Senaste kommentarerna i forumet

Ovh Hösten är underbar.Sov oroligt inatt, jobbar x-tra ibland på nätterna och då ruckas dygnsrytmen. Men idag är en ny dag och jag mår bra hur som helst.Snart ska jag och min dotter åka till Berlin några dagar och shoppa, turista och ha det riktigt gött. Ser fram emot det. Önskar er alla därute en riktigt fin dag/ Rosen

ramlar in rätt fort om jag väljer att inte dricka :-))

Ha en bra dag !!

Överlevde igår. Ja, att jag skulle överleva var det väl inte så stor tvekan kring - men jag lyckades hålla mig ifrån att dricka. Tack för uppmuntran! Gjorde som du sa Adde och när jag låg i ett varmt bad så försvann suget på något konstigt sätt.

Senare på kvällen fick jag en stor belöning med att vara nykter. Min12-åriga dotter fick en väldigt stor motgång som gjorde henne alldeles förtvivlad. Något som hon arbetat stenhårt för var plötsligt helt borta. Mitt hjärta går sönder när jag ser hur förtvivlad hon är men det kändes så otroligt skönt att när hon gråtandes och hulkandes kröp ner i min säng igår så hade hon en spik nykter mamma som kunde trösta henne genom natten - istället för en fylle mamma i alkodimman. Inte för att jag kunde göra så att hennes förtvivlan försvann, men jag kunde iallafall vara där för henne. Det kändes väldigt bra.

Önskar er alla en bra och nykter dag!

Hej Mrs B och välkommen hit! Hoppas du hittar mod och stöd här. Det gjorde jag och att det inte briserar på jobbet. Det gjorde det för mig på sätt och vis. Söp liksom bort mitt förra jobb. Nu går det bättre för jag har börjat våga vara nykter. Men mycket är fortfarande tufft. Att möta sina egna demoner på nykter kaluv. Både demonerna i hjärnan och de faktiskt obehagliga verkliga personerna som finns där ute. Igår blev jag "bortjagad" från stranden. Jobbade helgen så fick ledigt måndag + tisdag. Packar mig en picknickväska och åker till stranden. Där är man som ensam kvinna ett lätt byte. Vilket arsel som helst tycks tycka att det är "rätt" att komma fram till mig och småprata lite. Kanske ska jag bli tacksam eftersom jag är ensam. Tacksam över att en främmande man kommer fram till mig och säger att jag har en fin färg? Så jag tackar lite avmätt för komplimangen, vill ju inte vara otrevlig. Men sen kommer nästa tok kommer fram...och nästa igen. Vad är det för fel på män som tycks tro sig ha rätten att tränga sig på bara för att de inte är "otrevliga"? Jag upplever det som otrevligt när främmande män (Ja, jag skriver män eftersom kvinnor aldrig bemöter mig så här) kommer fram till mig och kommenterar min person. Jag vet inte om jag är allvarligt störd men jag har iaf vågat börja analysera mitt tänk och mitt beteende och kommit fram till att det nog är därför jag och vill.sluta ständigt krockar. Jag vill inte ha meningslösa komplimanger om vilken "bra" tjej jag är. Vill inte bli "gummad" med. Jag vill inte vara en rar kvinna som bygger upp trasiga mäns egon. Igår gav jag upp och åkte hem från stranden i förtid. Idag tänker jag vägra ge upp min plats i solen för att knäppisar kommer och stör. Och jag kommer att välja en medelväg. Inte be personen i fråga dra åt helvete. Inte jamsa med. Bara vara tyst. Men kan en kontaktsökande snubbe förstå den signalen? Återstå att se. Rapport kommer.

