Senaste kommentarerna i forumet

Precis som Maria beskriver funkar det ju. Hon vet det och jag vet det och även du Morla vet det nog. Nu behöver du inte pröva fler gånger. Vi funkar likadant allihop som kommit till denna nivå. Vi kommer aldrig att kunna dricka "normalt". Vi kan inte bestämma oss för att bara dricka på röda dagar eller vid fullmåne eller whatever. Vi kan inte hålla det. Jag hävdar att man måste accepterar att det är så här, JAG kan inte dricka, jag har druckit så mycket att nånting har gått snett i hjärnan så jag blev missbrukare. Acceptera att det är för gott och lära sej leva med det. Se hur det fungerade för dej torsdag-måndag. Är det så mycket att sörja att du slipper det? Visst, vår alkoholhjärna försöker ibland lura oss att det skulle vara fint med ett glas. En dag i taget i all ära men det är lika bra att inse direkt att vi kan aldrig dricka alkohol igen och lära oss leva med det. Vad missar vi? Visst känns det trist ibland men alkoholen är inte lösningen på det. Jag är inte konstant lycklig nu heller men inte nånsin på dessa åtta månader har jag mått så dåligt som jag gjorde innan jag lyckades sluta. Aldrig mer vill jag ha den ångesten tillbaka.
Du KAN och det är värd att stå emot. Sug är inte farligt och går om. Lycka till!

Du har så rätt, Maria. Fattar mer och mer att jag inte kan dricka överhuvud taget! Känner mig lite bekymrad över det, men just nu vill jag inte dricka mer. Mår så dåligt över att det barkade iväg! Jag bröt mot mina egna regler och det känns som ett svek mot mig själv o mina barn. Har känt en längre tid att jag var sugen på att prova, och nu har jag gjort det. Se hur det gick.. Jaja, ingen mening att älta mer. Ska försöka att sluta älta och ta nya tag, för det ska jag göra. Tack för styrkekram!

Vilken kämpe du är, många kramar Kalla

6 februari skrev du att du inte skulle dricka när barnen var med, endast vid festliga tillfällen och bara när humöret var på topp.
Var det så nu när du drack torsd-månd.?

Gissar att det inte var så, påminner dig om detta eftersom det är så här sjukdomen funkar. Vi får något slags rosenskimmer över drickandet som inte stämmer med verkligheten. Vi kan inte dricka endast vid festliga tillfällen och när barnen inte är med och vi är glada.
Har vi väl tagit första glaset så dricker vi trots att barnen är hemma, det inte är festligt och fast humöret inte är på topp. Det är så vi funkar, jag är exakt likadan.

Vi funkar bäst när vi inte tar första glaset, på det igen, du vet att det går och dina barn var så glada över sin "nya" mamma.

Stor Styrkekram!!

8 månader och nästa 18 kg lättare, förstår att du både ser ut och känner dig som en ny kvinna. Fantastiskt!!!
Kram!

Några livstecken, please?! Hur går det för dig? Jag drabbades också av den stora tröttheten och att krämpor i kroppen gjorde sig påminda som jag aldrig märkt av tidigare...

Förstår att det tar ett bra tag innan kroppen har hämtat sig ifrån alla dessa år av misskötsel. Kom igen, låt magrutorna bli en indikation på att kroppen är på väg att bli det tempel som den, i ditt fall, har en fantastisk möjlighet att bli!

Ta hand om dig!/NM

I helgen dricker vi vin och äter gott, bestämde vi. Sagt och gjort, på torsdagen inhandlades det 3flaskor vin och en bib. På To drack jag 2 glas. Gömde biben då jag skämdes för att jag handlat så mycket. På fredag drack jag ungefär en flaska vin. På lördag säkert en liter. Söndag 1 starköl och en en halv vinare. Måndag 2-3glas vin. Herregud vad jag skäms. Det är bara att konstatera att det inte går att dricka! Mår inte bra alls och när jag summerat bra och dåligt så var det enda som var bra känslan innan jag skulle dricka. Sedan var det mest dåligt mående och irritation som dominerade. Usch! Nya tag och lovar mig själv att läsa mina egna ord senare så att jag inte glömmer det här.

fantastiskt, både de 8 månaderna och de 17 kg. Kan bara säga ett stort grattis till dig. Jag kan förstå att du mår så mycket bättre idag både i kropp och själ. Härligt!

till dina 8 månader :-)) Och du är verkligen värd att få njuta av din frihet i ditt nya liv !!

Det är stort att få uppleva det !

