Senaste kommentarerna i forumet

Fan, mår så sjukt dåligt.
Har druckit torsdag, fredag och lördag,varit full hela tiden.
Gick inte till jobbet i fredags för jag var bakis, stannade hemma och drack.
Detta är min absoluta värsta fylla, detta håller inte längre.
Har inte druckit idag och ska inte göra det, måste sluta dricka, annars slutar inte detta bra.
Dagarna har gått in i varandra och jag är helt off.
Vill aldrig mer göra om detta eller må så här.

ett sånt piller, haha, det finns nog stunder när man önskar att man inte skulle hetsa upp sej. Fast jag skojar bara, tänk vad slätstruken man skulle bli.

Kanske du skulle trivas som särbo, Fia? Jag är på sätt och vis det, min man är ofta borta, kör långtradare så han är borta hela veckan. Jag trivs riktigt bra för mej själv. Behöver egentid!

Jag har också börjat gå in och läsa på anhörig. Det har gett mig ett annat perspektiv på mitt egna fylleri och jag ser där hur illa våra anhöriga faktiskt mår. Oftast då kvinnorna till oss ibland idiotiska män.
Det har för mig blivit en ny terapi att läsa där och jag stärks i min tro och vilja att få bort det svarta ur mitt och familjens liv för gott.

Jag är inte riktigt med vad du menar med husguden? Jag är trögtänkt idag och borde kanske fatta, helt värdelös faktiskt.

Jag vill inte heller vara feg längre.
Jag vill också vara ärlig mot mig själv.
Det tror jag att till och med jag förtjänar, i morgon och alla andra dagar.

Fia, jag har ingen koll riktigt när din resa bär av, men jag önskar dig all lycka och härliga bad i den varma solen.
Du klarar det galant.

Tänker på dig.
LP

Mycket förundrad över mig själv gång på gång. När jag läser i min tråd så är jag så övertygad om den rätta vägen för mig.
Aldrig mer, nu klarar jag det, min högsta önskan, osv, osv.

Jag är sjuk och kan inte hantera mig själv.
Jag är väldigt rädd just nu.
Svag i sinne och tanke.
Jag har ingen som helst kontroll över alkoholen längre, ingen alls.
Det som borde vara enkelt blir hur stort som helst.
Återigen vet jag att det för mig måste bli ett slut idag.
NU, precis här och nu.

Då har jag återigen börjat om på dag 1 och just nu vill jag inget annat än att bli fri igen.
Jag måste vara väldigt unikt dum i huvudet som hela tiden klantar mig och kör i diket?
Hur många försök ska man göra innan man ger upp?
Det är ju nästan komiskt, ge upp? Ja det är väl det man måste göra för att lyckas?

Nu ger jag upp igen och försöker denna gång vara ärlig mot mig själv och mina kära.
Det går åt helvete om jag inte tar steget nu.
Det är så det faktiskt känns och hur svårt kan det vara att välja livet istället för flaskan?

Nej, vill inte mer nu. Slutvelat och död åt alkoholdjävulen!

Fy vad dåligt jag mår.
Önskar ibland att jag skulle omkomma i en olycka så är problemet ur världen.
Men innerst inne vet jag att det är en riktigt dålig lösning.
Ge mig ett par dagar så kommer mina positiva tankar och livslusten tillbaka.

Det ska nog kunna bli en god vit jul trots allt.

LP

Ju mer jag läser på anhöriga. Desto mer uppgiven blir jag. Alla dessa kvinnor som slåss för sina män gör mig ledsen. Kvinnor med egna drömmar, drömmar som får backa "för att". Nu är det synd om alkoholisten, nu är det synd om envåldshärskaren. Jag inser mer och mer att jag hör hemma där. Inte som den stackars medberoende som har fått sitt liv förstört genom ett felval. Men som den som förstör. Den som är en elak egoist som kan vända sin partners ord till vad som passar för stunden.