Nej, jag hatar inte män. Är faktiskt gift med en. Men jag avskyr en del mäns sätt att bara ta upp utrymme i andras världar. Ta upp utrymme medans de bara betraktar sig själva som schyssta snubbar. Varför tror de att vi orkar bry oss om schyssta snubbar? Att vi inte har fullt upp med våra egna liv? Jag har alltid sett "bra ut" och jag har fått min beskärda del av komplimanger och uppmärksamhet. Man skulle tro att vid snart 50 så slutar det...men icke då. Där finns äldre snubbar!
Ge er! Förr brukade jag tänka att jag kanske sänder "fel" signaler så jag försökte "tona ner", "smälta in" lite mer i mängden bara för att konstatera att inte heller det fungerar. Jag vill leva i en värld där män inte hela tiden behöver söka sin bekräftelse i kvinnors ögon. Är det en utopi?

Nu har detta kanske inget med alkohol att göra, men detta är mina tankar. Och när jag tänker efter så kan detta jävla raggande/bli-sedd-syndrom vara en en del i att jag i ungdomen började dricka? Ska fundera vidare på det.

Förutom mina strandbekymmer så rullar livet på bra. Sambo med maken igen och - han ger inga komplimanger om han inte menar det - det känns faktiskt bra. I helgen jobbade jag medans han drack framför tv:n. Även där kändes det bra. Han får rulla ner för den där backen i sin egen takt. Har han ont så ska jag plåstra om han. Jobbet går bra. Ger mig så mycket styrka och energi. Bekräftelse på att jag behövs. Bra bekräftelse! Jag är inte bara en snygg Bimbo. Jag är inte bara FylleFia.
Jag är Fia och det räcker gott.

Fia

Du skulle nog inte behöva någon som tejpade igen käften på dig, utan tvärs om, någon som lyssnade på dig vad du har att förtälja...
Eller som Adde brukar säga när man tar fram trollen så spricker de i ljuset...

När historien kommer fram i dagsljuset så döljs de inte i mörkret längre, att våga och vilja prata om dem...
Att lägga locket på är bara till att öka trycket i tryckkokaren..
Att våga blottlägga sig, så här j..vla illa är det, om man har fått ner sina tankar verbalt eller i skrift så lättar dem,
man har förflyttat en del av det tunga och delgivit andra den bördan, om de sedan bär den eller inte spelar inte så stor roll, men
man har lastat av en del av sig själv, det viktiga är att man får det berättat för sig själv, att hjärnan får höra sina egna tankar.

Det har funkat för mig, när jag har skrivit av mig på forumet, så kan jag läsa min utsago bara minuter efter det att jag har tryckt på sändknappen.
Och då lättar det, jag har fått det sagt, fått det ur mig och kan somna lite lättare till natten.

Som människa är det lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvaret på någon annan, det var min uppväxt, låg i generna osv...
Men allra ytterst så ansvarar man bara inför sig själv, jag brukade tänka varför dricker jag?
Om man skalade bort alla bortförklaringar som kom jag närmare mig själv, utan någon reträttväg.
Allt jag gjorde slog enbart tillbaka på mig själv, alla beslut jag tog kom iväg som en bumerang, och tillbaka som en bumerang.
Om jag grimaserade i spegeln, så grimaserade spegelbilden tillbaka...
Men när jag drack så slog det eländiga tillbaka först några timmar senare, i ångestdrivande plågor, de vällde över mig.
Istället för att slå dem ifrån mig så valde jag att lyssna på innebörden, varför ville dessa ständiga tankar plåga mig?
Var det enbart för att jag drack, eller fanns det andra mörkare tankar inom mig?
Oavsett vad så kom de som mest fram dagen efter att jag hade druckit, tänk om jag inte drack...?
Då borde de heller inte komma fram oavsett vilken bakgrund de hade, tänk om..?

Ett konstruktivt drickande efter ett tag gjorde att jag analyserade vad som händer med mig när jag dricker,
jag höll kvar närvarokänslan och lyssnade på vad som verkligen hände med min kropp, utan att falla för det förföriska buzzet i huvudet.
Att uppleva nu'et i verkligheten, känna pirrandet i alla extremetiter, lockandet till skratt och välmående utan orsak, varför?
Tankarna förflyttar sig från oro till mera behagliga tankar utan verklighetsförankning, ett drömrus..
Oron över att man kanske har ett beroende slås bort av ett "HA, där fick du, oh tråkiga tanke, här flummar vi bort i ett behagligt rus.."
Allt känns så bra och behagligt, men utan en minsta anknytning till det verkliga livet, det finns ingen anledning till detta lyckorus.
Vi vet att vi blir lurade, men tillåter det ändå utan förbehåll, gång på gång, för vi vill det...

