Senaste kommentarerna i forumet

En stor eloge till dej för att du inte ger upp!

Att ändra på det som gjorde att du tog ett återfall måste vara det bästa, att plocka ut orsak och verkan liksom. Om du har möjlighet måste ju det vara det bästa. Nya tag nu, och en erfarenhet rikare.

Kram till dej!
/MB

inte heller. Men jag kanske kan lägga ihop ett plus ett. Förhoppningsvis rätt.

Du har druckit igen? Trots att du inte vill? Jag tror att du får göra mej sällskap i antabusklubben. Det är det där sista lilla av vilja som behövs. Dessutom - om du har alkohol hemma "utifall att nån vill bli bjuden" så häll ut eller ge bort. Vi klarar inte av alkoholen, den har oss i ett järngrepp så länge vi inte säger upp bekantskapen helt och slänger ut den ur vårt hem och vårt liv. Det kräver mod. Och klarar man det inte själv är det inte fel att ta hjälp - själv är inte alltid bäste dräng...

Jag önskar dej mod och vilja att bli självständig, det är ju trots allt inte du som är "dum i huvet" som du skrev, det är din älskarinna Alkoholen som ställer till det. Lägg ilskan, sorgen och besvikelsen där den ska vara - på Alkoholen. Sparka ut den! Fixar du inte det själv, får du be läkaren om hjälp med handräckning, tillsammans fixar nog du och Antabus att kasta ut din elaka älskarinna...

Hihi, ovanligt poetiskt för att vara jag, men det blir lätt brösttoner när man önskar sej något riktigt, riktigt mycket! Ta hand om dej, Andreas!

Kram! <3
/MB

att läsa dina kåserier, Cyanthiina! Händer som förlamade gäddor...jag kan inte sluta le och är full av beundran för din litterära förmåga såväl som för den resa du gjort och gör...Fantastiskt bra!

det är ett sorgearbete. Fast det är en sån skitvän som svek och misshandlade så saknar man ändå minnet av den goda tiden. Det känns lite skamligt men så är det. Trots allt har jag haft mycket roligt också under alkoholens påverkan, innan det gick överstyr. Men det går faktiskt om och det blir lättare och lättare att se nykterhetens fördelar. Livet blir så mycket rikare och mer nyanserat. Fester klarar jag inte av då folk börjar bli lulliga men det gick jag sällan på ändå, jag föredrog att dricka hemma.

Det känns bra att veta att man alltid är sann, sitt riktiga jag. Allt jag gör har jag gjort på nyktert huvud, på gott och ont. Glömmer jag nåt så beror det inte på fylla.

Vår käresta är en svikare som vi gör bäst i glömma.

Dag 21 Sorgeår

Idag var jag med jobbet på möte hela dagen i Stockholm. Sist jag var i Stockholm var förr några veckor sedan, faktum en eller två veckor innan den Torsdagen med stort T på jobbet när jag valde att spränga mitt uppbyggda korthus. Då var den en barndoms vän som anordnade en storslagen fest med massa kul grejsaker som hände. Cyanthiina såg såklart en angenäm chans till att åka hemifrån, bo på hotell i två nätter och där myyyysa, vilket innebar i C´s eminenta dåvarande värld att packa väskan med vinbox och ordna sig det vackert på hotellrummet och mysa för mig själv med vin och däcka i sängen. När jag ser på det hela scenariot med nyktra ögon och sinne som jag nu faktiskt gör så undrar jag vart jag såg det mysiga? Eller, jag förstår det mysiga men ändå inte. Nu var jag nästan på sam:ma ställe igen. När jag satt under dagen idag så passerade ett flyktigt ögonblick under en paus när jag lättade på de skira gardinerna och blickade ut över Vasagatan. Kikade mot Jensens Böfhus och precis i det ögonblicket så kom en tanke flygande:

- “Cyanthiina, du kan gå över dit, du har ju en timme innan tåget går så du kan hinna äta en matbit och du kan ta ett glas vin till maten.” Den här gången hann jag tillochmed lägga till en ny tanke till det hela, som inte funnits tidigare;

- “ Ett glas syns nog inte på de där testerna de ska göra nu på företagshälsovården, det går bra, Cyanthiina”.