Så trådarna där ger mig mycket. Samtidigt som jag inte alltid förstår. Men det är mycket som jag inte greppar. Läser Addes länk om vuxenbarn och jag fattar inte. Förstår inte att man som vuxen kan skylla på sin uppväxt. Ja, förstår rent logiskt, men inte principiellt. Jag tycker nog att vi alkoholister allt för ofta drar på oss offerkofftan i någon form. Samtidigt som de medberoende gör det. Fast kanske utan samma val?

Jag har svårt för människor som utmålar andra som svarta för att ta en poäng. Till exempel - vår husgud. Där andra läser in en bra skribent så ser jag en ekonomisk och främlingsfientlig man som ofta gör sig rolig på andras bekostnad. Ser att jag gör mig själv en otjänst genom att skriva ner det. Men jag väljer att posta för annat vore fegt.

Jag vill inte längre vara feg. Jag vill heller inte "pick a fight". Jag vill vara ärlig mot mig själv för det förtjänar jag. Jag är Fia och jag är inte förtjust i förtryck.

Fia

Att det fungerade så bra med atarax!

Förstår ditt behov av egentid!
Nu när du har dig själv och kan känna dina äkta känslor, höra dina egna tankar, så är det viktigt att de får utrymme!
Kram

Intressant inlägg, och vissa delar är naturligtvis sådana som framkallar ett igenkännande. Tycker mig "höra" i det jag läser att styrkan inte ligger långt borta, och du har ju säkert som jag märkt att det finns ett par olika spår här inne att lyckas. Kanske är det så att det handlar om att ha lite "tur" och använda sig av det tankesätt som passar bäst till din egen person? Du har ju läst länge här...

Något som för mig skulle fungera (Inte alls säkert att du ser det så) skulle vara att jag skulle kunna bli fly förbannad på en situation där en partner har en "hållhake" och till och med saboterar genom att vilja behålla den hållhaken. Det skulle göra mig rasande, och säkert skulle det kunna vara en anledning, så god som någon, att fortsätta vara nykterist till den dagen jag lägger näsan i vädret!

Men oavsett,vi är många som förhoppningsvis har en lång tid framför oss, och jag för egen del vill fylla det med mina riktiga tankar och drömmar, istället för att livet bara "rinner" förbi och det inte är "någon ordning med allting" som hon väl sa Pippi?

Varma hälsningar från en för dagen stridslysten Pellepenna

Tack markatta och Lilla Fjäril för er input om Atarax. Utan den hade jag nog inte vågat ta mina en och en halv (Jo jag smackade på) igår. Idag tycker jag att jag var löjlig. Jag tvekade aldrig för att dra i mig nästan två flaskor en kväll, och sedan blir jag rädd för tabletter som min fine husläkare faktiskt har skrivit ut. Han hade aldrig skrivit ut två flaskor vin per kväll.

Så hur gick det då? Somnade som om jag vart klubbad i huvudet. Men jag sov bra och länge. Inga konstiga drömmar och inget ludd på morgonen. Ja, inte mer än vanligt tror jag. Kanske lite seg men inte den där bakfyllesegheten utan mer kolugn. Vilket jag är säker på att några koppar kaffe kan räta ut. Mannen sa att jag blev cool. Iskall liksom utan att hetsa upp mig i tv-soffan över den infantila "underhållning" som vi serverades. Utan jag nickade till, med den stora skillnaden från vinet, att jag såg det själv. Nu börjar jag nicka till. Nu är det dags för sängen.

Så ja, Atarax tycks passa mig. Kanske för bra? Är man född som en skeptiker så finns det alltid en tendens att överanalysera allt. Men klart är att jag ska ta detta piller innan jag flyger. Dessutom ska man inte dricka på dem. Både hängslen och livrem där.