Finns det minsta anledning till oro för sitt drickande, så avlöses dessa tankar lätt med nästa rus tills ovanan har blivit en vana..
En tvångsmässig vana kanske borde vara en starkare varningssignal än självaste berusningen i sig självt.
De som dricker sig aspackade några gånger om året har väl inget problem med drickandet, eller?
Men vi som gör det flera gånger i veckan, och kanske inte ens blir packade, utan bara behöver vår lugnande dos???
Vanans makt över oss borde göra oss mer vaksamma än någonting annat anser jag, vi gör saker vi inte vill men anser ändå att rutiner är något som är bra att falla tillbaka på, oavsett deras innebörder.

Därför har jag ett eget mantra att "..förändring är bra", erfarenheter är också bra, även de dåliga, kanske mest de dåliga.
Jag brukar också förlåta mina egna gamla förehavanden inom mig med att tänka, jaja det var DÅ när jag drack...
Det fina med att INTE dricka är att det kommer inga nya nojjor om vad man kan tänkas sig ha gjort på fyllan.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, det finns en sista vagn på ångesttåget, det fylls inte på av nya hela tiden.
Och att det är en frihet att ha kontroll, nu och senare, man blir en mindre trasig människa.

Idag är jag en starkare och mer självständig individ än jag någonsin har varit, jag har vänt ut och in på hela min livssituation.
Det stora bekymmeret kanske inte var att "bara" sluta dricka, utan att reda upp det liv man hade på sidan av drickandet.
Förfallet går långsamt, och till slut kanske man inte har någon orsak till att vilja gå tillbaka till livet med verklighetsanknytning.
Det finns mycket kvar att vilja ändra på, och den livsuppgiften kommer att vara livet ut hoppas jag på,
men bara att jag vågade ta tag i den svåra och tungstartade frågan förvånar mig lite fortfarande..
Men det kanske inte var så svårt egentligen, jag befann mig på livets botten, och det fanns bara en utväg och det var uppåt...

Och det är väl vid den punkten man kan ställa sig frågan, hur mycket mer av min livsvärdighet är jag villig att fortsätta offra?
För det handlar fortfarande om mig, jag och mig själv hela tiden, jag kan inte lägga ansvaret på något/någon annan.
Det finns inga piller som avlastar dig från besväret att ta dig därifrån, utan det handlar om tillräcklig motivation att orka rida ut stormen
och inte ta sikte på nästa stormby.
Alkoholens förbarmande famn finns precis där du vill ha den, på nästa firmafest, tjejmiddag eller after work.
Eller så skiter du i allt förutom ditt egna välmående, och då får det kosta vad det kostar vill.
Vill du låsa in dig och vänta på att blåsten lägger sig, so fine, du kan också konfrontera dina farhågor genom att fortsätta gå på fester och utmana din rädsla tills den inte finns den längre, utan du känner dig trygg i din nyfunna situation, jag är allergisk mot alkoholen.

..och en allergisk person brukar inte hålla käften, utan ställer krav på alternativ för att inte bli sjuka.
Och alkoholism är en sjukdom, och den kräver vård vilket vi drabbade knappast vågar kräva, eftersom den dras med så mycket smusslande.

/Berra

Tycker det verkar som om du skriver om mitt liv!! Så väl jag känner igen mig....Vi ska klara detta!! Kramar

Ja jag ska berätta för gumman om mitt tunga börda och hur den plågar mig.
Det finns ingen aa möten just här men får nog fånga mod och åka till grannkommun.
Usch de kommer bli en lång och tung vecka att smälta denna helg:-[

hjälp och ta emot den !! Prata med din flickvän så hon är medveten om problemet men lägg INTE ansvaret för din nykterhet hos henne.
Testa AA.

Och häng kvar här och lasta av dig skiten som dyker upp.

