Senaste kommentarerna i forumet

Intressant det ni skriver Adde och sorgsen. Kan ni utveckla på vilket sätt det är annorlunda med alkisar/narkomaner och deras anhöriga? Hur menar du Sorgsen att läkandet är annorlunda? Adde, menar du att det skiljer mest på ett socialt plan?

Kramar!

...också skillnaden var påtaglig under anhörigveckan.
Träffade också några nya ansikten när jag hälsade på maken under hans behandling.
Handlar väl inte om att dela upp människor utan, som du säger, att problematiken och "skadorna" är annorlunda liksom läkandet.
Jag ser även skillnader på Al-anon , skillnader hos anhöriga.

Helg-kram

på ett AA-möte häromdagen, eller ja, vi var bara 3 alkisar av över 20 st. Resten var narkomaner.

Jag vill med en gång säga att jag definitivt inte har något mot narkomaner !!! Drogfria så är de lika fina människor som alla andra och i botten har vi samma sjukdom. MEN....deras beteende skiljer sig så drastiskt mot vårat, vi som "bara" är alkisar, så ett möte känns bara fel för mig. Jag har ett behov av att identifiera mig med andra alkoholister så att jag kan se att jag inte är ensam med mina sjuka saker. Man kan se samma sak här på forumet att många säger att det är så skönt att se att jag inte är ensam.

Jag har som vanlig "normal" alkoholist växt in i sjukdomen under en avsevärt lång tid, om jag inte använt andra stimulantia så är tiden för tillnyktring UNGEFÄR vid en tidpunkt runt 40 års ålder för kvinnor och 50 för män. Naturligtvis finns det varianter men det är en rätt vanlig tidsrymd för att nå sin botten. Narkomaner dundrar in i beroendet väldigt tidigt och då många gånger genom en uppväxt i en dysfunktionell familj som soc har struntat i. Första fyllan vid 12-13 års ålder är mer vanlig än man kan tro. Sen vet inte jag om det är så att den unga hjärnan snabbare anpassar sig till kicken så den fortare kräver starkare grejer. De unga jag träffat hade ett utvecklat drogberoende vid fyllda 15. Moppekort fanns liksom inte på kartan. När hela barndomen tas ifrån dem så man inte får lära sig de mest elementära sociala, ekonomiska regler eller egen kroppsvård så pratar vi inte alls samma liv och erfarenheter. Laga mat ?? Hur gör man det ??

Återigen : Jag ser INTE ner på dessa människor och jag kan än idag bli upprörd över hur vidriga förhållanden många barn får växa upp i. Tillåts växa upp i !! De har aldrig fått en rimlig chans att lära sig bädda sängen, att duscha åtminstone en gång om dan, att sköta sin egen ekonomi.Kriminalitet blir vardagsmat för att få in pengar till drogerna.

Dessa barn och ungdomar behöver träffa andra som varit med om samma sak. Vi gamla alkisar kan inte erbjuda dem det.

Jag vet att en del tunga, äldre, narkomaner tycker om AA för att det är så mycket lugnare där, mer sinnesro. Det är helt ok men när de blir i majoritet så tappar jag min identifikation.

Jag vet också att jag med flera gamla vanliga alkoholister är i klar minoritet numer, blandmissbrukarna tar över. En sorglig utveckling kan jag tycka för hur det än är så är alkoholen "lättare" att bli av med än piller eller narkotika. Att se en narkoman gå ur en drogabstinens gör att en vanlig bakfylla känns som en semesterresa. Hade jag inte tackat nej till de piller som de okunniga psykologerna en gång erbjöd mig så hade jag absolut platsat på ett NA-möte. Om jag alls hade överlevt.

Jag har ett par andra möten jag kan gå på där AA-folket är i majoritet, än så länge, men de ligger lite illa i tid för min del. Men de dög ju åt mig i början av min nykterhet så då måste de ju duga nu också :-))

inte blir jag putt :-))

Däremot blir jag ju lite avis på att du direkt fick kontakt med folk i gemenskapen och var ute på matrundor :-)) Inte alla som blir det första gången !! För mig (oss) tog det nog några gånger innan vi fick kontakt med andra så lätt som du fick det nu. Bara att gratulera !!

