Senaste kommentarerna i forumet

Jag minns att du hade en vit period, säkert mycket längre än vad jag lyckats med mina 6 dagar som längst på raken under en period på 6-7 år. Sedan har jag kört perioder, några veckor med 3-5 nyktra dagar i veckan. Det är som om jag är livrädd för nykterheten och så var det inte förr. En period när jag gick och studerade för en 10-15 år sedan drack jag vin kanske tre gånger i halvåret, då barnen var små. Annat är det nu, jag känner igen mig i det du beskriver. Sedan har jag svårt att börja räkna dagar här offentligt eftersom jag skäms om jag faller. Men det är väl också en del av mig själv som jag måste börja arbeta med, skammen. Det var skönt för mig att höra dina ord i dag, din uppriktighet och att ditt hopp finns kvar.
Klart vi hörs och syns!

är det här. Skulle åka utomlands och fira en gammal vän, och då tänkte jag att OK, jag kan väl dricka en långhelg och sedan återgå till nykterheten igen. Men som så många gånger förr så fungerar det inte så för mig och oss, jag är alkoholist och det innebär att börjar jag dricka så är det djävligt svårt att sluta. Så nu är jag fast i fällan igen, dricker varje dag och vaknar varje dag och mår skit. Precis som du börjar jag bli rädd för hur det ser ut inne i kroppen, och lägger jag inte av kan det ju påskynda min död kanske. Det är verkligen hemskt att vakna med ågren varje dag, må skit och sedan kvickna till vid lunchtid och framåt eftermiddagen mår man hyfsat och har inte tänkt dricka idag. Men strax innan 18 har hjärnan övertygat min kropp om att ta sig till Systemet, bara en sista gång. Många gånger är det inte ens lockande att dricka, ungefär som att tvinga i sig mat bara för att man är hungrig. Men lik förbannat sitter man där på kvällen och har officiellt druckit två folköl, men inofficiellt sex-sju starköl som gömts. Det är så sjukt, jag vet att tar jag bort alkoholen i mitt liv så kan det bara bli bättre. Och ändå... Men Spes, en dag ska bli vår första nyktra dag på våra nya nyktra liv!
Vi hörs och syns

Sitter på jobbet och är tankfull.
Svårt att fokusera, inga goda nyheter än så länge med dagar hit och dit.
Men jag mobiliserar.....
Lite lustigt! Fick visa leg. på bolaget sist.
Mitt leverne syns inte på mig, borde se ut som 100 år.
Men hur ser man ut inombords?
Det är den skrämmande tanken, kanske den som ska höja motivationen....
Undrar lite försiktigt hur ensam jag är i det här, om det finns någon mer
i min närvaro.........innan jag började läsa forumet var jag helt ensam.
Forumet har satt ord på mina problem men också visat att det finns lösningar, dom som kan,
som kämpar, vill, det är inte hopplöst, kanske jag bara inte har slagit i botten än....

Förstår dina tankar och känner samma uppgivenhet ibland. Tror nog att det kan vara bra med samtal som NyMan så klokt formulerat det.
Och så länge vi håller oss nyktra, så kan det ju inte bli värre, eller kan det det? Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till ibland, men det jag inte ska ta till mig just nu är -alkohol. I allt jag inte vet, så är jag i alla fall, att jag är helt säker på det!

Tills jag mår bättre, så sitter jag hellre här själv och mår liksom "inte alls". Känns bättre än att umgås med dom som kanske skulle få mig att dricka. Eller såhär kanske: Då umgås jag hellre med er alla, som får mig att inte vilja dricka!

Tack som tusan för er och du, m-m!

Läste i sent går kväll "Anfäkta" som Buzzz har en länk till i sin tråd (14. december 2013). Tack för den! Gav mig både lite underhållning (till en början) och sedan insyn i vad 12 stegs modellen innebär. Det ger mig hopp att det går att klara det här, men även oroliga funderingar på om min strategi att "klara" det här bara genom att var fortsatt nykter, kommer att ge resultat?

Jag är ju kanske en person med en inneboende skeptisk syn på allt från terapier, andlighet, AA osv. Varför det? Är det för att jag är rädd? Är det för att jag är rädd att det skulle vara jobbigt? Kanske är det som att jag sett det som att byta en drog mot en annan, men om det hjälper att komma vidare när det gäller det stora problemet alkohol, så kanske man ska skjuta med bredsida?!