Det gjorde mig lite rädd och jag svarade mig själv, återigen under hande korta korta sekunderna som de här tankarna flyger igenom mitt sinne. Jag svarade att; “du vet själv att det räcker inte för dig med ett glas vin… Ett glas vin existerar inte i din värld. Det är mer ett talesätt… ska vi ta ett glas vin? Jag tog mig ett glas vin… “ Det gör nästintill det hela mer legitimt… att gömma en del av sanningen. Och jag har ju förstått att det är där jag är… I det manipulerande, gömmande delen...Eller snarare… jag rättar mig själv; Där jag VAR.
Nu köpte jag inget vin på Jensens Fucking Böfhus. Jag satte mig på Tcentralen och stickade istället. Ironiskt nog så satte det sig en ung kille bredvid mig på bänken. Han sluddrade och gungade lätt fram och tillbaka. Efter en liten stund knackade han mig på axeln och formade läpparna och stötte fram ljud. Vi ljudade, tecknade och försökte förstå varandra (han va bra full alltså). Han ville låna telefon av mig… Jag valde att inte göra det… Han lullade iväg och började ljuda med en annan person. Då kände jag mig så nedrig. Bara för att han gick offentligt och var dragen så tänkte jag, jag nästintill behandlade honom annorlunda och fel, som en utstött.

Jag är och har varit precis lika lullig och sluddrande som honom… I ensamhet, bakom stängd, låst dörr. Nästan ännu hemskare för när killen på centralen däckar och faller ihop kommer förmodligen någon fram till honom. Jag har fått vakna själv i soffan hemma med tungan hängandes slapp längs hakan och händerna som förlamade gäddor…

Det jag skulle komma fram till med hela det här inlägget och som var sluttanken på mina flykiga tankar som kom till mig på mötet idag var… Jag kommer förmodligen ha sorgeår nu. På samma sätt som de lärda mänskorna talar om sorgeår när man förlorad någon som står en nära. Man måste uppleva allting en gång utan den här personen, uppleva att gå längs med cykelvägen och sparka i löven utan att hålla sin käresta i handen (eller utan en vinbox i väskan på väg hem), man måste uppleva att åka tåg hem från ett möte och möta ett tomt, kallt hem ensam där ens käresta inte längre bor (eller utan “ett glas vin” ensam hemma i soffan när man kommer hem), man måste uppleva en underbart kulinarisk middag en lördagkväll ensam utan sin käresta men med top notch trerätters (eller äta trerätters med sin fästman utan “ett glas rött”). Jag inser, om än pyttelite (ungefär så här mycket*måttar med pekfingergreppet) att jag på de här 21 dagarna förlorat min käresta. Jag kände det så idag. Sorgeår inlett - för 21 dagar sedan.

Det känns lite ledsamt, men jag förstår att på samma sätt som min mormor fick inse och faktiskt hantera att morgondagen kommer trots att morfar gick bort över natten från fullt frisk till bara borta.. så måste även jag hantera att morgondagen kommer imorgon… trots att min käresta är borta, trots att jag kommer hem till ett kallt tomt hus och trots att jag sparkar i löven utan en box i väskan. Imorrn kommer och jag ska möta den. Det ska jag.

Det var tufft att berätta på jobbet... Samtidigt så bestämde jag mig vid ett ögonblick och då såg jag ingen återfvändo. Det var liksom allt eller inget - The Full monty! Av med kläderna eller gå därifrån.

Jag känner en otrolig tacksamhet mot min arbetsgivare och framför allt mina underbara varma arbetskamrater som uttryckte sin oro för mig och konfronterade mig. Många av sakerna har jag svårt att förstå än... men jag lär mig...

