Senaste kommentarerna i forumet

Tack Fenix och mt.
Testade att skriva in ett fejknummer bara och det gick bra.
Dock så är jag så orkes/viljelös just nu (andra nyktra dagen på en mycket lång tid) så jag orkade helt enkelt inte börja fylla i formulären.
Känns som om jag måste låta kroppen och huvudet bara få vila ikapp innan jag provar den hjälpen.

Dock läser jag mycket här på forumet, känner att det inspirerar och peppar mig.

ett forskningsprojekt inom Karolinska är jag rätt så övertygad om att man lugnt kan ge sitt telefonnummer. Lycka till, det är flera som kunnat sluta dricka genom att läsa och skriva här! / mt

ruskigt lika på många plan Grodan! Det mesta du skriver skulle jag ha kunna skriva. Känner också en härlig känsla någonstans inom mig om att jag kan bli trygg och nöjd med mitt liv som det är. Jag har gjort mig förtjänt av det, tänker jag, efter alla strider mot alkoholen. Sömnen, ja att få sova sex timmar ostört per natt är bara det en jättebonus. Som du säger, dricker för att få sova, vilket skämt. Visserligen slocknar jag totaltbedövad efter min 5-7 öl, men vaknar av naturliga skäl så fort kroppen kallar på behov av tömning. Och då är ju den riktiga sömnen bruten även om jag efter ett tag somnar om. Jag ska inte heller köra ihop det med en massa krav på ett bättre liv, men vlcd-kuren jag kör gör att motivationen så här från början blir extra stark att förbättra min hälsa. Och där är prio två efter alkoholen att gå ned till en sund vikt och få bort bukfettet. Känner mig för varje dag starkare och piggare och lättare. Helt fantastiskt egentligen. I kväll lägger jag mig nykter och ser fram emot dag 6 i mitt nya liv.
Vi hoppar vidare!
Fenix

också den där hjälpen, och den kan nog hjälpa en del beroende på var i sin alkokarriär man är. När det gäller telefonnumret så skriva in ngt fantasinummer, självklart ska man få vara totalt anonym.
Fenix

Jo, jag var inne och skulle registrera mig då jag känner mig ganska slut och trött.
Jag ville i alla fall prova och se vad det var, men ett krav på att lämna ut mitt telefonnummer hejdade mig.
Känner mig inte redo att gå så långt utan att veta vad det innebär.

Fortsätter läsa i forumet i stället. Mycket klokt som sägs här.

börjar med ett första ofta staplande steg. För tio dagar sedan tog jag ett litet sådant skrangligt steg och vips har tio dagar passerat. Otroligt vad fort det gick. Jag har under dessa dagar hanterat en massa skäll från mig själv på mig själv. Jag har varit på fest utan att dricka alkohol (har liksom aldrig hänt) och jag har haft belöningssug åtminstone ett par gånger om dagen varje dag utan att förlora mitt beslut och mitt mål. jag har tagit mig igenom flera riktigt gyllene lägen för att dricka osv. osv. DET ÄR BRA! DET ÄR FAKTISKT DJÄVLIGT BRA! Jag känner hopp!

Hade det väldigt knökigt med sömnen i ett par dagar men de senaste dagarna har jag somnat när jag lagt huvudet på kudden och sedan sovit som en sten - helt underbart - bara det gör ju att jag undrar över vad jag hållit på med tidigare? Druckit för att kunna sova? Vilket skämt. Alkohol kvaddar bland mycket annat min sömn och jag njuter oändligt av att kunna sova och av att därefter vakna nykter och pigg till en ny dag i mitt nya liv!

Vid tidigare försök har jag lagt på alla växlar på en gång. Jag har slutat snusa, kört LCHF, börjat springa osv, osv. När det sedan rasar så rasar ju förstås allt. Den här gången tar jag det mycket lugnare. Vill göra allt det där andra också men det får komma litet längre fram. Nu är nykterheten prio ett, numero uno och där finns för tillfället inte plats för något annat än min nykterhet.