Det jag menar är att min strategi att vara "min egen lyckas smed" kanske är något som ligger i min historia att en bra man hjälper sig själv? Kanske är det så för oss som hade far och morföräldrar som var uppvuxna på 20 talet? Inget j----la daltande här inte! Ja så kan det ju vara, men kan "en bra man" som hamnat i mitt läge klara av det? Känner det som om jag fått huvudrollen i en dålig film (fast på film kan man inte beskriva alla känslor och tankar som rusar genom hjärtat och hjärnan.

På något sätt är det som att den oro jag känner inför vad som kanske hänt rent fysiskt med mig, blir utbytt av osäkerhet när jag funderar på hur jag hållbart ska lösa nykterheten, och komma ur det svarta hålet som drickandet har hjälpt mig att hamna i, och inte minst bli en bättre person för min omgivning.

Nåväl, nu in i dagen. Ta vara på er där ute!

Tack Buzzz!

Läste inatt, och det det var både underhållande och skrämmande läsning. Vet inte riktigt vad jag ska tänka efter det. Verkar ju inte som om det finns någon bra statistik på att klara sig på egen hand ur detta?
Om en tredjedel grejar med hjälp av 12 stegs metoden, med den genomgående "makeover" som krävs, hur många klarar det då genom att bara lägga nyktra veckor till varandra, genom en dag i taget? Dom funderingarna gör faktiskt att man känner sig lite nedslagen i skoskaften.

Det är som att jag har ett inbyggt motstånd mot allt som har med tro och andlighet att göra. Liksom "ensam är stark" tankesättet eller att var "sin egen lyckas smed". Tror inte jag är ensam om det, men hur bra har det gått med den strategin fram till nu?!

Men som sagt, tack ändå!

Ikväll är det Tv-spel med kompisen igen. Detta har de senaste 6 åren (minst) inneburit... ÖÖÖÖLLLL!!!! Men inte ikväll. Inte förra gången vi sågs heller. Min vän känner inget begär men dricker gärna om jag gör det. Det var fan så mycket trevligare sist då vi avstod så ikväll ser jag fram emot ännu en nykter TV-spelskväll. God mat blir det men inget supande. Ser fram emot det.

Ser även fram emot lite julledigt snart.

Kloka ord, NyMan. Ja, det kanske är så det är. Mer liv att ta hand om. Jag tänker att det här måste få ta tid, och precis som du skriver - vara sann mot mig själv. Men om jag inte vet vem jag är?? Men det är väl som med andra saker,ibland är det lättare att definiera vad man inte vill än vad man vill.

Samtalet jag bokat är ett sk inledande samtal. Känna på lite, liksom. Vet inte om jag vill gå i samtal någon längre tid, men jag känner att jag vill prova ett bollplank som är neutralt. Känns det inte bra bokar jag ingen ny tid. Det jag är rädd för nu är att trilla ner i ett depressionshål, eftersom jag varit där tidigare i samband med stressreaktion. Att hamna där vill jag ungefär lika lite som att trilla tillbaka i alkoholdrickandet... Men, jag ser ändå med förhoppning mot framtiden. Efter helgen vänder det och blir ljusare igen. Bara en sån sak. Och att avstå från alkohol kan ju på sikt iaf inte ha några negativa effekter på kropp och själ, det har jag mycket svårt att tro... Ibland måste det väl göra lite ont, och att ha tråkigt behöver man också ha då och då.

Och känslan i kroppen och knoppen att ngt kommer hända imorgon..men att jag vill dricka ngt finns här och har funnits starkt idag. Förutom då jag lekte med mitt barn förut. Men känslan är här och den känner jag starkt igen. Vill såklart inte och kommer kämpa imot. Men så kommer morgondagen och så vips är msn där igen. Om inte så mycket kanske men ändå..j..vla tankar och gift. /ta hand om er alla fina starka människor

Du har precis beskrivit för mig hur det är att vara människa, speciellt en människa som bestämt sig för att inte fly något mer. Helt plötsligt finns det betydligt mer liv att hantera och då behöver man både tålamod och vanligt mod...

