Senaste kommentarerna i forumet

Saknar dig! Vill även höra hur det går med kärleken ;-). Är ju så jävla nyfiken! Vill du inte dela här så heter jag Dompapompa få FB. (Yep, har ett konto...tror jag har sex vänner...populär kille!) Hoppas allt är ok! /R

Hur går det för dig? Vill bara säga att jag tänker på dig och hoppas du har fått ngnslags vettig hjälp angående en kontaktperson/vän. Bor du i rimlig närhet till Stockholm så kanske du kan gå på konventet på lördag? Önskar dig lycka till och allt gott! /R

Antar att du ej fått svar på datortomografin ännu...eller så vill du inte dela med oss. Hoppas du mår någorlunda iaf. Tänker på dig och hoppas du - och alla andra - får en givande lördag på konventet. Kram/R

Ja du Paron. In för oss behöver du inte skämmas. Vi har alla varit där. Även om vi kanske inte har blivit exakt ertappade med fingrarna i syltburken av ngn annan än oss själva. Men jag förstår att skammen när din fru kom på dig halsandes i förrådet måste ha varit monumental. Hoppas ni kunde prata om det senare?

Femtioelfte gången! Ja, pröva det. Läs Berras inlägg i hans tråd om vanor. Tror han skrev det den 29 januari. Man får helt enkelt pröva sig fram. Om och om igen. I ditt fall kanske se till att förrådet är tomt den närmaste tiden? Jag tror på dig Paron, det har jag gjort från scratch. Kalla det magkänsla eller vad fan som helst. Men jag tror att i slutändan kommer du att styra över drickandet och inte tvärtom. Nytt försök bara...den femtioelfte gången kanske blir ett lyckonummer;-).

Tack för ditt inlägg i min tråd om hur ungar fixar utlandsboende i slutändan. Tänk att det tror jag med. Pendlade själv mellan två länder som barn och kan inte tycka att det skadat. Men vi är ju alla olika. Ha en bra dag. Förlåt dig själv för utflykten i förrådet. /R

är ju det som gör att vi är den vi är idag. De misstag man gjort har man förhoppningsvis vett nog att inte upprepa, de positiva erfarenheter man har gjort har stakat ut en bra väg och gjort framtiden lättare att prognosticera. Utan historia är man inget. Gjort är gjort, att skämmas för sin historik, är nog ingen bra grej, för man kommer ju oftast ut lite smartare och med mer erfarenhet.

Ha det gôtt!
/MB

..på att bara dricka öl...

..är en av mina förnekelser, jag trodde det behövdes starksprit till det.
Trots min frus förmaningar för 15 år sedan...

Blev sedemera mera vin till middagar, men huvudelen var enbart staketpilsner (III)
Det handlar om mängd och tillfällen, och räknar man om ölen i mängd starksprit, så förstår man.
Jag har gjort den beräkningen tidigare i min tråd, den är slående..

En annan sak är bara om man slutar dricka före ett visst klockslag, så är man OK dagen efter.
I kombination med mat så blir effekten lägre, eller helst fet mat.
Man blir aldrig lika bakis utomlands, alltså tillsätter de kräkmedel i Sverige, en myt.
Bastu kaffe & motion skulle öka förbrukningen av alkoholen i kroppen, ännu en myt..

Jag har testat dem alla, och de har bara en gemensam nämnare, de funkar inte...
Allt handlar om mängden alkohol, oavsett koncentrationer (öl, vin, sprit, grogg, cider), den andra är leverns sätt att neutralisera alkoholen, och den går i stort sett bara på tid och har lite variationer mellan olika personer, man kan känna sig pigg, men alkotesten säger något annat.

Allt detta dividerande och kalkylerande, prognostiserande gjorde att det tog lite udden av glädjen med att dricka alkoholen, för dricka det skulle man, oavsett om det var arbetsdag efter.
Man satt och var duktig på förkvällen, OM jag dricker så här mycket klarar jag av att köra imorgon till jobbet, det sprack nästan alltid, och man körde ändå fast man visste att det troligen skulle lysa rött om farbror blå hade stoppat mig den morgonen, trots att man kände sig lite ok..
Bara looserna ringde sig sjuk dagen efter, och det skulle hånas i veckor efter det.