Långt, långt inom mig känner jag också en liten härlig känsla spira som säger att jag kan bli trygg och att jag duger som den jag är alldeles oavsett vem alla andra är. Känslan sitter långt, långt inne och den är inte alls självklar men den är välkommen och jag försöker göra plats så att den kan växa.

Dag tio - tjoho!

Grodan

Heja Grodan!

vi hade en nykterist som försökte informera men det var i de första klasserna på gymnasiet. De tyckte väl att vi behövde det ? Jag kommer inte ihåg nåt av vad han sa :-/

Jag hittar guldkorn ibland i Cancerfondens tidning Rädda Livet, jag har inte cancer, vad jag vet, men jag gillar att lära mig och jämföra. Min sjukdom är lika dödlig som malignt melanom men jag kan själv behandla min sjukdom mycket framgångsrikt och det är jag glad och tacksam för.

I nr 2 2013 (letade på nätet men den finns inte där ännu) på sidan 14 finns en artikel om forskningsresultat om patienternas socioekonomiska status. Citat :

"Våra resultat visar att hudmelanompatienter med lägre utbildning har en mer avancerad sjukdom vid diagnos och därmed en sämre chans att överleva sjukdomen" Slut citat.

För mig känns det, helt ovetenskapligt, som en överensstämmelse med min sjukdomsbild. Vi vet ju idag att miljön, dvs uppväxten i en missbruksfamilj, ger en rejäl skjuts för vår egen sjukdomsbild (finns siffror på det som jag tyvärr tappat bort) och har jag dessutom beroendegener så är jag garanterad att få en beroendesjukdom.

Ju mer jag vet om min sjukdom desto lättare har jag att agera för att mildra effekterna av den. Har jag kunskapen så vet jag att jag inte blir alkis om jag inte dricker alkohol, visst, förenklat synsätt kanske men trots allt underlättar kunskapen. Sen att det ekonomiska underlättar för att gömma drickandet och göra det till en välfärdssjukdom är ju också sant. Att döpa om en beroendemottagning till livsstilsmottagning är ju ett sätt att fånga upp det "fiiina" folket för att förändra deras liv och drickande. Personligen tror ju jag att det är ett sätt att skjuta upp ett livsavgörande val eftersom man då inte är en "riktig" alkis utan "bara" en light-variant. Ett tag. Sen kommer verkligheten ifatt.

Jag är idag verkligt medveten om vilken sjukdom jag har, jag är alkoholist, och jag vet att jag idag har ett val att göra om hur min framtid ska se ut. Till hjälp för det valet har jag min historia och hur det såg ut en gång i tiden. Därför väljer jag idag att inte dricka oavsett vad som än händer.

Tack var det valet lever jag idag.

Vi fortsätter samma väg, den funkar!
/A

Vet inte om jag håller med om att det är kunskapsnivån som skulle vara skillnaden i de sociala skikten. Jag tror mer att det handlar om att de ekonomiska förutsättningarna och det sociala anseendet ser annorlunda ut beroende vart på kartan man bor. Alla får ju redan som skolbarn veta att knark och för stora mängder alkohol är farligt oavsett om man bor i villa eller en betongförort, ändå producerar betongen långt många fler narkomaner än villorna.

Jag minns att vi i sjätte klass fick träffa "en riktig narkoman" i skolan. En nykter sådan som skulle fungera som avskräckande exempel för oss, det fungerade precis tvärtom. Jag är säker på att han berättade om ett hemskt livsöde men det är inte det jag minns och inte heller det vi var intresserade av. Vi ville veta hur mycket det kostade, hur det kändes, hur man gjorde när man injicerade o.s.v.

