Senaste kommentarerna i forumet

....att du inte kom iväg Adde!

Det var... "positivt jobbigt"? Ja kanske. Jag känner mig väldigt kluven faktiskt. När jag kom till hotellet insåg jag att båten ju varit full med alkisar, alla verkade känna varandra och jag kände mig mycket utanför. Gnällde lite i en Facebook-grupp som jag är med i och fick då kontakt med ett gäng tjejer från GBG som ringde på en gång och så gick gick jag ut och åt med dem första kvällen. Supertrevligt, mycket rara tjejer. Och sen träffade jag ju min sponsor som bor på Gotland. Vi åt middag hemma hos henne på lördagen. Och på fredag förmiddag träffade jag en "vanlig" väninna som flyttat till Gotland. Jag tycker så mycket om den ön!

Så, jag är jätteglad att jag träffade dessa människor men jag vet inte... Jag fick aldrig bort den där känslan av utanförskap och "vad fasen gör jag här?". Tänkte mitt i allt att vore det inte bättre på alla sätt och vis att satsa pengarna på nån annan typ av resa som jag skulle vilja göra (målarkurs/hälsoresa/yoga-ashram/hälsa på väninnan i Paris...) istället för att åka på AA-konvent precis som om alkohol är min hobby? Eller snarare att inte dricka den? Ursäkta Adde om du blir putt nu men det var min tanke. Kanske normalt? Eller början på ett återfall?

Till saken hör kanske två saker: dels att jag ju fått för mig att jag får röka på öar och gjorde just det, vilket satte igång en massa saker i skallen på mig och ledde till att jag kände mig "dagen-efter" och jag tror det var därför som jag var jättetrött hela tiden (gick faktiskt och somnade på en bänk i solen där på skolgården!).

Dels var det då den här kompisen som flyttat till Gotland. Det var ett tag sedan vi träffades och jag inser att hon (av någon jäkla anledning, denna starka och intelligenta människa!!) hamnat i en relation som inte är bra och att hon missbrukar både läkemedel och alkohol och har förlorat vårdnaden om alla sina barn! Jag blev jätteledsen när jag fick höra detta, vi som umgåtts hela familjen tidigare, och nu är hennes tjejer på drift och riskerar hamna (och har hamnat) helt snett och jag vet inte vad jag ska / kan göra! Själv påstod hon att hon inte dricker någonting men eftersom jag inte hann säga allt jag velat säga till henne (eftersom mannen körde in henne till stan så sent så vi knappt hann äta!!) skickade jag ett SMS till henne som hon inte besvarade under dagen men väl med ett, skulle jag vilja påstå, fyllesentimentalt samtal, senare på kvällen.

Kanske dags för mig att börja hänga på anhörigsidan, hur får man någon att inse att den behöver hjälp? Jag kan inte fatta hur det kunde bli så där... och jag har så dåligt samvete för att jag inte har funnits för henne då jag har varit så inne i mitt eget dåliga mående och drickande...

Ingen rolig rapport blev det, men här skriver jag av mig vad jag vill ;-)

.

Jag har precis själv klarat mig och vill fortsätta med det.
Kom hit i oktober med fantastiska förhoppningar.
Krokig väg till och från, kommer på kant med vissa och grodorna poppar ur munnen...........
Men precis som mitt nick antyder så VILL jag sluta.
Har inte klarat en hel månad, inte ens tre helger på raken. Men vi prövar väl igen, hoppas på lycka denna gång!
/A

igen sitt eget resonemang från en intervju i tidningen ger mig lite fjärilar i magen....

Ralf Gyllenhammar i gruppen Mustasch gjorde en fyllespelning för ett tag sedan, en spelning som avbröts för att han hade svårt med både tal och ben :-) Dagen efter bad bandet om ursäkt och lovade att kompensera med en gratisspelning framöver. Gott så.

Nu är ett nytt datum bestämt och i intervjun så kommer kommentaren i samband med att han säger att det är slutdrucket av starkspriten :

"Bara öl och rose'vin. Och inget innan konserten. Det är färdigt med sånt."

Eller hur ??? Visst hjälper det att dricka annat ?? Om jag låter bli andra sorter så har jag ju inte problem va ??

Hur många gånger har jag inte använt precis samma smarta argumentation ? Det fungerade inte för mig heller.

