Senaste kommentarerna i forumet

Då var det dags att besöka vårdcentralen. Har länge skyllt min trötthet på barn och familjelivet. I flera månader! Säkert sedan i septemeber. Då började jag dricka vin på kvällarna för att "orka" med kvällarna. Det blev ju katastrof efter några månader och nu har jag varit nykter sedan 31/12. Men så trött!! Tröttheten har kommit och gått och jag har tänkt att det beror på nykterheten som reparerar min kropp, och till viss del är det ju sant.
Idag var jag ute & gjorde ärenden. Bar omkring på min lilla (stora) kärlek och kände att "nu svimmar jag!!" det gick bra, tog tempen när jag kom hem 38,5. Ojdå är jag sjuk? Tittade mig själv i spegeln riktigt noga för ett par veckor sedan. Såg ett ansikte som såg sjukt ut. Herregud, har jag supit sönder mig totalt, tänkte jag. Grejen är att jag haft den här känslan i kroppen så länge att det blivit normaltillstånd. Inte förkyld. Orsaken: infektion i ena skinkan (brr). Finne i röven à la clementinstorlek. Den har funnits där sedan i somras, kommit och gått och eftersom den har blivit mindre har jag inte brytt mig så mycket. Tänkt att det går över. Men, nu är det så att rumpan ska upp på undersökningsbordet, wish me luck! :-/ (hoppas jag inte har cancer, hjälp)

Förlåt men jag skrattade till vid kommentaren om handduken, det är komiskt mitt i det tragiska. Jag vet inte om jag tycker det är elakhet, jag har fällt liknande kommentarer i mitt förra äktenskap. Det kommer till en gräns när man till slut blir sån.

Det låter som om du varit ärlig i dina kontakter och så tråkigt att du inte fått den hjälp du behövt. Men nu är ju saken i ett annat läge, det är inte direkt alkoholrelaterat längre så nu behöver du nog ta upp allt i ditt liv.

Varför har du bestämt att ta upp det efter sportlovet?, är det någon särskild anledning som gör att du väntar?, varför vänta ytterligare 6 veckor innan du börjar prata om det?, det har jag lite svårt att förstå. Är det inte bättre att börja prata om det redan nu, rent praktiskt så kommer det ändå ta tid innan det går att genomföra, men att prata om det och förlika sig med tanken (för båda) tar också tid.

Känner med dig och hoppas att din kväll blir bra iallafall.
Kram!

får du av mej med hopp om snabb bättring. Jag har huvudvärk själv varje dag mer eller mindre, men skillnaden är att jag VET vad det är - det kommer från spänd nacke och uppdragna axlar hos mej.

Kram!!!
/MB

Hoppas dom hittar orsaken på datortomografin, eller att dom inte ser ngt av vikt!
Du skall se att det blir bra, kram!
/A
P.s. Skrev svar i min tråd, men inget av vikt. D.S.

Nu har jag läst det jag behövde i din underbara tråd. Har läst rubbet fram till 15 maj 2011. Så länge det tog. Och så länge det tog för mej att få ordning i mitt eget huvudkontor.

Med reservation för att jag inte läst längre än jag har - det kan ha hänt saker efter 20110515 som jag inte vet - så är vi fasligt lika. Fast tvärt om. Du vantrivs på jobbet, har energitjuvar som suger musten och livet ur dej, kommer inte ur det, gillar egentligen själva arbetet som är specialicerat och är i behov av lönen. Du åker hem till familjen och "tankar liv", känner frihet, värme och kärlek när du är ledig.

För mej är det tvärt om. Jag har förstått det nu. Mina energitjuvar finns i hemmet. Tvättning, städning, matlagning tar aldrig slut, familjen består av fyra "hamstrar" som ska samla och spara på allt. Vilket skåp man än öppnar så är risken stor att hälften trillar ut i huvudet på en. Ingen ordning någonstans. Kaos överallt. Man hittar ingenting man letar efter. Hittade igår en soppåse inknökad i en garderob, förmodligen inknökad där i halvpanik för att vi skulle få besök. Eller så....

