Senaste kommentarerna i forumet

att det är svårt för dig att skilja på den han innerst inne är och den han är i alkoholens nät går det rakt in i mitt hjärta. Under mitt första år här på forum redde jag med mer erfarna skrivare och med mig själv om vad en alkoholist är... I många omgångar. Jag har en djup övertygelse om att människan är (mycket ... eller långt) mer än sin sjukdom och den övertygelsen hävdade jag här gång på gång. Möjligen ibland också för att övertyga mig själv. Idag är jag övertygad. Jag känner så väl igen förtvivlan i att se en älskad människa förändras inför ens ögon - och övertygande hävda att det inte beror på alkohol... ljuga och förneka en uppenbar verklighet. Jag började tala om den "Sanna X" för den man jag älskat och gift mig med och jag hävdade envist att det var den mannen jag ville leva med. Inte den av a förvandlade, förvrängda. För mig har kunskap om vad som händer i hjärnan vid beroende varit väldigt viktig. En biologisk förklaring till vad som sker. Ville skriva detta, att jag känner igen ... Tillåt dig att sörja och tillåt dig att leva och må gott av ditt eget liv. Allt gott, kram / mt

Du förmedlar "kalla fakta" på ett mjukt sätt som manar till insikt och acceptans för verkligheten. Alkoholen, som är den drog jag obarmhärtigt jag lärt känna, är nog den starkaste, falskaste och mest destruktiva kraft jag upplevt. Min kärlek togs ifrån mig, eller - han valde bort mig för en större kärlek. Den kunde jag inte tävla mot, det var dömt att misslyckas. Men gudarna ska veta att jag försökte. Jag kämpade och kämpade men allt jag gjorde var att underlätta för honom och hans stora kärlek. Allt som kändes naturligt för mig att göra var helt fel strategier. Jag har lärt mig det nu. Jag skulle ha satt ner foten från början. Kanske hade det hjälpt? Kanske hade vi segrat då? Det får jag aldrig veta. Och jag vet ingenting om hur hans försök till nykterhet kommer att gå. Tyvärr tror jag inte att han lyckas den här gången heller, men för hans skull så önskar jag att han kommer att klara det. Det är svårt för mig att skilja på den han är innerst inne och den han är i alkoholens nät. Jag kan inte tycka illa om honom trots att han skadat mig, barnen och familjen på ett fruktansvärt sätt. Det går inte. Jag vägrar att tro att det är han. Jag går inte med på det. Det är förmodligen mitt problem...

Blev långt det här! Ville egentligen bara säga att jag uppskattar det du skriver i dina kloka inlägg.
Önskar dig och Mt allt gott!
Kram

Igår var en dag som jag hade kunnat vara utan, men idag är det rätt så ok igen. Det som är positivt när det kommer jobbiga dagar, är att inte trilla tillbaka. Att känna att livet går att hantera utan den där följeslagaren, alkoholen, och att vinet inte hade tillfört någonting positivt i det läget.
Blev tillfrågad om AW på fredag. Första tanken var nej, orkar inte, vill inte, vill bara vara hemma, eller träna. Tackade dock, vid närmare eftertanke ja. Isoleringen kan ju inte ta sig hur stort utrymme som helst... Jag kommer ju ändå att vara i skick att ta mig hem om det är tråkigt eller om jag bara råkar vilja. Men, en liten tanke kommer ju alltid flygande, när utgång eller andra alkoholsituationer kommer upp - kommer jag att bli sugen (ja, säkert lite), kommer jag att falla tillbaka (NEJ!), kommer jag att känna mig "utanför" när jag dricker alkoholfritt (ja, förmodligen lite, åtminstone först). Men såklart kommer jag att känna det skönt när jag klarar det, varje läge där jag aktivt avstår får mig att växa lite till, och gör nykterheten ytterligare lite mer värd, och att tanken på att ta ett sådant där normaldrickandeglas försvinner allt längre bort. Det blir för mycket att riskera.

