigt på mig själv. Jag kan inte bestämma mig... Fast solen skiner ute och barnen skrattar. Vem är jag? Vad är jag? Jag tar en nollöl, så kanske det känns bättre? En skön lördag till er övriga!

Efter en dag med mycket slit med bilarna.

Känner lukten av avfettningsmedel och tittar ut på grässlänten hur tussilagon lyser i sina härligt gula färger och känner hur det är vår ända in i själen.

Att dricka alkohol just känns främmande...

Berra

Ibland är livet bra,enkelt och lätt.Satt just ute i solen och åt årets först glass och funderade
på hur i h-vte man kan vara så dum att tror att alkohol någosin är en bra lösning på problem..
för sanningen är ju att det bara blir sju resor värre. Minst..

Så varför gör man det då? Hur tänker man? Ja i mitt fall är det nog oftast så..att jag stänger av..
jag tänker inte. Inte alls.. Jag blir som i trans..Som om det är någon annan som går in på bolaget och handlar..

Just då är det inte jag..finns inget rationellt tänk alls..det bara värker i min kropp. Vill bara
bort..

Och när jag väl börjat..ja då är det kört. Finns absolut inget stopp då. Dricker upp precis allt
som kommer i min väg..så tankarna på att någonsin kunna dricka normalt igen är borta. Och det känns
bra att äntligen fattat det..

Jag har också blivit mycket bättre på att undvika alla risksitutioner..planerar numera ofta hur jag ska undvika
det. Och det går mycket bättre nu! MEN..och det är ett stort men..jag vet fortfarande inte hur
jag ska undvika de situtioner som bara uppstår ur tomma intet..För jag hade inte direkt på känn att det
skulle komma. Det bara kommer..Och den känslan jag får då?? Den känslan är så stark att den kväver allt förnuft...

Jag vet att det är jag som bestämmer. Att jag inte kan skylla på någon annan. Men ibland känns det
inte så...

Hittar jag denna sista pusselbit så är mina problem lösta..

Jag måste hitta ett försvar mot de blixtanfall av akut komma-bort-känsla som tar över mig vid de
tillfällena..

För jag vet vad jag vill..jag vill leva!

Idag är livet bra. Ska göra allt jag kan för att det ska förbli så.

Ha en bra dag alla som liksom jag kämpar därute!

/Mic

Lite.
Men följer min riktning
Våren både hjälper och stjälper.
Älskar ljuset, värmen och blomster i backarna.
Samtidigt tyngs jag av förväntningarna detta ger.
Huvudkänslan är Dock god.

Tack för stödet Berra och Konstnären!

Känns skönt att få stöd från er som verkligen vet vad det handlar om..

Och såklart har ni rätt! Jag måste resa mig. Igen. Titta framåt och gå vidare.

Igår var ju ingen lek precis.. helt otroligt att man utsätter sig för det om och om igen..

Men nu är det historia. Jag ska ladda om. En dag i taget ska bli många till slut hoppas jag!

Idag ska jag inte dricka. Jag börjar så. Idag ska jag ut och njuta av solen och
bara finnas till.

Släppa in ljuset och glömma det mörka..

/Mic

Tack !!!!

Jag har varit där du är nu. Du måste vilja i hela kroppen och själen. Det
är ett h-vete att vara där du befinner dig nu, men det går om du bara vill.
Försök att inte se det som ett världsproblem, jag trillade oxså och skämdes
till max. Men som Berra skriver det gäller att lära sig att styra sina tankar.
Vara förutseende, hoppa över alla fallgropar. Inget jävla pjoskande, för det är
inte synd om oss. Jag kan bara prata för mig själv, jag hade ju bara två val, leva
eller dö. Det var lätt ska jag säga dig. Valet alltså. Men det inre arbetet med mig
själv och som fortfarande pågår är ingen lek, men för varje seger växer jag en smula.
Du orkar börja om, se inte tillbaka, se en minut, en timme. Ut och gå, titta på männsikor.
Prata med ditt inre, vad vill jag. Forumet, min hund är den hjälp jag har, och forumet är
fantastiskt, man får respons, man får skriva av sig både glädje och sorg.
Jag kommer alltid att vara medveten om hu lömsk, falsk, elak den där jävulen är, och han
vill mig inget gott.
Just nu är jag fri, harmonisk och ett riktigt kakmonster. Snart ska jag skriv in 7 månader
utan att jag har lyft ett glas.
Kämpa på vi finns här
Konstnären

...you are just borrowing happiness from tomorrow.