När jag var i min hemstad sist så mindes jag detta möte med narkomanen då jag såg en gammal klasskompis, dubbelt så gammal som jag, smal som en sticka och med den där karakteristiskt ryckiga gången. Sorgligt.

de allra flesta känner igen sig. Inte många har gått en spikrak väg mot nykterhet om man har problem med a. Men en dag så får man nog och vill förändra.
Självhjälpsprogrammet som finns här på Forumet tror jag kan vara till hjälp.
Att bearbeta det som gör att man dricker är viktigt tror jag annars är det nog svårt att bestämma sig o känna motivation. Man dimper ner gång efter gång annars. Ibland behöver man få proffshjälp. För några händer något drastiskt som gör att man till sist tar tag i sina problem, det som gör en orolig eller frustrerad och som gör att man dricker på ett dåligt sätt. Jag tror inte man dricker i evighet för att det är avkopplande och mysigt...
Att ta tag i det underliggande upplever jag som det avgörande.
Kanske bara mitt sätt att se på det... men ville ändå skriva till dig och önska dig lycka till. Jag känner din besvikelse och önskar att du kan göra upp med dina demoner som du skriver.

Ge dig själv en nykter dag i morgon o alla dina nyktra dagar är inte bortkastade. De har gjort dig ännu lite starkare.

Tilde

gick det fel..
Brukar aldrig skriva onykter här men gör det ikväll trots att jag druckit två öl nu. :(
Hatar att vara drabbad av denna sjukdom, så trött på eländet!
Mådde så bra senast jag skrev här och höll mig nykter. Var nästan inne på att erkänna för kompisar osv om hela problemet..
Men sansade mig.. och tänkte att jag kanske inte alltid måste vara så drastisk..
Så kom då kvällen då jag var stressad och framförallt besviken på mig själv och skulle 'försöka'? dricka ett par öl igen.
För min del finns det ju inget dricka bara en dag och fortsätta nykter sen. Så nu har jag gått igenom hela mönstret igen. Alltifrån jag klarar ju att bara dricka en öl per kväll för att minska ångesten osv till att vara tillbaka där jobbet blir lidande osv..
Skriver ärligt här nu för att det är det enda som kan hjälpa mig.. Att ta itu med demonerna igen. Kanske också för att det finns så få som vågar skriva om misslyckanden här nu.. Då det behövs som bäst.
I morgon ny kula igen... Blir plågsamt men vill klara det!

skriver och uttrycker dig så bra Markatta ♥

Men visst är det tuffare om man inte haft en vanlig barndom utan växt upp i ett trasigt hem. Läs gärna Mian Lodalens "Dårens dotter" eller exvis Hillevi Wahls "Kärleksbarnet" mfl. Att inte fått med sig regler eller normer för att leva eget liv i samhället är ett stort handikapp. I behandlingen av unga missbrukare ingår "social träning" alltså hur man beter sig mot andra på ett normalt, vedertaget, sätt och på de HVB-hem jag kommit i kontakt med finns "personlig hygien" som en punkt i dagsschemat.

Får man inte hjälp med att komma ur en missbruksfamilj och alla dessa konsekvenser det medför så bildar man familj på samma grunder och för missbruket vidare. Jag tycker inte om begreppet klasskillnad men i det fallet så spelar kunskapsnivån och utbildningen en stor roll hur omgivningen reagerar. Har man inte kunskapen blir det onormala till en normalitet.

Jag har fått förtroendet att ha en mycket ung vän som nu är drogfri sedan flera år tillbaka och hon kommer från en riktigt dysfunktionell familj. Hon är smart och klipsk som få, fortfarande lite ömtålig, och hon lär mig massor om hur ett sånt liv kan se ut och hur ett tillfrisknande från en betydligt sämre utgångspunkt än vad jag hade kan vara. Hennes fortsatta liv kan föra henne precis hur långt som helst bara hon fortsätter att vårda sig själv. Hennes liv ger mig en distans till mitt eget och jag kan lägga min ev självömkan långt, långt ner i skräppåsen. Utan tvekan beundrar jag hennes jobb hon hittills gjort och det liv hon idag har. Och hon är inte ens hälften så gammal som jag :-))

Din och andras berättelser om hur det ser ut i ett förhållandevis vanligt (missförstå mig rätt)hem behöver skrikas ut i samhället så folk fattar att så ser det ut. Jag har själv anmält just det som du beskriver när barn finns i fyllekvartar men resultatet är så fruktansvärt nerslående så jag tvekar om jag kommer att göra om det :-( Polisen vill gärna agera men när det är barn i sammanhanget måste tyvärr soc lägga sig i och det har inte fungerat. Tvärtom så har de "legaliserat" familjens sätt att vara och helt plötsligt blir det än svårare att komma till en förändring för barnen. Där kan man verkligen prata okunskap ! Hos dem som är satta att skydda de svaga ! Fy fan !!

