Senaste kommentarerna i forumet

Kände jag idag när jag gick förbi mannen som sitter staty nere på stan. Han sitter där, alleles svart, stilla i ur och skur med en burk framför sig på gatan och människor som försöker få honom att röra en fena.

Idag satt han inte utan hade trillat omkull på marken. Jag som alltid funderat över hur han gjorde, (han kan väl verkligen inte måla sig svart varje dag?!) såg nu att det var en gummidräkt. Dräkten hade fallit i sär och det såg ut som om någon hade sparkat sönder statyn. Runt omkring stod människor. Stod. Ingen satte sig ned och kände på honom. Förmodligen var han både hungrig och genomfrusen. Någon hade i alla fall ringt ambulansen och när jag passerade igen hade han satt sig upp och höll sig om ena benet. Nej, jag vet att inte jag heller gick fram och kollade av honom men jag såg ambulansen komma och på något sätt skämdes jag för alla som stod där och tittade.

Jag kom av mig mitt i julhandeln, sa till mig själv att ungarna minsann får ha gamla klänningar på sig till jul och vände åter till kontoret. Jag har det så himla bra! Jag behöver inte tigga mig till några slantar, jag har ett varmt hem, kläder, dusch och en varm säng att lägga mig i om kvällarna.

Usch vad ledsen jag blev, hoppas han får stanna över natten på sjukhuset och får sig ett varmt mål mat.

Jag får samla känsla som Tilde; Att leva i slentrian tycks vara ok...så gör man bara..."alla" gör det! Men är du "alla" PP? Jag som nyskild ska kanske inte ens uttala mig...men jag tänker...och jag vet att du också gör det. Så grunna vidare...vill du så kan du. Är detta ditt livs stora kärlek så satsa...överraska...gör om. Men så kan man ju inte ha det? Tänker nog många. Att tvinga in kärleken igen? Att hon gör sina justeringar utan att tillfråga/råda med dig är i mina ögon ett tecken. När slutade passionen? När slutade PP vara hennes livskamrat? När slutade du bry dig. Folk säger att man inte kan stanna i förälskefasen för evigt...det kanske är sant? Vad vet jag...(vet dock att jag hade velat bo kvar där). Jag personligen tänker att dina tankar om kärleken är sunda PP. Man är ett Team...vi mot alla andra! Som vanligt inget vettigt...bara en massa frågor/R

Jag har lekt med tanken...triggades som fan när jag fick reda på vad Kalla jobbade med. Jag föraktar inte vården...tvärtom...jag skulle kunna tänka mig att jobba där själv...göra nytta/skillnad. Men jag har nio själar att försörja...livet är krasst. Jag har inte råd! Vad grannen har på sig och vilken bil denna kör är mig helt ointressant. Just nu jobbar jag med ett jobb som jag mestadels älskar (ritandet, tänkandet och designandet) men ibland avskyr (resandet, säljandet och macho-kulturen) och här får jag förbli tills boet är tomt. Men jag kan mycket väl ta Stigsdotters kollegas väg en dag. Inte ens sjuksyster behöver jag bli...biträde skulle passa fint. Men inte idag...för vi ska fortfarande äta. Världen är krass...men drömma får man. Älskar historien om Stigsdotters kollega...att våga ta steget. Men inser även att hon har back-up. Där finns en äkta hälft som kan hjälpa till med ekonomin. Håller med Andreas i sak...glad och snäll skall räcka...men oj vad sällan det betalar räkningarna. Så JA, jag är glad att min lilla dotter inte är ett sjuksköterskeämne...då jag älskar henne och bara vill henne allt gott. Dessutom står jag fast vid att de flesta inom sjukvården/vården tjänar alldeles för lite. Världen är skev. Money talks...tyvärr. /R

Det som är VIKTIGT är att man trivs, och familjen har det bra. Och då inte lyx och flärd.
Utan, mat, kläder och känna att man är omtyckt och uppskattad. Livet är så mycket mer än att vara bättre än granen eller kollegorna.
Glädje är smittsamt, var glad och snäll.
Du växer som människa genom att vara den som är snäll och hjälpsam, fast viss måtta får det också vara.
Så man inte utnyttjas.
Alla blir glada av ett leende.
/A

I onsdags körde jag tvättmaskinen hela tiden.
Slå slutade den och propparna gick en efter en.
Ringt in en elektriker som konstateradeatt jag måste byta ur moderkort ochlåsmekanismen Till en kostnad på 4500 kronor.