Tack för alla kloka kommentarer och påhejjanden! Spela HELA filmen låter som ett bra knep, kräver litet träning dock. Tänker också odla Berras ångestklump i magen när jag tänker på alkohol. Just nu ser jag min äldsta och älskade väninna framför mig (hon med bokföringen och vinglaset) när jag tänker på alkohol. Så ljuger jag också för mig själv när jag dricker och så illa är det. Jag såg på henne att hon skämdes och hennes skam är också min. Att se henne framför mig räcker just nu för att jag ska inse vad det är jag laborerar med.

Det är så inspirerande att höra om era nykterheter - 4 månader - längre än jag någonsin varit nykter de senaste dryga tjugo åren. Ett år - Wow! Flera år - det är uppenbart att det fungerar och att det fungerar bra för vissa - så varför inte för mig?

Om jag nu är en så konstig och avvikande typ att jag inte kan dricka alkohol på ett "normalt" sätt, vilket jag är - inget snack om saken, varför inte stå för det då och vika av helt och hållet och bli nykter? Verkligen stå upp för mig själv, inte på något gapande, skrikande sätt, utan bara stå där som ett lugnt och tryggt stöd för mig själv. Vad är det som är så svårt? Ska dock säga att det inte känns särskilt svårt just nu, men jag är mycket rädd för det som komma skall. Har upprepade gånger med hjälp av forumet och på annat sätt lyckats lägga av ett par veckor, till och med fem veckor vid ett tillfälle, men förr eller senare låter jag mig själv glida ur sadeln. Det är det som oroar mig. När väl tanken på att dricka får fäste i mitt huvud igen då är det som att jag stänger av allt. Alla kloka föresatser, tankar och råd ställs liksom på vänt. PANG! Och sedan tar det månader att skrapa ihop mod och kraft igen. Den tendensen hos mig själv gör mig skiträdd, det är också den tendensen som gör att jag inte litar på mig själv och som egentligen alltid gör mina försök 95 % -iga. Beslutet att dricka blir liksom lika starkt som beslutet för tillfället är att inte dricka. Förståndiga tankar, förnuftiga råd når inte in när jag väl bestämt mig för att dricka. Då skiter jag i att spela filmer, tänka igenom konsekvenser osv. Vad, vad, kan i det läget få mig att stanna upp? Jag vet inte, så därför dricker jag mina antabusshots och tänker göra det för lång tid framöver. Problemet med Antabus är att när återfallet börjar närma sig har jag en tendens att "glömma" min medicin, jag börjar tänka på att den nog inte är bra för kroppen och mår jag inte litet dåligt av medicinen osv. Sak försöka vara uppmärksam på sådana tendenser i tid denna gång och försöka prata om dem.

Många kramar till alla er som vet vad detta handlar om!

Dag sju är bäst!

Grodan

Hej Fia,

Inget inlägg sen "så rasade allt...". Hur mår du och hur har det gått? Tänker på dig.

Kram

väldigt bra sagt Berra. Du beskriver också stunderna när man kan känna lite vemod och sakna drömmen om alkoholen: grillkvällar när solen går ner, rosévin på en uteservering, vin på semestern utomlands osv. Det är illusionen om hur det skulle vara man saknar för det blev ju inte så mysigt och romantiskt när suget efter mer och mer alltid slog till.

Jag har lärt mej en hel del viktiga saker på min väg mot nykterheten, av såna som gått före. En sak är att sluta tycka synd om sej själv för att man inte kan/får dricka. Så länge man gör det kommer man att sträva efter att kunna dricka normalt igen nån gång. Tror jag. Så för mej var det ett viktigt steg när jag kände att jag inte behöver alkoholen längre. Jag kan inte dricka och jag får inte dricka men att jag inte behöver det heller, det är grundläggande. Då har jag accepterat att jag klarar mej bra utan. Mitt liv har blivit mycket rikare.
Sen läste jag nyligen en mycket bra sak här på forumet: "Efter att du fattat vad du vet är det korrekta beslutet, ifrågasätt aldrig någonsin det beslutet". Det korrekta beslutet var att sluta dricka för att konsekvenserna blev för svåra, priset blir för högt. Då ska man inte ompröva det beslutet för som vi vet är det ytterst få med missbruksproblematik som kan gå över till moderat drickande. Så varför riskera att göra en "Holknekt" som jag kallar det.