Min erfarenhet är att det gäller att vänta ut en del faser i huvudet. Hjärnan behöver tid för att processa nya livsbetingelser. Du har ju ändrat förutsättningarna och spelreglerna för ditt eget liv. Det påverkar även din omgivning och ditt förhållningssätt till densamma. Visst fan är det tråkigt ibland! Men jag ser på mina barn att tråkigheten är en förutsättning för kreativiteten och livslusten och det har jag försökt låta dem lära mig. Jag gillar inte heller att ha tråkigt, men förstår att det är en fullkomlig nödvändighet ibland för att jag ska få igång drivet framåt, så jag börjar röra mig i den riktningen igen.

"If I may be so bold?": Ta det lugnt, stressa inte fram någon slags validering eller utvärdering av ditt liv. Det kommer att växa och bli större och starkare om det får lov att hämta andan, precis som du. Försök att vara rädd om de vänner som du tycker förtjänar det och skit i de relationer som bygger på enbart alkoholumgänge. (Var på lite av en sådan slags träff i helgen - Boooooring!)
Psykolog/kurator/samtalsterapeut/KBT.. allt blir bra med rätt person i den andra stolen, men kom ihåg att det är ditt liv det gäller, så försök vara så sann mot dig själv som du bara kan. Har själv suttit där i stolen och märkt hur svårt det kan vara.
Och framförallt - Lär dig tycka om dig själv, för det är du absolut värd! Du är ju en riktig människa! Hur fantastiskt är inte det?!
KRAM!/NM

att du har en alldeles superbt härligt avkopplande resa. Att du upptäcker din man på nytt och kanske även nya/nygamla sidor i dig själv. Må det bli en spännande färd, både känslomässigt och geografiskt. Låt Den Goda Anden följa dina steg och ge efter för de ingivelser som ger dig något tillbaka. Jag ska tänka på dig här hemma och när jag ser dig framför mig på en vitskimrande strand vid ett azurblått hav så lovar jag att jag ska le med hela ansiktet. Med andra ord: Ha det bara bäst!

Så, iväg med dig nu!/NM

Hej LillPer! Låter som att du har det jobbigt. Du skriver att du önskar att du skulle råka ut för en olycka, och det låter ju inget vidare... Du skriver vid ett par tillfällen om att söka hjälp. Har du provat det? Någon att prata med eller en läkarkontakt? Bara en undran.
/m

Angående svagdricka... som jag inte har provat,men om alkoholhalten. Jag dricker (någon gång) cider som innehåller 2,2% och även glögg med den alkoholhalten. Jag känner inte att det triggar igång något alkoholsug. Jag är inte sugen på cider eller glögg att fyllna till på, isf ska det vara vin i någon form. Tror att det är mycket individuellt hur det känns och vad som triggar igång suget. Bara en tanke, och det finns säkert andra som har andra åsikter.

Bra gjort med fem veckor, klart du ska vara kaxig!

Ja, dagarna och veckorna går. Nu har jag inte druckit något på 9 veckor. Har överlag gått och går fortfarande bra. Sista dagarna har det dock varit mera tankar på alkohol igen, och på det där lite längtande sättet. Som att: "ska jag aldrig mer få…", eller att "åh vad gott det är med…" och "nu när vi ska ut och resa över julhelgen så kommer det kanske att bli för jobbigt att avstå...". Sådana små viskningar har dykt upp i mitt öra. Och nej, jag tänker inte falla till föga och tappa bort det jag jobbat mig fram till hittills, tänker inte låta mig planera ett återfall.

Problemet nu är inte alkoholen, iaf inte direkt. Jag känner mig vilse i livet. Vet inte vem jag är och vart jag vill längre. Vinet har fungerat som en tankeflykt, en avslappning och tankedödare. Alla tankar blev på något sätt lite mer lätthanterliga, en stund i alla fall. Nu irrar tankarna runt och jag får liksom inget fäste. Det är inte så att jag tänker att det skulle lösa sig om jag hällde upp ett glas vin och tömde det, och börjar på nästa.