Kram !!

Jag älskar dina inlägg FylleFia. Nog har jag vetat länge att jag måste avstå alkohol men hur lätt är det??
Min man vet om mina problem och gör så gott han kan. Idag har jag också gråtit ut hos min lillebror
som "surprise, surprise" är beroendeterapeut :-) Han lade av supandet för ganska prick nio år sedan!!
Det känns faktiskt som ett "hinder". Jag är ju storasyster, är konstant rädd för att inte lyckas som han!
Har druckit i flera flera dagar!! Tack (not) för tjänsteresor där jag kan stänga in mig på hotellet för att supa och sova.
Men det håller inte längre, håller på att missköta mig och det kommer att brisera på jobbet vilken dag som helst snart.
Har också vågat ringa företagshälsovårdens drogterapeut, grät igen. Jag är fysiskt och psykiskt helt slut!
Totalt färdig! Har t.o.m kräkts idag
Aningen osammanhängande :-)

att se till att du är mätt och att du inte är mer stressade än du ska vara. Lättare sagt än gjort, jag vet, men ändå.... Ta en promenad, en kopp the efter, duscha varmt och snart är det läggdags !

Inte funderat på AA ?

Kram så länge !

Fixade min första nyktra helg på väldigt lång tid. Kändes bra. Nykter i över en vecka nu. Helgen kändes lång - tänk vad man hinner när det inte ska ägnas x antal extra timmar åt att sova, vila, vara bakis, dricka...Samtidigt gav den insikten en otrolig ångest över allt vad jag missat. Jag gick ner till hamnen med mina barn och åt glass i solskenet bland alla båtar. Det är något som jag inte gjort en enda gång hela sommaren!!!! Det har varit en fantastisk sommar, så det är inte det att det inte funnits tillfälle. Det är bara det att eftersom barnen är tillräckligt stora för att gå själva så jag har istället skickat med lite pengar. Och då har jag haft lyxen att bli hemma själv med mitt älskade vin. Fy f-n vilken usel mamma jag är!!!!!!! Jag känner sådant självförakt att det är svårt att hantera.

Och idag är suget enormt. Precis hemkommen fr jobbet och vill inget annat än att dricka. Hittills har jag tänkt att "idag" ska jag inte dricka - att tänka längre än så har varit övermäktigt. Idag känner jag mer att jag kan lika gärna dricka idag för jag kommer ändå göra det imorgon. Nu är det svårt. Hur gör man?

Det är nu flera veckor sen jag varit in här. Jag kom på bra fötter o livet kändes bra. Men jag har fallit igen och behöver er. Jag hade nyktraste semester hittills o fick massor gjort. Jag drack vid vissa situationer utan att de blev för mkt. Jag och min sambo fick en jätte motgång. Och sakta gled jag in i alkohol nätet. Känns som jag håller på att bli tokig av ångesten. Och den sorg vi bearbetar blir inte lättare. + att min sambo blev beviken när hon såg att jag drack igår. Detta får inte ske. Jag måste hitta tillbaka och de fort. Vore det enklast att bara erkänna för världen att detta inte funkar för mig?!:'( jag är en sån patetisk skit som behöver tröst. Vilka första steg tycker ni jag bör göra? Såhär dom första dagar för att fortare komma på benen?

Tilde. Ni är kloka du och victoria som söker er till trygga marker när det gungar lite i vardagen. Vi som rör oss här lever med livslång sårbarhet relaterat till alkohol och missbruk - tänk så fint att forumet finns för oss. Tillgängligt och gratis - måtte det få bestå!
Kram - vi reser vidare och vi finns för varandra! / mt

Åhh, jag behöver hjälp. Har redan börjat gå på mottagning men trillar dit hela tiden. Jag behöver någon som tejpar igen käften på mig:-(
Tack Berra, jag behöver dina inlägg. Jag skäms så mycket när jag tänker på olika saker jag gjort!!
Ibland funderar jag på att skriva mer de episoderna men jag vet
inte om jag klarar det rent mentalt!! Vore en osannolikt
deprimerande bevishög på omdömeslöshet. Shit, tänk
om någon skulle lägga rabarber på det :-/
Hoppas jag klarar att vara nykter i dag åtminstone....