Jag har även svårt att ta era komplimanger kring mina inlägg,, det är oerhört smickrande. Jag skriver rakt från hjärtat, så naket som det blir ibland och ja, det blir väldigt mycket jag helt enkelt. Inga krusiduller... Krusiduller är fint men de kan hindra ibland med :)

En så god anledning som någon att vandra den smala vägen.

Här är det bra. Är inte ens sugen för tillfället och tänker på mina senaste bravader med avsmak. Men, jag känner att under det så pågår en plan för vad som ska ske när dotra åker. Spelar filmen och inser att jag förnuftsmässigt inte vill, men jag litar inte riktigt på djupet i den känslan.

Grodan.

Inte sviker du någon av oss här på forumet! Allvarligt, tänk överhuvudtaget inte så.
Jag är givetvis ledsen å dina vägar att du hade en sån grym tid på jobbet samtidigt att du pressar dig själv hårt.
Jag känner mig själv i allt det du beskriver.

Gott att andra dagen snart är gjord.

Det du "sparat" ihop tidigare är definitivt inte förgäves.
Det sparar man på ett nykterhetskonto,som förhoppningsvis växer starkare för var dag.
Du gjorde bara ett lite förhastat uttag, och spenderade det på fel saker.

Så tänker jag ibland då jag måste börja om, och det sker ju rätt ofta. Kontot är stabilt för närvarande.

All min kraft till dig Tjalle!
Håll ut och kämpa på.

LillPer

Egentligen?

Jag förstår inte riktigt vad du menar, men jag skänker dig all min medkänsla och björnkram till dig.

LillPer

du i dag, sorgsna själ?

HEJ
Känner igen mig idig. Har varit nykter 5 veckor, men vägen dit var tuff.
Hade druckigt intensivt flera, flera månader även nätter på grund av
hemsk ångest. Jag fick kramper när jag försökte sluta och hörde även
musik i mina öron som inte fanns. Min man körde mig till akuten och
där konstaterade dom natriumbrist alltså saltbrist på grund av hårt
missbruk. Fick ligga med saltlösningsdropp fyra dygn. Det var hemskt
att man hade misskött sig så och slarvat med mat vin var viktigare.
Jag fick insomningstabletter zopiklon plus Stesolid i tre dagar sedan
släppte värsta ångesten. Tycker du ska försöka ta dig till någon
vårdcentral så att dom kan ge dig lite lungnande. Det är inte att leka
med när man får kramper. Jag var också skiträdd men det går över.
Kanske ingen tröst för dig just nu. Men mitt råd är att du behöver
hjälp.
Tänker på dig
Konstnären

Hej på er. Senaste nykterhetsperioden höll i sig ca sex veckor. Vad hände då sedan? Jag var tvungen att kasta mig in i en av de tuffaste arbetsperioderna jag haft de senaste 10 åren. Ingen familj runt ikring, stora krav där det känns som chefer och andra medarbetare bokstavligen "äter upp en". Jag mådde dåligt av min antabus och slutade medicinera. Inga AA-möten, (för långt borta i förhållande till var jag arbetade), ingen medicin, endast en malande inre stress där jag inte visste om jag skulle orka från dag till dag. Till slut kunde jag inte hålla mot längre. Jag höll inte för det inre trycket och "medicinerade" med alkohol för skapa en konstgjord paus i den mentala stressen.

Har nu avslutat denna tuffa arbetssejour och vill nu bara en sak; tillbaka där jag var för ca fem-sex veckor sedan. Jag har inte skämt ut mig eller ställt till med någonting men det spelar liksom ingen roll. Jag orkar inte dricka, min kropp och knopp har fått nog.

Inne på andra nyktra dagen. Enda positiva just nu är att jag tror att min arbetssituation kommer att vara betydligt lugnare i framtiden och att jag succesivt kommer att jobba mindre och mindre. Jag klarar inte av stressen längre. Ställer orimliga krav på mig själv etc.

Ledsen för att jag återigen "svikit" några av er som stöttat mig här på forumet. Ändå tänker jag fortsätta här. Har ju varit inne och "tittat till er" under de här veckorna men inte orkat skriva en rad.