Den mentala blockeringen inför detta kaos blev alkohol. Det började nog tidigt. Jag och sambon började vårt samboende i en tvåa på 35 kvm. Jag är projekt- startare, har svårare att avsluta. I en liten tvåa kan man inte låta projekt ligga framme. In i garderoben med dem. Fulla garderober. In med det som måste bort i städskåpet då. Städskåpet fullt??? Skafferiet! Äsch, lägenheten är för liten. 65 kvm stort med många garderober. Vår dotter föddes där. Hamstersläktingarna överlyckliga, nu fanns det ju någonstans för dem att göra av sina hamstrade småbarnsattiraljer. Vårt hamstrande eskalerade. Fick bli villa. 140kvm. Hamstringsexperterna som vi båda lärt oss av, fick nu möjligheter att till oss överantvarda de skatter de sparat sedan vi var små. Ett par billass senare är garaget fullt med gamla skidor av trä, pulkor, delar till Push Florida, volvo amazon, gamla skolböcker, någon gammal ickefungerande utombordare, delar till sedan länge sålda båtar, fyrtio år gamla flytvästar etc. etc. etc.

Resten av husets återstående lagerytor är fyllt av delar av sambons farmors bohag. Inte underligt att jag varje gång jag ska städa får ett ångestanfall och börjar gråta. Eller övee huvud taget inte ens ger mej på att städa. Sitter apatisk och stirrar på skiten i stället. Lätt gjort att döva bort det med alkohol.

På jobbet är det ordning och reda. Längtar dit...

Tack för uppvaknandet, Berra.
En sak i taget.
Mår jag bra av detta?
Kan jag göra något åt det? Gör det.
En sak i taget...

Kram!

Jag har fått förklarat för mig att kroppen ju befunnit sig mer eller mindre i katastrofläge hela tiden när vi dricker. Giftet som kommer ned i kroppen måste brytas ned och lastas bort, övriga behov står lite på sparlåga. Då är det inte så konstigt att vi blir trötta sedan när vi slutar dricka. Många får också en massa "nya" krämpor som egentligen funnits där även tidigare men vi har helt enkelt inte märkt dem eller kroppen har prioriterat ned dem. Någon berättade också att kvinnor som slutar dricka kan få (tillfälliga!!) problem med det hormonella, störningar i de normala cyklerna osv.

Vad gäller barn så tror jag att jag har rätt när jag säger att de märker på en gång när vi dricker, eller snarare, de känner av våra sinnesstämningar. De är som små lackmuspapper som drar åt sig och speglar oss. Om jag är stressad och grinig då blir mina ungar stressade och trilskas mer och mer och så står jag där: det HÄR har vi VERKLIGEN inte tid med!!!

Djur och ungar blir oroade av druckna människor. Det hemska är ju också att de inte, i alla fall när de är små, kan se sambandet mellan vinet till maten som mamma drack och sättet hon blir på sedan. De känner av en förändring i vårt sätt att vara och det skrämmer dem eftersom de inte förstår vad som händer.

Klart är att vi ju blir mer engagerade (och själsligt närvarande!!) när vi inte längre dricker. Barnen blir gladare ju mer de får - av oss och vår tid!

...tror jag var vanligare förr, bland folk lite "högre upp" kanske? Jag hade en kollega som alltid var lite tjusigt klädd med scarves och alltid finfixade naglar (kanske han smög med sin frus nylonstrumpor också, det vet jag inget om :-)

Förresten nylonstrumpor måste vara guds straff till kvinnan, eller, hrm, till människan då, det är ett av de värsta plaggen man kan ha på sig, usch hatar dem, även om jag använder dem för att de är bra på flera sätt.

...tror jag var vanligare förr, bland folk lite "högre upp" kanske? Jag hade en kollega som alltid var lite tjusigt klädd med scarves och alltid finfixade naglar (kanske han smög med sin frus nylonstrumpor också, det vet jag inget om :-)

Förresten nylonstrumpor måste vara ett av de värsta plaggen man kan ha på sig, usch hatar dem, även om jag använder dem för att de är bra på många sätt.

...tror jag var vanligare förr, bland folk lite "högre upp" kanske? Jag hade en kollega som alltid var lite tjusigt klädd med scarves och alltid finfixade naglar (kanske han smög med sin frus nylonstrumpor också, det vet jag inget om :-)

Förresten nylonstrumpor måste vara ett av de värsta plaggen man kan ha på sig, usch hatar dem, även om jag använder dem för att de är bra på många sätt.