Hur upplevde du midnattsmötet i Domkyrkan ? Mäktigt ?

att läsa Grodan! Nu är vi på gång och hoppar vidare i livet med kraftiga skutt.
Känner mig också glad och njuter av sol och hopp om ett bättre liv utan A.
Kväk, kväk
Fenix

Mulletanten och Santorini. Känner igen mig i beskrivningen av en kidnappad sockerberoende. Läste sockerbomben för några år sedan och kunde se mitt liv ur det perspektivet. Som barn var jag galet sötsugen sen byttes det beroendet så småningom ut mot alkohol. Nu när jag är nykter knaprar jag en massa godis igen. Ska snart ge mig på LCHF. Problemet för mig är att allt det jag "vet" och "förstår" inte biter när det verkliga suget slår till. Vet inte vad jag ska göra när det händer - känner mig hjälplös. Just nu är det inget problem men jag försöker förbereda mig för de stora fighterna som kommer att komma. Ett absolut måste är att jag fortsätter att ta mina antabus och en varningsklocka är när jag börjar laborera med dem. En annan varningsklocka är när jag börjar bli kritisk mot forumet eller människor i min omgivning eller när jag förminskar mina problem - då står återfallet runt knuten och väntar på att håva in mig.

Hur som helst så är dag åtta en underbar dag. Solen skiner och fåglarna kvittrar hysteriskt. Jag har fått sova ordentligt flera dagar i rad - så njutbart. Om några timmar ska jag gå till mitt extraarbete. Jag kommer inte att vara orolig för att det luktar alkohol om mig, mina ögon kommer att vara klara och jag vet att jag kommer att uppträda mycket klarare och mer självklart och tryggt än när jag dricker. Då är jag undanglidande, mesig och tråkig.

En funderande men förnöjsam Groda.

Jag läste Sockerbomben för många år sen, den gav mej min första insikt om att det inte är jag som är konstig och hopplös utan jag har ett sockerberoende i botten. Kände en väldig lättnad när jag läste den och såg att andra var lika. Det är därför som LCHF också funkar bra mot alkohol-och sockersug därför att socker är kolhydrater.

Grodan är det som händer i en kidnappad hjärna och gäller alla former av beroenden. Artikeln beskriver det här på ett bra sätt (fast den är av äldre datum) och Bittens föreläsning är jättebra - lite dåligt ljud på ett ställe. Bittens bok Sockerbomben är också jättebra för att förstå beroendets och missbrukets mekanismer. Det är detta som kräver en vilja av stål att sätta emot suget. Men det går! Flera här på forumet har visat det - följ dem! Gå gärna till AA.

http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw

Lycka till! / mt

dvs Alkoholhjälpen finn en ruta:

Ny självhjälp

Internetbaserad hjälp för alkohol i samarbete med Karolinska Institutet.

Kanske den har ersatt den förra? Ingen aning har jag... Dålig info:(

/ mt

Skam den som ger sig. Det finns som bekant bara en väg och den går framåt!

Nu kör vi.

Grodan

Inte PRÖVA utan bestäm dej för att du ska. Inte HOPPAS Andreas, det är DU som bestämmer. Jag skämtar lite men det är faktiskt skillnad i budskapet till hjärnan mellan att "pröva och hoppas på lycka" eller bestämma att NU är det faktiskt nog. Du kan om du verkligen vill. Det krävs en del viljeansträngning men det går. Det är inget lotteri om man lyckas eller inte utan hårt arbete men det är värt det.

Tyckte bara det var konstigt den var borttagen. Det är en bra sida tycker jag, med dagboken osv...

sidan såg annorlunda ut men förstod inte varför. Den är nog borta för mej också. Men jag är redan "självhjälpt" :)

Skicka ett nytt mail, om du vill orkar och kan ?
Tack /A

Du har och är saknad här på forumet.
Säkert av fler än mig?
Ja du, life is like a rollercoster ..........

Just hang on and go with the flow.
Ja vad skall man säga om vänninan...... Det som göms i snö kommer fram i tö.
Problem med dricka.what so ever är nog bra mycket mer utbrett än gemene man vågar tro.

Nu kan du i vart fall säga: -Been there, done that...
Och det var väl sisådär för din del, efter vad du själv berättat.
Kanske en hälsoresa med god mat spabehandlingar hade mer varit din grej? Vad vet jag?
Skönt att få ett livstecken från dig i vart fall!
/A

inte var så glada nyheter så blev jag riktigt glad att höra av dig!
Och - här skriver vi rakt ur hjärtat, vad vi vill. Kram / mt

....att du inte kom iväg Adde!

Det var... "positivt jobbigt"? Ja kanske. Jag känner mig väldigt kluven faktiskt. När jag kom till hotellet insåg jag att båten ju varit full med alkisar, alla verkade känna varandra och jag kände mig mycket utanför. Gnällde lite i en Facebook-grupp som jag är med i och fick då kontakt med ett gäng tjejer från GBG som ringde på en gång och så gick gick jag ut och åt med dem första kvällen. Supertrevligt, mycket rara tjejer. Och sen träffade jag ju min sponsor som bor på Gotland. Vi åt middag hemma hos henne på lördagen. Och på fredag förmiddag träffade jag en "vanlig" väninna som flyttat till Gotland. Jag tycker så mycket om den ön!

