Senaste kommentarerna i forumet

att det är bra - och modigt också. Det ger verkligen ett alternativ till bilden av hur en alkoholist ser ut. / mt

i nåt tidigare program, tror det var nåt Gomorron :). Jag tycker det är bra med kändisar som vågar berätta men kanske inte i alla program. Det blir ju lätt så, My Skarsgård var överallt ett tag, i "alla" tidningar också. Men jag är glad att dom visar att det kan drabba vem som helst. Per Holknekt är ett bra varnande exempel på hur det kan gå när man tror att man kan dricka.

fylla i TV idag.
Go'kväll med Pia och Jan Johansen (repris senare i kväll i SVTPlay) och Petra Nielsen och Tommy Körberg i TV 4 kl 21.

Åsikter kan man ha om sk kändisar som går ut med sin sjukdom men jag tycker det är bra att vi får ambassadörer för vår situation och jag är tacksam för att de har kraft att gå ut i offentligheten och få bort skamstämpeln.

Det är väl det vi ska lära oss att hantera numera. Förr hanterade åtminstone jag livets ups & downs genom att slipa av toppar och dalar. Men, det är väl så det är, hade vi inte grannar från helvetet märkte vi inte när vi fick de trevliga grannarna :-)

Otroligt läskigt tycker jag att det kan gå så lång tid, att man då inte tillfrisknat mer??! Märkligt. Hur lätt att inbilla sig att, ja men det där, det gäller inte mig, JAG kan ta mig ett glas, nu har det gått så lång tid. Nej, det är väl som Adde säger, man får inte glömma bort vart man kommer ifrån. Men, det är ju så lätt att inbilla sig att, ja HAN kanske kommer därifrån, men för mIG var det inte SÅ illa...

...rädd om dig Fia!

Kram

Börjar verkligen känna mig lugn och trygg i mig själv och mitt liv utan A.
Blir då rädd att jag kommer falla, hur gör jag för att inte trilla dit?

en vän som hängde sig dagen efter han kom hem från behandling :-(( Så allt är inte ljuvligt bara för att man gått igenom en behandling :-( Men som sagt, 66 % klarar sig. Tyvärr är det bara ung 3% av det totala antalet beroende som får behandling :-(

Nu var det ju inte det jag skulle förmedla utan detta som är skrivet av en polis. Jag har vänner som är poliser och häromdagen fick de tips om en tarfylla och gav järnet till adressen de fått via bilregistret men hann inte fram. När de kom fram spankulerade mannen omkring på tomten och då var det liksom för sent att få honom att blåsa. Frustrationen var grym hos poliserna och de har nu spridit hans bilnummer till andra kollegor. De har gett sig f-n på att sätta dit honom.

Mycket skriva bara för den här länken :-))

Ps Som då självklart inte funkar :-(((( Återkommer Ds Ps 1 Nu då ?? Ds1 Ps 2 Ok, jag ger mig !! Sök själva på fb och Polisen Södermalm :-)) Ds2

jag tänkte kommentera igår men tiden springer iväg. (nu gör jag det på jobbet:). Det är så typiskt för många det du beskriver, man vaknar till och ser hur verkligheten ser ut omkring en. Fast en granne från helvetet, det har ju inte alla, det var otur. Men du låter så stark och säker på dej själv, det är det viktigaste. Att ditt ex mår dåligt, det är inte roligt men du måste ge dej själv högsta prioritet. Vi måste sluta ta ansvar för andras välmående, det är nog en del av problemet tror jag, att vi hamnat där vi är. Varit. Det låter så härligt med din träning och ditt nya starka liv. Njut av det och försök bortse från det andra. Visst ska man bry sej men ditt ex drickande eller inte ÄR inte ditt ansvar. Och grannen, ja du måste kanske bli riktigt skarp. Fortsätt nu att ta väl hand om dej själv.

