Senaste kommentarerna i forumet

Klarat första dagen puh! Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt på alkohol. Satt på tåget och helt plötsligt slår det mig att säkert säljer vin på tåget! En nano sekund tänker jag hurra! Men sedan kommer förnuftet och nej jag köpte inget. Dag 1 avklarad ☺

Lite pepp till dig ifrån mig :)

Jag är relativt ny här men har läst i trådar i ett par år.
Just nu så är jag ej nykter men det är såklart mitt mål.
Det där med att noppa benen var något nytt, något som fick mig
att le men jag behöver nog annat till tröst, vet dock inte vad
jag ska byta ut alkoholen med. Tränar gör jag, jobbar heltid
och pluggar halvtid. Ibland tror jag att det är det som är mitt problem
att inte våga koppla av, eller klara av det. Jag har fullt upp och sedan
är det vinet som varvar ned mig och gör mig lugn. Tyvärr blir det dock mer
och mer och på senaste tiden även whiskey, huva! Inte gör jag bort mig
på fyllan och inte blir jag direkt bakis, men hur mår min kropp???
Men grattis på er till era vita dagar, jag ska komma i kapp!

Ett år är lång tid

Vågar nästan inte söka på fettlever,blod i avföring, ont i njurar mm.

Min plan är nu att leva sunt i en månad och sedan ta et läkarbesök för domen.

Mötte en man som var runt 60 år i mitt yrke som kom med ett påstående om att män som överlever 50 årsdagen blir minst 80 år.
Jag var då runt 25 år och förstår i dag att han syftade på supandet. Har själv 4 år kvar till jag fyller 50 så dags att ta tag i livet.

Ben

Hej! Jag är också ny här, har varit utan alkohol i 4 månader. Känner så igen mig i det du skriver, om att få panik att veta att det inte finns ngt där när man kommer hem, och att systemet är stängt.. När jag fick, och får tankar på att dricka så måste jag ha något som bryter tanken. Min tankebrytare är att noppa ögonbrynen, och nu har jag snart inga kvar, så nu har jag börjat på benen.. Låter kanske dumt, men det känns tröstande för mig på något sätt.. Håll ut en dag, och en till, och en till!
Kram
/c

Tack! Idag har varit en tung dag.. Har ledig dag, och ångesten har legat som en äcklig klump i halsen, mycket sockerprat från killen som tycker att jag överdriver, och verkar inte alls förstå eller låtsas inte förstå vad vi pratade om för bara ngn dag sen.. För att inte trilla dit vare sig för honom eller andra frestelser så har jag hållt mig sysselsatt.. Promenerat, tvättat, målat naglarna, ryckt ögonbrynen, lite för mycket är jag rädd, men allt för att tänka på annat.. MEN jag har inte druckit, hetsätit,. Dock har jag tyvärr varit otydlig och mesig och inte hittat ilskan i att jag känner mig felbehandlad och manipulerad..

mig tog det långt över ett år innan jag hade lokaliserat alla krämpor, inbillade och verkliga, i min kropp. Jag hade trots hårt supande de sista åren faktiskt inga direkta sjukdomar annat än lite mindre grejer i matstrupen. Men i början tyckte jag att jag kände symptom på de mesta som finns i läkarboken och jag sprang rätt friskt hos läkaren.
Men nu vet jag att min kropp hade varit så upptagen med viktigare saker, mer akuta om man säger så, så det vanliga åldrandet med de småkrämpor som följer det kastade systemet åt sidan så jag lade ju aldrig märke till dem förrän jag nyktrade till.

Människokroppen har en otrolig förmåga att reparera och återställa när man börjar leva ett normalt liv utan gifter.

Adde: jag tror faktiskt inte heller att jag kommer att behöva förklara mig, det är bara ett av mina hjärnspöken som säger att jag måste. Man behöver inte förklara allt för alla det glömmer jag gärna bort.

Panodia: va duktig du är! Sju dagar är jättebra! Ska försöka göra som Adde skriver att bestämma sig på morgonen att idag ska jag inte dricka.
Annars är jag mästare på att bestämma att imorgon slutar jag dricka, börjar ett nytt etc . Men den morgondagen kommer aldrig...
Hade en Bib hemma som jag hällde ut i vasken. Så när jag kommer hem på lördag så finns inget drickbart hemma och systemet kommer att vara stängt . Känner nästan paniken för det nu! Men jag är glad att jag gjort så jag vill inte dricka mer!!!

behöver väldigt sällan förklara mig. Ofta räcker det med ett nej tack. Och jag hade också det sättet att kröka på, helt ensam på min kammare. Jobba, söp, sov..........det blev jobbigt med det sättet att leva.