Jag har stor respekt för dig Markatta för du använder din kunskap till något gott, för dig själv och för andra. Du har också haft en jättelik uppförsbacke och jag kan läsa lite mellan dina rader om hur du haft det och jag känner en väldig empati. Du lär mig också mycket och jag är väldigt glad att du vill dela med dig. Tack !!

Haha, Fenix, det är bra. Vi hoppar kravlar, kryper - spelar ingen roll - vi har bestämt oss för att lämna den plats vi kommer ifrån. Vill aldrig tillbaka, vill vartsomhelst men inte tillbaka.

Idag är början på min nionde nyktra dag - är så glad. Hade inte kommit hit om jag inte haft detta forum och jag inte tagit mina antabus. Har helt enkelt inte den viljestyrkan. Eller snarare. Jag har inte den viljestyrkan 100 % av tiden och det räcker med att jag förlorar viljestyrkan för en sekund så är fallet där. Vågar inte lita bara till mina egna krafter för att klara detta i nuläget och är glad att det finns stöd i form av ettor och nollor och vilja på burk. Planen är att ta antabus för en lång tid framöver. När jag slutar med den medicinen så ska det vara mycket noga förberett och jag ska ha en längre nykterhet bakom mig och jag ska ha riggat en massa andra stödstrukturer som jag vet fungerar. Jag är i nästan varje sekund av dagen överens med mig själv om att jag inte vill och inte ska dricka. Men, när mitt sug slår till så är det blint, hårt och obevekligt och i nuläget har jag inget annat än mina antabus att sätta emot. Jag vet detta för jag har gjort så många försök att jag tappat räkningen. Det är livsfarligt att dricka med antabus i kroppen och man mår jättedåligt om man gör det - det hindrar inte att alkoholister inte försöker (eller hur Fyllefia, Fenix m.fl.?). Det jag har gjort är att jag har "glömt" att ta mina antabus och sedan kommer jag efter några dagar på att "yippie" jag har inte tagit min medicin - då kan jag ju dricka! Hur dj-la dumt som helst eftersom det tar ganska lång tid innan medicinen går ur kroppen och det förstör (fylleglädjen) om du inte låtit den tiden gå, även om reaktionerna inte blir lika allvarliga som om du drack direkt efter att du tagit medicinen. Detta forum tänker jag är den hjälp jag behöver för att en dag på längre sikt även sluta med antabus.

Mina funderingar just nu är hur jag i framtidn ska kunna hantera mitt blinda alkoholsug. När det slår till åker alla skygglappar på och jag bara kör lika intensivt och målmedvetet som jag nu kör mot nykterheten. Alla stopp-signaler hanterar jag då med ett - det där får vi ta sedan - nu vill jag det här.

En annan fundering rör den underbara valfrihet som nykterheten leder till. Jag är fri att välja en massa saker, jag kan ta bilen när jag vill, prata med grannarna när jag vill, ta extrajobb för mina arbetskamrater med mycket, mycket mera. Alkoholen är en trång liten isoleringscell som jag just nu är frisläppt i från. Frågan är om det bara är en kort permis eller om det här är för resten av mitt liv. Jag vill att det här ska vara för gott men hur det än blir med den saken så ska jag njuta av min nionde nyktra dag.

Varma kramar till er alla

Fria Grodor är lyckliga Grodor.

Jag har nog inte funderat så mycket på olikheterna tidigare. Har mest tänkt att skillnaderna ligger i vart man kommer ifrån. Jag har märkt många gånger att mina vänner som, förutom alkoholen, kommer från ordnade medelklassförhållanden, kan bli chockade över att höra berättelser från min uppväxttid.