Kalla du beskriver det när man ska börja leva på riktigt! Inte lätt att faca verkligheten!
För mig jättebra ena stunden på dagen, nästa hålet av tomhet.
Bara att knoga på för oss!
Fenix

med dig! Men hur kan du ta piller samma dag som du dricker? Jag fick dödsångest när jag gjorde det får många år sedan en vecka efter sista tabletten. Så många fysiska reaktioner där hjärtklappningen var värst med 200 knop typ.
Fenix

Nytt fall i helgen. Jag hatar det samtidigt som jag älskar det när jag håller på. Maken följer bar med så dag 1 igen! Antabusen tycks inte hjälpa. Trots ett piller på fredagsmorgon gick det bra att supa till på kvällen. Inte blev jag sjuk direkt. Nu ska jag ut i parken och svettas bort min ångest!

FylleFia

Livet är ju väldigt konstigt eller också är det först nu jag lägger märke till det. Man blir nykter och tror att allt skall bli bra, man är full av livslust och skall börja leva på riktigt. Men då kommer verkligheten ikapp, man upptäcker att förhållandet man lever i är stendött. Separation och allt vad det innebär, men nu skall det väl bli lugnt.
Nej då får man grannen från helvetet, som hittar på de mest otroliga saker när hon är full och ringer dygnet runt. Tar ett riktigt samtal med henne och säger att jag kan se till att hon får hjälp. så nu hoppas jag att hon tar hjälp eller låter mig vara.
Sen mår xet skit och dricker alldeles för mycket, dåligt samvete för att jag gick men jag hade inget val.
Mitt upp i detta älskar jag mitt nya liv tränar, umgås med vänner och har det väldigt bra, en mycket konstig känsla som livet hela tiden vill sticka hål på. Så nu har jag problem med alkoholen, fast det är andra som dricker den. Men jag försöker njuta av solen, våren och att jag köpt nya löparskor och lägger verkligheten åt sidan en stund, så ett steg till//Kram Kalla

så fint att få följa dig... följas åt.
Dristar mig till önska dig .... måndagsglädje:) / mt

..och jag funderar, vad hände?
Och måste man fundera och tänka efter, så kan den inte ha varit så exceptionell heller.
Och glad är väl jag över det, att inget speciellt hände, ingen bakfylla ingen oro.

Så har de flesta veckorna senaste åren förflutit för mig, det är betydligt lugnare nu för tiden.
Och jag har fått tiden för mig, att få tänka efter och göra fina bokslut, varje vecka.
Så var det inte förr, och det var inte heller bättre...förr.

Att varje dag acceptera sin livsituation som ett "måste" för att orka gå vidare,
hade jag fortfarande druckit, så hade allting varit ett fortsatt kaos.

I morse så såg jag Per Holkneckt på morgonteven, han har ett nio månaders nykterhet som förflutit,
han svävade lite på svaren när det gällde sina alkoholvanor.
Min direkta reaktion på detta var att han fortfarande var sårbar och ganska ny i sin nya kostym.
Han kände sig lite obekväm i stolen, men var ändå stark nog att klara av intervjun.
Han ville mest fly ifrån allting till en stuga i skogen, bort ifrån allting.
Alla känner sig så ensamma i sin sjukdom beroende av alkoholen, men ändå är vi så många!
Han borde söka sig till forumet var min reflektion, här skulle han få ett bra stöd.

Min helg förflöt alldeles perfekt i harmoni med frugan, vi hade små ide'er om vad vi borde göra,
men lät ändå impulserna styra utan att vi hamnade i någon som helst form av stress.
Vi fick tid för återkoppling och vila, och frugan sade på eftermiddagen idag,
"vicken bra helg vi har haft denna helg", och jag kunde ingenting annat än att instämma.
Så här borde varje helg vara, koppla bort vardagen och bara få finnas, här och nu.