Det fanns i stort sett bara två lägen, all in, eller helt ute..
Man tackade hellre nej till utgång än att man valde att vara nykter.

Har även sett att ju äldre man är på jobbet, desto mer tackar de nej till personalfester,
det kan finnas två spår:

* Antingen super de för mycket och är rädda att göra bort sig själva inför de andra.
* Eller så stämmer det som några säger, det sups för mycket på personalfesterna det blir larvigt och tarvlig och är oftast bara kul fram till förätten.

Jag har blivit "äldre" och skulle nog falla in inom båda segmenten, då och nu.
Men samtidigt också tacksam att jag har fått uppleva de båda fallen, med rätt riktning.
Men jag går ändå, tycker att det är lärorikt att se, och påminna mig om min historia..

Jag har en filosofi, att våga utmana min rädsla, enda sättet att bli av med den, tror jag.

Jag var vegetarian under något år i min tidiga vuxna ålder, tills den dagen då jag tog mig i kragen och utmanade min rädsla, jag åkte till ett slakteri och fick se hur det gick till.
Det var äckligt att se men det undergrävde mina förväntingar till den grad, att jag kände
mig grundlurad av att ha varit veggo av helt fel anledningar..
Jag åt min första köttbit ca 2 veckor efter detta besök, och jag har förändrat min övertygelse till att djuren ska ha det bra fram till slakten istället, fokus på djurhållningen.
Och Marit Påhlsson är min "gud" när det kommer till djuretik, älskar den kärringen!

Så hösttrollet jag tror på att din gubbe ska försöka vänja sig vid de tankar på vad han har gjort på fyllan, acceptera att de finns i hans historia och kom till av olika anledningar.
Anhöriga till brottsoffer brukar ofta säga att det viktigaste för dem är att veta att inte gärningsmannen får en möjlighet att upprepa samma brott igen, det räcker oftast för dem.

Kanske det skulle hjälpa din gubbe att tänka så, det kanske inte blir förlåtet,
men i betraktelsen över att det inte kommer återupprepas så blir det ändå på något sätt försonat.
Så har jag tänkt när det inte räcker med ursäkten.."jamen jag var ju full då".
Jag brukar tänka på att möjligen svara som så att.."det var ju på den tiden jag drack"
Som åhörare eller drabbad skulle mening nummer två kännas mycket mer som en förbättring.

Jag har blivit lite mera kompis med min egna historia, allt är inte guld och gröna skogar.
Men förändringen finns inom mig, och olika anledningar som t.ex alkoholen finns inte längre.
Det räcker gott åt mig, och det ser ljusare ut i framtiden, ett viktigt och riktigt val, för mig.

Ångesten jag drogs med förut 2-3 gånger per vecka, har blivit en egentid över till mig,
jo jag rannsakar mig fortfarande men utan ångest, och med hjälp av min historia, kan jag ta en ny riktning till någonting som jag tror på är bättre för mig och min omgivning.
Tiden är föränderlig, och jag behöver också vara det, annars stannar min utveckling.

Jag får även idag göra svåra val, har anmält mig till mötet Lördagen den 2:a i Stockholm,
men det dök upp en annan aktivitet, och under moget övervägande föll det till fördel för den andra aktiviteten, ja det känns tråkigt, men jag känner ingen skuld för mitt val.
Det kanske dyker upp en möjlighet vid ett senare tillfälle, och jag hoppas på er som går dit att ni avrapporterar hur det var och hur det kändes.

