Senaste kommentarerna i forumet

Ännu en fyllehelg avklarad. Nej inte från min sida men makens. Vi börjar helgen med att efter respektive arbeten ses på vår favoritkrog. Ja, jag dricker en lättöl eftersom den mat jag beställt nästan "kräver" det. Visst mineralvatten hade nog också funkat. Men jag triggas inte av ölsmaken. Mitt drickande har alltid gått ut på att bli så full som möjligt så snart som möjligt. Maken drar i sig 4-5 starköl och asvlutar med kaffe och whisky. Jag biter ihop och låter honom hållas samtidigt som jag spanar in bordet brevid. Där sitter en ensam pinne med tupé (Ja, det är faktiskt sant) och häller i sig öl. Propert klädd, försöker hålla stilen för att efter några öl fullständigt göra bort sig och börja predika sina budskap för ett tredje sällskap. Suck, det hade kunnat vara jag några månader tidigare.

Men sen kommer vi hem och jag ser att nu ska festen börja igen. Maken har köpt hem vin och öl så att det ska räcka hela helgen. Blir så utmattad. Jag orkar inte att se på. Valet är att dricka med honom eller att fly. Jag har så mycket att leva för nu så jag flyr än en gång till kolonistugan. Nu är det kallt på nätterna. Så igår kväll åker jag hem för att mötas av en lite bakis karl som FÖRLÅTER mig? Osannolikt. Vad fan förlåter han mig för? Nu letar jag andrahandsbostad. Svindyrt. Folk kan tänka sig att ta 9 000:- per månad för en etta.

Jag vet att det skulle vara så enkelt att bara ta ett (!!!) glas och vara som en normal människa. Men jag vill inte längre. Jag gillar att sköta mitt jobb, att vakna utan ångest, att sova utan svettningar. Att slippa "mörka" min sjukdom. Jag mår bra av avhållsamhet. Samtidigt som jag önskar att min man ville se hur ofarligt det är att inte dricka. Men jag vet också att det är ett beslut som bara han kan ta. Så har vi det nu. En smula trasigt. Men jag har stöd, jag har min doktor och jag har er! Vem har min make? Jag vet inte, vet bara att jag inte orkar. Läser om andra anhöriga som tycks orka och skäms. För jag vill inte!

Fia

Inget egentligen viktigt att skriva idag, men det kändes fantastiskt att åka till jobbet med en nykter vecka bakom sig.
En relativt bekymmers fri helg då jag verkligen bokade upp mig. Fick vid ett tillfälle ta fram mobilen för att påminna där jag skrivit upp mina anledningar. De hjälpte att slå bort tankarna.

Hoppas ditt hus blev fint nu Lp. Ja herre gud vilka gömställen man dålt öl i. Rensade mitt garage på burkar mm. Spår av alkohol som man druckit

Hoppas du Tonårsmorsan även du kommit mer på benen. På nått sätt känns det bra för mig att jag har ett visst tyngd i bröstet än, att det den här gången inte bleknar för fort.

Tacksam o glad idag:-)

Nu blåser det rejält.
Efter pratat ut med min bror så rådde han mig att kontakt företagshälsovården.
Sagt och gjort, fick träffa vår addiktolog.
Det var ord och inga visor, jag låg långt upp(ner?)på skalan. "En bomb som briserar snart".
Visst visste jag det någonstans långt inne.
Addiktologen sa att rekommendationen till min chef blir behandlingshem.
Då rasade världen!!! Mina barn? Mitt jobb? Alla som måste få veta!!!!
Jag bara grät och grät. Tog mig hem och bara skakade.
Denna vecka som varit, har nog varit den värsta i hela mitt liv. Jag har bara gråtit och tänkt.
Min man har kramat mig och stöttat. Ringde mamma och berättade och sedan tog jag mod till mig och ringde chefen.
Mamma är så go och chefen var väldigt stöttande. Men ändå........varför jag? Kunde jag inte ha stoppat tidigare??
Känner mig så ofantligt mycket mindre värd! Vad ska folk på jobbet säga??

Sen har jag också någonstans accepterat att det kanske är för det bästa detta sker.
Har blivit något lugnare men känner mig väldigt sorgsen och nedstämd.
På fredag är det möte med chefen, HR, addiktologen, min man (tack och lov) och jag. Not so fun. Då ska vi diskutera
det fortsatta förloppet.

Det som är det som skär mest i hjärtat är tanken på fem veckor utan barnen.
Den tanken är fruktansvärt smärtsam!