Förutom mina toktankar så rullar livet på ganska bra just nu. Jag börjar hitta mig själv. Sakta men säkert. Inser att jag kanske trivs bäst ensam. När mannen kilade iväg i morse för att klara av de sista småbitarna på jobbet så blev jag glad. Inte för att bli av med honom - för jag trivs och kan hundraprocentigt vara mig själv - men för att få egentid. Jag tror fortfarande att jag är störd. För enligt allt jag läser så ska man inte känna så. Utan tvåsamhet till vilket pris som helst år det "rätta".

Läser mycket anhörigtrådar nu. Men inte som förr. Då ville jag se min mans riskkonsumtion. Idag vill jag helldre se ett annat perspektiv. Hur mitt missbruk kanske berör andra. Att jag kanske inte har rätt att uppföra mig hur som helst. Att ett trevligt utsende aldrig ursäktar ett illa beteende,

Fia

Skyllde jag på eftersom jag var på toa så länge. Eftersom det var långt hemifrån och inte kunde åka hem fick jag låna en säng och somnade. Blev ingen alkohol igår heller..hoppas det går bra för dig konstnären. Tack för du svarar mig. Det hjälper. Läste din historia. Lät så hemskt det som hände i september. Tur att du klarade dig. Skälv höll jag på att dö av att jag ramlade och slog i huvudet för ett tag sedan. Jag hade väldigt tur sa läkarna. Det finns så många lidande alkolister där ute som tror de är ensamma. Detta forum är så bra att ta del av,läsa på och ibland skriva på. Så många bra människor som delar med sig av sitt lidande och hur det sakta men säkert som försöker ta ett steg i taget. Oron och ångesten känns lite bättre. Men känner mig så förvirrad och blandar ihop ord och har koncentrations svårigheter. Det hade jag inte när jag drack. Fast det är väl säkert ngn bieffekt av drickandet kanske..ha det bra!

Tack Adde, följde dina länkar och läste högt för min sambo vad Sanna Ehdin skrivit. Det var så träffande, det var så mycket som stämde och så många bitar som föll på plats. Skrämmande men samtidigt en lättnad. Tack.

Tack för svar. Jag är så trött på mig själv och min inre dialog som hela tiden handlar om dagar, veckor och timmar, ja, till och med månader år. Det bästa med dryckesperioderna, varje dag, är att slippa detta tjatande i huvudet. Tyvärr kan jag inte skriva det bästa med mina vita perioder eftersom jag inte har haft sådana sedan tonåren. Då jag bestämmer mig för att dricka mindre så brukar uppehållet vara 5-6 dagar i veckan, några veckor på raken och sedan är det kört igen. Dessutom tycker jag det eskalerar efter tag och det blir bara värre. Den här veckan har jag hittills fått ihop 3 dagar och målet är att det ska bli 4 då jag har för avsikt att inte dricka i dag.

Socialt sätt fungerar jag, än så länge, arbetar heltid, har hus, så gott som vuxna barn, och studerar på halvtid. Jag är den typen som aldrig gör ”dumma” saker på fyllan. Jag ägnar mig åt mitt drickande i hemmet, lullar runt i min egna lilla värld lätt, avtrubbad och sedan går jag och lägger mig och sover. Jag ringer inte till någon, skickar inga tokiga sms eller får för mig att ta bilen. Jag bråkar inte, ramlar inte och sticker inte ut på galej. Dricker gör jag dock, och inga små mängder, utan stora. Däremot sprider jag ut doserna (givetvis gömmer jag dem) under dygnet (på helgerna). På vardagarna försöker jag hålla mig till ”bara” rödvin och låter bli whiskeyn. Den ågren jag har dagen efter handlar om hur jag behandlar mig själv, min hälsa och att fortsätter jag så här så kommer det gå åt helvete. Ågren handlar också om att tankarna på alkohol ofta går före tankarna på mina barn, aj det där gjorde ont att skriva.