Då dessa vänner öppnat upp sig och berättat om sina erfarenheter om hur det var att vara barn till en alkoholist så har jag också berättat, trott att mina upplevelser varit "normala" för alla barn till alkoholister. Det "normala", alltså likheten tycker jag ofta är hur man hanterar relationen till föräldern, ilskan, sorgen, skammen är den samma. Däremot så är det en skillnad på villabarnen och lägenhetsungarna har jag märkt. I villorna så verkar det ha smugits mer med missbruket, goda middagar, ensamsupande o.s.v. men i lägenheterna var det vanligt med stora fyllefester där folk kunde säga öppet att de var alkisar, de var ju med likasinnade.

Detta skapade ju såklart en otrygghet i ännu större grad, än om jag hade kommit hem och "bara" hittat pappa full/däckad på soffan. Nu kunde jag komma hem till en pågående fest där ett tiotal främlingar befann sig i mitt hem, högljudda, onaturligt glada eller arga, illaluktande och skrämmande.

Kriminalitet, narkotika och sexuellt våld verkar också vara vanligare bland mina vänner från lägre sociala skikt. Kanske tar det längre tid att läka om man haft en hel vuxenvärld som betett sig på detta sätt än om det bara är en förälder som beter sig avvikande.

Adde, jag har också träffat flera kriminella med en rutten kvinnosyn. Organiserade kriminella verkar se kvinnor som en trofé att visa upp, inte en faktisk tänkande individ. Antar att det blir så när man lever ett liv som bygger på att man aldrig får sänka macho-masken, aldrig får visa sig svag för då kommer någon och tar makten ifrån en. Jag tror dessutom att det är omöjligt att leva ett liv som är kantat av våld utan att få vissa störningar i den empatiska förmågan, vilket såklart drabbar de kvinnor och barn som står i bakgrunden.

Kram

...jag läste någonstans på nätet att narkomaner stiger i status om de blir tillsammans med en kvinna som inte är missbrukare.
Minns inte just procentsatserna, men det var färre än 10% av dessa par som lyckades bli fria narkotikan. I de flesta fallen blev det dessvärre omvänt, att kvinnan hamnade i missbruket. Det betyder ju inte 90% av samma antal, man kan ju hoppas de flesta kvinnorna lyckades ta sig ur dessa förhållanden.

Det är sant. Igår frågade en arbetskamrat mig om jag ville ta några timmer för henne (är för invecklat att förklara hur det funkar). Hade jag inte bestämt mig för att vara nykter hade jag garanterat sagt nej, för då hade jag inte kunnat åka hem efter jobbet och dricka mina öl. Så tänkte jag först när hon frågade, sen kom jag på att jag ska ju inte dricka så visst kan jag ta några extratimmar. Hon blev jätteglad (undrans vad hon tänkte göra med dom timmarna). Men, det spelar ingen roll - det gjorde mig glad att jag ens hade ett val - vilket jag inte haft förut. Att sluta dricka kan innebära en större frihet än bara alkoholfrihet. Vilket rödvin drack du - finns det någon god alkoholfri variant? har än så länge bara hittat natureos vita som jag tycker är helt ok.

Kram från

Grodan

tagit antabus men jag tycker man ska ta till alla hjälpmedel som behövs i början. Så småningom kommer det rätta tänkandet in. Vad jag inte förstår är att nån vågat dricka alkohol efter att ha tagit antabus. Jag trodde man blir jättesjuk. Det tar hur som helst bort hela idén med antabus i såna fall.

