Senaste kommentarerna i forumet

"skumpa" upp i sadeln igen! Mot en ny soluppgång travar vi vidare, kram och försvinn inte från oss nu!
Morla

Anli, vad bra skrivet! Ett riktigt "man blir gladinlägg"! Jag läste oxå runt och blev inspirerad, var alldeles nervös när jag gjorde första inlägget. Men som du säger, det har varit ett fantastiskt stöd och en bra ventil. Skam och andra känslor får komma fram. Det är bara skrivna ord, men åh vad skönt att få knappa ned dem. Något som jag oxå haft stor nytta av är att läsa början av min tråd. Med tanke på hur bra jag mår nu efter såpass kort tid så är det lätt att glömma. Stort grattis till oss för våra nyktra dagar hittills!

Jag ska också utomlands.. Nervös inför det. Samlar styrka från dig!! Bra jobbat!!:)

God morgon,

Kavla nu upp ärmarna A och fortsätt där du var!
Kan hålla med MB ovan, du höll upp länge innan skumpande igår så jag tycker inte du ska se det som att börja på 0. Nu tar du nya tag, gå och träna kanske (om du ej är för bakis). Du fixar det!

Kram

Tänkte i morse på alla som, precis som jag var förut, är inne här och läser men kanske ännu ej skrivit och ännu ej klarat att hålla upp. Minns min sorg och frustration när jag läste här början (och under lång tid) om alla fantastiska människor som slutat, som kämpade medan jag själv inte klarade det. Trots att jag sagt till mig själv 100 ggr att IDAG är det NOG så satt jag ändå där med vinet så fort jag kom hem. Ibland blev jag även lite irriterad, kunde tycka att det verkade SÅ himla lätt för många att lägga av. Men nästan alltid blev jag glad och otroligt inspirerad av alla kämpar här inne. Det är mycket tack vare er på detta forum jag är på dag 11 idag!

Vet inte egentligen vad jag ville med detta inlägg :) Kanske peppa ngn som tittar in men som ännu ej klarat att hålla upp? Det går!
Visserligen är jag bara i början;) och vem vet vad som händer, men ändå...11 dgr är för mig fantastiskt, så länge har jag aldrig hållit upp (inte sen jag var gravid). Och från att förut mest kännt mig deppig inför att sluta (mitt viiiin, hur ska jag klara mig utan mitt älskade viiiin, buhu) så känns det idag skönt! Jag VILL inte dricka i dag (och det är ändå fredag)! Jag VILL dricka the, somna nykter, vakna utan ångest och kunna se mina barn iögonen! Så bara efter detta korta uppehåll känns det som det faktiskt FINNS en möjlighet att må bra, kunna njuta och se fram emot saker UTAN vin. Och DET är en fantastisk insikt för mig som tidigare tyckte höjden av njutning var mitt älskade vin!

Så ge aldrig upp! Det ska inte jag!

Kram

Vad du är bra!!, glad för din skull.
Kram!

Strålande! Du har klarat nånting som är erkänt svårt, nu kan du stolt jobba vidare!

av hur lite vi vet... och hur fångade vi är i den (begränsade) del av verkligheten som vi har förmåga att se och föreställa oss.

vad som händer här frågar du...
- Vilket lysande (men tråkigt för er) vardagsexempel på när samtalet brister - eller aldrig kommer igång, svarar jag... (lite försiktigt) och förstår att du är ledsen? förbannad? irriterad? förvirrad? besviken? Jag vet ju inte viken känsla som uppfyller dig - bara att det inte känns bra. Det läser jag i orden och mellan raderna.

Sånt här händer ideligen mellan människor, på jobbet och hemma. Det där kunde du ta upp i familjeterapin och berätta hur du upplevde det. Och han skulle få berätta hur han upplevde det. Det handlar inte om rätt eller fel utan om att inte mötas.

