Senaste kommentarerna i forumet

På alla hjärtans dag till dig!

Ett ensamt hjärta tar gärna emot en kram!

kram på Alla Hjärtans dag kan du väl ta emot från en anonym i alla fall ♥

har jag ingen susning om teologiska/andliga forum och det av den enkla anledningen att jag aldrig behövt något sådant.

Min väg in i min andlighet började, och börjar fortfarande, med att jag lärde mig att känna sinnesron när alla "ritualer", traditioner, läses upp i början av ett aa-möte. Jag vänder blicken in i mig själv, sätter mig i "rätt" ställning och låter mig sjunka in i en vilsam, rofylld, stämning. Ibland kan det kännas som ett tillstånd mellan vakenhet och sömn men jag tar in det som sägs och som jag behöver och låter annat passera. Många möten har passerat där jag inte fångat något som jag för dagen haft behov av men där jag fått min dos av sinnesro uppfylld med råge. Och ofta har det varit så att saker jag hört men ej fattat/behövt just då i ett senare skede av livet trillat på plats med en rejäl aha-suck.....SÅ var det de menade !!

För en sak är jag väldigt säker på numera : Jag får det jag behöver NÄR jag behöver det.

Och jag är rätt säker på att det gäller även andligheten och sinnesron. Framförallt om jag låter det komma till mig istället för att jaga det.

Som vanligt svävar jag ut och klarar inte att ge ett rakt svar men kanske du ska söka på Svenska Kyrkans hemsida om andligheten ?

Hjärtekram dagen till ära ♥

Jaja, det händer en del nu. Dåliga saker mest. Dock inget återfall eller sug efter alkohol. Men jag har sovit på soffan sisådär en månad. Vi pratar inte med varandra, jag och frugan. Jo, om barnen och praktiska saker. Men inte om oss. Tills idag, då jag tog upp ämnet. Och det var som jag befarade, båda ser risken för skilsmässa som överhängande. Vi har inte samma mål med livet längre. Vi har "glidit ifrån" varandra under småbarnstiden. Jag har märkt en längre tid (åtminstone under hela denna tråds livstid) att vi verkar ha helt olika visioner om vad som ska prioriteras framöver. Jag har läst gamla mail vi skrev till varandra då vi precis hade träffats. Och jag kan se att den bild jag gav av mig själv och mina drömmar stämmer bättre överens med vad jag strävar efter idag, än vad hon skrev då och vad hon strävar efter idag. Jag följer fortfarande min röda tråd, med hon bytt spår till ett jag är ointresserad av. Om vi förenklar saken in absurdum skulle man kunna säga att vi båda var lite gröna vågen då för 15 år sedan. Idag är jag fortfarande gröna vågen, medan hon fnyser åt det mesta som har med det att göra och strävar efter ett riktigt Svensson Svensson-liv. Så idag, alla hjärtans dag av alla dagar, så lutar det åt skilsmässa och allt jävla elände en sån för med sig.

Bah!

De tjejer som hittar de där männen som är du som vågar ta fram sina känslor och titta på dem, har verkligen dragit vinstlotter. Oavsett resultatet av dina funderingar så är din resa dit så otroligt värdefull tänker jag. Att känna och att sätta ord på känslorna, är en förmåga inte alla har. Jag önskar att min man hade lite mer av detta och jag hoppas att du delar med dig till din kvinna av, åtminstone lite, av dina funderingar så att hon vet vilken guldklimp hon har därhemma :-)

Du är på rätt väg nu, det hörs på dina ord! Att bara låta oron få finnas där låter väldigt mycket som "mindfullness" som jag har uppfattat det, att bara konstatera att "ja nu är jag orolig" utan att stressa upp sig över varnärhurvarför osv.

Apropå släppa kontrollen så tror jag det finns två sätt att släppa: antingen flyr man med hjälp av t.ex. alkohol eller också accepterar man (precis som du gör med oron). Jag tror det där med acceptans, överlämning till en högre makt hänger ihop på något vis. Att jag inser att nu är det såhär och jag kan inte kämpa emot. Det är som när man har ett problem som man försöker lösa så att hjärnan gnisslar. Att "sova på saken" är ofta det bästa, eller hur? Funkar väldigt ofta, och det man gör är ju att "lämna över" att inte kämpa så mycket, att acceptera att jag inte kan lösa detta just nu.