Ett bra sätt som hjälpte mig mycket i början var att lova mig själv på morgonen att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer. På så sätt lades dagar till varandra och jag kunde förändra mitt liv.

Jag har precis samma historia som du...

Välkommen hit, vågar jag mig på att skriva, även om jag själv bara är på dag 7.

Tack för snabbt svar! Jag vet att det kommer att bli tufft har försökt förr.. Men nu attans ska jag klara det! Ska hälsa på min syster och de är inga stordrickare så där kan jag säga att jag inte vill ha utan att behöva förklara mig. Och jag blir väldigt sällan full med andra människor. Bara när jag dricker själv och då dricker jag för fem personer

till hejarklacken :-)

Att få surfa runt forumet och upptäcka likheter med andra är guld värt och man ser att man inte är ensam. Jag trodde ju ända fram till min behandling att jag var helt djävla knäpp som inte kunde fixa ett enda glas (ja, eller klunk dårå på slutet !) Idag vet jag ju att ett enda glas är för mycket för mig medan hundra glas är för få. Jag får inte ta det första glaset får då bär det åt helvete igen.

Häng kvar här och sök stöd och hjälp från alla här !

Flygcert :-)

Ja, det är ett beslut jag aldrig ångrat och som jag vårdar ömt, jag har lärt mig att min nykterhet är en färskvara och jag måste pyssla om den. Och jag måste säga att jag är enormt glad för att vi har vår förening, vi som har en relation till Gården. Det är ju defacto den plats där mitt nya liv startade och vid varje vår- eller höstmöte är det som att komma tillbaka till föräldrahemmet. I mitten på september är det dags igen :-)))

Jag kan varmt rekommendera en Familjevecka på Gården för dig och andra som är anhöriga eller vänner. En intensiv och mycket givande vecka.

den ärliga önskan till förändring börjar ta plats i huvudet är det nära till beslut.

Låt det växa fram av egen kraft.

Kram !

Har grubblat lite. Sitter ju fortfarande stenhårt fast i blandmissbruk. Av nikotin då. Cig, snus, tuggummin och plåster om vartannat.
Varför gör jag det? Egenligen är det ju lika korkat som en alkis som tror att man kan bli mindre alkis av att bara dricka folköl i stället för starköl.

Har som sagt grunnat en del, och kommit fram till att vad det gäller rökningen har jag svårt för att " se slutet på filmen". Om jag inte vill eller inte kan ska jag låta vara osagt.

Nu har jag osökt fått en möjlighet att ge mej själv ett filmslut, ett sorgligt slut. Vår älskade katt dog igår, gissningen från veterinären var tumörer i lungorna. Alltså lungcancer. Hennes slut var inte vackert. Nu visste ju varken vi eller veterinären varför hon under ett halvår tappade vikt, blev mer orörlig, tappade muskelmassa och blev tröttare. Sista timmen igår, i bilen och hos veterinären, blev hennes dödskamp, stressen av att bli inmotad i transporten skyndade på det som var oundvikligt. Jag sprang in på kliniken med tårarna sprutande och skrek att de måste ta bort henne. Hon hann dö själv medan veterinären hämtade grejorna. Innan dess hade hon hunnit och lyssnnaat att de var fulla med vatten. Vanligaste orsaken till det är hjärtsvikt. Men även tumörer kan ge det enligt veterinären.

Har jag hittat slutet på min nikotinfilm nu? Kan jag äntligen ha hittat det som gör att jag slutligen VILL sluta röka?

Underbart att läsa om någon som stöttar sin man.
Jag råkar vara din man och att han tagit tjuren vid hornen är ett bevis på att han älskar dig och familjen
mest av allt.
Något som man inte kan förstå om man inte suttit i skiten är precis hur stort ett sådant steg är.
Ett tips kan vara hypnosterapi också. Jag ska dit på måndag och kommer skriva om hur det var.
Jag är skeptisk till hypnosbiten, men många jag känner har blivit behjälpta med andra problem och
de trodde inte heller på det så det gör mig optimistisk.