Så, jag är jätteglad att jag träffade dessa människor men jag vet inte... Jag fick aldrig bort den där känslan av utanförskap och "vad fasen gör jag här?". Tänkte mitt i allt att vore det inte bättre på alla sätt och vis att satsa pengarna på nån annan typ av resa som jag skulle vilja göra (målarkurs/hälsoresa/yoga-ashram/hälsa på väninnan i Paris...) istället för att åka på AA-konvent precis som om alkohol är min hobby? Eller snarare att inte dricka den? Ursäkta Adde om du blir putt nu men det var min tanke. Kanske normalt? Eller början på ett återfall?

Till saken hör kanske två saker: dels att jag ju fått för mig att jag får röka på öar och gjorde just det, vilket satte igång en massa saker i skallen på mig och ledde till att jag kände mig "dagen-efter" och jag tror det var därför som jag var jättetrött hela tiden (gick faktiskt och somnade på en bänk i solen där på skolgården!).

Dels var det då den här kompisen som flyttat till Gotland. Det var ett tag sedan vi träffades och jag inser att hon (av någon jäkla anledning, denna starka och intelligenta människa!!) hamnat i en relation som inte är bra och att hon missbrukar både läkemedel och alkohol och har förlorat vårdnaden om alla sina barn! Jag blev jätteledsen när jag fick höra detta, vi som umgåtts hela familjen tidigare, och nu är hennes tjejer på drift och riskerar hamna (och har hamnat) helt snett och jag vet inte vad jag ska / kan göra! Själv påstod hon att hon inte dricker någonting men eftersom jag inte hann säga allt jag velat säga till henne (eftersom mannen körde in henne till stan så sent så vi knappt hann äta!!) skickade jag ett SMS till henne som hon inte besvarade under dagen men väl med ett, skulle jag vilja påstå, fyllesentimentalt samtal, senare på kvällen.

Kanske dags för mig att börja hänga på anhörigsidan, hur får man någon att inse att den behöver hjälp? Jag kan inte fatta hur det kunde bli så där... och jag har så dåligt samvete för att jag inte har funnits för henne då jag har varit så inne i mitt eget dåliga mående och drickande...

Ingen rolig rapport blev det, men här skriver jag av mig vad jag vill ;-)

.

Jag har precis själv klarat mig och vill fortsätta med det.
Kom hit i oktober med fantastiska förhoppningar.
Krokig väg till och från, kommer på kant med vissa och grodorna poppar ur munnen...........
Men precis som mitt nick antyder så VILL jag sluta.
Har inte klarat en hel månad, inte ens tre helger på raken. Men vi prövar väl igen, hoppas på lycka denna gång!
/A

igen sitt eget resonemang från en intervju i tidningen ger mig lite fjärilar i magen....

Ralf Gyllenhammar i gruppen Mustasch gjorde en fyllespelning för ett tag sedan, en spelning som avbröts för att han hade svårt med både tal och ben :-) Dagen efter bad bandet om ursäkt och lovade att kompensera med en gratisspelning framöver. Gott så.

Nu är ett nytt datum bestämt och i intervjun så kommer kommentaren i samband med att han säger att det är slutdrucket av starkspriten :

"Bara öl och rose'vin. Och inget innan konserten. Det är färdigt med sånt."

Eller hur ??? Visst hjälper det att dricka annat ?? Om jag låter bli andra sorter så har jag ju inte problem va ??

Hur många gånger har jag inte använt precis samma smarta argumentation ? Det fungerade inte för mig heller.

Tack för alla kloka kommentarer och påhejjanden! Spela HELA filmen låter som ett bra knep, kräver litet träning dock. Tänker också odla Berras ångestklump i magen när jag tänker på alkohol. Just nu ser jag min äldsta och älskade väninna framför mig (hon med bokföringen och vinglaset) när jag tänker på alkohol. Så ljuger jag också för mig själv när jag dricker och så illa är det. Jag såg på henne att hon skämdes och hennes skam är också min. Att se henne framför mig räcker just nu för att jag ska inse vad det är jag laborerar med.

Det är så inspirerande att höra om era nykterheter - 4 månader - längre än jag någonsin varit nykter de senaste dryga tjugo åren. Ett år - Wow! Flera år - det är uppenbart att det fungerar och att det fungerar bra för vissa - så varför inte för mig?