Jag sökte min bästa artikel om giraffspråk men hittar den inte. En skaplig artikel hittade jag http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article269837.ece

Kanske att det här inte alls är det svar du "ville ha"... Kanske du bara ville skriva av dig och få lite stöd. Jag gick igång direkt för det här är nästan en hjärtefråga för mig - jag har haft så oerhört stor hjälp av att lära mig om kommunikation, bland annat i form av giraffspråk. Så här långt handlar det om mänsklig kommunikation i allmänhet.

Den ögonblicksbild du fångar i meningarna "Efter ett tag kommer han ned, står och tittar på mig när jag sitter här vid skrivbordet och, så efter ett tag så kommer det: "har du druckit idag?". Vilket jag med gott samvete förnekar, erbjuder andedräktsprov och kvittoinspektion." - den situationen kan jag som medberoende alltför känna väl igen. Vi, jag och Mg, har upplevt den många gånger. Både när han druckit och ljugit och när han varit nykter och antagligen känt sig orättvist misstrodd och anklagad.

Jag tror att den situationen är ett minerat område i de flesta relationer där det funnits/finns missbruk (av något slag). Jag tror också att terapeuter som inte "kan" missbruk kan ha svårt att hjälpa till med just detta - men jag tror också en tillitsfull och "bra" terapisituation kan överbrygga en sån kunskaps-/erfarenhetsbrist inom ett speciellt område.

För den medberoende handlar det om att släppa ansvaret (det upplevda, det man känner) och kontrollen och det är mycket svårt. Det vet jag. Att medvetenhet och kunskap om kommunikation och vilja att lyssna öppet och uttrycka sig tydligt utifrån sig själv kan vara till hjälp - det vet jag också.

Hoppas det blev någorlunda rätt och begripligt vad jag ville säga. Kolla i min tråd om du blev intresserad och vill läsa mer. Önskar dig en fin dag! / mt

Tycker jag, men det som slår mig i din berättelse är varför ställer du inte han mot väggen. När han sa -ja, är det det?, så undrar man ju vad han tror att det är.
Jag vet att du säger att han inte pratar men tvinga honom att göra det, ställ motfrågor, fråga varför han inte undrar hur det går för dig i din nykterhet, förklara att du tycker att det är konstigt att han inte verkar bry sig. Börja med att fråga varför han trodde att du hade druckit.

Förmodligen så trampar jag bara på nu men någon av er måste börja prata och det lär ju inte bli han. Jag bryr mig om dig och vill att du ska må bra och så här kan ni inte ha det.

Stor kram!

Alltså, kan någon vänlig själ förklara för mig vad som händer här.

Maken ringer till jobbet och undrar när jag kommer hem, eller snarare, meddelar att det blir rester till middag. Jag säger att jag ju ska på AW med kollegor, eventuellt hade jag glömt att meddela det eftersom jag var osäker på om jag ville gå med (eftersom jag hade dust med chefen häromdagen). Det är inga problem, hans hämtardag, jag gör vad jag vill.

Jag tar en (alkoholfri såklart!!) drink, har jättetrevligt och åker sen hem. Säger hej, sätter mig i soffan, konstaterar att han tittar på någon SF-serie där plötsligt Mulan kliver fram. "är det inte en Disneyprinsessa?" säger jag, "jo" säger han "och hon där ska nog föreställa Törnrosa". "Gulligt" konstaterar jag. Vad då då? undrar han. "Jag bara menar att här sitter du och tittar på en serie med Disneyprinsessor i!!" säger jag och biter mig i tungan, vi har verkligen inte samma humor, jag vet inte hur många gånger det blir fel när jag försöker skämta! Han blänger på mig och jag går ut i köket och äter mina rester, går ned och duschar, kommer upp och frågar om det inte ska vara te? Nä, säger han. När jag frågar om vi ska se något inspelat mumlar han och jag fattar att han är sur. Igen. "är det något?" frågar jag. "ja, är det det?" säger han. "inte vad jag vet" säger jag och bestämmer mig för att göra te åt mig själv och gå ned igen och grejar med mitt för nu hade han börjat titta på någon annan serie på TV som jag inte vill se.