Håller tummar, tår och allt annat för att det går bra på mötet.

Nu är måttet rågat.
Idag har jag gått en vecka utan alkohol.
Min historia?
Har under de senaste femton åren inte varit utan sprit någon längre period förutom när jag låg på sjukhuset en gång.
Nu år måttet rågat som sagt.
Har bokat in mig på hypnosterapi.
Har många vänner som lyckats sluta snusa (alla har varit lika skeptiska) och röka efter nästan ett helt liv bunden till skiten.
Så nu är mitt hopp att det funkar för mig också.
Går inte en dag utan att jag tänker på alkohol just nu, tänker vara stark.
Tänker ta emot kärleken till alkoholen, ge den en kram och en puss på kinden och sedan en fet spark i röven ut genom dörren.
Har ingen jag kan vända mig till för att tala ut om mitt missbruk.

Har försökt att söka hjälp innan, fick Cipralex utskrivet.. fungerade "sådär" (läs inte alls).
Har försökt kontakta AA i ren depseration vid ett par tillfällen, de hör aldrig av sig.
Nu kör vi, UT UR DIMMAN!

Blir så oerhört rörd av ditt inlägg om hur du beslutade dig för att ta emot hjälp, hur du gjorde och hur det kändes. Jag kan självklart aldrig förstå hur det var, men jag kan som medberoende förstå lite grann... Det är så oerhört starkt av dig, du verkar nöjd och stolt över ditt beslut, med rätta - tack för att du delar med dig.

Kram

hände en sak tidigare som gjorde att jag kom att tänka på vad som egentligen gjorde att jag ärligt sökte hjälp.

Främsta anledningen var att jag kände att jag inte längre hade några andra utvägar kvar än 2 stycken och båda lika obehagliga.

Jag kunde välja på att ta emot hjälp för att komma från mitt destruktiva liv eller helt sonika fortsätta att dricka tills jag dog.

Då var det valet inte helt självklart för mig.

Jag hade ju provat alla sätt som beskrivs på det här forumet med att trappa ner, dricka bara under helgen, dricka "fin"sprit, "vita" veckor, cykla (!!!), äta rätt, Antabus och Campral, mm mm och trots alla dessa försök så drack jag bara mer och mer. Jag följde schemat för en beroende till punkt och pricka. Trots min misär så hade jag jobb och familj kvar så jag trodde ju att det inte var såååå farligt med mitt sätt att leva. En alkis sitter ju på parkbänken och sover under broar och det gjorde ju inte jag. Än.

När det där lilla ordet "ÄN" hade satt sig fast i skallen så började något att hända med mig. Jag insåg att om jag blev av med familjen, huset och jobbet så var jag också en parkbänkare. Och det var väldigt nära.

När jag väl insåg att jag var tvungen att lägga stoltheten och skammen och skuldkänslorna åt sidan för att alls ha en möjlighet att reda ut mitt liv släppte den sista spärren och jag slängde mig ut i det okända för att be om hjälp. Det tog ett halvår med massor av telefonsamtal och möten med okunniga socionomer och groteska mängder med ångest över vad folk pratade om mig innan jag insåg att jag aldrig någonsin skulle få hjälp av det offentliga systemet. Eller jo, jag blev erbjuden ett "behandlingshem" som kommunen hade och där jag var på studiebesök och, jag tackar min högre makt för det, jag tackade NEJ efter det besöket. Med facit i handen är jag oändligt glad för det.

Att behöva fläka upp sig för en massa okunniga socionomer som inte fattar ett jota av hur en alkoholist fungerar är djävligt jobbigt och slitsamt. De har ingen som helst förmåga att sätta sig in i vilken vånda det är att avslöja sig själv som alkis och då framförallt inför helt okända människor som man inte har förtroende för. Alla klarar inte det.

Det helt avgörande för mig var att jag släppte mitt eget hemlighetsmakeri och la min stora skam på hyllan ett tag. Jag var helt på det klara med att om jag skulle överleva var jag tvungen att lämna mitt liv i händerna på andra och lita på att de visste bättre än vad jag då gjorde. Min resa till Nämndemansgården var ett sammelsurium av ångesttankar och ren trötthet. Jag mådde så gränslöst dåligt, inte bara av bakfylla, utan även av rädsla över vad som skulle hända med mig. Mitt dåliga mående var så kompakt att det kändes som att det gick att ta på.