Om jag nu är en så konstig och avvikande typ att jag inte kan dricka alkohol på ett "normalt" sätt, vilket jag är - inget snack om saken, varför inte stå för det då och vika av helt och hållet och bli nykter? Verkligen stå upp för mig själv, inte på något gapande, skrikande sätt, utan bara stå där som ett lugnt och tryggt stöd för mig själv. Vad är det som är så svårt? Ska dock säga att det inte känns särskilt svårt just nu, men jag är mycket rädd för det som komma skall. Har upprepade gånger med hjälp av forumet och på annat sätt lyckats lägga av ett par veckor, till och med fem veckor vid ett tillfälle, men förr eller senare låter jag mig själv glida ur sadeln. Det är det som oroar mig. När väl tanken på att dricka får fäste i mitt huvud igen då är det som att jag stänger av allt. Alla kloka föresatser, tankar och råd ställs liksom på vänt. PANG! Och sedan tar det månader att skrapa ihop mod och kraft igen. Den tendensen hos mig själv gör mig skiträdd, det är också den tendensen som gör att jag inte litar på mig själv och som egentligen alltid gör mina försök 95 % -iga. Beslutet att dricka blir liksom lika starkt som beslutet för tillfället är att inte dricka. Förståndiga tankar, förnuftiga råd når inte in när jag väl bestämt mig för att dricka. Då skiter jag i att spela filmer, tänka igenom konsekvenser osv. Vad, vad, kan i det läget få mig att stanna upp? Jag vet inte, så därför dricker jag mina antabusshots och tänker göra det för lång tid framöver. Problemet med Antabus är att när återfallet börjar närma sig har jag en tendens att "glömma" min medicin, jag börjar tänka på att den nog inte är bra för kroppen och mår jag inte litet dåligt av medicinen osv. Sak försöka vara uppmärksam på sådana tendenser i tid denna gång och försöka prata om dem.

Många kramar till alla er som vet vad detta handlar om!

Dag sju är bäst!

Grodan

Hej Fia,

Inget inlägg sen "så rasade allt...". Hur mår du och hur har det gått? Tänker på dig.

Kram

väldigt bra sagt Berra. Du beskriver också stunderna när man kan känna lite vemod och sakna drömmen om alkoholen: grillkvällar när solen går ner, rosévin på en uteservering, vin på semestern utomlands osv. Det är illusionen om hur det skulle vara man saknar för det blev ju inte så mysigt och romantiskt när suget efter mer och mer alltid slog till.

Jag har lärt mej en hel del viktiga saker på min väg mot nykterheten, av såna som gått före. En sak är att sluta tycka synd om sej själv för att man inte kan/får dricka. Så länge man gör det kommer man att sträva efter att kunna dricka normalt igen nån gång. Tror jag. Så för mej var det ett viktigt steg när jag kände att jag inte behöver alkoholen längre. Jag kan inte dricka och jag får inte dricka men att jag inte behöver det heller, det är grundläggande. Då har jag accepterat att jag klarar mej bra utan. Mitt liv har blivit mycket rikare.
Sen läste jag nyligen en mycket bra sak här på forumet: "Efter att du fattat vad du vet är det korrekta beslutet, ifrågasätt aldrig någonsin det beslutet". Det korrekta beslutet var att sluta dricka för att konsekvenserna blev för svåra, priset blir för högt. Då ska man inte ompröva det beslutet för som vi vet är det ytterst få med missbruksproblematik som kan gå över till moderat drickande. Så varför riskera att göra en "Holknekt" som jag kallar det.

och glädjas åt dina fyra månader. En bra bit kommen. Sex dagar är också bra. Ni kan se fram emot en sommar att njuta av med öppna sinnen. Jag tog min sista alkohol 10.6 förra sommaren. Första fredan var lite svår men sen gick det av bara farten. Just friheten att kunna ta bilen när som helst, få besök på kvällen och inte vara lullig, må bra varje dag. Det finns så många fördelar. Efter 10 veckor hade jag dessutom gått ner 10 kg i vikt vilket bara det gav min självkänsla ett jättelyft. Ni kan alla få uppleva sommaren så. Jag ser nu fram emot en ännu bättre sommar eftersom jag inte behöver skämmas i baddräkt ens. Och alltid redo. Till Grodan vill jag säga att glöm tankar på att kunna dricka "normalt". Jag tror ingen av oss som är här kan få ett "normalt" drickande. När drack vi "normalt" sist?. Det är inte värt att försöka. Det går så bra utan alkohol.

Mammy Blue att höra av dig och att det gått så bra för dig!
/Fenix