Jag tänker sluta räkna när jag passerat ett år men ännu håller jag reda på tiden. Idag börjar jag på månad nio av mitt nya nyktra och mycket rikare liv. Jag är 17,8 kg lättare dessutom. Så kärringen som var pluffsig och bakis mest hela tiden finns inte kvar. Fram kom en ny fräsch kvinna med energi och självkänsla. Jag har ett par kilon kvar på magen som ska bort men i det stora hela har jag nått mitt mål. Jag tar mej rätten att vara stolt över min prestation och vad jag uppnått. Utan uppoffringar dessutom. Det jag gjort, och fortfarande gör, det kan vem som helst. För pengarna jag sparar in på vinet kan jag med gott samvete köpa nya kläder, det blir ändå pengar över! Jag kan köpa de kläder jag vill ha och behöver inte ta de kläder som går på. Förutom all frihet jag fått när jag inte längre behöver planera för drickandet. Jag önskar verkligen att ni som ännu kämpar ska förstå att det går och att det är så värt att sluta för gott. Lycka till!

Människan är gjord för att röra på sig, kvällar på gymmet är underbart, sova när man tränar är en stor del.
Kosten är den tredje lika viktiga av dessa tre.
Tur att man gillar dess tre. Träna, äta och sova.
Med sprit i kroppen faller allt som ett korthus!

Hoppas du får en härlig kväll nu, med eller utan träning så unna dig en god trevlig middag!
/A

på denna vägen med träning, göra saker som jag trivs med, anstränger mitt sinne att försöka vara sann mot mig själv när det gäller vilka människor och relationer jag trivs med. Upplever att det kan vara svårt för allt är inrutat och det finns rädslor i att förändra.

Rädd för känsla av övergivenhet?

Har märkt under senare tid att jag tycker om att utnyttja dygnet på ett annat sätt. Det är skönt att låta kvällen bli lång för att jag väljer att gå på gym eller ta en lång promenad sent på kvällen eller att åka buss eller tåg och promenera resten istället för att använda bilen och inte benen eftersom bilen tar mig ända fram. Skönt att gå i kalla natten och bli trött av det och sova gott.
Känns friskt, detta är den rätta vägen.

Att mista en familjemedlem som ett husdjur blir är sorgligt, och ni (du och barnen) måste få sörja det,
Vad gäller maken så finner jag inga ord, vad skönt att han gör beslutet lättare för dig för det tycker jag också att han verkar göra.

Sköt om dig, Kram!

för att du delar med dig av dina djupa tankar Berra. Vem är jag? Varifrån kommer jag och vart är jag på väg? - stora frågor som de flesta bär på fastän många (de flesta?) bevarar frågorna inom sig eller delar med några få förtrogna. Att få följa din väg in mot dig själv påminner mig om Pilgrimsresan av Paolo Coelho... jag menar det.

Jag tror att vi alla är olika - också med mer och mindre starka känslor och att vårt "jag" söker sig olika uttryck. Svaret på en av de eviga frågorna "Arv eller miljö" - biologi eller psykologi/sociala omständigheter är nog "båda" eller alla tre... Dock - pojkar och unga män med starka känslor/tillgång till sina känslor passade nog ännu sämre in i samhällsbilden på din tid än idag... fast de tjejer som hittade dem egentligen drog en vinstlott... i mina ögon. I synnerhet de män som har modet att släppa (falska) förtöjningar och påbörjar resan mot sitt sanna jag. Som du.

Hoppas det blir en fin arbetsvecka! / mt

Familjen har gått till sina sängar, det är nedsläckt i huset, ute är det mörkt och snöigt,
vi väntar oss någon decc eller två under natten.
Ett svagt ljus ifrån arbetsrummet avslöjar att någon fortfarande är vaken i vårat hem,
det är jag som nu får min stund med mig själv, en tid för rannsakan...

Jo jag behöver den här tiden, då jag inte är någons man eller pappa, utan bara min egen.
Sällan får man den chansen när alla är borta, men jag kan välja att sitta uppe längre, själv!

Veckan som gick, vad gav den mig?
Vad var exeptionellt, vad gav mig starka känsloberöringar, kittlade mina sinnen?
Tråkigt nog måste jag säga...väldigt lite, men det behöver inte betyda att det var dåligt.
En vecka utan starka känsloyttringar KAN vara en bra vecka också, inget jag behövde reagera starkt på.
Veckan som bara gick förbi, eller som inte har något substansiellt att överhuvudtaget lägga på minnet.