/Berra

jag varit hemma med min magsjuka. Blir bättre, och fick tid att läsa boken AnsvarsFULL som någon tipsade om. Jag blev så berörd, grät och blev helt tagen av hennes livsresa. Och , till slut som du säger Berra, finns bara frågan kvar, Vem är du? Tack för din tankar om att ändra och vända vanor, visst det är vad det hela går ut på när man ska sluta dricka. Men visst är det förnekelsens sjukdom, jag har inte förnekat min alkoholproblem de senaste 20 åren. Men plötsligt, som genom ett trollslag, kan jag nog dricka lite igen, bara den här helgen, bara en dag till, bara en dag till och sedan sluta. Var är jag då i förnekelsen, jag har blivit överfallen och överlistad av alkoholen igen!
Camilla Kuylenstiernas bok är en riktigt ärligt och bra beskrivning av alkoholismens sanna natur, för såväl fattig som rik.Och inger ett stort hopp, men det kräver att jag tar ansvar för mitt liv på riktigt, vem gör annars det. Nu ägnar hon en stor del av sin tid att hjälpa företag att ge hjälp åt anställda med alkoholproblem, och har äntligen fått frid i sitt sinne och vågat sig in i en riktig relation med en man som hon älskar för den han är, och inte för att hjälpa honom med sina trauman från sin uppväxt. (Alltså destruktiva försöka att göra allt som hon höll på som liten för att överleva.)
Att inte sluta dricka för min del kan bara sluta i riktigt dåliga saker för resten av mitt liv, och jag börjar känna av skador både fysiskt och psykiskt som kan bli hur tragiskt och onödigt som helst.
Till Moria och Santorini, när det gäller att berätta eller inte så tror jag att ni har mycket att hämta ur den här boken, rekommenderas varmt. Det finns också klippet på TV4 att se som lockade mig att läsa. Boken är dock så mycket mer än det här inslaget.
http://youtu.be/dinxkHo1cc4

Kram alla som vill ha,
Fenix

redan, så läs Berras inlägg 29 jan. om livsstilsförändring i stort. Det går nog inte att jaga på kroppen för mycket, den får ta den tiden den behöver för att programmera om sej och hinna fatta vad det är som händer.
Ta hand om dej!
Kram! /MB

jag håller med Maria, precis sådant man behöver läsa, det går inte att stressa sej igenom en så här stor livsstilsförändring!

Kram på dej!
/MB

Eller någon annan vitamin eller mineral som är på upphällningen?

Kram! /MB

Nu låg.trött intill döden. Men dricker inte.

Stendöd! Skulle inte ens orka dricka. Vad händer?

jag skulle inte heller medge att jag hade problem. Inte ens nu när jag varit nykter i snart 8 månader. Jag beundrar dom som vågar blotta sej och berätta om allt hemskt dom gjort i fyllan, t.ex My Skarsgård och andra. Jag skulle skämmas ihjäl mej, jag har fullt sjå att klara av skammen fast jag kommit undan hyfsat. Jag vill bara se framåt. Fast en dag skulle jag nog vilja kunna stå för varför jag slutat dricka. Att våga säga att jag inte klarar av alkoholen. Det tror jag att jag kommer att göra men aldrig berätta om sånt jag gjort, om black outs, gömda flaskor osv. Det är bara i detta forum jag kan berätta om sånt.

Förnekelse känner jag inte heller igen. Tvärtom har jag många gånger tidigare funderat över hur mycket och ofta jag drack och hur det påverkade min omgivning. Däremot skulle jag inte medge att jag har alkoholproblem om någon frågade mig. Känner att det är så lätt att bli dömd och insatt i facket alkoholist. Personen Morla kanske blir mindre viktig då än alkoholisten. Jag vet själv om mina problem och är ärlig mot mig själv (och er forumkamrater förstås).

i mycket av vad du säger höst trollet. Att alltid behöva tänka på när man drack senast och hur mycket och ändå alltid vara rädd att hamna i nån alkokontroll. Man blev väldigt bunden. Jag är lite förvånad över att minnen och skludkänslor dyker upp ganska ofta nu. Jag kan ju mota bort tankarna som poppar upp men det blir lite jobbigt. Kanske det undermedvetna som vill hålla den negativa känslan vid liv. Jag vill inte behöva tänka på pinsamma tillfällen nu. Jag skulle inte orka tala om dom med nån. Jag vill helst glömma.