En sådan där fånig sak numera som jag kan haka upp mig på är själva körandet. Jag vill inte köra till och från alla middagar/fester/AW. På sätt och vis är det ju skönt att kunna åka hem när man vill, men jag tycker att jag tappar lite av känslan för att det är avkopplat, fest liksom. Det hör liksom till att åka buss/cykla/taxi/få skjuts. Nu tänker jag inte se till att bli hämtad för att jag inte vill köra, eller ta en dyr taxi, men kanske blir det buss. Det handlar väl om det där med normen, man kör liksom inte till AW... Jaja, snacka om ilandsproblem....
Har man inga viktiga saker att fundera på så får man ta de oviktiga :)

Ha en bra kväll alla!
/m

Om man flytt hela livet så funkar det ju inte att hux flux stanna kvar och möta sig själv. Det kanske är något som kan göras stegvis och som behöver tränas på. Har man som vi, använt vinet som en flyktmetod för att t.ex.
- stressa av till
- stå ut bättre med sig själv
- bli glad, trevlig och spirituell
- sluta tänka på saker som man inte orkar tänka på
- bli lite extra djupsinnig och filosofisk
så är det ju inte bara att göra allt det där på annat sätt utan vidare. Min psykolog sa till mig vid något av de första besöken att fundera mer över vilka positiva effekter alkoholen hade/har för mig. Jag hade inte tänkt så mycket i de banorna eftersom man gärna vill se allt det negativa för att övertyga sig själv, men han menade att för att göra en förändring behöver man lägga upp och syna alla korten, för att veta vad man har att jobba med.

Jag har laddat ner Mindfullnesappen som jag tror Buzz tipsade om, i ett försök att lära mig att ha något utbyte av meditation och mindfullnes. Går sådär, försöker och tänker att det blir kanske en vana och man måste ju träna liksom... Tänker i alla fall att det jag provat tidigare var ju inte så bra, så vem är jag att döma ut något som icke-fungerande...?

Och de där tankarna om att det är ok att dricka, bara flyger ju på sådär utan vidare, det finns ju ingen logik i det. Har du pratat med din man? Vet han vad du jobbar med eller är du sådär extra duktig och ska fixa det själv? Låt skammen skölja över dig och bort, bokstavligt talat. Undrar hur mycket sammanlagd skuld och skam det finns på den här sidan?
Hoppas det känns lite bättre ikväll, och starkt av dig att skriva!
Kram m

Hade en sådan period du beskriver före jul. Hade iofs varit nykter längre än 18 dagar då, men fick verkligen tvinga mig till precis allt. Jobb, träning, ringa ett samtal, laga mat, ja, det mesta. Kroppen och själen kan nog reagera på de mest märkliga sätt i tillfrisknandet, men jag tror att tröttheten hör till lite grann. Och kanske lite håglöshet också. Alkoholen har ju varit en ganska stor del av livet och det ska nu ersättas med något annat. För min del har det hjälpt att fokusera på träning och att bara göra det nödvändigaste i ditt läge. Jag kontaktade också en psykolog som hjälpt mig att komma vidare, eftersom jag blev rädd att jag var på väg ner i en depression.

Men den positiva person du har varit finns ju fortfarande kvar, den är inte borta i och med att vinet försvann, den är kanske lite avvaktande, men finns där någonstans och väntar... Det blir bättre!
Styrka till dig!
/m

Skönt att både du och din lever mår bättre. Kroppen har en fantastisk förmåga till återhämtning. Själen också? Känner som du, att jag mår bättre både i kropp och själ nu, även om jag ligger en månad efter dig.
Och precis som du så håller jag garden uppe. Lätt hänt att "glömma" sig och ta det där glaset. Ska inte hända. Ha det bra i snön och kylan. Här vill inte ens hunden gå ut, om det inte är helt nödvändigt...
Kram m

Du kan visst skriva, alla tankar runt alkoholen har sina förklaringar i sitt egna mående, jag gav upp alla tankar på hur mitt skrivande skulle mottas av alla de andra som läste det på forumet, jag skrev för mig själv och åt mig själv, det var en självinsikt att vara öppen med mina tankar.

Om jag ljög här skulle också det riktiga livet vara ett självbedrägeri.
Alltså skrev jag det som precis föll mig in, det var min sanning just då.
Det är inte min sanning i dag, det var det då.
Nu ser jag hur sjuk jag var i mina funderingar och jag känner inte igen mig alls som jag känner mig idag.