Jag var på en fest igårkväll. Eftersom det var fredag ville jag gärna åka till stugan senare men vädret var omväxlande, ibland sol sen mulet igen. Jag var Inte säker på om jag skulle åka ut sent eller stanna i stan och åka ut tidigt på lördagsmorgon. Men valet är mitt när jag är nykter. Det är inte alkoholprocenten som bestämmer när jag kan köra. Vilken frihet det betyder. Jag minns att jag en gång tyckte att det var begränsande att inte längre kunna dricka alkohol men i själva verket har min frihet blivit betydligt större. Det enda jag inte kan är dricka alkohol. Jag tog ett glas alkoholfritt rödvin till maten och det var riktigt gott och festligt. Glädjande nog så hade heller ingen av mina vänner några synpunkter på vad jag drack. Varför skulle dom det? Det är säkert svårare när man är ung och i svängen men folk bryr sej inte så mycket som man inbillar sej.

har du rätt Mammy Blue !!

I tonåren var jag ju kung och inget kunde drabba mig :-))
Men jag blir lika förbannad varje gång jag hör/ser att samhället/soc sviker barnen. Jag vet ju sen mina barn var små hur skolan/soc INTE tog tag i familjer med missbruksproblem och hur dessa barn redan i 6-9 klass var föremål för polisens uppvaktning. Alla unga missbrukare jag pratat med har dragit igång vid 12-13 års ålder. Hur är det överhuvudtaget möjligt att omgivningen, där barnen förväntas vara en stor del av dygnet, helt kan bortse från problemen ?? Hur fungerar man som vuxen då ?? Hur bra sover man ?? Hur kan man ens klara att tänka bort ett barn som inte mår bra ????

vilja på burk.
För precis som med vitaminpiller kan man leva ett tag på dem, men det bästa är en balanserad kost, för då spelar det ingen roll om man glömmer vitaminpillret. Samma med antabus - man kan leva på det, men det bästa är om man som du gör lär känna sej själv och sina tankar och leder dem åt rätt håll. Man bestämmer ju själv sina tankar.

Ha en bra nykter dag!
/MB

samma sjukdom men olika beteenden..."same same but different " !

Jag tycker mig se att vi har olika sociala beteende men även olika fysiska/psykiska beteenden.
Om jag börjar med det mest framträdande så är det deras kroppsrörelser och förmåga till, enkelt uttryckt, stillasittande. En narkoman är mycket yvig i sitt kroppsspråk och hela sin stil när h*n rör sig, hela kroppen andas rastlöshet. På möten, där jag vill ha sinnesro och kunna slappna av, så är deras ständiga gående fram och tillbaka till kaffebordet, toaletten, telefon ringer mm mm rätt så störande. Lite beroende på hur "framgångsrika" de varit på den brottsliga banan ser du på deras fabless för tunga halsskedjor och andra attribut, helst då så dyra som möjligt. Ibland så mycket så det blir som en karikatyr av en hallick.

Många kommer från gängvärlden där vanliga normala förhållningssätt till andra är helt snedvridet. Synen på kvinnan kan närmast kallas taliban-liknande, det enda som fattas är burkan. Kvinnan är en ägodel som inte får klä sig "utmanande" enl mannens synsätt eller ha kontakt med andra män, inte ens för vanligt samtal. Jag minns min första dispyt med en man som kom och avbröt ett samtal jag hade med en kvinna där han aggresivt meddelade att hon var "upptagen". Jag fattade först inte vad han menade och kvinnan vek bara bort och mannen gav mig onda ögat. Efter det höll jag mig på min plats för att inte starta onödiga konflikter men det gav mig en tankeställare om talibaner kontra vår undre värld. Skillnaden är minimal för att inte säga försumbar.

Narkomaner har mer av beroendesymptom än vi alkisar. Klassiskt är fysisk träning där en narkoman går all-in till 110 %. Extraallt av rubbet. Hela tiden tyngre, hårdare, tuffare, gärna med hela kroppen fast du tränar EN muskelgrupp. Det går igen överallt. Det finns ett otal företagsledare med droganvändning i botten som är skickliga på att driva företag tack vare detta tankesätt och det finns företag av en speciell kategori (jag tänker inte på indrivare då :-)) )som gärna anställer drogfria narkomaner pga deras 100 % fokusering på arbetet. På något sätt kan de hantera sin stress på helt annat sätt än jag som alkis som idag är väldigt stresskänslig.