En sak som jag tänkt på när jag läser om folk med alkoholproblem, eller experter som uttalar sej; dom pratar om förnekelsen. Det känner inte jag igen. Jag har länge förstått att jag har problem. Att jag sen inte lyckats ta itu med dom tidigare är en annan sak men för mej själv har jag "alltid" vetat att jag dricker, drack, på fel sätt. Och jag tycker andra som skriver här är väl medvetna om sina problem. Ok, man skulle väl inte sökt upp den här sidan annars förstås.

Snabbvidit typ strax innan 10 när konventet börjar
Och bara säga hej, skulle det funka?
/A

Ja, jag antar att det är med din lillkille, som det var för min dotter, när jag skildes..
Hon ville absolut att vi skulle bli ihop igen..

Det tog väldigt lång tid, innan hon accepterade att pappa och mamma aldrig mer skulle bo tillsammans..

Det tog också tid, för henne att acceptera att vi flyttade från vårt hus (för henne VAR det traumatiskt) för som hon uttryckte det, "hon hade ju alltid bott där"..

Barn har inte samma tidsperspektiv som vi vuxna.. Idag, ler hon när jag påminner henne om hur hon som 13-åring deklarerade att hon "alltid" skulle bo hos mig.
Hur arg hon blev, när jag förklarade, att om bara några år skulle hon vilja ha en egen lägenhet..
Men det är ju j ä t t e l å n g t dit, sa hon..

Det tog knappt 3 år, innan hon valde en utbildning som tvingade henne att bo på internat i veckorna (Nej, inte Sigtuna eller Lundsberg.. mer jordnära sas) Hon var lite nervös i början, men när hon var klar, så "längtade" hon efter ett eget boende..

Strawberry, ja hon kommer säkert att vara "lilla damen".. Det blir lite mer subtilt att hon ibland är "liten"..Men jag är säker på att du kommer att uppfatta tecknen ;-D

Ha det! kram /trollis

Instämmer med Maria!
Så mycket planerande, för så lite... Och så mycket hinder som det skapade..
Tänker på att jag aldrig kunde ta bilen någonstans, så där spontant..
Var ju hela tiden tvungen att tänka på om jag druckit och hur mycket.

Försökte maskera det med att vi var "hemmakatter", men egentligen berodde det på att vi hinkat vin och bärs..

Idag är det skönt att slippa alla ursäkter, när någon ringer och frågar om vi vill komma över.

Idag börjar vi upptäcka vilka vi är egentligen.. Inte alltid kul eftersom det finns en gnutta skamkänslor kvar, men någonstans inser åtminstonde jag, att det vore meningslöst att marinera dem i A!

Fast känslorna, kan vara extremt jobbiga.. Min gubbe t.ex. skäms så in i norden ibland för vad han gjort på fyllan, att han undviker filmer, artiklar och allt sådant som påminner om hans "skämmiga situationer"..
Jag tar det som ett friskhetstecken ;-D

Ha en bra dag! kram /trollis

.

att du inte kommer på forumet, hade sett fram emot att träffas.
Men respekterar ditt beslut, familjen går först.
Kram

För ditt inlägg Berra, det var precis det jag behövde läsa just nu. Vad fantastiskt bra du uttrycker dig.
Kram.

Jag mindes hur det kändes att vara slav under alkoholen, skruvade mig lite obehagligt i soffan när jag såg på filmen, förnekelsen var nog en av de största känslorna som svallade upp inom mig...

Många tänker sig nog en framförliggande tidsgräns, bara jag når det datumet, sedan är jag fri...
Men det är nog ingen "knapp" som man trycker på, eller en omvälvande förändring...
Jag känner nog att det mer är en livsstilsomläggning...

Sluta tänka på att falla tillbaka i sina rutiner och ovanor, rutinen är ingen källa till en inre trygghet, mer av ett tvångssyndrom anser jag....
Dåliga rutiner är till för att brytas, utjatade likaså, fyller de ingen funktion så skaffa sig nya.
Därför har jag bestämt mig för att förändringen är bra, förändringsvilligheten kanske är ett bättre namn.
Om jag har druckigt mitt te' och ätit min limpmacka med ost till frukost i tio år, och ser ingen anledning till att bryta den trenden, så ..fine!
Men om jag tycker att det egentligen inte smakar något alls utan bara käkar den för att jag alltid har gjort det, utan någon direkt anledning, varför hålla kvar vid det?