Jo lite hände det väl, fick träffa en av mina tonårskärlekar under veckan å jobbets räkning,
hennes arbetsplats är förknippat som underleverantör till mitt, och jag har inte haft något emot att åka dit och hämta några pryttlar, eller bokat möten etc..
Nu fick jag veta att hon hade sagt upp sig, och skulle vidare i ett helt nytt gebit,
och jag kände bara en sådan sorg, ledsamhet...
Och nu kan man ju ställa sig frågan varför?
Varför håller jag kvar vid en illusion, en verklighet som inte finns?
Känner någon sorts åtrå för något som jag kände starkt för, för 35 år sedan!!!
Kvinnan är inte ens lika söt längre, utan jag hänger kvar vid ett utseende som inte längre finns kvar, varför?
Och skulle jag lämna min familj för något som inte finns kvar ens, aldrig!
Är jag mentalt otrogen?, i en lögnsam saga?
En jäkla drömmare??

Vet inte varför jag gör så, och det händer rätt ofta när man känner igen någon gammal obesvarad kärlek ute på byn, det blossar upp en massa känslor inom mig, som är helt enkelt skitgamla!
Är det någon sorts rättfärdigande...

Såg en gammal klasskompis göra slag i sin dröm på fejjan i helgen, han köpte drömbilen han alltid hade längtat efter under hela sin ungdom, men nu är den gammal och rostig och kräver en massa jobb för att få den att rulla igen, ett rättfärdigande av sina gamla drömmar..?
Numinnsann fick jag dig till slut!, eller?

Båda är de gamla tonårsdrömmar, där den ena är mer fysiskt påtaglig, den andra en dröm som aldrig kommer att slå in, eftersom tiden inte finns där längre.

Jag vet också hur jag reagerar på gamla bilder från den tiden, det blossar upp en massa minnen,
oftast obehagliga, honom eller henne gillade jag inte, t.ex.
Samma sak är det med låtar som är samtida, det sköljer över mig som en mental dagbok,
ett känslonimmelse, starka intryck och upplevelser jag har förknippat med dem.
Jag brukar inte gilla att lyssna på gamla låtar, jag vill skapa nya känslor till nya låtar istället.

Mindes t.ex hur jag lyssnade på Skifs & Blåblusalbumet och tillägnade låtarna de två snyggaste tjejerna i klassen, Anna-Lena & Helena, de var helt underbara.
Å andra sidan såhär långt efteråt så var de vämjeliga, elakare tjejer går nog inte att uppenbara.
Bara för att de var populära så betyder det inte att man kan behandla andra hursomhelst,
jag var bara en smutsig skit man kunde låna pengar av eller be om godis av.
Det spelade ingen roll hur mycket jag än laddade på att imponera på dem,
jag kunde inte bräcka de andra mycket ballare killarna i klassen.

Till slut kände jag inte igen mig själv, jag hade förändrats till något jag inte ville vara,
bara för att försöka imponera på brudarna, jag var inte den jag ville vara allra innerst inne.
Jag gav upp hela rejset, och kände mig besegrad, inte ens de fula tjejerna hade jag kunnat lura.
Då gav jag mig in i något jag inte kände igen mig i, eller ens kunde känna till spelreglerna.
Kläderna, frisyren, pjucken, stålkammen och 70-talsattityden, inget var det rätta.
Jag bestämde mig i ganska så tidig ålder att aldrig följa några moden längre,
och för all framtid bara försöka vara mig själv, det jag kunde stå för..

Jag ville ju bara vara accepterad för den jag var, och vara älskad och få kunna ge kärlek till någon utanför min egna familj, men det skulle dröja minst 10 år till innan jag fick ta en tjej i min famn.
Kanske var det redan där önskan om att få bli sedd grundades, och har följt mig genom hela livet.

Och modetrenden hamnade jag ju i på ett sätt igen, jag blev ju inte mig själv när jag drack alkoholen, så där blev jag lurad igen, men inte iklädd några kläder...
..utan mer att jag iklädde själen i någon sorts falsk förklädnad, jag trodde jag var någon,
jag inte var....

Funderingar gick både djupt och långt denna gång, betydligt längre än en vecka.
Men det ger ändå någon sorts förståelse hur ens känslor blev stöpta.

Har jag träffat Anna-Lena & Helena i vuxen ålder då, jadå på en återträff av klassen.
Men de var inte ens värda min uppmärksamhet, hoppas de blir fula och ratade resten av livet.
Det finns oskrivna regler för hur man INTE behandlar andra människor, men jag är rädd för att jag bryter mot detsamma i tankarna och i vuxen ålder, men allt för att ge mig upprättelse, det förtjänar jag.