och glädjas åt dina fyra månader. En bra bit kommen. Sex dagar är också bra. Ni kan se fram emot en sommar att njuta av med öppna sinnen. Jag tog min sista alkohol 10.6 förra sommaren. Första fredan var lite svår men sen gick det av bara farten. Just friheten att kunna ta bilen när som helst, få besök på kvällen och inte vara lullig, må bra varje dag. Det finns så många fördelar. Efter 10 veckor hade jag dessutom gått ner 10 kg i vikt vilket bara det gav min självkänsla ett jättelyft. Ni kan alla få uppleva sommaren så. Jag ser nu fram emot en ännu bättre sommar eftersom jag inte behöver skämmas i baddräkt ens. Och alltid redo. Till Grodan vill jag säga att glöm tankar på att kunna dricka "normalt". Jag tror ingen av oss som är här kan få ett "normalt" drickande. När drack vi "normalt" sist?. Det är inte värt att försöka. Det går så bra utan alkohol.

Mammy Blue att höra av dig och att det gått så bra för dig!
/Fenix

Jag är en av dem som inte skriver så ofta nu, jag har fullt upp med att ta igen allt jag missat. Bara fyra månader vit, men jag känner mej trygg.

Ett tips jag fått härifrån är att "spela hela filmen", alltså när de rosenröda tankarna om den där enda goda iskalla ölen på verandran kommer, så tänker jag längre, det blir med all sannolikhet inte bara EN öl, länkar det tänket till hur det var när jag dunsade i botten innan jag slutade dricka, och vips är det rosenröda skimret borta. I början fick jag anstränga mej för att koncentrerat spela upp hela filmen, det var jobbigt och hög skämsfaktor, men jag tror att jag bearbetade det samtidigt, det gick verkligen IN i skallen att jag är alkoholist.

Jag är mycket tacksam för det tipset, plus att jag gjorde som Adde- jag kapitulerade totalt.

Läs, läs och läs, jag läser fortfarande, lär mej fortfarande, och känner mej oerhörd ödmjuk inför den samlade kunskap som finns här.

Jag märker att jag låter övermodig, fyra månader är inte mycket, men det stora jobbet är gjort, jag har slutat dricka, bara att låta bli att ta första glaset...

Fortsätt vara hoppfull, man mår bättre om man är glad och positiv./MB

jag läser och tar till mej.
Som det känns nu är det självklart att jag inte vill ha mer med alkohol och göra, men om ett halvår? Ett år? Fem år? Det är nog av yttersta vikt att aldrig glömma. Att dessutom inse att jag förmodligen (med största sannolikhet!) inte är en av ett mycket litet antal som klarar att gå från alkoholism till måttlighetsdrickande. Får aldrig glömma det.
Mvh MB

Kan bara skicka en kram och tack för att du sätter ord på detta med att hålla sig nykter\\ Kalla

Kan bara skicka en kram och tack för att du sätter ord på detta med att hålla sig nykter\\ Kalla

Kan bara skicka en kram och tack för att du sätter ord på detta med att hålla sig nykter\\ Kalla

Mycket ligger i att värdera sådant som du inte kunde se eller upptäcka förut, friheten att kunna ta bilen, närsomhelst är en bra anledning.
Att kaffet smakar gott på morgonen och inte bara ett måste för att få igång maskineriet, att ta sig tid att njuta!

Hela tiden värdera sådant som du kanske har glömt bort, bara för att berusningen har fått tagit överhanden.

Om man ställde upp en videokamera under sin nästa fylla och spelade in allting, hur skulle den då uppfattas några dagar senare?
Du skulle kanske komma ihåg delar av varför du upplevde det som behagfullt, men andra?
Kanske t.om skämmigt alltihopa?

Att leva kan ses som en självklarhet, men att leva för varför?
Vad ger dig energi till att vilja möta morgondagen?, jag hade svårt att till en början finna motivation till att orka leva utan alkoholen.
Men det kommer, om man tillåter sinnena få ta emot det, man behöver öppna sig för nya intryck, och låta dem få komma till sig...

Inte lätt, men en välbehövlig inställning som gör det lite lättare...
Sluta jämföra med vad man hade, och titta framåt vad jag kan få istället.