Ett fint citat jag fann på en helt enastående sajt...

http://www.lifebuzz.com/

Gå till den om du har tråkigt, eller bara söker lite nya infallsvinklar.

Min personliga favorit är...
http://www.lifebuzz.com/just-stop/
Den säger allt om det jag har försökt förklara som min mindfulness.

Men för att återgå till dig Mic...

Jag kan inte hjälpa dig...
-att göra det ogjort.
-och säga att det inte gjorde något.
-med att säga "vad var det jag sade".
-att ens säga ett litet förlåt.

För det kan jag inte.

Men jag kan säga...
-att du har uppdaterat din nykterhet.
-att det blev bra, att det blev dåligt.
-man börjar aldrig om, man fortsätter bara.
-se inte bakåt, titta framåt istället.

Du har smakat på beskan igen i dubbel bemärkelse, och jag kan lätt känna igen mig i dina ångestfyllda kval.
Det hjälper inte att du sitter och vämjer dig över allt som har hänt, du HAR fått din läxa för den här gången, det räcker nu!

Lägg tankarna på något som är bra för dig istället, försök tänka framåt och helst på något som är glatt och positivt.
Åtminstone så kan du glädja dig åt att imorgon vaknar du nykter i alla fall, eller hur?
Du kommer alltså inte elda på ditt dåliga samvete, det kommer bli bättre även om du inte tror på det just nu.
Ett "påtvingat" kanske falskt positivt tänk funkar det med, bryta tankemönstret.
När ingenting funkar, ta en kvällspromenad, se en rolig eller känslotagande film, det handlar om att lyfta bort dina tankar, pausa!

En erfarenhet rikare att lägga till ditt bibliotek, har det börjat bli många bokryggar med samma innehåll?
Förändringen finns där om du bryter med ditt förflutna, vanetänkandet är förbjudet, du går in i en ny livsstil nu.

Det kommer att bli bättre, så länge du innerst inne vill, och det finns bara en som bestämmer och det vet du.
När man slutar skylla på allt och alla, och tar sitt egna ansvar, det är då det händer grejor..

Nu går jag in i en ny helg, är fri i mina tankar så länge de inte tänker på alkoholen.
Eller rättare sagt JAG och alkoholen, vad grannen gör eller frugan tänker på när det gäller alkoholen, det står mig bi.

/Berra

Ja blir Gaaalen!! Va i helvete händer? Ja kan inte föra mig bland folk och känner mig helt fel i allt jag gör och säger! Kan inte sova, minns inte avtalade tider, kommer inte ihåg vad vi har pratat om med min flickvän, minnesluckor,gråter hej vilt till och från, allt bara snurrar, ligger och rullar i sängen sömnlös om nätterna, osammanhängande tankar och handlingar, ångest, deprimerad, svårt att fatta beslut, kokar av ilska, hat och förakt mot mig och människor runt omkring, en stark känsla av att bara vilja vara själv och så långt borta från dom som älskar mig och vill väll, tappar ord! Välkommen till min vardag!
Det här är inte klokt. Och det går för fan inte över känns det som, nu har jag vart nykter i snart två månader vilket jag är jävligt glad och stolt över men gu va tungt det är. Nu ska ja inte måla allt svart för då är jag inte riktigt sann det finns faktiskt riktigt bra stunder mitt i allt det här oxå. Skogspromenader är riktigt bra för själen och att vara bland djur får mig att tänka på något annat än mig själv för en stund. Men tar det slut eller kommer jag alltid va så här? Är livet så här?
Karusellen som har vart igång i femton år har stannat så nu är bara vingla ut på nöjesfältet medans folket står och glor på och undrar va fan man styr med! Haha! Tack för en bra sida/forum

Hej Berra!