Idag känns driften till alkohol som...jaha!
Då skulle jag lätt kunnat döda någon för jag var verkligen helt pantad.
Och jag blir lätt orolig för vad alkoholen verkligen kan ställa till med.

Det där var inte jag. Det var resultatet av många års drickande som ledde till ett beroende och till sist ett missbruk.
Idag är livet mer solklart och inte lika solkigt flummande som förut.
Jag känner mina behov och kan förstå dem hur de uppstår, när de kommer och varför, och har mina trix hur jag ska släppa fram dem eller dämpa dem.

I det hela har jag förstått att man inte bara blir en alkis sådär apropå,
och en nykterhet består väldigt mycket i att undersöka anledningarna till varför just du eller just jag fick ett beroende i grunden.
När man har funnit dessa, och hittat andra lösningar än att låta alkoholen återigen få lösa dem åt dig. DÅ är man på rätt spår.
Inte bara titta på symptomen utan kolla på underliggande orsaker istället.

Jag skrev för länge sedan en rad om att man skulle fortsätta meningen...
"Jag dricker därför att...."
Och där fyller man i den egentliga orsaken till att just jag tillät mig dricka vid varje tillfälle, helst på ett papper.
skriva förväntningar och inte allra minst, blev det som väntat?

Och redan där kan man se att alkoholen "ljuger", det blir aldrig som man hade förväntat sig.

När man har avslöjat en lögnare så tar det tid att ge den sitt förtroende igen.
Men man behöver inte oroa sig, den kommer att fortsätta svika dig i oändlighet, när man har fått nog, då gäller det att göra handling av sin framförhållning.

Du skiter i mig, jag skiter i dig.

Tack och adjö herr Alkohol men du får gå vidare och förgöra någon annan med dina lögner, tröskeln heter läppar hos mig och därifrån bestämmer jag.

Berra

Jaha. Checkar in här i vanlig ordning. idag firar jag 4 veckor.

Det rullar fortfarande på. Har slutat fundera på alkohol. Jag kom på i morse att jag skulle kolla in här, och insåg att det nu är fyra veckor, nästan exakt på minuten fyra veckor sedan alkoholen gick ur kroppen på mig. Och tänkte därför göra en liten sammanfattning av den här tiden.

Det första dagarna hade jag alkoholen i huvudet hela tiden, och när jag glömde bort den var det nästan som att jag tvingade mig själv att tänka på den. Nästan som att jag kände att jag genom att ge mig själv ångest, kunde göra bot för saker jag gjort på fyllan som jag inte stod för.

När ca tio dagar gått, var det inte längre något jag tänkte på hela tiden, men magen vände sig när jag tänkte på alla de gånger jag gjort bort mig.
Jag pratade mycket med folk om att jag inte drack, jag njöt av att bli tagen seriöst, och känslan av att jag gjorde, kanske för första gången i mitt liv, någonting betydelsefullt för mig. Och jag stod på mig. Typiskt mig hade annars varit att bli övertalad till att ta ett glas eller "bara en utekväll till". lite stolt faktiskt.

Jag insåg efter en tid att det är ok att faktiskt gå hem från middagar och fester, när orken tar slut. När ens vänner börjar sluddra lite charmigt. Jag behöver inte stanna, jag har inget att bevisa.
Jag skiter i om de tycker att jag är en tråkig fan, för de har inte alls förstått vikten av att jag gör det här, och att jag gör det på rätt sätt. Det förstår bara jag.
Kosta vad det kosta vill!

4 veckor. Och varken alkohol eller nykterhet är något jag funderar över. Det bara är såhär just nu, och det gillar jag!

Än så länge inget slut datum, när fas 2 av experimentet tar vid, men jag köra några veckor till. en dag i taget som det heter.