Nå, lite snurriga funderingar som dök upp här bara. Tack för utrymmet som MT brukar säga :-)

Är det du har tagit nu, ett steg på vägen mot ditt nya liv. Må inte dåligt av det utan se det som en lärdom. Nu har du provat, nu vet du. Har du något mer kvar hemma så kasta ut det nu, du behöver inte dricka! För allvarligt talat: 3 flaskor och en bib? Skulle ni ha en massa folk hemma eller? Hur friskt är det att köpa så mycket? Nej, det var din lille alkoholdjävul som styrde dig där, redan på torsdagen var det planerat att du skulle dricka så mycket du visste bara inte om det, eller hur?

Någon har sagt något i stil med att den sämsta dagen jag har nu är 1000 ggr bättre än de dagar jag hade när jag drack.

Upp igen, skickar styrkekramar!

Ett-noll till dig!

Har du förresten provat "sugsurfning"? Läs här: https://www.alkoholhjalpen.se/ovningar/hur-gor-man-med-suget

Funkar ibland bättre än att bara bita ihop och kämpa emot! Faaast, städa frenetiskt är ju väldigt bra också, så blir det fint hemma!

Min lilla kisse brukade alltid följa mig till sängs. Ibland låg de där båda två. Nu är det tomt utan henne och de senaste dagarna har jag lyft in min stora kisse dit. Ibland sitter han på en pall som jag har i köket. Han kan sitta där länge och så blir man helt paff när man reser sig ur TV-soffan, går in i mörka köket och han mjauar högt, hoppar ned och talar om vad han vill: antingen springer han till matskålen eller dörren. Igår när jag kom upp och skulle gå till sängs sitter han där och precis när jag ska till att säga "det finns torrfoder därnere och det är för sent och kallt att gå ut nu" så hoppar han ned, springer in i sovrummet upp i sängen och jamar uppfordrande. Glad blev jag.

Tack Adde för orden "det är för vår egen skull vi gör stegen". Det vet jag ju men behövde nog en påminnelse. När vi pratat om gottgörelser sponsorn och jag, har maken på något sätt självklart, hamnat på första plats. Inte för att jag har gjort någonting särskilt mot honom men för att han väl helt säkert har drabbats av mitt drickande. Fast riktigt hur vet jag inte (annat än att "han inte kunnat slappna av dricka så mycket som han velat eftersom han behövt hålla koll på mig", vilket jag eftersom jag är helt säker på att han har en del i mitt drickande (ja, jag vet att det är jag som väljer att lyfta glaset, men ni fattar). Sponsorn som är en troende kvinna, har sagt åt mig att be för villighet och det har jag gjort och fått, såtillvida att jag känner att NU vill jag ha det gjort men det handlar ju mer om att bli av med pressen av att jag "ska" göra en gottgörelse snarare än att bli av med det jag gjort. Vet inte om det blir begripligt detta men jag vill i alla fall få ned det här i skrift. Nu tänker jag "en sak i taget" och "det viktigaste först". Jag har i alla fall bestämt mig för att jag vill leva själv och då får det bli det första att ordna. Eventuella gottgörelser som inbegriper maken har jag resten av livet på mig att ordna. Sponsorn som också är sympatiskt pragmatisk menar för övrigt att gottgörelser mot barnen består i att jag numera är en närvarande mamma och mot arbetsgivaren att jag försöker verka för mindre sprit på jobbet. Då kanske min gottgörelse mot maken kan bli att jag ger honom hans liv tillbaka, tror han mår bättre av att vara utan mig också faktiskt.

En sak till Adde, om du läser detta, eller någon annan som vet: finns det något forum där man diskuterar teologiska frågor som ni kan rekommendera? Med detta menar jag verkligen basala frågor av typen: jag försöker känna mig tacksam för saker, tacka den högre makten osv men hamnar i resonemang av typen "har gud verkligen tid att se till att jag får den sista parkeringsrutan före de fem som kom bakom mig?". Vet inte om detta forum är rätt för dessa funderingar - jisses vilken knasboll jag känner mig som nu :-O

Mt jag älskar mitt nya liv även om allt inte går som planerat. Men jag är stolt över mig själv och vet att jag nu gör rätt val för mig själv.
Mifforadion borde sändas oftare för det är ett underbart program :D

I dag kramar jag livet och hoppas ni andra gör det samma/ kämpa på där ute, kramar Kalla ♥♥♥

I dag kramar vi livet :-)

alla en fin Alla Hjärtans dag ♥♥♥

.. det är helt värdelöst faktiskt. Ikväll gick det vägen. Jag började googla på öppettider på olika Systembolag för att se om jag kunde hinna. Väntade ut tiden, men sedan kom jag på att jag kunde ta en taxi till någon krog istället. Tvingade ut mig själv på en promenad utan plånbok och kreditkort.. Efter promenaden hade det värsta suget gått över och jag städade frenetiskt här hemma, så nu är det både rent och fint OCH jag kommer att vara nykter när jag vaknar imorgon. Puh!