Han har ett sätt att "osa" som jag hatar. Jag fullkomligt känner det i luften nu men jag bestämmer mig för att strunta i det. Samtidigt kommer den där bekanta känslan av skam och jag säger till mig själv att jag är så jäkla tacksam för att jag inte har druckit minsta droppe alkohol idag för nu får han mig att känna mig som jag brukade göra och skamkänslan kan jag be dra till skogs, tack o lov. Men varför känns det så här?

Efter ett tag kommer han ned, står och tittar på mig när jag sitter här vid skrivbordet och, så efter ett tag så kommer det: "har du druckit idag?". Vilket jag med gott samvete förnekar, erbjuder andedräktsprov och kvittoinspektion.

Jag vet att man pratar om förbrukat förtroende som måste byggas upp osv, men detta kändes inte OK. Detta var ju inte ens första gången jag varit ute sedan jag slutade dricka. Här pratar vi dessutom om en man som i sin tur aldrig bett om ursäkt för ett eget "missbrukarbeteende" som har sårat mig djupt. Det är ju också så att han aldrig ställer frågor om hur det går, hur det känns, är det svårt osv. Total tystnad på området seriösa diskussioner alltså.

Jag blir bara så frustrerad på det här. Men. Jag är otroligt tacksam för att det blev en alkoholfri drink idag. "Garden lemonade" - rekommenderas!! med fläder, mynta, citron och sodavatten. Minst lika god som kollegornas caipirinha. När jag åkte hem från stan tänkte jag också att det finns ju faktiskt ingen anledning att ha alkohol i glaset!! ...och sen träffar man maken...

Nu är jag tillbaks i kalla Sverige igen. Har haft en lugn och skön semester. Tidigt i säng och ensamma tysta stunder med kaffe tidigt på morgonen. Strandpromenad med mannen pigg och vaken och redo för dagen. Helt annat än semester med A. Har så klart känt sug när man ser folk sitta på uteserveringar med öl och vin och många härliga strandbarer. Har frossat i glass och sötsaker och är nu solbränd och tjockare än någonsin!! Så jag ska försöka äta bättre och komma ut på promenad lite oftare. Ett ganska slitet nyårslöfte, men vill så gärna ta ett steg till mot den jag vill vara och som jag börjar känna mig som.

Hej Mammy dagen har varit stressig, så jag hann inte ens svara dig igår. Men jag försöker att tänka på att jag behöver inte stressa iväg, bara det är en resa i sig :-)

Tänkvärt...
I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det ♥ ♥ ♥

...jag tror man gör sej själv en björntjänst om man sparkar tillbaka sej själv till noll i räknandet av nyktra dagar. Hade jag varit du hade jag nog sett skumpan som ett olyckfall i arbetet och fortsatt med dag elva i morgon. Den psykologiska biten i det här är oerhört stor, man behöver inte slå sej själv med en stor NOLLA i ansiktet OCKSÅ!

En stooor go kram till dej!!!
/MB

Du behövs här (vill sluta) med dina uppmuntrande kommentarer. Nu är skumpan slut. Låt det stanna vid det och gå vidare.

Tjalle (nykter sedan tre veckor, tre dagar och två timmar)

Jag tror inte det, varför hände detta?, nu kan du inte göra det ogjort men att fundera över vad som fick dig att tycka att skumpan skulle drickas just nu hjälper dig att stå emot nästa gång du tycker likadant. Be din fru att ifrågasätta varför du ska dricka varje gång du får för dig det.
Ville du inte vara en förebild för dina barn?, vad tror du de tycker nu?.

Jag skriver detta för att få dig att tänka till, av omtanke om dig.

Kram!

Gjort är gjort!
Jag har lovat mig själv att OM jag trillar dit så ska jag inte vara allt för hård mot mig själv, risken är då att jag skulle tänka "jaha, gud så usel jag är...lika bra att öppna en flaska till för jag klarade ju inte detta". Bättre att förlåta sig själv och GENAST gå vidare. Ingen ide att känna sig misslyckad för att man inte klarat det, bättre att genast kavla upp ärmarna och ta nya tag!
Och i morgon är det DU som tar nya tag :)!!! Det fixar du!