Det blev en väldigt liten sammanfattning. men så får det vara.

over and out

Jag har svårt att hålla räkningen, men efter litet räknande, så är jag inne på dag 18. Det här påminner litet om när jag fyllde i graviditetskalendern med mina barn. Fast då räknade systemet ut åt en, vilken dag och vecka man var i. Jobbmotivationen är obefintlig. Ska ta långlunch idag för att gå och träna. Ute yr snön och jag tänker bara på att sova. Sova till vintern är över och fåglarna kvittrar. Nej, det vill jag ju inte, egentligen. Vill vara här och nu förstås. Det är bara svårt att gå med på livets premisser emellanåt. Jag har sett mig som en rätt positiv person, som blickar framåt och tänker att allt blir bra till slut. Just nu verkar den personen ha dragit iväg nå´n annanstans.

Bea-Li, L-P och Nike och alla ni andra fina människor.

Det är lustigt, jag läser här hur övertygad jag är om min nykterhet och sen på kvällen sög jag i min en och en halv flaska vin. Vad i helvete hände? Jag antar att det har att göra med stressen över framtiden och arbetsliv/karriär, det som jag nämner här ovanför.

När jag är mig själv, som nu, så ser jag inte ens längre några fördelar med att dricka. Bara nackdelar och ändå tyckte jag att det helt plötsligt var okej att dricka i fredagskväll? Minns knappt hur jag rationaliserade det mer än att så länge jag bara är hemma med min man och det är vi så kan jag inte göra bort mig så då gör det inget. Men det gör det ju. Min plan är fortfarande att inte dricka mer, jag vill inte men det är nog dags att börja med någon slags inventering av självet. Men alltså flyktdriften är så jävla stark. Varför kan jag inte 1) sluta fly och för en gångs skull våga vara i mig själv och möta mig själv eller 2) fly in i något hälsosamt av typen yoga, träning, friluftsliv? Nu flyr jag genom att paniksurfa på hemnet och tänka att om vi bara flyttar ut på landet så kommer allt bli bra. Bara främlingar, ingen som någonsin har träffat mig när jag druckit vin. En blank canvas att måla resten av mitt nyktra liv på.

I dag är en tung dag, jag har ingen som helst lust att dricka, jag ser mig ju som en sån har slutat dricka, men det är tungt för jag har sådana enorma skamsköljningar. Allt jag någonsin har gjort på fyllan sköljer över mig och jag grips av panik och känner sån otrolig skam. Skamskamskam. Jag vet inte hur man värjer sig från det.

hänger starkt ihop med alkoholkomsumtion. Det kan också stiga vid stress inför mätning, det problemet hade jag så jag köpte en mätare hem. Men jag hade för högt hemma också och fick medicin som jag inte mådde bra av. Det första gjorde att mina vader och fötter svällde upp och jag som varit/är stolt över mina smala snygga ben kände att även det togs ifrån mej så jag blev deppig och uppgiven också. och drack mer. Sen fick jag en annan medicin som gav viktökning + massor av andra biverkningar. Det var en del i att jag nådde botten faktiskt. Så i juni 2011 la jag av med alkoholen och började äta enligt LCHF. Efter tre veckor kastade jag min medicin. Nu har jag gått ner 20 kg i vikt och mår toppen, utan mediciner. Mitt blodtryck är utmärkt, 130/70 ungefär vid kontrollmätning hemma. Lite högre på hälsokontrollen men då kunde jag visa min egen statistik, jag kollade även min mätare mot deras. Hade högre även påmin egen hos sköterskan.

Börja inte ta medicin om du har slutat med alkoholen. Testa hemma och det kommer att bli bra om du inte har nån sjuklig benägenhet till högt blodtryck (kan förekomma hos även nyktra, slanka personer).

Det är en av de fina positiva effekterna! Lycka till!

Suttit och filosoferat lite i mörkret med en kopp starkt kaffe.
Idag stark kuling här och snö, var ute en stund med hunden och
det var svinkallt. Dagarna går och den 10 februari skriver jag in
fem månader hoppas jag. Ja livet utan dimridåerna är oftast bra.
Jag tror kropp och själ har hämtat sig nu, och jag känner mig frisk.
Men jag är försiktig vet ju nu hur lätt man kan ta det första glaset.
Jag känner just nu att det finns inte på min karta att prova, kan inte
vill inte byta ut det jag har idag mot en enda stor ångesthåla. Var
tog leverprover i går, jag gör det en gång i månaden efter smällen i
september. Men det är ett billigt pris, jag hade så höga värden då.
Nu är dom kanonfina, men min läkare vill kolla levern i ett år.
Hoppas ni alla mår bra
Konstnären