Jag har inte druckit på 7 dagar och jag känner absolut inget sug. Jävla alkohol!!!
Jävla, jävla skit alkohol!!

Har någon av er fantastiska människor varit på behandlingshem? Om ja, hur var det?
Kan någon följa med och hålla handen? :-)

Mrs B

Ja, varför inte? 6 veckor utan alkohol och det känns bra.
Jag har tidigare varit alltför hurtfrisk i mina uppnyktranden; ALDIG mer alkohol, Nu är jag en ny människa, Hallelulja o.s.v. Sen har man trott att allt är frid och fröjd och då kommer återfallet som ett brev på posten.
Näe, det gäller att vara ödmjuk, ligga lågt och inse att det är en "kamp". Jag har läst i massor av trådar här där det skrivits att man tror att man har kontroll efter en tids nykterhet och att några glas inte skulle vara någon fara. ALLA har trillat dit efter ett tag och det gäller att påminna sig om att det skulle bli precis likadant för en själv.
Visst skulle det vara underbart med en flaska gott vin till en mysig middag med älsklingen men det står ju inte och faller med vad man dricker. Det är ju maten och stunden tillsammans med henne jag verkligen uppskattar. Vinet är ju bara ett tillbehör. Allt rasar ju inte för att man inte har några servetter, glömt köpa nya stearinljus eller nytt flingsalt. Det får bli en halvflaska till henne; hon kan ju dricka normalt och ska ju kunna ta några glas ändå. Förresten; är inte utbudet av halvflaskor vin på bolaget uruselt?
Nu kan jag även pricka av en nykter helg alldeles själv i sommarstugan. Undrar om det hänt tidigare? "Städade" ut sommaren med allt vad det innebär (stuvade undan utemöblerna, sista(?) gräsklippningen m.m.)Jäklar vad jag fick mycket gjort. Förmodligen beroende på att jag inte behövde en massa extra tid till att friskna till på mornarna.
AA's budskap om att låta bli första glaset och att ta en dag i taget är så urbota tråkiga men oj vad de stämmer.
Ett liv utan alkohol kan tyckas grått och trist men det gäller att lära sig gilla det och inse att det inte är så dumt ändå.
Ta hand om er!

Det är lite stillsamt på forumet, men jag vet att det är många som är inne och läser. Skriv gärna här i din egen tråd (och givetvis i andra också!) hur du upplever ditt liv ihop med alkoholen, vad du vill med ditt liv eller skriv egentligen hur du vill, att skriva ner sina tankar är oslagbart, man hinner greppa dem då, de flyger inte bara förbi som skrämda fåglar.

Välkommen!/MB

Dina nyktra dagar Cookie! Härligt att se att du mår så bra! Nä man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken...men du kan väl viska? ;-) 34 dagar är stort! Kram till dig o alla andra därute!

så härligt att vakna ytterligare en söndag och känna sig utvilad och utan baksmälla! Nu på 34:e nyktra dagen. Hunnit göra en del nytta och känna att det är rätt kul, inte bara en plåga och ett måste och dessutom njuta av ännu en fin sensommardag i friska luften. Livet är härligt!
Man ska ju "inte ropa hej, förrän man är över bäcken", heter det ju, men nu känns det som om jag har sagt hejdå till alkoholen.

Kram till er alla och kämpa på, som Smultronet säger!

//Cookie

dottern är mer eller mindre symtomfri. En stor anledning till det är att hon tidigt fick kontakt med en annan vuxen som har egen erfarenhet av panikångest. Hon fick lära sej vad som händer, och förståelse för vad som händer är nog en grundpelare i tillfrisknande. Finns, märker jag nu när jag skriver, stora likheter med alkoholism, man måste känna till vad som händer för att förstå och kunna agera och hantera. Att då försöka "bota" panikångest med alkohol verkar inte vara nån smart ide.... Eller? ;-)

Energin man får av att vakna ångestfri och pigg på mornarna lever man länge på! Det är helt underbart! Och som flera här sagt...vad tid man får till annat! Kram och kämpa på vänner!! ♥

Så rätt Mammy.
Rädslan fick mig att gå så långt att jag sökt all tänkbar hjälp. (Ända till beroendemotagningen)
Fick mer eller mindre en fnysning där och beskedet att det inte skulle vara någon risk för DT eller EP. Fem minuter efter det hade jag inga symtom.

Min resa kommer nu att börja till att bli ren. Uppenbarligen mår jag tillräckligt dåligt utan alkohol :)

Ps. Mammy, hoppas dottern mår bättre/bra nu!