Jag försöker tänka att det handlar om årstiden, både mörkret, och jobbmässigt är det tungt såhär års. Även relationsmässigt är det sådär, inte med min man, men med skröpliga föräldrar som behöver hjälp och stöttning, och där jag känner att jag ger och ger och ger. Vi, maken och jag har dessutom hamnat i något av en relationskris med andra, och tappat bort några av dem vi umgåtts mest med tidigare. Dels pga att vi befinner oss i någon form av vakum efter att flera av våra vänner har genomgått skilsmässor, flyttat och vi har inte hittat tillbaka till varandra igen. Vissa har vi också utvecklats bort ifrån, där det varit mycket alkohol inblandat, där har vi backat undan redan för något år sedan, eftersom umgänget i stort sett byggde på festande och alkohol. Nu har jag inte något jättebehov av att umgås med andra varje helg, jag träffar mycket människor i jobbet och behöver tid för mig själv, men ibland tror jag att jag håller på att bli eremit på fritiden. Gömmer mig hemma och undviker att ringa till de vänner jag faktiskt har kvar, och som kanske har mycket mer att ge nu när inte hela umgänget har alkoholen som en central punkt där allt kretsar runt om. I alla fall för mig. Är lite vilse där också.

Det blev inget av med mitt inbokad läkarbesök förra veckan, doktorn blev sjuk... Det blev lite antiklimax, hade oroat mig lite för vad som skulle hända och så blev det uppskjutet ett tag framåt. Men jag känner att jag behöver prata med någon, och i fredags tog jag mod till mig och ringde och bokade in ett samtal till en psykolog, som jobbar med bl.a. beroendetillstånd. Känner att jag behöver bolla mina tankar med någon, och detta tror jag blir bra. Har träffat honom i ett annat sammanhang, och tyckte att han verkade sympatisk, så jag hoppas att det kan lyfta tankarna en nivå över fotknölarna, där de just nu är. Fastnade i förra veckan i Tusculanums övning om positiva sidor, och kände att jag kan inte komma på något som någon skulle kunna tycka var positivt. Till och med jag hör ju hur eländigt det låter. Så det finns ju lite att jobba med...

Ja, det blev ett långt inlägg men det är mycket som vill ut.

Det är inget man brygger i garderoben Fia :-)
Du upphör inte att förvåna.. och det är uppfriskande.
Om du googlar hittar du det säkert (på Flashback)
Om inte kan du ju bara gå in och köpa en flaska på Coop.
Finns säkert till extrapris när du landar i januari.

Tror nog du har en inbyggd kompass, och riktningen pekar
ju (närmaste tiden) söderöver. Så var beredd till
kölhalning när du sitter där under palmerna Sjörövar-Fia!

Kanske är det så att relationer - även i vuxen ålder - mår lite bra av spänning och viss oklarhet? Lite som när man är ung och nyförälskad och inte vet om det är helt säkert att man blir ett par, och inte ens om känslorna är besvarade? Om det sker på ett sunt sätt så kanske det även efter en lång relation, kan var början på en nystart? Ser man värdet i varandra så finns det ju alltid mycket hopp!

Så när väskan är packad så är det väl bara att trycka i sig ett piller (Piller-Fia :-)) så är ni ju snart på väg.

Ha det så skönt då, och kom lika stark tillbaka!

Här har du min hand!
Denna helgen var helt vansinnig, jag fungerar inte ihop med alkohol.
Blev rädd som f-n för att jag gjorde detta, och förstår inte vad som hände riktigt.
Nära och kära reagerade också, då de på telefon märkte att jag var full mitt på dagen.
Dag 2 idag, om några dagar så mår vi mycket bättre.

Kämpa på du med!

Hej LillePer! Din vän raketforskaren här! Försök att inte se allt så svart och vitt. Som en vän skrev till mig så finns det en stor gråskala därimellan. Du jobbar ju på att sluta straffa dig själv. För det som vi stundtals ser som belöning är ju i själva verket ett straff. Det är lätt att ge upp och tillåta sig själv att falla. Men erkänn att fallen blir mindre och med längre uppehåll. Jag hoppas verkligen att du kan repa mod och plocka upp dig även denna gång. Det är trist ibland att vara nykter. Att aldrig få stänga ner. Men det är även värt det. Att inte behöva bry sig ifall man hinner till Systembolaget. Att slippa passa på och köpa "billigt" på taxfree. Att slippa undra hur man luktar nästa morgon. Att slippa känna skam och ångest. Att kunna gå rak i ryggen och se folk i ögonen. Även du är värd det.

