Senaste kommentarerna i forumet

för ditt välkomnande MB!
Ja, här finns mycket matnyttig läsning.
I helgen var jag på den årliga kräftskiva med de närmaste kompisarna med respektive och det gick riktigt bra.
Inget tjat om; varför ska inte du dricka, o.s.v.
Nu har jag berättat för de flesta att jag försöker sluta och de hade förmödligen "skvallrat" innan festen så de andra visste nog redan.
Jag höll mig till Carlsbergs alkoholfria öl. Nu har jag hört de som trillat dit på att dricka dessa alkoholfria öl (0,5%) så det är inget jag rekommenderar men jag tycker det är goda och för mig funkar de ihop med Antabusen.
Jag hade kul och framför allt; man mår så jäkla bra dagen efter.
I kväll blir det cykelmeka och övningskörning med dottern så det blir inget "firande" av Lillördagen för min del!
Sköt om er!

för era välkomnanden Fia & Adde!
Ja här finns verkligen en guldgruva av erfarenheter att gräva ur. Bra att det finns de som även skriver om misslyckanden. Självklart är det trist med återfall men tyvärr så tror jag att återfall är en del i tillfrisknandet, hur knäppt det än kan låta. Själv så var jag otroligt peppad första tiden i våras och lovade hurtfriskt att; Nu ska jag aldrig mer dricka. Vad händer? Jo man kör rakt ner i diket efter en tid. Efter det så skäms man som en hund. Jag hade ju lovat så mycket.
Jag tror att man inte inte ska skämmas allt för mycket över dessa dikeskörningar. Risken är att skammen gör att man börjar tänka att det spelar ingen roll, att man ändå aldrig kommer klara det och att man lika gärna kan fortsätta att supa.
Det resonemanget tror jag är värre än alla återfall tillsammans.
Nu tar jag sats igen, men håller lite lägre profil den här gången.
Jag ska hålla er uppdaterade i min tråd Hej då Spritdjävulen.
Ha det gott!

Är jag här efter en ganska lång tid i flyktens teckan ifrån vardagen. Orkar jag resa mig nu? Är det dags nu att ta tag i livet och ge mig själv en chans till. Det önskar jag av hela mitt hjärta.

HIHI! Ingen fara Adde! Snarare tack, ska leva efter ditt råd som var välkommet. Nu slipper jag kanske en volta på Hinseberg då jag beslutat mig för att INTE ta omvägen via Grand Hotell. Kram på dig och ha en bra dag!

Fia

kommentar du inte vill ha kanske, Fia :-)) Men idag har du ett jättebra tillfälle att öva dig i tålamod och "Lev och låt leva" :-)))

Även jag har funderat mycket på dig Morla så hör gärna av dig om du känner att du orkar.

Fia

Kul att ha dig "tillbaka" Victoria. Att läsa och fundera kring. Du skrev att du hade så många typiska alkistecken så min fråga är; Blev du också så där jätteilsk, som jag är, i början av nykterheten? Idag är jag galen på Obama för att han kommer till stan och trafiken tydligen ska trassla. Vilket betyder att jag och många med mig ska upp tidigare för att hinna i tid. Jävla karlslok känner jag! För jag är inte morgonpigg. Han förstör mitt schema. Hinner inte titta in till doktorn på morgonen och ser redan kaoset på tunnelbanan framför mig. Arg! Vad ska hit för? Enligt den glosögde Reinfeldt så ska de ju diskutera "ingenting" då annat vore "opassande"?

Idag är jag FurieFia

Haha, kom på en sak. Kanske var det det min man till slut gjorde - tog hissen! Eller sladdade ner för ledstången! Det skulle just vara likt honom faktiskt:-)