Jag kanske inte vill förändra något egentligen, men en morgon "tvingar" jag mig att dricka kaffe och tar en prickig korvmacka istället bara för att bryta trenden, och låter smaken avgöra.
Kittlade den några nya smaklökar?, inte?, då behöver jag nog prova något annat..
Så har min förändring gått till, byt byt och byt igen tills något känns bättre eller åtminstone annorlundare, för förändringar skapar nya möjligheter till andra förändringar..

Och att bryta en förhöjd förbrukning av t.ex alkoholen som ger en ...en sådan "tröst",
det är svårt, jättesvårt, men först jagar vi ut ovanan, sedan tittar vi på förlustningen.
Ger mig berusningen den grad av lycka som jag egentligen förväntade mig?
I mitt fall nästan aldrig, och om så i endast ett par minuter i "buzz"-känslan.
Och då snackar vi om några få minuter på en för övrig nackdel på ca 12 timmar.
Baksmälla, dåsigheten dagen efter, tröttheten, okoncentrationen, trafikfaran, kräkkänslan, sluddrandet, fyllpladdrandet, högljuddheten, dagen-efter-ångesten osv osv..
Lägger man därtill planerandet för att få kunna dricka, inköpet, en lämplig orsak till att få dricka osv..,ja då drar timmar iväg något otroligt...

För att bara få möjligheten att få dricka alkoholen, det känns som ett stort slöseri med...
ingenting, eller egentligen med bara nackdelar...
Räknar jag med t.ex 10 minuters vällustkänsla på 12 timmar, det är 1,3% av tiden,
fruktansvärt slöseri med min tid som jag skulle kunna ha använt till något mer positivt.

Men min livstilsomläggning medförde annat, jag var tvungen att ta hand om mina vardagliga problem hands-on, det fanns ingen verklighetsflykt att ta till med berusningen, inget att glömma bort sig i.

Och vad är mer verklighet än att backa tillbaka bandet och upptäcka när livet började spåra ur?
Vad gick fel, varför smet jag ifrån min egna verklighet?, VAD är min verklighet?
Frågorna är oftast fler än svaren, och det är inte lätt att gå på i sin egna motvind..
Önskan om att få smita iväg ut genom bakdörren har varit lockande allt för många gånger...

Men vardagen eller helg för all del förutan alkoholen har blivit min nya vana,
tankarna eller någon längtan finns inte på samma sätt längre till alkoholen.

Jag är en missbrukarpersonlighet, och det spelar ingen roll av vad, kickar jag igång på det?
Så kommer jag att missbruka det, inte kanske på en gång, men senare...

Att inse' min begränsning har blivit min största tillgång, att visa sig svag är min styrka.
Jag föraktar inte de i min närhet som ännu inte har insett sin,
jag har förstått att den är högst personlig och var och en tar sitt egna ansvar.

Men avsaknaden du känner just nu Fenix vet jag hur den känns, inget är roligt eller motiverande i livet när man går i sorg efter en förlorad vän med namn alkoholen.

Som en liten parentes kan jag bara säga att dagarna efter den mentala härdsmältan begravningen innebar för min familj, så orkade vi inte heller göra någonting, vi var också helt slutkörda.
Felet man gör är att inte acceptera att det är OK, och att man får njuta av slappandet.
Inse' att stressandet har sin tid, och återhämtningen har sin tid, men du kan aldrig veta när de kommer eller när de tar slut, men att veta att det är naturligt och inte farligt är otroligt befriande, när du inte kan finna en bra orsak, låt sinnesrobönen få ta makten, och låt det bero...

Att finnas i nu'et och att acceptera att detta är dagens status, oavsett vad, är en befrielse.
Om du vaknar en morgon och upptäcker att du är sjuk, jahopp!, njut av dagen att få ligga i sängen och tänk inte på alla möten och grejer du måste omdirigera på jobbet..
Kroppen har sagt sitt, och nu har den bestämt att du ska vara sjuk, acceptera eller kriga!
Det finns en dag i morgon att oroa sig för också, men du behöver inte spoliera den här dagen med att oroa sig för nästa, vissa saker kan man skjuta upp till morgondagen...
Jag sköt upp mina tankar på att dricka till morgondagen, och nästa..och nästa...
Till slut hade jag glömt bort vad jag skulle oroa mig för, egentligen...