Solen har värmt på dagarna och de smutsiga snödrivorna håller långsamt på att förtvina,
nu råder det inga tvivel längre, våren är på väg.
Solen värmer även min frusna själ som sakta tinar efter en övervintring,
blickarna söker sig efter husväggarna och i diken...letandes efter de första vårblommorna.
Bågen spänner sig sakta för att ta sats ännu en gång, snart får vi värmen tillbaka, och då blir det en väldig skjuss på allting, fram med utemöblerna, fixa i trädgården, av med vinterdäcken, testa grillen, packa ner vinterjackorna i lådan på vinden, putsa fönsterna, osv osv..
Det är en stress i sig självt, men jag tror nog ingen klagar på den, den tar vi nog så gärna på oss.

Påsken närmar sig, men vi har lagt in en lågväxel, vi ska inte jaga ihjäl oss detta år.
Det har blivit en förutsättning för att vi ska orka med livet, att hinna med och uppleva det,
inte bara genomleva det.
Hade jag valt att radera bort det med alkoholen, hade jag knappt levt det alls.

Det gäller att prioritera det som är viktigt i livet, för mig har närvaron blivit det viktigaste.
Ni vet ju hur den går, när begravningskostymen sys i det tysta, och ens tid är utmätt,
det är försent att börja leva livet då, och tänka att.. det där skulle jag ha hunnit med också..

Jag kan åtminstone säga att jag var med där jag kunde, och inte försvann i en verklighetsflykt,
även om ens drömmar inte alltid slog in.
Men hellre lever jag i verkligheten än i en falsk illusion fylld av en massa tvivel och ångest.

När jag står hos Sankte Per och han frågar, "är du nöjd med tiden i jordelivet?".
Japp kan jag svara, jag var med hela tiden, ja bortsett från en liten lucka på 25 år i mitten.
Får man åka hissen ner till snubben med hornen, kan man enkelt säga,
"Ta're lugnt, jag har praktiserat ett helvete däruppe under lång tid, så jag är ganska så härdad.."
Inget av alternativen skrämmer mig, och det blir motsatsen till..den som lever får se..

Nog surrat, tillbaka till verkligheten, denna vecka är det en kortvecka,
men den börjar i alla fall med en Måndag, innan dess ska det trynas med kudden..

Mors Berra

...har många sidor och det man kan påverka gör man klokt i att försöka ta tag i efter förmåga och förstånd.
Blir det fel, gör om och gör rätt eller i alla fall så gott det går.

Sinnesron har många skikt, det gillar jag.

Återfall, hörde om någon från anhörigveckan som föll tillbaka ganska direkt efter hen kom hem. Tar tag när man fått en bild av familjesituationen.
Små barn som nu blir utplacerade och sånt...djävulsk sjukdom!

Var rädd om dig, allas vår Adde! :)

Kraaam

Man hittar sina egna vägar till välbefinnande. Det är bra... Hoppas att vintern kan ge med sig så har vi ännu större chans att tacklas med trötthet och annat.
Lycka till Eken!

Har ju här tidigare funderat över att jag känt mig så nere och orkeslös en ganska lång tid. Det är också då suget gör sig påmint ofta. Vilja dränka tröttheten och tycka synd om sig själv..

Funderade mycket efter att jag skrev här och kom att tänka på ett naturpreparat mot nedstämdhet och oro som jag tog för väldigt massa år sen, men som jag inte kommit att tänka på alls senaste tiden. Skrivs t.om ut som antidepressivt av läkare i vissa länder. Inga biverkningar och det börjar faktiskt hjälpa!
Så glad över att jag prövade det nu också. Lång tid sedan jag känt mig så pass 'normal' som jag faktiskt börjar göra nu efter några dagar. =)

Hoppas att det håller i sig.

Solen har ju dessutom bidragit lite senaste tiden också =)

när det är klart.
Kaffe räcker i gemenskapen om jag får vara med?
/A

som tårta så är jag lätt på att städa! Städning kan faktiskt vara rätt så meditativt plus att själen lättare finner ro då den fysiska miljön inte är stökig. Tänker också på den gamla Karate Kid-filmen "wax off, wax on..." så jag anmäler mig till fönsterputsningen.

på forumet nu... Slår mig ner en stund här i filosofiska rummet och väljer en vacker mugg till påtåren - eller elvakaffet som det heter ibland. När solen stigit lite högre ska jag slå upp terassdörrarna och låta solsken och frisk, kylig vårvinterluft strömma in.