Det bor en liten hendjävul i oss alla, i tron över att vi tänker och dömer andra rättvist.
Om inte nu, så kommer det aldrig att glömmas förrän det rättfärdigar våra sinnen.

Jag är varken långsint eller bitter, jag försöker bara förstå mig på orsaken
till att jag är en känslomänniska och jag söker min bakgrund...

Det var känslorna som fick mig att överkonsumera alkoholen t.ex,
alkoholen som fick mig att hamna här.

Men vad är anledningen till att jag har så starka känslor då?
En seglats jag har påbörjat i mitt inre, ingen riktning är tagen,
ingen vet när man är framme, inte ens när man är framme så vet man om det.
Det viktigaste var nog att jag vågade släppa förtöjningara, och alkoholen..

/Berra

Ja, du har rätt, det känns bättre nu på morgonen! J
ag kan ju faktiskt anstränga mig och försöka göra det lite trevligare oxå istället för att sitt och sura i ett hörn!
Jag älskar äppelmust så det blir det med frysta bär i!
Tack för tipset!
Nu känns allt lite bättre.

och vi gör detta till en bra vår! Vi var här samtidigt förut och nu samtidigt tillbaka.
Friskt framåt och vi får stötta varandra.

Det bir en bra vår!

Kram Tilde

att göra en resa. Känns roligt just nu att göra det bra för mig så som jag ju var på väg. Att inte falla ner i den där flyktkänslan utan hålla sig fast i klarheten. Eller som du skriver Vinter, att slänga sig upp på hästen och hålla sig fast... i alla väder, även när det stormar du! Vi gör den här våren bra!

Jag har slarvat eller struntat i att hålla mig igång med träning i vinter. Nu är det ändring sedan några dagar tillbaka. Började lite försiktigt men dock, jag har börjat.

Jag ska fylla på med sådant som jag gillar. Jobbar mycket, det kanske inte är bra lösning men så gör jag just nu.

Har åter en oroskänsla i kroppen som var delvis borta under en stor del av höst/vintern. Skillnade mot för något år sedan då jag kände den oron är att nu låter jag den bara komma och invadera mig om den vill, den får finnas och jag är inte rädd för den. Det sköna är att den försvinner om jag låter den få finnas. Sedan vakna utan oro på morgonen och det känns så skönt sådana morgnar.

Jag känner med dig och förstår så väl din saknad efter kisse. I slutet av sommaren var det samma här hos mig och jag kände riktig sorg och grät som jag inte gjort på flera år. Tänkte då att kan man känna så här stor sorg för en kisse och jag kom fram till att det kunde jag uppenbarligen. Jag tror också att alla mina tårar innehöll "gammal" gråt som varit instängd, så det var befriande med tårflödet.

Jag förstår dig också i dina val nu på väg mot ett nytt liv. Du är modig och vågar, det beundrar jag. Din nykterhet gör dig klarögd och sann mot dig själv. Nu ser jag det som att du vågar massor och vill LIVET.

Ibland vet man att det helt enkelt bara kan bli bättre...

Kram Tilde

om ditt liv Kalla - ditt nya, varma:) fina liv. Just nu förgylls mitt söndagskaffe av forumet och Mifforadio - ett underbart livsbejakande program! Kram och allt gott / mt

kan vara saknad♥ Jag saknar min kisse som vilar i Körsbärsdalen, jag kan känna hur han borrade in sitt lilla huvud i mitt armveck... Ingen ny kisse blir som han. När en varelse försvinner uppstår ett tomrum där det tidigare var ingenting-särskilt...
I den tomma trappan där svanstippen svepte förbi, i armvecket och i saknaden efter den den värmande tyngden... Dela sorgen med din barn - det blir en fin erfarenhet för dem och för dig... Jag bara undrar... måste det vara sista gången med de allra närmaste? Är det din mans släkt? De kommer ju att finnas kvar... och ha kvar relationen till barnen. Ja, ja... inte min sak - bara lite funderingar.

Just nu sjunger en norsk sångerska Ferlin i min radios P1-kanal... vackert... och nu sjunger Anna Stadling Lundell - Lugna vatten. Härlig tidig-söndagsmorgon-musik för mig.

Du är på uppbrottets rand nu, jag känner det. Jag känner svikten när man står ytterst på trampolinen och svindeln högst upp på grässtrået...