Tjalle
PS. Grattis mammy blue till drygt nio månaders nykterhet, fantastiskt bra jobbat.

känner jag igen... Alla dessa morgnar då första tanken var "hur mycket drack jag?" och ut i skafferiet för att kolla hur mycket som fanns kvar för att kunna räkna ut om det skulle gå att köra. Det är över nu och att vakna utan den stressen har blivit det "normala". Så skönt att vara "jag" helt och hållet, inte påverkad och inte bedövad. Bara vara den jag är och utan rädsla för att bli avslöjad.

Ja Santorini, vardagslycka är vad det är och den är fin den (man måste bara vänja sig för den är annorlunda).
Tilde

Hej
Ja jag tror att det är alkoholen som ställer till med dom här
pendlingarna i själslivet. Jätteglad ibland, demppig ibland och
sorgsen. Inte så konstigt efter 6 månaders drickande även nätter
då ångesten satt in och man legat sömnlös och grubblat hur
man ska ta sig ur detta. Men det gick med hjälp och lite läke-
medel några dagar. Vill ej tillbaka till helvetet, tittar mig i
spegeln varje morgon och säger till mig själv IDAG SKA JAG INTE
DRICKA, det hjälper mig.
Må bra ännu en helg utan alkohol har jag bestämt.
Hänger du med
Konstnären

har räknat timmar och mängder för att hålla koll på att kunna köra. Hade en tabell på hur snabbt alkoholen förbrändes. Jag upptäckte snabbt att BiB:en var livsfarlig på det sättet då det var omöjligt att uppskatta vad jag druckit. Även om jag inte varit fången av alkoholen på samma sätt som ni på den här sidan fanns ju det sociala med-drickandet som var svårt att ta sig ur - och visst sjutton har också jag gillat att dricka vin. Kom för ett tag sen ihåg hur festligt det var natten mot vintertid när det fanns en timme extra att förbränna på... Så sjukt - och så skönt att vara fri! / mt

gav mej ångest förut. Att vakna och konstatera att det regnar - hur ska jag ta mej på jobb? Vågar jag ta bilen eller drack jag för mycket igårkväll? Hur mycket drack jag egentligen?Skaka på BiBen för att försöka räkna ut det. Välja att dra på regnkappan och gå och låtsas vara hurtig fast det blir en blöt halvtimme eller ta bussen och komma för sent? Eller chansa och ta bilen och få hjärtslag om jag ser en reflexväst som kan vara poliskontroll? Ta mej fram på smågator.

Idag regnar det och jag tar självklart bilen. Ska passa på att handla och göra lite ärenden samtidigt. Vardagslycka?

vännen ! Med små rädda snabba steg så så släpper vi rädslan när vi trippar in i det okända och upptäcker en ljus fin värld där vi kan njuta och vara oss själva. En dag i taget för oss långt om vi gör det valet.
Kram ♥

grattiskramen till dej MB från mej mt :)

idag har jag varit medlem här, har varit nykter i 9 månader och 1 dag. Känns fortfarande som ett mirakel! Jag gjorde det - jag slutade dricka! Det trodde jag aldrig! I synnerhet om man betänker att jag försökt sluta röka i säkert tjugo år och ännu inte lyckats.

Kram till alla som kämpar, vi är på ett mycket bra ställe! Så mycket värme och erfarenhet!!!

Kram!

jag fick nog efter att vara nära att supa bort julen för barnen. Jag lade faktiskt upp en status på Facebook och förklarade att jag är alkoholist.

Känns oerhört skönt, finns inga nödöppningar, alla känner till att jag inte ska dricka. Dessutom - som du skriver så slipper jag nu förhandla med mej själv om när och hur mycket jag ska dricka, det är mycket enklare på detta sättet. Noll, inget, nada.

Rekommenderar det! :-)
Kram! MB

Det är skönt att veta (och sorgligt) att det inte bara är jag som har problem.