...nådde jag ju för ett par år sedan när jag gick till läkare och sa rätt ut att "jag mår dåligt, hjälp mig". Då hade jag ju insett att jag inte var någon "kan-själv-tjej" längre. Det var också då jag erkände mitt PMS för mig själv och läkare.

Då träffade jag allmänläkare som remitterade mig till beroendesköterska, när hon gjort sitt vidare till "vanlig" psykolog som tyckte jag behövde mer djupgående psykoterapeut (grotta i barndomvarianten). Jag fick också kontakt med riktig beroendemottagning och KBT:are med kunskap om beroendeproblematik, har träffat ett par andra KBT:are innan (här inser jag vad riktigt det är med personkemi, det var en jätteung kille och jag kände mig bara som en gnällig kärring som till slut valde att mörka "jo, tack, bara bra!").

Vid det här laget var jag så inställd på att mitt dåliga mående är en produkt av mitt drickande och iddes inte med alla KBT:ares "ett steg i taget, gör något du tycker är kul...bl.a.bla." ganska förutsägbart allt de säger tycker jag...utan var helt inställd på att få bukt med alkoholen och lite närmare detta kom jag när några i "återfallspreventionsgruppen" jag deltog i på beroendemottagningen tog med mig till AA. Det var här det började lätta faktiskt, när jag började närma mig det här 12-stegsprogrammet.

Kanske är det därför jag upplever att jag inte fått någon hjälp, trots att jag faktiskt varit helt ärlig med allt (eller rättare de saker man hinner ta upp, har väl kanske inte dragit upp allt elände jag tycker att maken ställt till med utan varit koncentrerad på mig själv), jo, därför att jag varit så inställd på att lösa PMS:en först.

Helgen har varit katastrofal, ur parsynpunkt då. Jag har inte haft den minsta lust att dricka dock och har promenerat, badat bastu och hängt med mina barn. Maken är inte intresserad ens av att basta med oss trots att jag vet att han tycker om det (trots mitt erbjudande att skyla mig med en handduk, usch jag vet, jag är elak ibland det måste jag visst jobba på...)

Positivt är dock att jag har utvidgat mitt förråd med möjliga adresser som jag vill bo på. Måste reda ut vad jag kan tänkas ha råd med dock. Efter sportlovet ska jag ta upp frågan om separation. Det är väl också positivt att jag bestämt mig för det. Fast det känns inte så mycket bättre.

P.S. PMS betyder Problem Med Spriten och ingenting annat ;-)

om fotbollsmamman och rökningen. Jag tycker inte du var dum eller hjärtlös men jag var ju inte heller där och kunde se kroppsspråk och tonfall. Ärligt talat så tror jag att kallprat och sådana "trevliga möten" är för de flesta rätt så ointressanta, mest ett socialt tvång. Korta men ärliga möten är desto mer intressanta, de kryddar vardagen. Du bidrog säkert till att hon hade ett intressant samtalsämne att ta upp sedan vid middagsbordet med familjen. Kanske även till en för dem givande diskussion om det för många tabubelagda ämnet alkohol. Eller så enades de bara om att du är en bitter gringubbe och kunde stärka sin relation i att ha en "gemensam fiende" med lite sweet loving som resultat. Oavsett utgång så fick du mig att le. Tack för det!

Kram

Testade du de hälsosamma (?!) ginsengcigaretterna tro? Jag rökte ju på Sicilien efter 10 år men sa till mig själv att OK rök här, men inte hemma! Det funkar faktiskt...du kan väl göra detsamma och tillåta dig att röka när du är i Kina? Ibland går det bra att säga åt sig själv på skarpen!!