Ok det var ingen mardröm..borde ju förstått det..mina mardrömmar är rena komedifilmerna jämfört mmed verkligheten...

Så nu är ju frågan? Hur går man vidare nu? Hade du med såna här återfall o dippar innan du hittade ditt "inre lugn"....

Just nu är jag helt borta...allt känns så sjukt..var all kamp förgäves?

Ska man ge upp och köra så länge det håller? Jag klarar ju inte att sluta ändå? Eller?

F-n vilken Ångest jag har just nu...äter upp mig!

Läste ett tidigare inlägg av dig som handlade om flykt.. stämmer ganska bra in på mig....när mina (säkert ibland ganska små) problem i livet
uppenbarar sig så....vill jag ibland bara fly. Vet du? Det är ingen bra lösning på mina problem...Dagen efter(idag) har jag desto värre problem..

Helt jävla sjukt att man ändå går in i fällan....trodde jag hade lärt mig! Du har väl snart klarat 6 år?

Otroligt bra!

Önskar att jag når dit!

Ruta 1 igen.. Ska jag orka börja om?

Tack för att du och alla andra finns här hursomhelst! Ni är verkligen min livlina..

/Mic

till forumet utantro :-)

Tipsa honom om den här sidan och se om han har intresse av att läsa.

För din egen del, om du "bara" är medberoende, så får du mer hjälp på anhörigsidorna.

Kram !

Hej alla ni !
Ni är fantastiska och otrolig modiga människor . Ni kämpar och faller , men ni hoppas att det blir bra och det kan blir om man är stark och har hjälp. Ni i alla fall har mod , att erkänna allt. Skulle önska mig , att min kille var där.....Dricka några öl varje kväll,blir passiv , kommer inte ihåg vad han säger, fettlevern, darrande händer, exem på kroppen som kom för två år sedan ,väljer att stanna hemma än att komma till mig, vinklubb och ishockey matcher . Jag har kontroll över allt så sluta leta efter felet hos mig och sluta tjata om din kärlek - säger han . Vad tycks ? Ska jag be honom läsa allt ni skriver här ?
Kram

Hej Lillper!

Glad att se dig här. Eller ibland är det ju både och.. när du inte är här hoppas jag ju att du har det bra. Tills inte motsatsen är bevisad så tänker jag att det är så!

Det känns iallafall som både du och jag är på väg..frågan är väl bara vart och hur lång tid det kommer ta att hitta ut? Det går ju tyvärr inte springa ifrån alla problem även om jag gör mitt bästa för att försöka göra just det..

Löpningen är verkligen terapi för mig. Tyvärr så går det ju inte att springa 24 timmar om dygnet, hur gärna man än vill..

Hursomhelst..Jag har just klarat av att va nykter i 38 dagar. Otroligt långt i min värld...trodde nog att jag äntligen va fri, släppte garden och PANG!

Hur ska man kunna klara att fullt ut fixa det här??

Just nu är jag helt ställd...har inte gjort som du och tagit hjälp, lever fortfarande i tron att jag ska fixa detta själv...

Jag är nog lite naiv..minst sagt.

Förstår också ditt dilemma med frugan också..jag har det nog ibland lite likadant. Jättesvårt.. Men jag tycker "konstnären" beskrev en sak väldigt bra i tidigare inlägg:

"Du kan ju bara vara ärlig och förklara hur det är, men jag tror inte du kan räkna med att hon
förstår fullt ut. Jag menar bara av min egen erfarenhet förstår aldrig en människa som inte
själv har problem hur det är."

Så tror jag att det är. För även om man verkligen VILL förstå så går det nog inte om man inte själv varit där? Och det är ju inte så konstigt? I mitt fall så förstår jag ju inte ens mig själv ibland..

En annan sak du skrev i ditt senaste inlägg undrar jag över. Du skrev "Jag är ju nu igen inne på min 9:e dag och har inga planer att dricka de närmaste två veckorna. Det kommer inte vara några problem."