Förr när jag har slutat har jag inte gått ner nämnvärt i vikt, fast jag tränat som en tok. Men man bygger ju muskler också, så det kan ju vara en orsak. Den här gången har kilona rasat, men det beror mer på att jag inte haft så stor aptit, d v s dricker inget och äter mindre. Sen har jag inte haft tid eller ork att tokträna heller, så musklerna har nog krympt en hel del...

Jag känner igen delar av din berättelse. Just att hitta på orsaker, så att man får vara i fred, för att hinna ta en slurk eller två. När det känns som tyngst, så får jag tänka på alla fördelar med att vara nykter. Nackdelen är väl att jag inte orkar vara en powermama, som lagar mat, donar, fejar hela tiden. Det är litet punktering i den här mamman just nu. Men jag tror och hoppas att jag är mer närvarande. Sen är det förvisso tråkigt just nu, men jag är säker på att det vänder, för jag har varit där förr. När kroppen är hel och sinnet klart. Då har jag kunnat känna en glädje över livet, naturen, hopp om världen.
Kämpa på! Kram/
Minz

Hej Berra, jag skriver på din sida eftersom jag som ny inte kan skapa en egen. Jag har inte varit på din sista sida tidigare men ser nu att den har nr 93. Dina sidor har hjälpt mig i 1,5 veckor och jag har läst tom sid 34, har även varit inne på andra sidor o läst men hela tiden återkommit då du har en vision o levnadsvilja som jag önskar att jag också får ngn gång. Jag hoppas att de sidor jag inte läst fortsätter i samma anda som de jag läst. Är bara så att jag hamnat i skiten igen, blir förbannad på mig själv, hur kan jag vara en sån idiot, klarar jag inte av någonting.... mm mm det jag tycker o tänker om mig själv är inte lämpligt att skriva

Din berättelse låter så väldigt lik min egen. Värsta tiden absolut 17-19 vid matlagningen. Även jag drack ur kaffekopp...jag hoppas att du ska finna styrka i att läsa och skriva här. Ett tips från mig är att hitta en annan dryck som du gillar och försöka dricka den istället. Jag gillar tex sura drycker med lime och citron. Sen handlar det nog mycket om att hitta små saker i vardagen som gör det värt att fortsätta kämpa, tex att inte lukta vin när man nattar/sluddra mitt i sagan. Och att sova gott...

Ett steg i taget. Håller gärna hand.

kram
Nossan

En annan fråga. Jag har haft lite högt blodtryck de senaste åren. Ingenting som medicinerats (ännu). Läkare trodde på stress inför mätning mer än någonting annat ffa eftersom trycket hemma var betydligt lägre än på vårdcentralen (gjort 24 h mätning).

Är likväl nyfiken på om någon ev er andra haft problem med högt blodtryck och om ni märkt av några positiva effekter av nykterheten? Hur mycket sänktes i så fall ert blodtryck? Hur lång tid tog det? Tacksam för alla svar.
/N

Ja, det får nog ärligt erkännas att det är i "trallala-stadiet"'som jag befinner mig just nu. Bra och klok lista, förresten. Tack mnbv098! Men samtidigt... Mina tankar handlar ju inte om att måttlighetsdricka dvs att som "normala" människor ta 1-3 glas vin ett par ggr i veckan (typ vad jag tror är normalt i mitt umgänge) utan snarare att någon enstaka gång under året tumma på nykterhetsprincipen givet att beslutet är noga genomtänkt innan och konsumtionen begränsad. Fast, inser samtidigt hur naivt detta måste låta i mångas ögon. Skulle kanske då också vara en "svikare" mtp att det ju var jag som startade den här tråden om vitt 2014...