Hmm, ja MB, så kan man nog sammanfatta det egentligen. Vänta in den andre.
Precis som hemma hos Fia, har min man haft inställningen att jag överdrivit mitt alkoholproblem (det är ju bekvämast så). Och framförallt har han själv inte något sådant! Jag har varit osäker, hans missbruk har skiljt sig från mitt. Jag blev beroende, började dricka mer och mer hemma i min ensamhet för att få pimpla på ifred. Alla klassiska alkistecken kunde jag pricka av. Medans min man nog egentligen "bara" är en festprisse, älskar partyn och är allmänt översocial (själv är jag rätt osocial utan minst en vinare innanför västen).
Ganska snart efter att jag börjat min nyktra resa blev det tydligt att jag varit den som (oftast) dragit igång vårt drickande. Nu när jag inte gjorde det blev det mer sällan drickande för hans del, men fortfarande gick det överstyr då han väl drack. Nu var jag dessutom nykter och var tvungen att ta in eländet utan egen vindimma som kunde förmildra omständigheterna.
Min inställning var att avvakta, dels på inrådan av andra här som gått vägen före mig. Inte ta några viktiga beslut om stora livsfrågor förrän jag var trygg i min nykterhet. "Det viktigaste först, en sak i taget...". Jag trodde också länge att jag skulle kunna leva med att han drack sällan och med måtta, men även det blev ohållbart eftersom jag aldrig visste när nästa karatefylla skulle komma, även om det sista vändan gick ett år mellan gångerna. Tiden blev bara en transportsträcka till nästa gång, oron i magen, de ständiga diskussionerna om när, hur mycket, med vem...Turerna har varit många under de här åren. Hot, böner, ultimatum. Löften...som sen brutits då något tillräckligt roligt dykt upp.
Samtidigt har jag kunnat se att något växt i honom under tiden (annars vet jag inte om jag kunnat hålla hoppet vid liv) Jag har sett förändringar, hört nya nyanser i rösten, nya tankebanor. Men vet ni, det tog ju tid för mig att komma till den punkt där jag befinner mig idag. Och jag började min resa mot tillfrisknandet långt före honom. Egentligen för många år sedan, då jag först reflekterade över mitt drickande och började längta efter något annat. Men då var det ändå flera år kvar av ångest och förnedring innan jag tog steget hit, till forumet, för att finna råd och stöd. Och även då jag väl hittat hit fortsatte jag ett tag till att hatta mellan insikt och förnekelse. Jag måste komma ihåg att det är en process som måste få ta tid - även för honom. Och ibland har jag tyckt att vi inte kommer någonvart, men så lossnar något ytterligare och vi har kommit ett steg närmare varandra igen.
Jag kan ju bara tala om hur det varit för oss, och säkerligen kan det vara så att man ingen tid har att ge, beroende på missbrukets art och omfattning. Det finns grader i helvetet, det gör det ju faktiskt. Man får aldrig någonsin stå ut med våld eller rena kränkningar. Och som i mitt fall, där jag själv har alkoholproblem, måste jag alltid och alltid sätta min egen nykterhet främst. Än idag vill inte min man riktigt kännas vid hur stora problem vi faktiskt haft med alkoholen, kanske kommer vi aldrig vara överens om just det - kanske är det inte heller nödvändigt, det viktiga är att han förstått att han skadar mig och vårt äktenskap om han dricker, och att han valt (VALT är ett avgörande ord här) - må vara på grunder olika mina - att därför sluta. Fungerar det, så är målet uppnått, fast vi tagit oss dit var för sig.
Jag har saknat forumet och det känns skönt att ni finns här. På återseende och varm kram till den som vill ha en!

Har haft en riktigt bra dag idag! Funnit en ny vän (Ja, du Adde) samtidigt som jag har täääänkt att göra rent i kolonistugan. Höststäda men det stannade med tanken. Satt mest i min solstol och slumrade. Toklycklig över att vara ledig en vardag - vilket jag givetvis får ta igen i helgen. Men att jobba helg stör mig inte så mycket längre, tvärtom så ger det mig ännu ett skäl att hålla mig nykter. Nu blir det matlagning. Tänker att maken ska få kalvlever för det är jag sugen på. Dessutom var det prissänkt!

Fia

där med att bli åtslängd ett recept på Antabus och tro att jag skulle fixa det själv så var det första gången jag sökte, nej !!, KRÄVDE hjälp så det känns igen :-(( Jag fick komma och dricka en plastmugg varannan dag en månad sen fick jag receptet och tack och hej.