Ett liv utan alkohol ställer livet på sin ända, men det var kanske för att man tillät den få ta all sin uppmärksamhet ifrån det som gav livet sin krydda från första början..?

Lycka till!

/Berra

länkat tidigare till den här fina lilla boken men det skadar nog inte att göra det igen ! Klicka på boken så får ni upp den över hela skärmen och kan "bläddra" i den.

http://enlitenbok.nu/

det är kanon att du hänger kvar här Berra ! Din resa har hjälpt många, även de som aldrig syns här utan "bara" läser i det tysta.
Jag har ju en stor förhoppning om att forumet får vara kvar för jag tror fortfarande på folks goda intentioner fast det ibland verkar väldigt byråkratiskt. Och för att markera vår vilja är det bra om vi kan hålla forumet aktivt inte minst för vår egen skull.

finns du :-))

Att låta nykterheten ta över och känna valfriheten om jag vill dricka eller inte.....det är stort !
Att få känna livet återvända och kunna njuta av det fullt ut....det är stort !!

Mitt första nyktra datum, 13e januari, minns jag med glädje, en snöstormig mörk och kall, tidig morgon, ensam i bilen på väg mot Gården. Varenda ögonblick från den resan sitter fastbränt i hjärnan. Att verkligen för första gången sen babystadiet kunna lita på andra, att bara få överlämna mitt liv i andras händer, det är ljuva minnen ♥

Den 10e februari åkte jag hemåt igen, liten, nervös och rädd : Hur ska detta gå när jag ska vara själv ?? Eftersom jag drog på min avfärd från Gården så kom jag hem sent den kvällen men morgone efter bestämde jag mig för att göra som de sagt åt mig. Jag gick på mitt första AA-möte alldeles själv !! Nervös, jag parkerade ett kvarter bort och smög fort som fan genom dörren till lokalen så ingen skulle se mig :-))

Det var ett bra beslut för jag har blivit kvar, inte alls så frekvent som i början, men jag släpper inte kontakten och jag har varit nykter ! En rejält bra belöning !!

Vi har alla varit nybörjare i nykterheten, Grodan, men med hjälp av en dag i taget så läggs dagarna på hög och det blir svårare att återvända till det gamla livet när man väl upptäcker det ljuva livet utan alkohol. Allt blir liksom mycket enklare :-)) Snart har du en vecka och har du en grupp som är frikostiga med medaljer i närheten så kan du få en sån då !

Välj livet !!

Vad glad jag blir för era kommentarer Adde och Santorini! Era kommentarer gör att det känns som att jag finns, här i cyberrymden. Tänka sig att jag redan igår (min femte nyktra dag) började umgås med tankar på normaldrickande. Det här kommer inte bli lätt. Jag försöker skjuta bort tankarna eller mota dem med tankar på alla dåliga konsekvenser jag varit med om på grund av alk. Läste att Berra får en ångestklump i magen vid tanken på alk - ska försöka odla en sådan - fake it tiil you make it! men, i väntan på det har jag gjort i ordning en Antabusshot.

Denna sommar vill jag leva och uppleva. Känna sommarvind i näsborrarna och inte instängt fylledam. Uppleva sol och regn på riktigt och inte som något som jag bara går förbi på väg till bolaget. Och när sommaren börjar lida mot sitt slut vill jag stå rak och stolt i ryggen och till och med vara litet imponerad över mig själv för att jag klarat så här långt.

Dag sex är den bästa av dagar för den är min och den är nykter.

En hoppfull Groda.

Den texten behövde jag. Är nynykter och har orsakerna till varför jag inte ska och inte kan och inte vill dricka ganska färska. Ändå börjar jag redan nu att få tankar på normaldrickande längr fram. Det här kommer att bli tufft, men du och det här forumet är ett fantastiskt stöd.

Ska forumet försvinna - det får väl inte ske?

En gapande Groda.

..uppe i lika många views som när den nollställdes för ett par år sedan på min tråd.
Drygt 44 000 besök och nu 43 000, totalt 87 000 gånger har jag och andra tittat i min tråd.

Det kunde jag ALDRIG ha trott då för lite dryga fem år sedan, då jag lite trevande lade in min första kommentar efter att ha tjuvkikat runt lite i andras trådar, nu känns forumet lite haltande och kanske döende, en våg av inlägg med massor av människor som nu håller på att långsamt sina ut i ingenstans.