Askan; ja jag har min man med mig, situationen är ganska lika från förra året. Han avstår gärna, och jag tror faktiskt att han nu ser att problemet finns för mig. Kanske också för att jag varit mer ärlig nu och berättar hur sugen jag kan känna mig på att dricka vin. Precis som för dig är det inte något särskilt som hänt mig nu, jag har inte gjort bort mig eller druckit så mycket att jag inte kunnat ta hand om mig, men alldeles för mycket ändå för att det ska vara bra.

Jag räknar också dagar, också sedan i lördags. Var ute och fikade med en kompis i em och där satt ett par bredvid oss med varsitt glas vin. Blev jättesugen då, och hade det varit förra veckan hade det räckt för att jag antingen a) hade köpt ett glas där och då eller b) stannat på bolaget och köpt hem vin till kvällen (det är ju ändå onsdag...). Nu gjorde jag inget av det, åkte hem och berättade för maken hur det kändes och surfade lite här och så kändes det faktiskt bättre :-)

Nu ska jag sova och vakna utan ångest i morgon bitti. En sak är alltid bra med att avstå - man ångrar aldrig dagen efter att man inte drack något. Kan vara värt att påminna sig om då och då.

Godnatt ni andra också

också varit här i lite mer än ett år och det har gått upp och ner antar jag. Inget spektakulärt har hänt, dvs jag har inte gjort bort mig eller gjort något dumt men jag har druckit vin för ofta. För många vardagskvällar, för många (alla) helgkvällar.
Det som gjorde att jag återigen kom fram till att jag måste sluta helt är att jag inte orkar inte sova mer. Precis som du så förstörs min nattsömn av så lite som två glas vin till middagen.
Jag orkar inte vakna klockan 4 och sedan ligga vaken i två timmar med riktig ångest. Alltså riktig som i att jag har svårt att andas och inte kan vara i min egen kropp. Skammen över att vara en mamma som älskar att dricka vin. Skammen, åh skammen. Skammen över allt. Underlägsenheten som är så otroligt starkt kopplad till mitt drickande och att jag innerst inne vet att jag är en alkoholist men det omöjliga i att identifiera sig som en sådan. (Men jag har ju ett fint hus och är lyckad på jobbet och mina barn är välartade och min man framgångsrik inte kan väl jag inte kan väl JAG?)
Skuld och skam, skuld och skam.
Jag läste din gamla tråd nyss, har du fortfarande din man med dig? Min är ett under av härlighet men, precis som din, så tycker han inte att jag har ett problem, att det inte är så farligt, att jag inte ska tänka så mycket.
Jag tänker så här att om jag tror att det är ett problem så ÄR det ett problem. Då har jag ett problem.
Har inte druckit vin sedan i lördags (ja, jag räknar dagar) och det har inte varit så farligt än. Jag tror det är för att jag fortfarande minns hur det var i söndags natt alltför väl.
Den riktiga kampen börjar väl på fredag. Tidigare i kväll när jag lagade middagen så kom suget med full styrka men då stannade jag till och frågade mig vad det var som hade hänt som gjorde att jag helt plötsligt ville ha vin och då kom jag på det: Jag var arg och irriterad och i stället för att ta itu med situationen så ville jag dricka vin för att bli på bättre humör. Slippa ilskan och ffa slippa den eventuella konflikten som ilskan skulle ge.
När jag väl bara hade fattat vad det handlade om så försvann suget. Dagens solskenshistoria.

Nu gör vi det här.

Jag är ett till skämt som hänger kvar här, utan att klara två helger i rad, knappt en enda...
Vi kör tillsammans...

/Snoopy

Känner så med er,,, Jag vet precis hur det här. Jag har fått från att resa i vindimman natt och dag till att ta beslutet efter något drastiska händelser i mitt liv de sista dagarna.

Håll i, vi kan stötta varandra...

Varma Kramar // C

DUM i HUVUDET!!!
SI2RT med diagnostiserad hän aktivitet.
Men ändå så sitter man med den där djävla.....
Allt har ett syfte, låt mig få kända det......
/