Kramar Fia

Du skrev rätt ut men det kändes som om en del av orden var riktade till mig och de hjälpte mig.
Jag blev förbannad istället för ledsen.
Jag har följt din tråd och beundrar din beslutsamhet och ärlighet.
Hoppas din resa blir bra!
Spes

Suger på mitt kaffe och läser i trådarna. Jag inser mer och mer att det finns ett mörkertal av sociopater där ute. Riktigt otäcka män (oftast) som väljer att förtrycka sin partner. Ibland sublimt men andra gånger med ren nävkraft.

Jag inser mer och mer att detta forum är och har varit nyttigt för mig. Inte bara för min nykterhet men även för mitt äktenskap. För mitt groende. I början var jag så förbannad på min man som inte ville sluta dricka när jag gjorde det. Jag stormade ut och skulle göra en statement. Idag är jag lugnare och mer tacksam. Jag ser vad jag har. Kanske dricker gubben, men han är aldrig elak. På sin höjd lite spydig men å andra sidan var det ju en del av det som jag förälskade mig. Att han till skillnad mot mina tidigare män aldrig har lallat med utan vågat uttrycka en åsikt som kanske inte alltid stämmer överrens med min egen.

Jag ser mer och mer att jag är jävligt lyckligt lottad. Många människor skulle inte kunna ta det som jag har utsatt honom för under min resa till nykterheten. Att ha en hustru som flyr hemmet för att bosätta sig i en kolonistuga kan nog väcka skam och mindrevärdskänslor i hans värld. Men han bara skrattar och säger att jag får ta tid. Att jag är värd att vänta på. Att jag är bäst på att vara Fia. Jag önskar att alla kunde ha det så. Jag tror att mt och Santorini har det. Starka män. Och jag ser det även här i en del killar.

Men jag ser även motsatsen i en del anhörigtrådar och även alkistrådar som jag läser. Och jag försöker att nypa mig själv mentalt i armen för att inte tycka till. För vad hjälper det? Vi kan alla göra våra val och att ifrågasätta de valen är ju att idiotförklara vederbörande. Jag kan bara maktlöst se på. Tror AA har något om det. Inse skillnaden när man inte kan förändra. Är det sinnesrobönen?

Nu bör jag verkligen börja packa. Jag är nog genuint lat. Eller så är jag en person som bara kan agera under "måste" och lite press. Vilket gör min man bra nervig. Och jag har en elak ådra för jag brukar driva med hans nervighet. Säga att jag ska bara när det gäller något viktigt. "Jag ska bara gå på toaletten" när det är last call på flygplatsen. "Jag ska bara packa" när taxin står utanför på gatan. Idag ska han få en överraskning när han kommer till katthemmet. Väskan ska vara packad, för det är han värd.

Jag är nog väldigt nykär just nu. Och det passar ju bra när vi ska bo så nära varandra i fyra veckor. Ser till och med fram emot det. Att upptäcka min man på nytt. Men samtidigt vill jag förbli singel. Att äta kakan men ha den kvar. Kan man göra det?

Fia

Tänker, tänker och tänker, vill inte tänka, vill vara normal, vill sluta, vill inte, vill! Kaos i hjärnan hela tiden. Jag är sårbar, trött och rädd, rädd för mig själv, vad jag gör med mig själv och vad jag inte gör.

Inom mig så finns det en rebell som vill säga emot, vill diskutera saker, analysera skeenden och kunna ha egna åsikter. Jag är bestämd, envis och ibland lite stridslysten. Denna rebell har jag motat bort med alkohol. Jag går på tå och när jag någon gång vågar säga emot eller be om något så drabbas jag av iskall tystnad, hämnd eller så sticker han iväg i timmar och jag vet inte var. Beteendet gör mig så orolig att jag för det mesta avstår att yttra mig. Min man säger att han ska göra saker men gör de inte eller så påbörjar han saker men avslutar dem inte. När jag hör arbetskamrater prata om hur diskussionerna går hemma angående rust, semesterplanering och städning så förstår jag hur kuvad jag blivit. Jag vågar knappt nämna sådant. Gör jag det när han är på bra humör så berättar han allt han/vi ska göra men oftast gör han det inte. Om jag föreslår att vi ska städa så har han ett ärende han måste göra först, han förhalar och tills sist städar jag själv. Är han på dåligt humör så anklagas jag för att tjata eller för att läsa av situationer dåligt. Han vill helst inte släppa fram sin ilska men jag ser ofta hur det blixtrar till i hans ögon innan han hejdar sig och istället väljer att spotta ur sig något sarkastiskt eller något elakt slag under bältet. Till sist blir jag arg och då anklagas jag för det. På sista tiden har jag helt slutat be honom om något och i stället tittar jag i flaskan.