Bara tanken på A, som sagt...

...som är så jävla jobbigt om du ursäktar språket! Att bara tanken på att FÅ dricka sätter igång saker i en. Vore väl en sak om du kunde dricka i helgen och så är det bra med det. Men nej då, istället ägnar du en massa tid åt dåligt humör flera dagar i förväg, det går åt tid till funderingar och du måste ägna tid under resten av veckan till att "förbereda" inför lördagen för att inte tala om all bakistid och missade träningar.

ÄR DET VÄRT ALLT DETTA? För min egen del svarar jag med ett stort rungande NEJ! Då får det fasen vara!

Kram på dig, hoppas du väljer att göra det som är bäst för dig. Sköt om dig!

Galet vinsug ikväll. Arg, irriterad, uttråkad, rastlös. Jag känner igen mönstret. Ska nämligen ut i helgen och har halvt om halvt lovat mig själv att det är tillåtet att dricka då. Därmed sätter det igång en massa redan nu. Vet inte om jag klarar att sluta helt någonsin men samtidigt är det nästan svårare att få dricka någon gång ibland, då finns alltid en öppning till att göra det.

Jag vet att om jag dricker idag kommer det inte bara att bli lite vin till middagen på lördag såsom jag hade föreställt mig. Då kommer jag att dricka onsdag, torsdag, fredag, lördag. Vilket kommer att förstöra resterande veckas träning och halva kommande vecka också eftersom jag kommer att må pyton. Nu är det riktigt jobbigt :(

Grattis till nykter tid och tappade kilon. Kroppen mår så mycket bättre av att inte vara för tung!

katt kollade i över ett år efter kompisen när det var dags att gå ut på morgonen. Vi var tvungna att ta bort den äldsta pga sjukdom och han skulle alltid gå först genom dörren så när han inte kom tordes inte den kvarvarande riktigt ta steget ut genom dörren utan att kolla ordentligt.Hon gick också och la sig på platser som hon normalt inte fick ligga på för det var hans. Sorgligt.

Att gottgöra är alltid ett känsligt kapitel. I steg 9 står det såhär "....så långt det var oss möjligt,utan att skada dem eller andra." Så långt det var oss möjligt.....alltså inget krav. Ett sätt är att dela det du gjort med din sponsor (eller nån annan) för att på det viset få ur dig det som du behöver få ut. För det är för vår egen skull vi gör stegen, inte för nån annans skull.

Kram !!

Skulle vi alla må bra av tror jag. Detta är något jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir. Ibland har jag suttit på tunnelbanan och tänkt något snällt och så tänker jag sedan att varför ska jag bara sitta här och tycka det - säg det istället. Sagt och gjort, minns inte vad det var, en kappa, en väska, någonting i alla fall som jag tyckte var fint så då sa jag det och kvinnan ifråga sken upp och blev jätteglad och jag i min tur blev alldeles varm och glad. Det räckte nästan hela dagen! Och det kräver ju så lite egentligen, som sagt, om man nu ändå sitter där och tycker något så kan man ju lika gärna dela med sig! (under förutsättning att man tycker något snällt då'rå ;-)

Skulle vi alla må bra av tror jag. Detta är något jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir. Ibland har jag suttit på tunnelbanan och tänkt något snällt och så tänker jag sedan att varför ska jag bara sitta här och tycka det - säg det istället. Sagt och gjort, minns inte vad det var, en kappa, en väska, någonting i alla fall som jag tyckte var fint så då sa jag det och kvinnan ifråga sken upp och blev jätteglad och jag i min tur blev alldeles varm och glad. Det räckte nästan hela dagen! Och det kräver ju så lite egentligen, som sagt, om man nu ändå sitter där och tycker något så kan man ju lika gärna dela med sig! (under förutsättning att man tycker något snällt då'rå ;-)

Usch vad jag känner mig bläh. Har "skolkat" från jobbet i två dagar, behövde vila efter förkylningar och annat. Nu är det mest hosta kvar. Nog hade jag kunnat jobba men jag iddes bara inte. Tänker att det är bra att ungarna får komma hem så mycket tidigare också.