Jag blev väl mottagen på alla sätt och vis och jag släppte alla tankar på vad som hände ute i "stora" världen och tillät mig för första gången i mitt liv att bara vara.

Den natten sov jag som jag aldrig gjort förr i mitt liv. Det var äntligen över, jag hade gått emot mina rädslor och för absolut första gången gjort något för min egen skull.

Jag var äntligen hemma.

och bra film som alla drogliberaler borde se :

http://urplay.se/Produkter/177265-Fakta-droger-Hog

som inte är lätta eller självklara men som kan rädda ditt liv. Du är den viktigaste personen i ditt liv och måste handla därefter.

Grattis till ett starkt vägval.

Tack för de visa orden Mammy Blue! Jag har också läst Allen Carrs bok, fast den om att sluta dricka alkohol. Det var ganska länge sedan så det är kanske läge att läsa den igen.

Idag har det känts ganska okej. Fullt upp på jobb, så tankarna har inte haft så många chanser att flyta iväg på annat håll. Fortfarande trött och har svårt att komma igång med saker. Blir lätt hängande framför datorn och slösurfar/halvsover. Men lite blev gjort i alla fall; Vikt tvätt, planterat om några blommor och diskat.

Har funderat på hur det ska gå om två veckor. Då ska vi spendera en vecka i en stuga tillsammans med två andra par. De är alla "normala" vad det gäller alkoholintaget och har ingen aning om mina problem. Jag är inte mogen att berätta sanningen för dem, inte ens min äkta hälft vet ju hur illa det är! Men jag vill verkligen fortsätta vara nykter. Kanske blir det att jag dricker alkoholfri öl. Om man sitter där med ett glas så kommer inte frågan upp. Eller så säger jag bara att det är en nykter period som gäller. Får se...

nu har du nog slagit i botten. Nu finns det bara en väg -uppåt. Nu har du konstaterat vad som finns på botten och det var inget man längtar efter. Den här händelsen är den du kan tänka på när du nästa gång får någon toktanke om att "ett litet glas kan väl aldrig skada".

En jättekram får du av mej!
/MB

Panga på bara! (-:

Ett annat hett tips eftersom du pysslar med idrott: fånga tankarna du tänker om alkohol, de flyger ju för det mesta ganska snabbt genom huvude, fånga dem, analysera varför du tänkte dem. Bemöt dem därefter med motargument. Du skulle ju aldrig träffa tavlan om du inte justerade siktet eller vad det nu var som gjorde att skottet inte hamnade där det skulle. Att bara slänga upp geväret på axeln och skjuta hej vilt i hopp om att NÅGOT skott kanske kommer träffa, det blir man inte mästare på. Samma är det med alkohol för oss alkisar. Det kräver ett medvetet tänk som styr tankarna dit vi vill ha dem. Litegrand som en fårhund som jagar ifatt får som inte vill gå ått samma håll som resten av flocken om du förstår vad jag menar. Det blir kaos, kanske inte med en gång, men så småningom, om man låter frifräsarfåren tuta runt som de vill. De tankar som frifräser om alkohol, som i ditt exempel om att måla verandan blir mycket roligare om man dricker öl bör jagas in i flocken igen med tanken ja men nu är det så här att jag VILL INTE DRICKA, så det så!
Det är nog detta som hjälpt mej mest, inspiration fick jag efter att ha lyssnat på ett program på P1 om idrottspsykologi plus att jag lusläst Allen Carrs bok Äntligen ickerökare.

Ja, jag låter styv i korken och stöddig, men är egentligen bara skitglad över att jag lyckats lägga av, och relativt enkelt också när jag kom på " den rätta knycken" för mej..
Ha det gott i sommarvärmen!
/MB

Slutade med Antabus och började dricka igen. Igår ramlade jag och slog huvudet och mitt öra ser ut som en tomat. Hela axeln är blå. Mina barn..Mina barn! De trodde att jag skulle dö. De grät. Jag gråter när jag skriver nu. Min man bäddade ned mig och var otroligt arg, ledsen och rädd. Han tänkte ringa efter en ambulans. Jag var så glad över att vara nykter. Varför är det så svårt? Jag ska berätta för min man om Antabusen. Jag måste be honom om hjälp med det här. Usch, jag mår så otroligt dåligt!
Dag1