Varför dricker jag då? När jag utsätts för press och stress belönar jag mig med alkohol. När jag är upprymd firar jag med alkohol. Dessutom lever jag i ett förhållande där jag utsätts för passivt/aggressivt beteende och då dämpar jag mitt ”riktiga” jag med alkohol. Då rinner allt av mig. Detta har gjort att jag tappat bort mitt riktiga jag. Jag vet inte längre vem jag är. Vad kommer att hända om jag lägger bort alkoholen för gott? Min man är den enda som vet om mina problem även om vi aldrig har pratat om det riktigt. Jag upplever inte honom som medberoende mer som om att han har en hållhake på mig som han kan använda vid behov. Han har till och med, då jag sagt att jag vill vara nykter, köpt vin till mig och hällt upp ett glas och satt det under näsan på mig. Då jag har haft nyktra vardagar har han varit sur och grinig och när jag ramlat dit igen har han sett nöjd ut. Själv är han väldigt måttlig med alkohol, kan sluta efter första glaset och sedan dricka julmust i stället och så fungerar det ju inte riktigt för mig.

Jag måste på något vis hämta styrkan inom mig själv hur nu det ska gå till. Jag har läst i forumet under flera år och nu ska jag försöka skriva så ärligt som möjligt om mig själv och hoppas det kan vara till någon hjälp både för mig själv och andra.

Vad roligt att det går bra för dig. Förstår att du har fullt upp
med lilla valpen, minns själv hur det var. Fast nu är min hund snart
5 år och förståndig dam, som hjälpt mig mycket på vägen till nykterhet.
Förstår det där med glöggen men då tänker jag dricker jag en mugg glögg
vill jag bara ha mer. Går inte för mig, men för den sakens skull sitter
jag inte varje dag och tänker jag måste vara nykter hela livet. Tar en dag
i taget.
Ha en skön nykter söndag
Konstnären

Hoppas du inte föll för frestelsen. Men du kan ju inte sitta på toa.
Jag brukar tänka så här när folk dricker. Vad dåliga dom ska vara i morgon.
Kanske elakt tänkt men det hjälper mig och ju är det inte svårt att se
för jag vet hur jag mådde i september.
Ta en timme i taget om det känns o.k.
Ha de bra
Konstnären

Vad skönt att höra att det går bra för dig, starkt. Gud vad det låter
likt mig själv när jag läser dina rader. Har nu varit vit drygt 3 månader,
och jag kan inte heller komma ihåg att jag någonsin har varit det sista
tio åren. Visst bar man på en tung ryggsäck men den halkar av mer och mer.
Jag får ångest när jag tänker på att jag kunde dö sista gången, skakningarna
den djupa ångesten, sno runt runt i sängen och tankarna som bara malde.
Känns som jag har fått livet tillbaka. Igår lördag köpte jag mig en god bakelse
och var glad för det såg fram emot att äta den. Sjukt kanske men innan fanns
inte bakelse på kartan då var det vin som gällde.
Ibland gnager det till, men så fort tanken kommer tänker jag om och det funkar
Underbart vakna pigg bara det är värt alla kringelkrokar man tar på denna väg.
Här har du oxså en alkis som insett faktum.
Ha en skön söndag
Konstnären

till frågan var att man numera vet att nyktra alkoholister som gjort allt "rätt" i sin nykterhet för att få ett fint liv ändå efter något/några år kan må pest och börja dricka igen. Ända till helt nyligen så har man inte sett orsaken till det förrän man upptäckte den gemensamma nämnaren Vuxet Barn. Alltså personer som kommer från en familj där spriten har varit ett sammanhållande kitt. Och där medberoendet har fått vara obehandlat.

Att göra en vuxnabarn-behandling har varit räddningen för många när man upptäckt hur man fungerar i livet och vilka spår beroendet/medberoendet satt inombords.

http://www.ehdin.com/?navid=185&sub=183

http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Jag kan inte komma ihåg när jag höll uppe från alkoholen såhär länge..
Undra om jag nånsin gjort det vid närmare eftertanke?
Nej... Jag tror inte det.