Menar du verkligen det? Att du kan vara säker på att klara en viss tid? Jag kan aldrig säga när jag får mina "anfall". Kommer oftast som en blixt från klar himmel.. Jag kan säga att jag inte ska dricka ikväll..men imorrn? Nej det kan jag aldrig veta.

Fattar inte att man ALLTID blir lika överraskad och är totalt försvarslös när Monstret anfaller..Vad jag än har byggt upp, alla mina skyddsvallar rämnar som ett sandslott i en tsunamivåg. Helt otroligt...

Letar fortfarande efter nyckeln till att bygga upp en starkare skyddsvall, men vet inte riktigt hur och vad som krävs. Känns som jag provat det mesta..

Som sagt idag mår jag inte bra. Inte alls. Så förhoppningsvis ser jag inte allt lika hopplöst om några dagar, (i dag är det trots solen ute svart i mitt sinne) men samtidigt vill jag ju ha kvar känslan av hur dåligt man kan må, så jag undviker att upprepa det...en svår ekvation..

EN ond spiral som man måste ut ifrån. Jag var på väg.. Jag ÄR på väg. Det verkar som du med är det. Vi får helt enkelt fortsätta kämpa.

"VÄGS ÄNDE"? Inte än va?

Vi SKA klara det! Det MÅSTE gå! Eller hur?

/Mic

Hej Berra.

Skrev ju hur glad och stolt jag var för någon vecka sedan..

Nu skäms jag. Allt det jag byggt upp försvann på ett kick..

38 dagar. Den längsta nykterheten i mitt vuxna liv är till ända... Känns helt tomt just nu..

Hur kunde det hända?? Det gick ju så bra?

Ångesten jag har just nu..ja det vet du ju hur det känns..önskar att ingen någonsin får må så dåligt som jag gör just nu..

Skriver för att på något sätt försöka dämpa känslorna..och kanske för att få stöd...på något sätt.

Kanske orkar jag skriva mer senare..nu går det inte.

Mår skit helt enkelt. Kanske kan jag fungera som avskräckande exempel för någon som läser det här...isåfall är det ju något bra med det..

Men annars? F-N F-N F-N
'
Jag skulle ju inte hamna här igen!!!!!

Ska försöka somna om och hoppas att allt är en mardröm..men det är väl tyvärr inte så va?

/Mic

I min fortsatta nykterhet så har jag försökt finna mina fallgropar och känslosvallningar redan innan de blir försent..
Försent för att ångra sig, försent för att upptäcka att återfallet inte blev vad man kanske hade hoppats på...

Hela alkoholromantiken styrs av drömmar, drömmar om hur det ska bli, hur trevligt det ska bli, så fantastiskt ...det ska bli.

Ser väldiga likheter i mina impulsköp av diverse elektronikpryttlar, köper en grej som man tror ska förändra hela livet,
glädjen vara så länge man längtar, sparar, inhandlar, unboxar...tills man har utforskat hur den fungerar...
Då förändrar den ingenting längre, bara lägger till en erfarenhet rikare som jag redan har massor av, besvikelser..
En sak till att lägga i högen på artiklar "köpta förhoppningar".

Att se "igenom" besvikelsen i förväg har hjälpt mig många gånger, vis av erfarenheterna, inte lika triggande längre.
Men jag kan glädjas åt att längta och för all del spara till en grej, men själva crescendot kommer ju aldrig.
Så fönstershoppingen fungerar, "låtsashandla" funkar och sedan kolla recensioner på nätet, nähepp, den var inte så ball som jag trodde.

...men...man vet aldrig, men vis av erfarenheterna, det brukar aldrig bli som man tror.

Alt oftare har jag lämnat tillbaka prylar på öppet köp, det går ju inte med alkoholen, det går inte att ångra sig.
Ofta kan jag se problemen innan de dyker upp, med alkoholen blir det ju alltid problem...

Enda skillnaden är att jag fortfarande köper lotter, det finns alltid en chans, en förhoppning, en vacker dag händer det.
Vis av erfarenheten...det brukar aldrig bli som man tror, men det KAN bli en positiv reaktion, insatsen är låg,
i förhållandet till bakfylleångesten, den kan ju kosta hur mycket som helst.