Hursomhelst, till skillnad från vad det kanske verkar när man läser detta inlägg så är frågan om det där ev glaset vin någon gång faktiskt ingenting som jag tänker särskilt mycket på. Hade nästan glömt att jag tagit upp frågan sist jag var härinne. Är väldigt nöjd och trygg i min nykterhet. Tackar nej till vin var och varannan dag känns det som. Och det går utmärkt. Och, som någon av er kloka personer förutspådde, har faktiskt maken också påverkats i positiv riktning. Det händer allt oftare att han dricker folköl istället för vin på vardagskvällen. Nyss kommenterade han det själv fast sa lustigt nog att "fast folköl är ju det jag alltid druckit mån-tors" YEAH RIGHT -en flaska vin per kväll gällde minsann för honom också. Men, jag var "stor" och rättade inte. Viktigast är ju den positiva utvecklingen (men lite retar det mig ändå att det i hans huvud bara är jag som har överkonsumerat).

Annars är jag mest förundrad över att jag inte går ner mer i vikt. 1 flaska vin per kväll är väl åtminstone 500-600 kcal? Dessutom har jag ju börjat träna! Finns ju eg bara en förklaring till detta dvs att jag input ökat av annat. Men SÅ mycket äter jag ju inte... Är inte överviktig så jag vill inte förstora problemet, men det hade ju varit kul med lite snabbare träningsresultat.

Sov så gott alla fina.

/Nossan

PS Det går ingen hiss till nykterheten, så vi får alla ta trapporna :-)

ett bidrag till normaliseringsbekräftelsen. Under flera år levde vi på olika platser och träffades på helgerna. Visserligen var det hela tiden tillfälliga lösningar och vi hade ett gemensamt hem... Men det var lång tid och en mycket bra tid i vårt liv. Den gemensamma tiden ägnades i ringa grad åt sånt som tvätt eller städning - den gemensamma tiden var vi tillsammans. Det enda som verkligen har betydelse är ju att de två det berör båda är så tillfreds med levnads- och boendeformen att man kan komma överens om hur man organiserar livet. Frid till dej Fia, forums fräsch fläkt:) / mt

Tack Nike för att du normaliserar mina känslor. Får mig att inse att det är ok att inte alltid välja grannarnas väg. Vilket även markatta och m-m förmedlar. Även jag och min man talas vid varje dag via telefon. Hur många äkta makar gör egentligen det? Talas vid. Lyssnar på den andras/andres svammel istället för att bara le och nicka? Jag ser på mina grannar och blir inte direkt avis. En vacker japanska som är smart men ändå har valt att sätta bo med en karl som jag inte ens skulle känna igen på gatan. Han ser på bedrövligt trist ut, men är antagligen en spirituell kille eftersom en vacker smart kvinna har valt att sätta bo med honom. Man vet aldrig hur andra har det.

Jag är en lång ranglig kvinna som faktiskt gillar att dra på gasugnen på fullt och tassa omkring i linne och trosor. De flesta män kan inte hantera det utan tror att det är en jävla invit. En invit? Till vadå? En chans till en korv utan senap? Nej tack...du är snäll och snygg men just nu vill jag läsa/äta/städa hallen. Kickboxas, smeka katt. You name it. Jag är ingens smutsig strumpa som man kan runka i. Jag skiter uppriktigt i dina behov! Sånt kan vara svårköpt i ett äktenskap även om mannen har de vackraste ögon man sett.

Fia

Förr när jag slutat har jag upplevt en eufori. Allt har flutit på så lätt. Har känt att det inte varit några problem att vara utan A. Ingen glad dag idag. Mest tom och trött. Glädjen är borta och jag har ingen susning om när den kan tänkas hitta tillbaka. Jag gör det jag ska punkt. Jag är utåt sett så himla lugn. Barnen har kaosat runt. Jösses, vad de kan skrika, även bara för att skrika. Mina öron är trötta. Jag ifrågasätter kvinnorollen. Inte alls nöjd med den. Jag ifrågasätter samhället. Jag är en pusselbit med tvära kanter. Faller inte riktigt på plats i pusslet. Kanske är jag på fel plats. Det finns väl fler med andra värderingar? Jag tror på frihet att bestämma över livet och att välja hur man vill leva. Jag tror att vi borde vara mer involverade i varandra, istället för att snurra runt som små mikrokosmos runt solen. Men jag är inte bättre själv. Har svårt att släppa människor nära. Tack för idag.