...för att de hittar orsaken, du kan ju inte gå omkring med det huvudut längre!! Till slut får man ont i huvudet av värktabletterna också :-/ Bara för att jag nu råkade komma på det, om du får kontrastvätska...fast det vet du förstås redan hur det känns, glöm det... Kram

kommer nog att gå i stor krok för dej i fortsättningen i alla fall! Som bara ville kallprata lite :)

För era krya på er hälsningar. Jag hoppas verkligen inte det är något allvarligt men har huvudvärk varje dag som jag inte blir av med, ska på datortomografi nu i veckan och förhoppningsvis hittar man orsaken då.
Jag knaprar huvudvärkstabletter och försöker uthärda eländet.
Kram

Förstår att dina barn är glada att ha dig hemma igen. Jag skulle nog också lätt kunna börja röka igen, känt suget av och till nu fast jag inte rökt på 10 år.
Vi är nog knäppa det är som om vi måste ha något beroende, ta bort ett och vi ersätter rätt snart med något annat. (Godis, rökning)

Trevlig måndag!
Kram

Tack mt! Jo, det är gott att vara hemma igen. På gott...och ont. Vad man än säger om Kina så sömn fick jag iaf. Nu är det som vanligt...4-5 timmar per natt. Men det är ju kvalitetsömn tillsammans med min katt ;-). Plockade upp en snuskig ovana på resan...igen. Ibland när jag blir urtråkad, ledsen eller full så köper jag cigaretter. Rökte som fan...men inte för att jag var full. Utan kanske för att jag inte skulle ta den utvägen? Antar att det är dags att kicka den ovanan nu. Vilken underlig sate man är...

Nu är det dags att jobba lite. Jobba innan jobbet :-(. Sen när jag väl kommer dit ska jag försöka fortsätta med att läsa ikapp här. /R

hem dit du bor och hit till forumet! / mt

Aldeles för många nya inlägg i varje tråd. Har iaf. förstått att du fortfarande är dålig. Så jag säger också Krya-på-dig! Kramar /R

Speciellt det där med argumenten mot att inte dricka jämfört med att röka/snusa.
Nu gör ju jag varken eller men så tydligt har jag aldrig fått höra argumenten förut.

Sagt det förr, säger det igen.....

Berra du äger!
/A

..och jag funderar, vad blev bra, och vad blev inte lika bra?

Svaren är inte självklara, utan ligger i betraktarens ögon...

Stod utanför fotbollscuphallen idag och rökte, när tjejerna hade matcher...
En mamma ifrån laget står och tittar på mig...
-Oj, inte visste jag att du rökte...
-Jo så är det, svarade jag, inte en av de bästa valen jag har gjort, erkände jag med en gång...
-Någon last ska man väl ha svarade hon...
-Har precist slutat med att strypa söta kattungar och våldta små barn,
så jag tyckte rökandet var en mindre last att bära på, sade jag och tittade på henne i ögonvrån.
Hon såg helt förskräckt ut till en början, och antog sedan att jag skämtade med henne...
Men det är inte lätt när man inte känner personen mer ingående...
Jag log för att få henne att förstå att jag inte menade allvar....

Hon ville återknyta till sin fråga, och fortsatte...det luktar cigarr, är det de?
-Cigarill fick hon till svar...
-Oj är inte de starka för att dra halsbloss med?
-Visst är de det, men när det är smaken som avgör så dricker du inte te' om du är sugen på kaffe.
-Nej det är ju klart...
-Så röka cigaretter bara för att de är mindre farliga, känns inte som ett alternativ...
-..och att dricka kaffe när man vill ha en espresso...?
-Nej,nej det är ju klart...

Jag slänger ut prillan i en snödriva innan vi åter går tillbaka in i hallen....
-Oj, så du snusar också???
-Ja jag behöver nog alla droger jag kan få tag i, blev svaret till henne...
Nu tittade hon storögt på mig ännu en gång, och visste inte vad jag använder för typ av droger..
Gav henne ingen blick, utan lät den fantasin fritt få gro i hennes okunskap...
Ja gisses så kallt & bittert det är ute, skulle sitta fint med en bamsewhisky när man kommer hem,
tillade hon...

-Nej där går gränsen svarade jag...
-Nu stannade hon upp i sin fundering och visste inte alls vad jag menade, dricker gör väl alla?
Hon blev nog ännu mera oförstående över vad jag var för en typ, vad menar han??
Lite tröttsamt stannar jag upp, och tänker..here we go again...

Vänder mig om och ser henne lite argt i ansiktet...
Kan du köra bil och röka samtidigt...?
Dricker du mer kaffe än vad du först hade tänkt du skulle göra,
och sedan sjukskriver dig dagen efter....?
Säger du oftare saker du inte menar med en prilla under läppen, och sedan ångrar dig?
Frågorna haglar ur mig som om jag hade läst på dem ordentligt..