Men hur som helst, jag försöker se hur jag funkar i skallen, försöker förutse de tankevurporna jag brukar falla i, en sorts återkoppling.
Människan är ett vanedjur, oftast trillar vi dit på samma sorts dröm, jag trodde...jag hoppades...jag önskade...att det skulle bli så där.

Ibland känns jag alltför hård mot mig själv, en stålsättning, på gränsen till att bli tråkigt...
Men jag har ju egentligen bara en enda regel, gör vad f-n du vill, så länge du inte dricker alkoholen, det borde vara enkelt.
Det borde vara enkelt, om inte drömmarna återkommer hela tiden, om inte hjärnan tjatar om sitt beroende, om inte JAG vore en beroendeperson.

Några kan dingla i en trapets 20 meter ovan mark, det kan inte jag.
Några kan cykla ner för en ravin i 100km i timmen, det kan inte jag.
Några kan ändra sin vikt med 100 kg uppåt eller nedåt, det kan inte jag..

Jag kan försöka OM jag har något att vinna på det, eller behöver bevisa för någon, men risken är att jag dör på kuppen...
Vissa kan för att de har förutsättningarna eller har tränat sig till det, eller för att de brinner för det...
Alla kan inte vara världsmästare på allting, vissa måste inse sina begränsningar...
Och NEJ, det är inte någon sorts lag på att jag måste kunna prestera minst lika bra som grannen eller kollegan...
Jag är jag, och jag ÄR sådan...som inte kan hantera drickandet, det betyder inte att jag är sämre än någon annan.
Det finns andra kvaliteter som inte grannen kan, eller kollegan, men som JAG kan mycket bättre.

Att inte dricka alkoholen det kan jag mycket bättre, varför tar jag då inte åt mig när de säger att jag plötsligt är så strong och duktig?
Varför tar man inte åt sig när man borde, och bagatelliserar det som egentligen ÄR viktigt..

Jag ÄR bra, jag duger, varför kan jag inte övertyga den personen som står mig närmast, mig själv..?
Att vara självkritisk är också en väldigt bra anledning till att dricka alkoholen, en fara i sig självt.

När jag har lärt mig tycka om mig själv, först då kan jag gå in i en andra fas...

Jag finns...jag duger...det är okey, låt livet rulla vidare, okey?

/Berra

Det du beskriver tror jag många kan känna igen. Troligen har någon också skrivit om det så att det finns tips att hitta om du läser runt i forumet. Berätta gärna här vad du hittar som funkar för dig! Det brukar bli lite så att den som skriver mycket får svar i större utsträckning, på så vis får du kanske fler tips i din tråd.

Karin, Alkoholhjälpen.

Bra att veta!

Här finns mycket matnyttig information i andras trådar, det kan nog gå att hitta tips för ökad motivation där. Hoppas du skriver igen om det känns som en hjälp för dig. Det brukar ta ett par inlägg innan andra hakar på.

Karin, Alkoholhjälpen

Skönt att du är bakom mig, jag håller täten och jag har inte tänkt bryta den.
Lekt med tanken vad som skulle kunna hända då. Det skulle faktiskt vara katastrof
för mig. Det är ju aldrig fel att byta några ord med mannen på bänken. Kan berätta
att jag var på biblioteket i förra veckan och där inne var en ganska berusad man.
Det var precis som om han hade röntgenblick, nej tänkte jag han är på väg till mig.
Mycket riktigt men han var både intelligent och hade humor som glimmade fram i små
ögonblick. Det bästa av allt var att personalen inte körde ut honom, utan hämtade en
stol till honom. Han störde egentligen ingen, jag tänkte att han säkert var ensam, och
på hur lätt det kanske kan vara att hamna där när man inte orkar kämpa mer.
Fick mig en tankeställare när jag kände hans andedräkt, har jag gått omkring och luktat
gammal rutten råtta tänkte jag. Gick på lätta steg hem med en packe böcker.
Just nu inget som helst sug.
Skönt att det går så bra för dig.
Ha en fin dag
Konstnären