Du verkar ha det lite kämpigt med maken. Det enda jag kan komma med är att påminna om det faktum att man måste få vara egoist i detta fallet, det är ju bara jag själv som kan sluta dricka, bara jag som kan göra nåt åt min egen situation.
Stålsätt dej, han ska inte få vara orsaken till ett återfall, eller vad tycker du?
Kram!/MB

Här kommer en fråga till er alla därute. Jag har försökt sluta dricka i ca 1 1/2 år. Har nu lyckats dra ihop 80 dagar. Kämpar och kämpar, och det går faktiskt riktigt bra. Och jag känner mig för första gången övertygad om att den här gången ska det bannemig hålla i sig. Jag dras däremot med mycket problem med min man. Ena sekunden stöttar han mig. Men ibland vänds allt uppochner och han blir bara ARG. Han tycker jag har förstört våra liv. Jag är orsaken till att vi har ekonomiska problem. ALLT är mitt fel. Han tycker jag ska gå på möten, men bara när det inte påverkar honom och hans tid. Vi har två barn hemma så det krävs en del planering.
Usch, jag känner mig bara pyton just nu. Min fokus är att inte dricka. Men det är jobbigt när jag inte för stöttning från mannen :-(

Även jag har ett ofantligt sötsug emellanåt (ganska ofta).
Så roligt att läsa att så många lyckas bra med ett alkoholfritt liv! Hoppas någon från "Alkoholhjälpen" uppmärksammar detsamma och förstår betydelsen av, och kraften i forumet för oss som använder det. Helgkram till er alla♥

Kul att höra av er och att det går bra! Jag har aldrig några tankar på alkohol, det är väldigt längesen. Det känns så självklart det här livet, fast jag är ensam vid stugan som nu. Vad jag däremot har en period av är ett stort godissug, det känns nästan på samma sätt som med vinet förut. Jag har bestämt att jag ska vänja av mej helt med socker och så har jag plötsligt köpt godis ändå. Närmast okontrollerbart. Det passar inte alls ihop med min LCHF. Nå jag vet att jag kan ta tag i det men jag skulle vilja bli av med detta också, en gång för alla. Det är i alla fall hundra gånger bättre än en fylla!

Läser här som du, vissa dagar mer och andra mindre. Livet är också nyktert här och det är skönt att leva och träffa sig själv som du beskrev det oktober 2012 här ovan. Ibland finns oroskänsla men ganska snabbt övergående numera. Och det är ju inte farligt att känna oro ett litet tag, det går över. Fint att det går bra för dig NyMan.

Kram från Tilde.

att höra av dig NyMan och att du lever ett gott alkohofritt liv. Sammalunda gör vi. Kramar / mt

Fredagen den 13:e kommer bli en härlig dag!

För mig är det så skönt att veta att mina ord kan stödja och hjälpa dig lite.
Om det gör det, så hjälper det även mig själv att fnna motivation och glädje i kampen!

Nä, nu ska jag ut och vara kreativ, måla hus o hem i fina färger, utan att ha starköl gömda bland presenningarna där ute.
Fan vad skönt!

Lev väl,

Du fixar det, jag fixar det.

LP

men jag är fortfarande kvar hos er. Läser varje dag på forumet. Ofta det sista jag gör innan jag somnar och ibland tittar jag in under dagen och kör en lägeskoll och uppdatering.
Jag har inte skrivit och delat i den utsträckning som jag hade föresatt mig, men livet, det riktigt levda, kommer emellan hela tiden och många gånger sitter jag och stirrar på ett tomt kommentarsfält och tänker: Jaha, men vad ska jag skriva då? Jag gör inget revolutionerande eller omstörtande på något sätt. Jag vet inte om jag har några goda tankegångar som kan förändra resan för någon annan och jag är ganska säker på att goda råd och tips är rätt överflödiga, eftersom så mycket handlar om viljan till förändring, ett påtagligt mod och förmåga att hålla sig till planen.
Jag lever ett liv utan alkohol och det är ett bra liv. Det är ett liv som jag mycket varmt rekomenderar och det är inte ett liv att vara rädd för, tvärtom. Allting är på riktigt och dagarna blir långa, i absolut positiv bemärkelse.
Jag älskar livet och försöker vara rädd om det, både för min egen och för min omgivnings skull.
Det finns inget jag saknar eller sörjer, men allt blir annorlunda. KRAM!/NM

Din sammanfattning är glasklar o läst om o om.. Stämmer helt! Kommer vara i mina tankar hela helgen.
En av grundstenarna till denna sjukdom är minnet som bleknar för fort, o inte lär sig av den krasch. Iallafall jag.
När man var yngre så brydde man ju givetvis inte, det var för kul o som en livsstil.
Men en sorlig jävla clown som man måste dras med är de enda. Och all denna börda för ett kort rus som du beskriver,
Man dricker i kort härligt lugnande rus, glider över till för för full och dricker mer efter ny kick som slutar att man somnar, ofta dricker man när man vaknar. Antingen för man fortfarande är full eller för att dämpa bakis.