Det är dammigt i hörnen och fönstren behöver tvättas... Kanske vi kan ha gemensam vårstädning här nån dag? Ta ner gardinerna och hänga ut dem på vädring, alla filtar och soffkuddarna behöver också ut och dammas ur. Det går fort om vi hjälps åt. Golvet behöver torkas också. Sen kan vi grilla korv i kvällssolen och ha kaffe och tårta som avslutning.
Vilka anmäler sig som frivilliga? / mt

uppåt i inledningen, en sväng ner i dysterheten och sen upp igen... Det var ju bra att det var den vägen:) / mt

träffa folk som jobbat med sig själv och fått ett bra mycket bättre liv än före och under den aktiva tiden är en sån underbart upplyftande känsla att jag mår bra långa tider efter det.

Att få känna den positiva aura som en sån person omger sig med, och villigt delar med sig av,är värt så ofantligt mycket. Att få se skillnaden mellan att bara kunna se och klara dagen i dag till att ha fått en självkänsla och en tillit till sig själv är så jag blir stum av beundran. Ett äkta pärlande skratt, ett leende som smälter alla och en öppenhet och ärlighet som gör att jag känner mig så trygg i sällskapet.

Jag är så glad att jag hamnade på samma möte igår :-))

En annan sak som jag nog aldrig tänkt på tidigare är att vi alkisar, när vi träffas, alltid tar på varandra ! Kroppskontakt så som ett löst tag i armen, håller varandra i händerna, en kärleksfull smekning och självklart kramarna. Vi låter folk komma inpå oss och vi njuter av att släppa folk inpå oss ! Jag som alltid hade minst en armslängds avstånd till andra tar mycket gärna emot en kram och närhet och stormtrivs med det idag.

Jag har inte så mycket att ljuga om eller gömma idag, jag klarar att vara mig själv. Ärligt.

Senare på kvällen fick jag ett dystert besked om en man som fanns på AA när jag kom dit första gången. Han hade alltid en fruktansvärt dyster syn på sitt liv och såg enbart negativa saker runt sig. Jag höll mig borta från honom. Han tog ett återfall som varade rätt länge och efter det blev hans världssyn om möjligt ännu svartare. Han ska begravas i veckan som kommer i sviterna av alkoholrelaterad cancer. På sätt och vis känns det skönt att han äntligen fått sinnesro.

Upp och ner på samma dag...det är väl så livet är ?

Men om jag väljer att vara nykter så är det mest uppått :-) (Det va'la hurtigt va ?!)

jag lyfter upp din tråd så att du vet att vi tänker på dej.

Kram/MB
PS Jag saknar dej

Ta en dag i taget, och skriv när det känns bra, läs när det är det du vill...
Jag har varit härifrån under långa perioder, men tycker att det är så skönt att veta att jag när dom helst KAN skriva igen, och att jag är välkommen tillbaka!
Ta en paus, och se hur det känns! Du är ju här för DIN skull, även om du råkar hjälpa andra på kuppen!!
Och jag glömmer dig aldrig, även om du inte finns på forumet längre!!
<3
/k

känner inte att jag har nån strid med mig själv MEN jag får/vill inte glömma var jag kommer från. Jag är intresserad av min nykterhet och vad sjukdomen gör med oss och på så sätt gör det min vardag lite enklare. Att också veta att min sjukdom är kronisk hjälper mig också och att jag inte i högmod får för mig att jag nu är frisk. Så har många återfall börjat hos de med lång nykterhet, såååå länge sedan så nu fixar jag nog ett glas.

Jag är också hjälpt av att nykomlingar berättar sin historia så jag kan lära av dem om hur det en gång var för mig och hur det blir om jag tar det första glaset.

Minnet är kort ibland och jag vill inte på villkorsvis glömma att jag är en alkis med en kronisk sjukdom.