Nu är det ju så att det är jag som dricker och att en alkoholist hittar tusen olika orsaker till att dricka. Visserligen eskalerade mitt drickande när jag träffade honom men jag läser på anhörigsidorna där många har partners som både dricker och har psykopatiska drag utan att de för den sakens skull dämpar ångest med alkohol. Det är jag som dricker, väljer att dämpa min ångest med alkohol. När jag träffade min man så var han egentligen för bra för att vara sann. Egentligen kunde jag se att han manipulerade mig men jag lät det ske. Efter att ha haft män som jag alltid fått ”ta hand” om så var det skönt med en man som verkligen gjorde allt för mig, skulle fixa saker och brydde sig om mig. Men det var inte äkta, det fanns ingen riktig empati, allt var ett spel. Jag står ofta på håll och ser hur han manipulerar människor som han kan ha nytta av. Han är alltid trevlig men jag ser också hur han i lönndom hämnas på folk som går emot honom. Själv så har jag nästan inga vänner kvar. Jag törs inte ta med honom till dem eftersom den personen som mina vänner känner kan jag då inte visa. Istället så lutar jag mig mot min nya bästa vän, flaskan, som tyvärr visat sig vara min värsta ovän och istället för att bota min depression så har den gjort mig mer deprimerad och beroende.

Vi har gjort slut ett flertal gånger och jag vet att jag med mina 42 år med halvvuxna söner skulle ha en bra framtid. Varför lämnar jag då inte på allvar? Hittills har det varit för att jag har haft hoppet om att den mannen som jag blev kär i och som tittar fram ibland skulle finnas där mestadels av tiden men honom ser jag mindre och mindre av. Jag är ägare av huset och alla skador, halvfärdiga projekt som han lovat ta tag i och avsluta har bara har förvärrat husets värde. Dessutom bor en av min två söner hemma fortfarande och jag vill skaffa mig en bostad som passar mig när jag väl flyttar. Jag vet, ursäkter, ursäkter och ursäkter, hela tiden. Jag bor dock i södra Sverige och skulle vilja flytta till Stockholm, ge mig av och börja om på nytt.

Det där med att han har en hållhake på mig, att han vill att jag dricker, finner jag två orsaker till. För det första så gör det mig sämre än han, det stärker hans eget ego. Dessutom så kommer alla tycka synd om honom och han har en godtagbar anledning att bryta förhållandet när han så vill. Jag är egentligen en starkare person än han och det vet han om men han har hittat rätt maktmedel för att bryta ned mig och jag har hittat fel ”botemedel” för att bryta ned mig själv. Det måste till ändring!

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet vad svagdricka är. Är det samma som det där konstiga som man brygger i garderoben? Har ett minne av hur jag i ungdomen (20+) försökte brygga något hemma med massor av jäst och citron. Den dunken lät jag sedan i min enfald ställa in i linneskåpet (den renaste platsen i hemmet och bakterier ska man ju akta sig för) med resultat av att jag fick tvätta om allt. För min dryck stank och fick dessutom en otrevlig grön hårig beläggning. Men jag tror att det kan ha varit alkohol i eftersom våran dåvarande hund faktiskt drack det och däckade. Sima hette det kommer jag ihåg nu. Något utländskt otyg som jag drack som barn. Min mamma var nämligen utlänning och i henns kultur så ger - eller gav på 60-talet - man sina telingar både alkohol och kaffe i mycket ung ålder. Det ansågs inte konstigt då. Men vad är svagdricka? Får väl googla.

Skrattar när jag läser om din kommentar till systemkillen på Coop. För den var mindre rumsren, men jag tror nog han förstod. Själv hade jag en ganska otrevlig episod för ett tiotal år sedan på krogen. En tjej som jag aldrig sett kommer fram och hälsar; "Vad kul att se dig här, dig känner jag igen från Systembolaget vid Sveavägen. Jag jobbar där". Ja, skitkul eller? Jag skämdes som en hund. Jag tycker faktiskt att systembolagspersonal ska ha samma tystnadsplikt som läkare. De ska inte hälsa på vare sig Coop eller krogen.