Riktig beroendevård det av ett ställe som fortfarande finns kvar av nån konstig anledning ?? Förmodligen för att då har kommunen uppfyllt lagkravet på behandling.

Har jag inte sagt det förr så säger jag det nu : Välkommen Villvaranykter !!

Till och börja med; Välkommen Vill vara nykter! Här finns en del matnyttigt att tugga i sig på forumet. Sen att vi tuggar i olika takt, vissa idisslar, skitsamma.

Och Adde då? Min läkare guldklimpen har INTE alkisproblem och ja, jag har frågat. Liksom du är jag nyfiken. Men han har ett sockerberoende (typ 20 kilos övervikt) och ja, ibörjan dömde jag ut honom. När jag inte hade varit ärlig själv utan bara råkade stöta på en ny husdoktor. Idag kan vi skratta åt eländet. Efter en månads rehablight gav jag honom en godispåse. "Vad, fan gör du det för Fia? Du vet ju att jag äter upp den". Nästa månad fick han en blombukett. Jag hade för första gången i mitt liv köpt blomster till en karl. "Ät detta" sa jag och mer eller mindre slängde buketten i huvudet på honom. För ja, jag är fortfarande omotiverat arg mellan varven. Tack sa doktorn och mumsade på en lila viol. Sen " Vet du vad Fia? Jag tror de gula kan smaka bättre". En ängel - hoppas han tog hem buketten till sin fru, han sa att skulle det. Så jag HAR haft tur.

Skrämmande läsning om både din och Vill vara.nykters kontakter med myndigheter/vård. Jag har ju varit med om samma, men alltid avfärdat det med kanske jag förtjänat det? Kanske inte, tänker jag nu. Eller även om jag förtjänat det så vad gör det för samhällsnytta att trycka ned mig i skiten igen? Ska jag kunna producera mer då? Så jag ser och förstår var din ilska kommer ifrån, och vart den riktas Adde. Just det där med att rikta är jag inte bra på än, men jag försöker bearbeta den biten.

Självklart får du stjäla från mig. Det är forum till för. Själv stal jag från Villervalle. Men jag kallar inte det stöld utan att berika varandra.

Fia

Måste bara kommentera inlägget innan; jag håller med att bemötandet kan vara lite knepigt. När jag själv tog tag i saken och sökte upp beroendemottagningen tyckte jag att jag blev lite konstigt bemött. Visserligen var sjuksyrran som blev min kontakt trevlig och helt okej, men läkaren verkade lite skum. Det verkade nästan som om han var ointresserad bara för att man inte var ett totalt vrak.
Det är ju bara en bråkdel av dagens alkoholister som befinner sig på parkbänken, resten av oss sitter hemma i soffan istället.
Jag hade förväntat mig någon form av samtal men när det konstaterats att levervärdena var OK så kändes det som om det var "Tack och hej".
Skit samma, jag har fått recept på nästan en årsförbrukning av Antabus och jag får väl hänga här på forumet i stället. Här verkar de flesta ha vettigare saker att säga än den läkaren jag mötte.
Sköt om er!

Fia :-))

Gillar det där med "rehablight" så jag stjäl nog det ordet :-)

Jag har faktiskt inte hört talas tidigare om en sån guldklimp till läkare som du hittat! Underbart!! Har du frågat om han har egen erfarenhet av alkoholen ? Ofta är det så att när man hittar en som funkar så spelar vi på samma planhalva. Egentligen ingen viktig fråga utan det är bara ren skär nyfikenhet av mig :-)

Och jag kan förstå att om man kommer från östblocket då kan våra drinkvanor se lite småttiga ut men nu jobbar hon i Sverige och ska anpassa sig till våra vanor. Vi har flera socionomer (svenska) som resonerar på samma sätt och sparkar ut folk i den riktiga kylan när de väl söker hjälp. Jag tvekar inte att säga att de hjälper till att döda dem. Jag har själv blivit bemött med orden " du kan inte vara alkoholist ! Du har ju både familj, jobb och rena kläder". Och enhetschefen på beroendeenheten tyckte att jag hade "familjeproblem" och att jag/vi skulle söka hjälp hos en familjerådgivare. Och den djävla kärringen hade inte förstånd om att be om ursäkt när jag ringde henne och talade om att jag fixat behandling själv på Nämndemansgården när jag kom hem därifrån.