Tror ändå att behovet av forumet är minst lika starkt idag som då, men verktyget börjar bli slött.
Men jag ser fortfarande samma bakomliggande funderingar av de nya besökarna som jag då hade.

Jag är väl en knäppgök som envist hänger kvar, jag är ju kurerad och klar för att ge mig ut i livet igen, men kan ändå inte riktigt släppa taget...

Men..jag är livrädd för att släppa taget...om min historia.
En nykter alkoholist är fortfarande en alkoholist, men med ETT förbehåll,
att kunna minnas vad som händer när man förlorar kontrollen, då, nu och framöver.

Att alltid komma ihåg vad som händer den dagen då jag tvekar,
afterworken med jobbet,
rose'vinet på gatukafe't i strålande vårsol,
grilldoften som framkallar ett sug av en känsla (berusningen, som i sin del hänger kvar som en rutin).

Att stå och smacka över ett nytt rödvin, tycka en massa som egentligen inte har någon grund.
Whiskyrejs med grabbarna, försök att beställa den dyraste, mandomsprov?
Att behöva tveka om vilken alkoholhalt ölen ska ha för att jag beräknar när jag ska vara nykter nog för att köra bilen t.ex...

Det är mycket man slipper när man inte längre dricker sin alkohol, jo jag skrev "sin alkohol".
Påtryckningarna sker i grupp, men att ta hand om dess biverkningar sker alltid individuellt.

Och att jämföra sig med andra, det går fetbort, vissa klarar mycket och ofta, andra bara någon enstaka gång per år, och då dricker du mycket mer om du jämför dig med den som dricker bara någon enstaka gång per år, men de flesta kommer att jämföra sig med den som dricker ofta och mycket och då kommer ens egna konsumtion se mindre ut i jämförelsen.

Vi är ju inte dumma i huvudet vi alkoholister, men vi lurar oss själva hela tiden...
Och vi hatar när någon sticker hål på hela våran falska illusion uppbyggd på våra egna lögner.

Det är ett luftslott och vi fördömmer de som ger sig på det och försöker rasera det.
Jag hatade min fru när hon kritiserade att jag drack, idag förstår jag inte varför,
eller jag förstår att det var att jag ville skydda mitt drickande, men inte varför?

Man konstlar till allting när man vill skydda sitt drickande, det bygger upp en massa missförstånd
och aggressioner utan egentlig grund, jo man kan skylla på en massa andra omständigheter som inte har så mycket i själva grundorsaken att göra, tjatig kärring t.ex.

När själva grundproblemet ligger i att det är JAG som står för förändringen, när jag dricker.
Det är jag som förvandlas till det som mina närmaste inte vill ha, snarstucken och elakt fyllo!

Förändringen ligger inom mig själv, ingen annan kan påverka mitt beslut.
Att bli påtvingad sin nykterhet pga av andra är dömt att misslyckas,
den förstår inte fördelarna med annat än att de gör de andra nöjda för stunden.

Men när livet går i motgång eller någon annan stark händelse sker, så tar man till en välkänd tröst.
Vips så är alla fördelarna borta igen, berusningen tar över allting annat.

Varje gång jag ser alkohol så knyter det sig i magen på mig, minnena av ångesten gör sig påmind.
Det är min bästa varningsklocka, och jag vet att jag är allergisk mot alkoholen.

Många skrattar åt mig när jag säger att jag är allergisk mot alkoholen,
men som att de flesta självmord sker i samband med alkoholförtäring t.ex,
mångdubbelt mot de som dör i nötallergi t.ex är det ingen som tänker på.

Ändå får man som alkis alltid skylla sig själv, och man har ju ett val hela tiden...
Val har den som kan bestämma i förväg om den ska dricka eller inte, och när den ska sluta.
Det är inte så mycket valfrihet för en alkie, därför ska den också klassas som en sjukdom.

Min sjukdom kan jag inte självmedicinera bort, den har en mera terapeutisk åtgärd.
I mina tankar väljer jag bort sådant som gör mig illa, ångesten t.ex.
Jag vet att berusningen kan vara underbar, men den kostar för mycket, och då inte i pengar mätt.

Allt har ett pris, välmåendet också, och ibland måste man välja bort saker som gör en ont.
Men ifrån ide' till handling, ja det steget är stort, men inte oöverstigligt.