och snart höst. Känner behov av att skriva i min tråd igen. Jag har läst tillbaka från mina första stapplande inlägg och känner en dunkel oro i kroppen samtidigt som jag är glad att jag är här och nu. Har inte sug efter berusning, inte alls och det är riktigt skönt. Men här finns ett annat sug som är svårt att definiera... en tomhet, tristess kanske. Jag har svårt att ta itu med praktiska saker som att städa, tvätta. Känns meningslöst och tråkigt. Jag jobbar men det är inte med hela mig. Under sommaren var det helt ok att inte tänka alls på lite vin som avslappning på kvällen men nu när hösten kommer och mörka kvällar känns det som något fattas. Det känns tomt ibland.

Jag har lärt mig att gå utan stöd sista året känns det som. Behöver inte kryckan i form av vin och det är otroligt skönt. Känner igen de här tankarna av sorg/tristess hos några av er andra. Det är väl så det är. Det positiva överväger många gånger om... självklart.

bra inställning, en dag i taget. i början fick jag nästan panik när jag tänkte tanken "aldrig mer", men förnuftet har segrat, och tiden läker alla sår, så nu har jag vant mej vid tanken att jag aldrig kommer att kunna dricka igen. Jovisst, jag kan dricka, men risken att jag blir en alkoholiserad fylle-mormor/farmor som inte får träffa sina barnbarn är stor, och den risken vill jag inte ta. En mardröm att mina två barn får torka spyor och blod i min lägenhet. Eller var jag nu bor då.

Kram!/MB

En människa som inte dricker mycket tål inte så mycket. Kroppen och huvudet reagerar på alkohol som det det är - ett gift. En ryss lärde sej tåla om det nu var cyanid eller vad det nu var genom att börja med lite, lite. Efter ett tag kunde han trycka i sej en mångdubbelt dödlig dos för att han låtit kroppen vänja sej. Det är det vi gör när vi dricker mer och mer. Om levern börjar ta stryk sjunker mängden alkohol som kroppen kan hantera. Därför - tänk efter ordentligt. Är det värt en för tidig, plågsam död att få hinka öl bara för att du har tråkigt när du är ledig?

Ta hand om dej, det finns bara en som du.
Kram! /MB

Jobbar inatt, haft ännu en bra dag. Fortsätter att ta en dag i taget. Det känns skönt och jag är lugn, det tackar jag för.

Det där med barskåp känner man igen...tyvärr...när man bodde med sambon och hade alla möjliga spritsorter hemma...jag som inte ens gillar sprit....till slut tog man en slatt här och en där...och blandade med det man hade hemma...till och med fun light saft gick bra ....fy fan...sambon irriterad över att vi inte kunde köpa hem nåt för att ha om det kom nån...jag drack ju upp allt...smugglade ner öl i jackan och gick ut med hundarna....om vi var ute i trägården så tog man en sväng in och satte på kaffe och drog samtidigt en öl på toan...
Glömmer aldrig skammen när han skulle bjuda nåra vänner på en snaps innan de skulle vidare på fest och de sa att spriten smakade vatten....jag kan berätta miljoner saker känns det som...att sätta ord på sådana här saker gör viljan att bli nykter så oerhört stark!! Min totala förnedring och botten kom efter att jag askalas efter en fest där jag för övrigt trillat handlöst från barstolen 2 gånger...sov över hos min kompis och vaknar på morgonen och har kissat ner mig i hela hennes säng....jag trodde aldrig skag skulle sätta ord på denna händelse men nu är det gjort...hoppas nån läser och avskräcks....ta hand om er därute ♥♥