Vår sorg beror inte av mitt fall men blev att jag släppte på tyglarna, måste lära mig att hantera sorg som vi människor går igenom hela tiden. Jag vet att jag kan hantera det men den manipulativa djävulen lyckades få det till att det är ok att dricka.

Detta år har varit givande då jag fick smak för det nyktra liv och den frihets kick som man får varje morgon är härlig:-)
Då känner man verkligen hur lyckligt lottad man är och hur bra man har det.
I och med att man är en man som gillar att få saker gjort o va kreativ så har allt byggts på till fruktansvärd ångest. Med för mkt att göra så vet man inte vart att börja och skjuter upp allt. En ond fruktansvärd cirkel.

Även om det är fredagen 13 så ha en bra dag gott folk!

jag är ingen överdängare på psykologi, mer än att jag har en dotter som hade lite panikångest för några år sedan. Läste lite om det då, och det framkom med tydlighet att det är rädsla som driver mycket av panikångesten. Nu är du rädd, rädd för abstinensbesvär och rädd för dina fysiska besvär, yrsel och vad det var. Det låter som att du behöver höra att det inte är abstinensbesvär du har, och jag har bara min egen erfarenhet att gå på, jag drack ungefär lika mycket (eller mer!) som du, och hade inga direkta fysiska abstinensbesvär, så det känns i mitt huvud som att dina fysiska symtom är ett utslag av din panikångest.
MEN!!! Jag är långtifrån någon expert!!! Men jag kommer också ihåg den rädslan, man hade hört så mycket om delirium tremens och var skitskraj. Jag tror att du kan släppa den rädslan nu.
Kram!
/MB

som tog mej igenom återfallen och vidare på den nyktra vägen var att jag kallt började analysera varför jag föll. Hur tänkte jag? Vad gjorde jag? Vilka andra förutsättningar fanns för att det skulle bli ett återfall?
När jag grundligt gått igenom det fick jag som det så vackert heter upprätta en åtgärdsplan. Hur gör jag nästa gång? Vilka tankar är varningsklockor? Kan jag lämna plånboken hemma? Ska jag låta bli att gå hem till morbror Oskar för han har alltid brännvin hemma?
På detta sättet lärde jag mej hur jag funkar och var mina svaga punkter finns.
Men det var mitt sätt att hantera det, finns säkert andra bra sätt.
Kramar!
/MB

Inte orolig för mitt benz intag. Styrs med kärnande av min läkare. Därför jag vill ha kvar denne. Tidigare läkare skriver bara ut vad som helst utan kontroll.
Varför jag inte vill berätta för läkaren är för att det är en privat specialist som vägrar ta beroende-pat.

Har nu räknat noga på hur mkt jag druckit och det är inte i närheten av 25cl/dag i ett år. 20/dag senaste månaden. Innan dess var det betydligt mindre.

Just nu är jag livrädd för delirium eller kramper dag 5. Har ringt alkohollinjen, dom varianten så oroliga. Ringt värdguiden, dom var inte oroliga. Kopplades till beroende akuten, dom ville att jag skulle komma in. Har ingen möjlighet att ta mig dit nu. Vidrig ångest.
Säker på att dom sagt att det är lugnt men ge fan i att dricka mer så hade jag inte varit lika rädd.

Ingen annan som slutat på egen hand?!?

också väldigt trött när jag tog antabus första gångerna.Jag har haft ett uppehåll på ett par veckor nu och den trötthet som jag kände tidigare försvann faktiskt. Har börjat igen att äta min medicin så jag hoppas verkligen att det känns bättre den här gången.

Men man vaknar i alla fall pigg och ångestfri på helgerna och det ger energi, en energi som man kan leva länge på.

Kämpa på nu alla systrar och bröder där ute.

ju underbart att få koppla av så :-)) Jag sov också mängder i början och jag kommer ihåg hur jag tyckte det var så skönt.

Njuuuut !!!

Sover 7-10 timmar varje natt! Plus att jag kan somna på soffan om jag är ledig en dag...förut sov jag dåligt3-4 timmar/ natt...tror också det är kroppen som blir av med giftet och "helar" sig själv efter misshandeln med alkoholen...