Kram Anli

Var glad över tvåsiffrigt, men säg den lycka som varar?
Hade god skumpa ute, härligt kall och god!
Frågade frun om hon ville ha, men nej!

Så då tog jag alles själv.
Tillbaka på ruta ett, började ifrågasätta min nykterhet oxå...........

Men men, jag är glad........ä
/A

Hade en riktigt fin mouserande som hade stått ute och var så där läskigt god och kall.

Frågade om den underbara ville ha lite skumpa,
Men nej det ville hon inte.
Så jag SLUKADE allt själv, började även värdera min nykterhet..''
Men men dag ett imorgon.........
Skönt att höra från dig Fia.
Kramar/A

Tt

ingen har skrämt iväg mig. Jag kom in här fel på forum vill.sluta, började ifrågasätta hur ni har det här. Men jag kan lova att inget handlar om dig. Har bara fokuserat på min cv idag. Letat lite jobb. Fortfarande nykter. Det är tufft med mannen hemma. Igår drack han vin hemma. Vägrade sitta på krog eller vind och det får jag väl acceptera. Det är även hans hem. Jag satt i annat rum och sura efter en långpromenad på kvällen. Blir samma ikväll. Hoppas jag. Jag tackar för input om din karl Stigsdotter. Om att han äntligen förstod att ingen alkohol får finnas hemma. Men jag har läst din tråd och din man är ju inte alkoholist själv. Kanske är det ännu svårare att få en alkoholistman att förstå att vi inte dricker hemma? Jag vet inte.

Fia

en liten stund och betraktar San Pio och låter tiden komma fatt mig. Sitter i fårskinnsfåtöljen med fötterna på pallen, kaffe i muggen... Minns en annan tid, en annan flicka, ett annat ljus...
"Vi är en sekund i epokernas ström, men vårt liv är en oersättlighet" sjöng Björn Afzelius. Så är det. / mt

Just nu flyter livet på ;-D.
Känns som jag halkat efter, efter förkylningen..
Har inte lika stort behov av att skriva, så jag går mest in och läser.

Har inte glömt bort er ;-D
Jag ser att ni kämpar och till min stora glädje, verkar ni inte ge upp (utan fight iaf*skratt)

Jag återkommer, när jag får mer tid..

Kram till er alla!(ingen nämnd, ingen glömd!)/trollis

Hoppas att du mår bra och att du är snäll mot dig själv?
Saknar dig härinne, du är smart, rolig och vågar stå upp och säga ifrån när du tycker något blivit fel.

Du kan ju faktiskt ha fullt upp på din front oxå!
Men om du har en sekund till överst, skriv ett litet hej så jag vet att du har det ok.

D det betyder oerhört mycket att du kommer in här och läser samt skriver.

Jag tror att du skulle komma att bli den där
Braiga tjejen, bland alla andra jättebra döttrar,Markattor och troll.
Det ÄR en fantastisk stämning härinne.
J
Jättetråkigt att du kom in i min konversation med Dompa, jag byggde bara vidare på en tidigare disskution.

Omöjligt för dig art veta, utan du tog Dompa helt korrekt iförsvar.
Resten som hände sedan är avklarat.
Jag har bett Dompa och Villervalle om ursäkt.

Det viktiga är att vi läger fokus på de som vill ha en förändring som du.
Jag saknar dig, nu ropar jag på dig i din egen tråd!

Fia snälla kom tillbaka, kramar och hoppas jag med min bufflighet inte skrämt iväg dig?
Du behövs här, jag behöver dig!

Kramar/A

Berra,
jag är som du.
Vill tipsa om en bok,
"Drunkna inte i dina känslor"
av Maggan Hägglund.
Du kommer få myckat klarhet.

Det finns en svensk sida
http://hspinformation.wordpress.com/category/hsp-3/

men den kanske du sett?