På så sätt har narkomaner en längre väg att gå än vi alkisar men ränderna går aldrig ur helt. När man blivit van att se folk och deras beteenden är narkomaner lättast att identifiera, folk som använder glädjepiller kommer sen (pga deras bedövade känsloregister) medan alkisar, när de är nyktra, är svårare att sätta fingret på. Jag känner igen en "kompis" idag och då oftast för att de är en spegel av mitt gamla jag. Min dotter är mer känslig på den punkten och har lättare att se vilka som är alkisar före mig. Men generellt har vi "vanliga" alkoholister ett mer tillbakadraget förhållningssätt för vi vill inte gärna utmärka oss och få blickarna på oss. Vår egen skämskudde följer oss nästan hela livet om vi inte jobbar med oss själva och blir stolta nyktra alkoholister.

Jag generaliserar kanske en del men det är mina erfarenheter och jag vet att jag inte är ensam om dem. Och jag vill uttrycklingen återigen säga att jag INTE ser ner på narkomaner, tvärtom har jag en del fina vänner från den gruppen. Och jag vill också påpeka att när jag väl vunnit förtroende hos en narkoman är det en stor glädje för mig för deras livserfarenhet är att alla runt dem bedrar dem om det finns en chans. Drogen är alltid den starkaste vännen. Och då är det en stor ära att jag får vara en vän starkare än drogen.

Jag är idag väldigt glad över att vara en stolt nykter alkoholist.

för det förstärker ju bara min och andras uppfattning om att rock och sprit hör ihop. Har sett och förstått en del eftersom jag själv är hobbymusiker.

Vad det gäller narkotikan, så är väl ett par av problemen där att
1) unga har en tendens att se sej som oförstörbara
2) hjärnan utvecklas ända fram till 20- 25 års ålder
3) narkotika är förbjudet så det blir än mer spännande att smussla plus att man direkt måste börja ljuga och vara oärlig. Ett av problemen som finns med missbruk är ju att man ljuger för allt och alla inklusive sej själv.

Bara funderingar, har ingen egen erfarenhet av andra droger än alkohol, men har en dotter i den farliga åldern 17 år och en 14- årig aspergian- son boende i farlig närhet av Göteborg, så jag har grubblat en del.

att tänka på än att läsa här, men jag kan bara skicka med dej en tanke:
är det rätt att belöna den kropp som släpat dej runt Göteborg i 25 graders värme med ett slag på käften? För det är ju det du gör om du "belönar den" med alkohol. Drick mycket, men bara vatten och njut av Varvet!
Kram! /MB

...inga kunskaper alls i detta. Bara grundat på det lilla jag själv sett.
Jag har bara uppfattat en större stress och utåtagerande misstro bland narkomaner. Känns nyckfullare och sen har jag läst mycket eftersom jag blivit misstänksam om blandmissbruk hos min make. Men längre sträcker sig inte mina grunder. Jag har inte kunnat dra paralleller med det jag läst och min make.

Anhöriga
Uppgivenheten känns svårare hos de anhöriga jag träffat på, de verkar också mer isolerade/utanför samhället. Det uppfattar jag som att de kanske inte klarat upprätthålla arbete och andra rutiner i samma utsträckning som alkoholister. Den tanken fick jag lite bekräftat i Addes ord om åldrar och insjuknandet. Men, det är inget jag är direkt kontakt med så därför skummar jag bara på ytan.

Under min anhörigvecka var det också just den unga åldern som var utmärkande. Det kändes sorgligt att se, unga begåvade människorsom hamnat snett i skolålder, då slog mitt modershjärta extra slag. Smärtsamt!
Lite annat som jag inte kan skriva om här har jag upplevt men inget jag levt eller lever i, bara betraktat och tilldelats.

Har ju, liksom jag förmodar de flesta av oss, sett snedtända narkomaner. Min make har inte fått delirium under min tid men det ska tydligen ha hänt med hallucinationer och förföljelsemani. Just de reaktionerna känns mer vanliga hos narkomaner än hos "vanliga" alkoholister.

Adde vet säkert mycket mer än jag om detta.