Allt detta visste jag inte för fem år sedan, då jag startade min tråd på forumet.

Det mesta av nykterheten sker inte i handling, utan i sin självinsikt och lite hjälp av forumet.

/Berra

Så roligt att du är fokuserad på din nykterhet och fortsätter skriva här fast det är ganska dött. Jag tror det är precis som du misstänker, vi som varit nyktra ett bra tag nu har kommit i gång med våra liv och har fullt upp. Jag fattar inte nu hur jag hade tid att dricka på kvällarna. Så blir det när den första kampen är över och det börjar löpa bra. Sen känner jag också att nu när jag varit nykter snart ett år så vill jag komma bort från alkoholtankarna totalt. Det är den ena gruppen. De andra som inte skriver här nu tror jag tyvärr har fallit tillbaka och skäms eller bryr sej inte om att skriva. Kommer förhoppningsvis igen.
Fortsätt skriva du, jag tittar in ibland och blir så glad när jag läser att det går bra. Ge inte upp!

Så roligt att det går bra, lycka till med löpningen. Belöningar eller firande behöver väl inte handla om nåt som ska genom munnen och strupen eller? Alkohol är ju i vårt fall verkligen ingen belöning utan leder bara till elände. Du får tänka till och belöna dej med nåt annat du önskar dej. 4 månader utan alkohol är en belöning i sej, för kropp och självkänsla.

Hur går det för dig nu när det gått några dagar? Återgick du till planteringsplanerande eller vann vinsuget? Hoppas du kunde stå emot och är tillbaks där du var innan!!
Du har verkligen kämpat så hårt och bra och jag blir otroligt impad av dig!! Herregud, om du till och med "bosätter" dig i kolonialisten utan el och vatten för att komma i från frestelsen som finns hemma, så visar det verkligen på jäkla viljestyrka. Jag tror på dig! Verkligen! Du kommer greja det här!

För mig går det inte alls. Trots mitt "tappra" kämpande med att hålla fasaden uppe så inser jag att den troligen börjat rasa...rejält. Kan nog inte längre intala mig att ingen misstänker. Öppnar man dörren för sund, trevlig granne som vill låna lite grejer till kakbak och stinker (måste jag ju gjort) vin en måndagskväll så är det nog rätt glasklart. Skäms så jag vill sjunka genom jorden, säkert syntes det på mig också. Och sådana saker händer allt som oftast, så nu är det väl inte långt kvar tills jag blir känd i kvarteret som "hon i vita huset som verkade så trevlig, tänk att hon är alkis".
Jag är så jävla trött på detta! Vill helst bara dra i väg ensam (har ingen kolonilott dessvärre ;)), långt ifrån stan, människor, vin, slänga bilnycklarna i sjön så jag inte kan åka någonstans och bara låta bli/ej ha möjlighet att dricka. Men det funkar ju inte...måste lösa detta på annat sätt. Det värsta är att jag inte ens känner att jag vill tillräckligt mkt just nu. Jag borde vilja mer, spec nu när det börjar gå utför ordentligt. Men jag får väl tvinga mig själv helt enkelt, så här kan det inte fortsätta. Jag VILL INTE göra bort mig mer. Får helt enkelt börja med antabus på "riktigt". Inget "jag hoppar bara över i dag..." Utan verkligen ta tag i detta! Det måste bil en nykter sommar...

Kram på dig!

Länge sen jag var inne och skrev o läste. Allt funkar bra för mig och jag hoppas det går den rätta vägen för dig oxå, Pontus?

Nu har jag fyra månader utan gift, med ett lättare återfall för ca 5 veckor sen. Men det skiter jag i.
Springer Göteborgsvarvet på lördag och hoppas prestera bra där. Har inte tränat så mycket sista veckan så jag har massor av energi som behöver få utlopp. Där hade vi det där med prestation igen....

Har lite funderingar runt belöning om jag klarar mitt mål. Belöningen handlar inte om mjölk och broccoli. Det känns lite skrämmande och jag vet inte alls var jag står idagsläget. På söndag lär jag veta. Inget snack om att jag fortsätter min sköna vandring som förut, men jag måste få ordning på de farliga tankarna.

Att planera sina återfall har vi ju diskuterat förut, eller hur?
Funderade häromdan hur det går för Fenix, är du med där ute?

LP