Jag läste bakåt förra helgen... I inledningen till min nuvarande tråd dit jag kopierade ♥ och räkneramsan skrev du: "Räkneramsan kopierar jag! Till min tråd, den var mycket bra tycker jag. Känns så bittert att först räkna en massa dagar och sedan börja om från noll igen när man tar ett återfall, bättre då att skriva ett x antal dagar av Y." - För mig har den varit ett bra sätt att "avbilda" verkligheten och fånga helheten. Apropå det halva glaset matlagningsvin då... och dina funderingar om medaljen.

Det här var en söndagsflummig morgonhälsning till dig - tack för utrymmet! Kram / A

När jag läser dina rader vilken vinstlott x du dragit.
Bara separationen är genomförd kommer du märka hur livet kommer dig tillbaks.
Tycker du om någon kämpat och försökt.
Önskar dig en härlig avslutning på helgen.
Trist med kisse.
/A

Här är en till som har druckit mer än vad som var bra eller avsett. Det kändes väldigt motigt att gå in här och skriva igen. Som att jag inte ville smutsa ned min tråd här med ett misslyckande, ungefär. Samtidigt vet jag hur mycket det hjälpt mig att skriva här. Hade jag inte gått in här och skrivit hade jag fallit till föga för A mycket tidigare och vid fler tillfällen än det faktiskt blev nu, det vet jag. Det var många jobbiga, rastlösa dagar som jag satte mig och skrev inlägg eller läste här tills jag visste att bolaget hade stängt. Så det ska jag fortsätta med nu, oavsett hur det går. Upp på hästen igen, helt enkelt.

Att hitta tillbaka till glädjen är lurigt. Då vill man ju fira.

Jag känner även ett behov av att få släppa kontrollen, eller fly som du beskriver det. Trots att jag mår så mycket bättre utan A i mitt liv, trots att jag vet till 100% att den inte löser någonting annat än tokspärrarna, känns det som en stor sorg att inte få ta till det när det kniper. Det känns ensamt på något sätt.

Borde ha skrivit här direkt när det hände, men det tog emot för mycket. Tycker att det var modigt, ärligt och bra gjort av dig att våga göra det så snabbt efteråt.

...hade jag velat säga till maken men plötsligt dyker en massa AA-citat och annat upp i huvudet: Lev och låt leva; jag älskar honom för att han gav mig de fina barnen; gud vad mysigt jag ska ha det i mitt nya hem.

Ännu en trevlig middag med surande innan och efter. När gästerna som var här och firade min födelsedag lite sent, gått, gömmer han sig på toan (tänker jag, fast han kanske bara är dålig i magen) och kommer sedan upp arg som ett bi eftersom jag "uppenbarligen inte gjort någonting" åt röran i köket. Vilket jag har, men det plockande jag ägnat mig åt syns uppenbarligen inte. En stor del av tiden gick dessutom åt att trösta äldsta dottern som hävdade att hon aldrig mer skulle kunna sova. Både hon och jag är trötta och ledsna efter att i natt varit hos veterinären med vår lilla kisse. Halv 3 på morgonen kom vi hem. Utan kisse. Det är otroligt sorgligt att hon är borta och också för att jag inte känner det minsta empati från mannen som ju faktiskt levt ihop med kisse i 12 av hennes 16 år.

Förutom att jag i ögonvrån ser jag hennes svanstipp på väg upp för trappen och bara vill gråta för att jag saknar henne tynger det mig dessutom att detta var sista gången vi hade de allra närmaste på middag för sista gången. Och då kommer han och börjar dänga med saker och fräsa åt mig och visst gör också det mig ledsen men samtidigt stärker det mig i min övertygelse om att jag väljer rätt: jag vill inte ha det så här längre. Säger åt honom att skärpa sig denna sista gång vi gör detta och som vanligt tar han inte upp tråden... jag tror han vill att jag ska klippa av den. Idag har han druckit så jag vill inte prata. Jag hällde i mig ett halvt glas av matlagningsvinet också - vad nu det skulle vara bra för vet jag faktiskt inte.

Jag förstår mig faktiskt inte på den här mannen och har helt tappat lusten att lära mig det främst därför att han visar mig motsvarande ointresse. De halmstrån jag har sträckt ut har vissnat utan att tas emot, de har heller inte avvisats! Jag accepterar att man inte klarar av att kommunicera men man måste åtminstone försöka!!

Nu ska jag gå och lägga mig utan kisses tyngd mot benen. Tänk att ett litet djur kan fattas en så mycket!

.. när jag läste att du "varit ute och pimplat" var jag tvungen att läsa om meningen tre gånger innan jag fattade att du faktiskt hade varit ute och fiskat :D