En hel vecka har vi varit nyktra idag!! När hände det sist tro?? Ett antal år sedan för min del...hurra för oss!
Jo det känns bra idag tack...har vaknat tidigt men inte gjort mkt nytta....jo mkt nytta för själen för jag plöjer må bra böcker så det tjongar om det och en hel del som står i dem går rakt in i hjärtat och jag tar till mig av det. Lite trist idag är det för jag skulle egentligen varit i full gång med en cykelfest just nu ihop med en kompis...du vet där par cyklar runt och äter förrätt huvudrätt o efterrätt hos varann...och som avslutas med en gemensam fest... har sett fram emot det hela sommaren men hoppade av när jag beslutade mig för att börja med antabus...kände mig helt enkelt inte stark nog att vara nykter på fest med en massa okända människor ännu...trist men sant...kanske blir nästa år i stället...:-) så jag dricker cola i vinglas här hemma och äter knäcke med rökt lax.pepparrot o avocado...inte illa det heller...
Jag håller med dig. När man själv är nykter märker man att vänner o bekanta dricker inte särskilt mkt...det är vi i vår dimma som intalat oss det för att vi inte ska känna oss ensamma o utanför??
Ja...barnen...det har nog drabbat dem mer än vi vill och orkar veta just nu...men huvudsaken är nu att vi håller oss nyktra...kämpar för deras tillit igen och visar att vi finns där för dem....eller hur? Gjort kan tyvärr inte göras ogjort och det gör ont...men vi måste visa dem att vi tänker ändra oss....hoppas du har en fin lördagkväll med de dina och var rädd om dig vännen! Kram ♥

är det härligt att känna den där wow känslan att vakna på morgonen utan baksmälla! Grattis till dag 7! Tänk, stiga upp i vettig tid utan att vara seg. Och så hinner man ju med att uträtta saker och ha energi att göra det också, och såhär när klockan passerat lunch så kan man känna att man gjort en del nytta. (Fast idag har jag kanske inte gjort direkt nytta, utan strosat på stan och mest "windowshoppat".)
Och fortfarande är klockan bara barnet, så man har en hel härlig, solig dag framför sig att njuta av.

Ha dé gott, du och alla andra på Forumet.
//Cookie

....denna morgonen var första gången som jag verkligen kände en wow känsla över att vara nykter! Det låter alldeles fruktansvärt, m jag tror att detta kan vara första lördagen på några år som jag vaknade utan bakfylla. Bakfyllan har inte alltid varit lika svår, ibland har det bara varit en dov huvudvärk som fixats med några treo, men ändå - vilken skillnad det var idag! Jag vaknade utvilad och full av energi, vilket faktiskt förvånade mig lite eftersom jag varit så otroligt trött under dessa första nyktra dagar.

Igår kväll var vi hemma hos några andra familjer för "fredags-häng". Insåg där att de flesta i min bekantskapskrets inte dricker särskilt mycket. Många tog ett glas vin punkt slut. Själv brukar jag ta några glas hemma före, sen några glas när jag är där och efteråt fortsätter jag hemma med ytterligare något. Igår blev det Ramlösa. Helt ok, m märkte att jag själv hade lite svårt för att vara allmänt social. Inte lika spontan som jag brukar vara, utan lite tillbakadragen och mer trevande i konversationen. Fördelen är dock att jag kommer ihåg allt jag sagt och gjort och vaknar utan ångest och oro över att ev gjort något dumt.

Idag ska jag njuta av det fina vädret. Jag är helt på det klara med att jag om några timmar kommer börja förhandla med mig själv om jag ändå inte ska ta ett glas. På lördagarna brukar jag börja sippa lite under eftermiddagen och sen befinner jag mig i ett svagt fylle-töcken som eskalerar på kvällen. Inser hur sjukt det är när jag sätter ord på det. När suget växer under dagen idag ska jag försöka plocka fram den härliga känslan jag hade imorse. Så vill jag ju ha det imorgon bitti oxå!

Hur känns det för dig smultronet? Jag tänkte på din 13-årige son - jag har oxå en 13-åring. Vad svårt det måste vara för dem att ha sett oss i alkodimman. Och vilken sten vi lyfter från deras axlar genom att hålla oss nyktra. För att inte tala om stenen vi lyfter från våra egna axlar om mamma skammen lättar. Idag är vi inne på dag 7 - hurra, det är ju faktiskt en hel vecka! Jag hoppas att du, och alla andra, får en riktigt härlig dag i sensommarsolen!