(..och tänker..F.N vad folk är insnöade, hackar på rökandet, och totalförsvarar alkoholen...)

-Nejnej självklart inte, jag förstår lite vart du vill komma...

-Ja du får ursäkta att jag blir lite upprörd när man manfalt får angripa rökarna vilket oftast bara bekommer dem själva och möjligen dem som får lukta på deras dåliga andedräkt,
medans det här i hallen finns säkert ett tiotal föräldrar som aldrig borde ha satt sig bakom ratten i morse för att köra sina fotbollsbarn på matchen efter en alltför blöt gårdagskväll.
Min rökning och eventuella lungcancer kommer inte att kunna döda mina passagerare och medtrafikanter...

Återigen så kände jag mig så dum, hjärtlös och inskränkt..
Som lät då denne stackars mamma få ta hela min uppbyggda aggression mot de påhopp jag råkar ut för som rökare, vända det till min fördel i jämförelse mot alkoholen, vilket hon först tog i försvar..
Jag gjorde politik av dagens dötugg ute i snön, som bara skulle vara en trevlig konversation först.

Men på något sätt kände jag mig orättvist påhoppad, och förvarade mig för hårt och fel..
Känslornas stig är som ett minfält, och trampar man fel, så exploderar det...

Jag skämdes över mitt lilla utbrott, och en ursäkt hade känts konstigt på något sätt,
men det var ärligt på något annat sätt på samma gång...

..eller så är det som de säger, jag har nog bara gått och blivit en gammal gringubbe...

Rökningen kanske kommer att ta livet av mig på vägen mot döden,
men som drog betraktat kommer den inte att skämma ut mig och skapa livsångest som alkoholen gör.
Eller så är jag bara för dum för att inte fatta det, tids nog får jag veta...

Livets val har aldrig varit enkla, och livserfarenheten borde göra dem visare...
Men allt är inte en självklarhet, inte ens livet...

/Berra

att alla måste rita sitt eget sjökort över nykterheten. Man måste köra på grund tydligen för att lära sej. En del har tydligen bättre lokalsinne och klarar sej bra, andra som du och jag får testa olika sätt att ta sej fram

Det viktigaste är nog att man lär av erfarenheterna man får, försöker komma på varför det gick åt pipan.

Skriv gärna ner det här, då får du en bra, samlad överblick, kan gå tiillbaka och friska upp minnet.

Kram till dej, på med flytvästen så åker vi!
/MB

göra det lättare för sej och undvika sånt som triggar, om det går. För mej är det nu lätt att klara av situationer där man förväntas dricka eftersom folk tror att jag är fanatisk med LCHF! Det är jag kanske också, mitt gamla dryckesmönster gav inte nån viktminskning direkt. Men det är behändigt att man utgår från att det är därför jag inte tar nåt alls. Hellre det än att erkänna att jag hade ett problemdrickande. Det vill jag inte erkänna. Ju längre tiden går desto tryggare känner jag mej ändå i min roll som absolutist. Jag kan stå för att jag inte tänker dricka, sen är skälet till det mitt eget. Förresten, som jag konstaterat många gånger, egentligen bryr sej andra inte särskilt mycket.
Vi kämpar bra och nu känns det oftast inte som nån kamp heller längre, bara en fördel. Nåt jag är stolt över!

att läsa om ditt år Kalla, verkligen.
Ha de bra,
Fenix

Tycker att det är skönt att så många starka kvinnor har berättat om sina problem med alkoholen, det gör det lättare för oss andra att vara ärliga med våra problem.

Jag tror aldrig att suget försvinner helt, vanans makt är stor men man lär sig att suget inte är farligt utan att man kan hantera det.

De svåra stunderna blir färre men chocken när suget sätter in är lite konstig, spöket kan gömma sig på de mest konstiga ställen. Jag gjorde det ju ganska lätt för mig i början genom att välja bort vissa tillställningar och struket en del bekanta för det inte funkar då vindrickande var det som höll ihop oss.

Men jag tycker vi kämpar bra, så nu tar vi ett steg till//Kramar Kalla