Slutrepliken i filmen nämnd här ovanför är helt underbar...
Sonen i äldre tonåren intervjuar sin nu nyktra pappa i fängelset för ett arbete i skolan,
och frågan han ställer är...

"Who are you?"

Pappan himlar med ögonen, och svarar...
-Ja, vem är jag egentligen?

Den frågan ställer jag mig dagligen...

/Berra

var en mkt bra film om att vara fast som alkoholist. Är sällan olaglig på nätet, men den ficka laddas ned eftersom den varken finns att köpa eller hyra ännu. Tack Berra. Släpps visst i juni med svenska text. Blir jätterädd och tror att jag måste prata med min arbetsgivare snarast om att få åka på behandling. Känner mig totalt slut psykiskt och fysiskt. Om inte jag blir ärlig om mitt tillstånd tror jag det går snabbt utför snart. Känner mig ofta apatisk och jag fixar ingenting själv längre.
Tack för tipset, är hemma i dag för magsjuka som jag kommit fram till beror på att jag drack en dålig tysk alkoholfri öl i går, smakade skit och var förmodligen över eller underjäst. Kräktes och satt på toa halva natten. Ödets ironi kallas det visst.

Fenix

Fick ett hjärnsläpp i helgen då jag skulle festa till med en folköl!
När jag stod i kälar förrådet ser jag en flaska sprit (den har stått där länge) vad gör jag vrider av korken och tar en klunk, och i samma ögonblick kommer frugan och ser detta. Snacka om att känna sig billig. Jag hade ingen tanke på att supa utan bara tog en enda klunk Snacka om att bli avslöjad med fingrarna i syltburken.
Så nu är det dags att ändra vanor (Beteende) för femtielfte gången.
Motivation finns det och jag känner att nu får det bli en radikal förändring.

Från en som skäms :-0

//Paron//

vilken underbar utstrålning hon har! Inte kan man se vilket hårt liv hon levt! För mej är det väldigt viktigt med förebilder, starka, kloka kvinnor som haft samma problem. Jag har känt att jag måste vara "dum i huvet" som hållit på som jag gjort men det är ju inte där felet sitter. Jo i huvet men på ett annat sätt. När jag såg henne i morronsoffan och tänkte på andra som är öppna med sin alkoholism, då kände jag vilken befrielse det skulle vara att öppet våga erkänna. Jag är inte där än men så småningom kommer jag nog att vara det. Inte så att jag skulle gå ut och tala om det men så pass att jag kunde tacka nej till ett glas champagne och säga nej tack, jag är nykter alkoholist och kan inte dricka nåt alls. Vill inte heller, förhoppningsvis. Såna förebilder gör mej nästan stolt över mej själv istället för att skämmas. Stolt över att jag övervunnit nånting svårt.

Det jag inte håller med om i hennes bok är att läkaren som skrev i slutet sa att man inte kan sluta utan hjälp. Det är jag övertygad om att man kan. Man kan när man väl bestämt sej. För mej känns AA helt fel men underbart för dom som behöver det. Jag har läst nån annanstans att dom flesta som lyckas sluta gör det på egen hand. Må vara hur det vill med det, jag är tacksam för dom förebilder som finns och detta forum. Det är ju en bra hjälp till självhjälp.

Har en del erfarenhet från längre projekt utomlands!
Att bo och leva i en annan kultur har jag provat vid ett par tillfällen och jag har nog bara positiva minnen från detta. De barn och tonåringar som var med i familjer stor trivdes, och vi fick vänner för livet.
Det som var en stora fördelar med mina utlands vistelser var att vi bodde på Stora Camper där alla jobbade i samma projekt.
Enda Nackdelen var att alla umgicks var och varannan kväll oftast med alkoholen som ett gemensamt kärnämne.

//Paron//