Alla berättelser här inne är så viktiga...för det får oss att förstå att vi inte är ensamma om allt det skamliga...vi behöver inte föreställa oss för varann...för vi vet alla vad det handlar om. Lögnerna.smusslet.förnekandet.ångesten.svettningarna.och känslan av att vilja vara som "alla andra normala"....Och det är vansinnigt skönt , stärkande och tröstande att vara bland likasinnade...jag känner även igen mig i dig...skillnaden är att jag lyckades inte sluta innan min sambo tröttnade tyvärr...nu var det långt ifrån bara därför vi gick isär...men helt klart en bidragande orsak.Han hade sett sin pappa supa ihjäl sig och orkade inte se mig dricka så mkt som han förstod att jag gjorde...nu stöttar han mig fullt ut och är jättestolt över att jag börjat med antabusen...SÅ STARKT att du klarat 6 dagar på egen hand!! Grattis! Jag är också inne på min sjätte dag idag! Vi kan ju fira varje nykter dag tillsammans! Finns här i stort sett hela tiden om du vill " prata"...tittar in med jämna mellanrum...Tillsammans fixar vi det! Många många kramar till dig och alla andra!♥♥

Hej Smultronet,

Grattis till dina nyktra dagar och ditt beslut att ta antabus!Jag känner igen mig i din mamma skam - och just den är nog det värsta med mitt drickande.Jag skäms så otroligt för allt jag inte orkat göra med mina barn för att "mamma är trött". Att min man inte märker när jag ibland är stupfull är väldigt underligt, men det gör han verkligen inte. Han tycker att jag dricker lite mycket ibland, men han anar inte hur det eg ligger till.

Jag dricker normalt en flaska vin varje vardagskväll. Ibland mer, ibland bara några glas. På helgen blir det mer. Senaste året har jag ibland varit helt utan alkohol ett dygn, men aldrig mer än så. I lördags fick jag plötsligt nog. Jag orkar bara inte ljuga för allt och alla längre. Jag orkar inte vakna VARJE dag bakis och dra mig upp till jobbet eller sitta bakis och äta frukost med familjen på söndagarna. Jag har en man som jag älskar och som dricker mycket måttligt. Jag har tre barn som behöver mig och ett chefsjobb som jag konstigt nog ännu inte supit bort. På sista tiden känner jag dock att det har kommit sprickor i fasaden och jag känner allt mer att snart faller allt. Snart gör jag något riktigt dumt som gör att allt är oåterkalligt. Sen känner jag oxå att jag bara inte orkar mer, jag är så totalt genomtrött i hela kroppen.

Så när jag vaknade i söndags så sa jag stopp till mig själv. Sedan dess har jag inte druckit. Det har varit ganska hemskt. Svårt att sova, svettigt på natten, svårt att koncentrera mig, ett jäkla humör och konstigt nog nästan ännu tröttare än vanligt. Idag är jag inne på min sjätte dag. Jag vet att det för er andra inte låter mycket, men för mig är det enormt. Måste vara flertalet år sedan jag varit nykter så lång tid. Jag är stolt över det men just nu kryper det i kroppen så jag håller på och bli tokig. Fredag idag. När jag har druckit har ju fredag varit enkel för då har jag inte behövt smyga med det. Visserligen måste jag smyga med hur mycket jag dricker, men inte att jag gör det. Ett glas vin när man lagar mat är ju helt normalt....

Jag är så rädd för att falla för jag vet hur lätt det skulle vara att plötsligt övertyga mig själv att ett litet fredagsglas kan jag ju ta, för herregud det gör ju varenda människa! Problemet är ju att jag tar ju aldrig ett glas....

Så jag tänkte hänga här på forumet med er ett tag, för ensam fixar jag det inte. Tycker om att läsa det ni skriver. Ni ger styrka och förhoppning om att det är möjligt med förändring. Stort tack till er för det!

Hur det går för dig...kramar