Skönt känns det i allafall.
Känns som den här tunga ryggsäcken jag gått och släpat på i så många år börjar på bli lättare igen.
Jag börjar kunna andas in livet och allt som varit i skuggan av vindrickandet.

Ser tillbaka på mitt första inlägg...
Vad illa däran jag var.

Jag som är en utåt sett ordnad person, sköter mitt jobb, har ett fint hus och ordnad ekonomi.
Inte kunde väl nån se hur jag mådde.
Att jag var nära på att stryka med pga mitt drickande.
Att jag hade ofrivilliga ryckningar, skakade så jag inte ens kunde hålla ett vattenglas, hörde konstiga ljud när jag skulle sova,
För att inte tala om svettningarna och panikångesten.

Jag sjukskrev mig från jobbet och sökte hjälp.
Det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Jag vill aldrig hamna där igen... Aldrig.
Har så mycket jag vill leva för.
Känns ändå bittert att alkohol har tagit så mycket av min dyrbara tid.

Så här är jag nu.
En alkis som insett faktum.
Tar fortfarande en dag itaget, och är lika stolt över mig själv varje kväll.
Vaknar fortfarande nöjd över att jag inte är bakis..
Tänker sväva på den känslan och tänka tillbaks på den när det känns tungt.

För det är himla skönt att vara nykter.

Kram alla kämpare där ute! <3

Hej Fia!
Jag önskar dig en lycklig och bra resa!
Det är klokt sv dig att testa din reaktion på atarx redan nu eftersom det kan vara olika. Jag känner inte riktigt igen det markatta beskriver.
Min erfarenhet är denna:

Jag har enbart använt den som lugnande i samband med läggdags, som ett komplement till imovane, en insomningstablett. Dessa två preparat har jag tagit varje kväll , utom de då jag i stället druckit vin,under lång tid.
I början tog jag bara imovane, på den tiden räckte det.
Men då min sömnproblematik och min ångest i samband med att sova blev värre , fick jag även atarax, för dess milt lugnande men inte beroendeframkallande effekt. Det jag märkt är att då jag tar atarax blir jag seg och trög långt in på dagen. Känner inget konstigt när jag tagit den, blir något lugnare (numera inte tillräckligt för att somna) men får inget obehag.
Däremot kan jag ha svårt att orka vakna, och känner mig som sagt seg och lite avtrubbad långt in på dagen. Det kan jag tycka är en tråkig biverkan, jag gillar inte den segheten alls!
Men, jag blir inte konstig och sluddrar inte, funkar normalt fast segare.
Hoppas du får en bra effekt av dem och slipper biverkningar! Förstår verkligen att det måste vara så jobbigt att vara flygrädd!
Kram och lycka till!

Var inte meningen att skrämmas, ville bara säga att bieffekterna på "ofarliga" piller ibland kan vara jobbigare än de beroendeframkallande. Men det är ju individuellt. Det jag skrev var bara min upplevelse.

Benzo eller Bensodiazepiner är ett samlingsnamn för en sorts lugnande, oftast tabletter. Typ Valium och Rohypnol är nog de kändaste men inte de mest använda i Sverige. Var inte meningen att slänga mig med uttryck som du inte kände till. Det är nog mest folk som tagit eller knarkat dem som kallar det benzo egentligen.

Du är inte feg Fia. Du värnar om ditt sinne och din kropp. Det är bra.

Kram

med Kalla, hon gick raka vägen i alla fall. Maria vet jag är okej. Det är bara så att man går vidare helt enkelt. Det är helt sunt, man vill kanske inte glömma men inte vara nykter alkis heller. Bara vara. Sen, för all del, finns det säkert många som försvinner för att dom fallit tillbaka i missbruket. Kanske kommer igen senare.