Idag är jag på jobbet och lider. Vi har blivit av med en kund som jag jobbar mest med. Behöver ju inte vara bara på grund av mig, det finns många faktorer som spelar in bla. pris som vi verkligen inte konkurerar med. Men ändå. Hade de varit toppennöjda med mig hade de ju varit kvar. Känns sådär faktiskt.

Har klappat mycket på andra kisse ♥, han som är ett år äldre än hon som inte finns kvar mer. Hade trott att han skulle gå först, han som är ute och slåss och äter råttor på gamla dagar. Undrar så om djur kan tänka? Jag märker att han lystnar och letar lite.

Usch, vardagskvällar är inga bra pratarkvällar. Jag som ju försöker följa de där 12 stegen inom AA hade velat göra en s.k. gottgörelse med maken innan jag tar upp att jag vill separera. Men om jag ska ta upp skilsmässa innan sportlovet då de åker bort måste jag göra det till helgen. Varför tvekar jag? Det finns väl inget rätt tillfälle för varken det ena eller det andra? Hade varit enklare om han varit sitt otrevliga jag hela tiden. Jag är feg. Och kanske trött och ledsen också i och för sig.

Nu skriver jag min räkneramsa: 60+13+142+38 med den sista klunken (ur decilitermåttet) den 9/2-13. Det gör 253 nyktra dagar av 258 - det känns ju ganska bra och är en stor skillnad från "ganska packad mest varje dag" :-)

skrivit det förr om hur härligt det känns inombords när jag idag kan skänka ett leende eller ett vänligt ord till någon bara sådär i förbifarten. Jag njuter verkligen när jag själv går emot min rädsla att såra nån eller kanske rentav skrämma nån men jag tycker mig se nu att oväntade uppmuntrande ord alltid överraskar positivt och när folk inser att det faktiskt är allvarligt menat faktiskt blir glada för vänligheten.

Jag hade ett sånt tillfälle idag. Jag hamnade bredvid en kvinna som, utan att direkt prata med nån, gör intryck med hjälp av sin energi och sitt vänliga och positiva sätt i en samling annars fokuserade och trista människor. Jag tog sats och talade om att jag gillade energin och hennes positiva sätt och fick en lätt förskrämd men forskande blick och ett litet leende till svar. Efter att ha funderat en sekund över att jag inte hade några baktankar (antar jag) så kom där ett stort leende till svar och ett tack :-)) Hennes min avslöjade att hon blev riktigt glad och jag kände mig i min tur riktigt glad att jag tordes säga vad jag kände.

Varför är vi inte mer vänliga mot varandra ? Och vi som bor i ett rätt så dystert, mörkt, klimat behöver ju alla uppmuntran vi kan tänkas behöva.

av oss finns på facebook under våra nick. Kanske en väg att försöka ?

Ja, jag har jobbat bra sen poletten trillade ner. Sen jag verkligen INSÅG, i grunden erkände och tog in detta faktum: jag kan aldrig dricka alkohol igen. Jag har en allergi. Det är lättare att tänka så och det är verkligen en form av allergi. Tar jag ett glas så väcks lusten efter mer och sen är det slut på det roliga. Sen börjar kampen igen. Man kan väl kanske säga att det var mitt sätt att inför mej själv erkänna att ja, jag är alkoholist. Jag tycker inte om det ordet, den etiketten, men det är just det jag är. Sen behöver jag inte gå på nåt möte och erkänna det. Men verkligen erkänna det för mej själv. Och lära mej leva som nykterist. I början måste jag se till att jag var beredd på situationer där alkohol förekom och hur jag skulle reagera eller svara på det. Nu är jag inte längre bekymrad över det. Jag dricker inte alkohol längre helt enkelt. Min omgivning tror att det beror på att jag skulle vara fanatisk LCHF-anhängare. Det får dom tro. Faktum är att ingen under dessa åtta månader har ifrågasatt mitt beslut.

Många tummar upp ifrån mig med. Du jobbar på bra och tar det lugnt och metodiskt, förankrar dina beslut väl! Heja dig!/NM