En riktig skitdag har det varit idag. Började liksom fel från början och har inte rättat till sig alls under dagen, som man hade kunnat önska sig. Mycket att göra från början, mycket som dök upp och inget har gått smidigt, hjärnan är på högvarv... Maken är bortrest med jobbet, inga barn hemma - vare sig egna eller bonusbarn... ja, ni hör själva - kvällen skulle varit som upplagd för en runda om bolaget och ta ett (ha ha) glas vin ikväll. Börjar dessutom lite senare imorgon bitti så det hade till och med varit ok med två... Men, nope, inget vin blir det... Kanske en godispåse som tröst efter träningen, där jag tänker få ur mig stressen och irritationen över dagen. Är faktiskt inte ens sugen på vin.
Mer på att kasta något hårt i golvet och stampa ordentligt på det... :/

Kanske är tur att det bara är jag och hunden hemma ikväll, honom har jag inte hjärta att snäsa åt... MEN, det som är positivt med den här eländiga dagen är trots allt att känna att det inte finns något sug efter att döva något med alkohol. Inte idag i alla fall. Ibland får man glädjas åt det lilla. Hellre än nykter skitdag, som åtminstone kan bli bättre i morgon, än en som ger en dålig dag i morgon också...

Sura hälsningar
/m

Fia! Det är inget knas med att vara gift men inte bo ihop. Jag och min man är särbos sedan några år och det var precis vad vår relation behövde. Vi flyttade isär, hade siktet på skilsmässa men med små myrsteg och ett konstaterande att det var OK att inte dela boende (och inte heller ett mål för en ev. återförening) - så var det solklart att vi ville fortsätta tillsammans. Man är inte mindre ihop eller mindre en del av varandras liv för attt man inte bor ihop. Sedan så är ju såklart praktiska aspekter viktiga - vi har i stunder av lite tajtare ekonomi pratat om att flytta ihop just för att det skulle bli bättre rent ekonomiskt och mer praktiskt med barnen. Men, vi landar oftast i att det är nog såhär vi ändå trivs bäst, uppskattar varandra (så jääävla skönt att slippa se min mans tråkiga hobby t ex) - och ffa att kunna värna sin tid, ha sitt eget utrymme såväl mentalt som fysiskt. Vi bor nära varandra, hörs varje dag och brukar oftast ses under helgerna och sova hos varann 1-2 ggr i veckorna. Visst innebär det att göra avkall på saker, t ex kan jag inte skaffa en sommarstuga bara sådär utan får spara målmedvetet bra många år, men för oss så överväger fördelarna nackdelarna, iaf just nu där vi befinner oss i livet. Det kan ju komma att ändras (som så mkt annat), men då är det ju bara att omvärdera beslutet tänker jag. Omgivningen däremot fattar ju oftast inte riktigt grejen, det märks, men vad spelar det för roll? I could not care less :-) Precis som det faktum att jag alltid dejtat både kvinnor och män - varför begränsa sig utifrån andras (ofta rädda) idéer om vad som är ordning och reda och rätt sätt att göra ngt på? Det gäller ju allt i livet, tänker jag.

Stor kram och pepp i dina funderingar./Nike

Hej Platonides! Jag har ingen som helst erfarenhet av AA-möten, men det finns en bra beskrivning i Pellepennans tråd "Vill sluta nu" om första gången på ett sådant. Läs och begrunda.
/m

Jag själv brukade först gå till bankomaten för att sedan betala mina inköp med kontanter. Jo, vad är fördelen med det kanske någon undrar?. Har man sin husbank på en liten ort, så innebär det ju att man även måste se till att bankpersonalen inte kan se hur mycket man handlat på bolaget... Kan ju inverka negativt om dom får för sig att pröva min livs vandel i samband med huslån eller nå´t. Förföljelsemani kan någon tycka? jag tyckte det var helt rimligt ;-)

Bulk drickat i form av "plåtisar" inköptes gärna i mängd på främmande bolag. Sedan var gömmorna fyllda så att ingen kom på när det var nödvändigt att grunda med ett par innan middagen

Fast de´va´då de´
;-)