Vad bra att du har blivit kapten på din egen skuta nu. Jag är väl också det på min. Men jag har varken kompass eller färdriktnig. Däremot beredd på att kölhala en alkoholdjävul. Som du skrev så är det trevligt att ha stiftat din bekantskap men trist att det behövde ske här.

Önskar även dig en bra dag. Din kämpe!

Fia

Tjenis
Tyvärr ingen sex rapport idag. Legat sjuk i helgen så den tanken har inte kommit för mig!
Men jag konstaterar att jag skriver 56 dagar i motboken!
Livet utan alkohol ter sig rätt schysst. Det finns gånger då viljan att ta en jävel är stor. Har tex alltid kurrerat sjukdom med Whisky.
Men vid närmar eftertanke har jag kurrerat, firat eller "tyckt synd" om med Whiskey i all evighet.
Fy fan vilken idiot man vart!
Börjat med dyr whisky medans det smakade för att avsluta med vilket märke som helst.
Det var ju inte smakerna jag ville åt, kamouflerat fylle när man dricker finwhiskey. Det var ju ruset!
800 liter whiskey på 10 år.... samt några ton öl, några ton vin, några hundra liter gin. Obegriplig!
Allt, till att börja med, gömt bakom dyra sorter för att legitimera supandet!

Nåväl, Reflektionen angående sex kommer nästa måndag, när jag skriver 63 dagar i motboken.

Kämpa på där ute - Ha det!

Jag har inte varit här på ett tag. Jag trodde jag kunde klara mig på egen hand och börja normaldricka lite då och då. Det har gått ok. Har kunnat stå emot och bara dricka på helger och inte känna något direkt sug. Nu har jag dock insett att mycket av mitt dåliga humör, ångest, tvångstankar och panik är kopplat till alkoholen. När jag dricker är allt ok. När jag håller uppe ett par dagar och arbetar mentalt med att hålla humöret uppe så är det också ok. Men när jag druckit ett par dagar så mår jag piss dagarna efter. Har sånna tvångstankar kring min sambo och vår relation att jag håller på att gå under. Jag ser allt i svart! Nu måste jag FAN I MIG skärpa till mig! Jag ska verkligen försöka hålla mig borta från spriten. Nykter jul? Ja, som jag sagt innan så kommer jag inte att ångra det dagen efter i alla fall. Det kommer säkert att kännas pissigt när man sitter där nykter och känner sig misslyckad men då får jag ta mig satan ta den fajten!

Så är det idag när jag startar med fem nyktra veckor i potten. Sedan alkoholdebuten har jag inte haft en så lång period av nykterhet, och det är i och med det, lite symboliskt som att vara inne på en ny väg. Men jag vet att det inte är läge att slå sig för bröstet för den saken skull. Det är inte läge att tro att man har segrat. Det är inte läge att bli kaxig, men det kanske är läge att gilla sig själv en smula, och känna viss tillfredsställelse?!

Testdruckit för övrigt svagdricka i helgen. En ganska god och inte alls sliskig historia, med en god smak som kommer kunna passa till julmaten. Typ lättölsstyrka, och jag kan meddela att det för mig, inte är några problem med det :-). Inget sug av alkohol menar jag. Kanske knäppt men drycken har ingen association till alkohol. Kanske ni minns någon en stor flaska med en porslinskork, i en träställning?

Inte för att det är viktigt att kunna dricka till exempelvis en lättöl till maten, men det ger ju i alla fall ett par alternativa drycker.

Jodå, jag förstår att en och annan nu ser detta som ett dåligt tecken. Att man inte "ska göra så" och att det är en fara, och att suget kommer ta överhand. Självklart skulle jag aldrig vara beredd att riskera nykterheten för att få dricka lite svagdricka, så era synpunkter och erfarenheter från liknande situationer är välkomna.

Känner mig i alla fall som "kapten" på skutan, och minsta lilla tecken på myteri, kommer jag skoningslös att slå ner! Sticker "han" upp den lille satan till alkoholdjävul, så ska jag omedelbart kölhala honom!

Till er alla andra kämpar, en riktigt bra dag!