Är inte uppvuxen med en alkoholiserad förälder, men har på senare år sett hur min pappa fastnat i alkoholen. Vad är ett Vuxet Barn?
Vet bara att jag alltid varit världens mest anpassningsbara person i hela mitt liv.

tänker ofta på dem som försvann. En del av dem har jag sporadisk kontakt med över facebook - med Stigsdotter är det bra. Dompa har inte synts till på ett tag men kanske till jul... Kalla och Lilja saknar jag och Mammy Blue. Och många, många fler som passerat här under mina tre år. Så viktigt att hålla forumet vid liv och i det är alla lika viktiga. Det är (ännu) "magrare" på anhörigsidan - där det borde vara långt fler är det mycket färre... Kanske för att många av oss medberoende är så trötta. Jag vet inte. Det är bra att slå följe med någon - det var ett fint gäng med santorini, Maria och Kalla(?) som följdes åt länge.
Håll tag i varandra - och er själva - och håll forumet vid liv. Det betyder, som mullegubben brukar säga.
Kram på er / mt

Hej Askan! Jag tänkerockså ofta på de som försvann. På det forum som de skapade. NyMan(kvar) och Santorini (kvar) men även på de som "bara" försvann. Kalla, Lilja Stigsdotter, Tilde (delvis kvar) och mina favvos Dompa och och hans (delvis) spydige vän Villervalle. Det skulle vara så fint att höra hur de har det idag. Jag tänker ofta att nu måste vi skapa ett nytt forum. Låta legenderna vandra vidare. Förhoppningsvis mer eller mindre nyktra. Jo jag tror faktiskt det.

Och det är dit vi ska Askan. Inte nödvändigtis bli legendariska. Men bara nyktra till. Det kan vi. Sämre kvinnor har lyckats.

Fia

Tack markatta och Pellepennan. Jag har faktiskt googlat Atarax (jag som avskyr att googla och alltid tycks hamna på flashback). På nätet jämförs Atarax med sockerpiller. Lite ofarligt så där. Men här är det en annan nivå på trådar och text. Jag är inte alls bekväm med detta alternativ när du markatta beskriver dess biverkningar. Men jag är redo att testa allt, för jag är rädd för att flyga. Skiträdd. Jag skulle kunna skylla på att det var därför jag drack under förra semestern. Men det skulle inte vara sant. Precis som Pellepennan beskriver så snarast ökar ett alkoholintag min ångest. Och ångest har jag. I somras blev det så olyckligt att jag fick se piloten genom fönstret när jag gick genom gaten. Han såg inte frisk ut. Ett antal kilos övervikt och en osund grå hud. Jaha, i denna människas händer ska jag alltså lägga mitt liv? En människa som inte ser ut att kunna ta hand om sig själv? Antagligen hade han full koll eftersom jag överlevde resan.

Men jag är flygrädd och idag ska jag pröva Ataraxen för mitt förnuft säger mig att pröva för första gången på flygplatsen kan bli fel. Sluddra och känna av en bakfylla som inte finns?

Jag vet att jag är löjligt rädd för piller. En asperin (och en antabus) kan jag ta men resten av skalan är jag feg inför. Jag ser hur en del andra här på forum slänger hit och dit med benzo. Ska sanningen fram så har jag ingen åsikt. Jag vet inget om det. Tabletter?

Joho Markatta, jag tror visst att du har ett "normalt" förhållande till dem. Du har ju tagit dem. Till skillnad från dem som bara avskyr (sorry Adde).

Så ikväll ska jag ta en Atarax. Se vad det gör för mig. Men jag är feg. Ser det lite som att ikväll ska jag skjuta heroin. Som att ta det där första glaset. Ett medvetet val. Och jag kommer att överleva. Min läkare hade aldrig skrivit ut det annars.

FegaFia

Trodde naivt nog att jag skulle kunna gå på födelsedags kalas och se alkohol..men nu har jag låst in mig på toa för jag får abstinens och panik..utanför står det konjak öl och vin på bordet. Har inte druckit ännu men känns svårt. Nu..några råd, tack???? Blir tacksam för det...

Titta på denna Askan

http://www.upworthy.com/these-kids-finally-say-what-they-really-think-a…