Där har du lite till av min ilska mot dem som är satta att hjälpa oss. Men, som sagt, jag vet idag att det rör på sig ute i landet och jag hejar ivrigt på !!

Haha! Jag gillar metaforen med backen. Och tanken på att där står vi du och jag MB. Ser den ena för den andra kana ner. Hoppet väcks, men nej! Inte heller denna gång var det någon av våra gubbar. Men det är inte hela världen för vi håller varandra i handen och glädjs över de som kanat ner. Du är en god vän. Samma gäller för Fenix som jag tycker vara en riktigt vettig människa för att vara man. Nåja, vi får alla våra ok att bära

Fia

jag tänker på dej och undrar hur du har det.
Varma kramar!
/MB

lite försynt för att kolla läget.

Allt bra?
Kram!/MB

Hej Adde! Väljer att skriva här eftersom det är till dig mina ord riktar sig. Jag är glad för att du inte tog illa upp - trots att det var just dig jag utpekade. Och jag är glad för att du kan ta en dialog. Det är just dialoger jag är ute efter när jag famlar på forum med mina nyläkta kalvben. Du kan ha helt rätt. Kanske läste jag fel. Kanske var det inte vården utan "myndigheter" i det stora hela som du förfärades över. I din kommun. Att tvingas emigrera? Och jag känner igen detta med soc. Vände mig nämligen dit i våras och berättade om hur det var. Att jag var en alkis som ville tillnyktra. Att jag inte hade någon inkomst för närvarande. Att jag inte klarade av att leva med min man för tillfället. Att jag ville LÅNA pengar till en tillfällig lägenhet. Och svaret blev; Goddag Yxskaft. Du sambeskattas med din man. Det sved, trodde kanske att soc var till för att hjälpafö. Nåja, i slutändan så ordnade det sig. Fick - som vanligt - sträcka ut handen till maken. Men det sved! Jag ville ju klara mig själv. Så kanske var mitt hurtfriska rop om att söka hjälp just hurtfriskt? Med läkaren hade jag tur, men alla kanske inte har det. Minns min beroendeläkare som kom från gamla östblocket, hur hon tittade på mig och jag såg riktigt hennes tankar. "Här sitter du med dina lyxproblem". Noll empati. Så visst finns dom där, människorna som inte kan eller bryr sig. Jag är nu en relativt stark människa så jag sa som det var till husläkaren. Sa att jag aldrig kommer att gå tillbaka till rehabdoktorn. Och han förstod. Alla passar inte varandra. Så nu kör han och jag rehablight. Ses de flesta mornar men när det inte går så rings vi. Vart ville jag komma? Ingen aning! Bara att hjälp finns. Även här på forum och du hjälper många, bara så du vet.

Fia

mycket välformulerat och klokt. Att tänka till och ta bort känsloyttringar. Ja, Flygcert är en klok tjej.

Kram!

testa att dricka på antabus är vanskligt. Man vet ju inte på förhand vilket utfallet blir. Risken finns ju att man är en av dem som riskerar att dö om man testar.
Det "lotteriet" har jag ingen lust att köpa lott i.
Jag vårdar min burk med antabus ömt...

Kramar till er, antabusister! ;-)
/MB

nu är jag "glad i hela ansiktet"!

En hårt kämpande Frenetisk Fia går från klarhet till klarhet!

Dessutom fick jag en stor, stor aha- upplevelse av att läsa Victorias inlägg. Har inte tänkt på det så som hon beskrev, att båda håller på med riskdrickande och den ena glider över till alkoholism och får därefter vänta ut den andre som så småningom kommer glidande nedför i rutchkanan...
Jaha, här står vi då Fia, nedanför utförsbacken och väntar på våra respektive. Man kan ju hoppas att någon av dem inser vad som ligger framför dem och tar hissen i stället...

Kram, kram! Och tack Victoria!
/MB

kul att läsa om att det går bra för dig! (Kul också att se att Viktoria med c hörde av sig!). Jag och min fru har det nu så bra att ingen av oss dricker, dvs hon dricker när hon vill, men hon gör det inte hemma med mig. Det passar även henne, eftersom hon tyckte vid drack för mycket stundtals, även om hon aldrig insåg hur mycket jag drack vid sidan om. För min del känns det väldigt bekvämt med att vara nykter, tänker aldrig på att vilja dricka, och jag är så glad om det får förbli så. Som många andra här vittnat om som lyckats sluta, så är varje morgon något att fira och att glädja åt då man stiger upp och känner sig nöjd med livet. Nu har jag tom börjat med den populära 5:2 dieten, så det blir ännu en sporre mot ett sundare liv.
Kram alla,
Fenix

ok Fia :-)))

Jag drar inte riktigt alla över en kam och det tror jag att jag skrivit också någon gång :-)

Jag vet också idag att vissa regioner i Sverige har det rejält förspänt med beroendevården och där sjukvårdspersonal är kunnig och kan hjälpa till på rätt sätt. Jag är mäkta imponerad över Stockholm och många kommuner i Skåne och västkusten som är helt outstanding på beroendesjukdomar och mycket beror på intresse OCH hur ledningen agerar och stöttar. Och nu är det framförallt sjukvårdspersonal jag har förtroende för på dessa ställen medan soc-folket fortfarande befinner sig i källaren. I min hemkommun är situationen katastrofalt dålig på alla nivåer och alla inrättningar medan grannkommunen lyser med sitt kunnande. Det finns folk som "emigrerat" dit och fått hjälp !!!

Jag har, som vanlig patient, ställt lite undrande frågor till personalen på min vårdcentral och fått "goddag yxskaft" till svar. När jag då försökt glida in lite på det svåra samtalet så har de elegant glidit iväg till nåt helt annat för att slippa ge sig in i nåt de inte kan. Tyvärr !! Min stora önskan är att det gamla Riskbruksprojektet ska återuppstå så all personal får chansen att få en bra utbildning och kan ställa frågorna. Tanken (vad jag förstod) vid avslutet på projektet var att utbildningen skulle fortgå i egen regi ute på alla enheter men finns där ingen eldsjäl så självdör det efter ett tag eftersom det inte finns några riktiga krav på en fortsättning.

Men absolut att det finns mycket bra människor ute i livet som kan ta stunds fint samtal med en behövande så njut för att du hittat en sån Fia :-)

Nu vill jag skriva om min läkare. En helt vanlig snubbe på en helt vanlig husläkarmottagning. Han är bra. Mer än bra. När jag kom ut med min sjukdom - som han säkert hade anat - så var han inget annat än stödjande och krävande. Han sa att jag vill att du poppar upp varje morgon Fia. Före mottagningen och så pratar vi lite. Inte en krona ville han ha för det. Och så blev det. Efter ett återfall när jag var som lägst slängde jag ur mig - Jag är galen, jag vill ta livet av mig! Han svarade att galen det är först när man vill ta livet av någon annan. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg här men jag tror att jag vill visa/peka på att det finns änglar i vården. Läser så ofta om ilskan som riktas dit av andra forummedlemmar (Sorry Adde, har inget emot dig) så jag vill peka med hela handen att man kan få hjälp. Bra hjälp. Så ni som tvekar, dra er inte för att kontakta vården. Dra er inte heller för att söka igen om bemötandet kanske inte blev det ni hoppades. Dom finns där - änglarna!

Fia

LillPer; jag tror det är väl värt ett försök med Antabus.
Min enda "biverkning" är att jag känner mig jäkligt trött emellanåt, men det kan också vara positivt. Själv har jag varit lite "rädd" att jag inte skulle kunna somna utan alkohol(löjligt, jag vet) men nu somnar man på ett par minuter om kvällarna.Skönt!
En annan fördel är att när man väl tar medecinen så tar man på något sätt samtidigt ett beslut att inte ta det första glaset.
För när man väl är igång med Antabusen så tar det minst en vecka innan det är ur kroppen. Och ja, jag har provat att dricka på Antabus men det var ingen höjdare; jag blev högröd i ansiktet och ögonen blev blodsprängda och jag mådde skit i allmänhet. På EN öl.
Lycka Till!