Kul inför julen.......
Gratis
Men jag har mitt nya led ord...... Tålamod!
Allt ordnar sig.
Det är upp och ned lite i denna berg& dalbana.
/A

Varför denna rädsla eller anti för jobb i vården tänker jag. Alla jobb har för och nackdelar.
I vården är man inte stillasittande utan ofta i rörelse, det tycker jag är positivt och att jobba med människor är härligt. Betalningen dålig däremot... håller med Dompa! Får kämpa för en förändring. Allt är inte pengar dock...

Tur att vi är olika :)

Måste bara berätta, när ni nu ändå pratar om sjuksköterskor: Häromdagen fick jag veta att en kollega sagt upp sig för att - plugga till sjuksköterska! Genast såg jag henne framför mig i vit rock läggandes en sval hand på varm panna och tänkte att, ja, det blir nog jättebra!

Till saken hör att hon är välbetald konsult med massa års högskolestudier inklusive doktorsgrad bakom sig. Och så nu ska hon leva sin dröm, hon har egentligen alltid velat jobba med att vårda människor sa hon.

Så modigt tycker jag! Och vilken karl hon är gift med - hela familjen får ju offra sig en hel del då hennes lön ju förmodligen kommer bli en fjärt i rymden jämfört med vad hon har nu (för att inte tala om studieåren)

En liten solskenshistoria tänkte jag :-)

Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.

Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog.
Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.

Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.

Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.

När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått.

Ibland får jag en känsla av att människor som lever ihop tycker det är ok att leva i slentrian, det hör till efter alla år... Jag tycker livet är för kort att leva så. Hellre ensam då. Det här var kanske inget uppmuntrande inlägg men jag tycker vi ödslar tid på konflikter som är destruktiva och jag är inte bättre på det än andra. Jag har dock senaste halvåret börjat tänka nytt. Tänka tvärtom och jag vill utveckling och jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen.

Vill du leva med henne. Kämpa och gör tvärtom, försök göra henne förvånad och nytänd!

Lite tankar från mig till dig... strunta i dem i fall de är för "på" eller tokiga i din ögon.
Ha det fint PP
Tilde

Du har så rätt i det där med rosa moln ;)
Pratar ni MED varandra om saken? (alltså dialog, inte bara monolog från endera sidan)
Jag upptäckte själv att vi, här hemma, på något sätt började "prata förbi" varandra, när vi blev stressade..
Vi förutsatte, att den andre förstod.. Jag vet inte om det något typiskt svenskt, det här med att inte ge raka budskap, utan gå som "katten runt het gröt" och förutsätta att den andre förstår våra vinkar.

Ibland är det ju så att det är saker som ÄR svåra att prata om och då är det lätt att börja "humma" något ditåt.. Liksom att skapa "pseudo-konflikter"..

Dvs bråken handlar egentligen om helt andra saker, än det man "grälar" om..Men det är enklare att "gräla" om tvätt, hämtning av barn och städningen, än att sätta sig ner och ta diskusionen om känslorna...

Bara mina funderingar.. kram /trollis

Beror det på mig?
Vi får klura vidare, krya på dig!
Håller med dig avseende sjuksköterskeyrket, vill inte heller att mina börjar inom vården.
Kram!

Stigsdotters analys är ju som Maria skriver; solklar! Missbrukaren i mig tog inte tag i sin skit...valde att titta bort. Men nu ser jag och då känns det som jag vadar i skit...och mera väller in. Tankarna på att som PP uttrycker det; Kanske berodde inte allt på alkoholen? Så vad berodde det på? Mig? Stora tankar i en feberhet hjärna. Jag känner att jag inte orkar...tänker att Trollis/trollkvinnan kanske har rätt. Kroppen säger ifrån när själen inte längre orkar. Snorar vidare...ska tydligen inte arbeta idag heller...bara sova vidare. Idag är det fredag...försök att bara handla i de butiker som gör er gott. Jag tror att människan behöver mat/dryck och kärlek...en och annan apelsin ;-). Men inte etanol.../R ...snyter mig.

styrkekramar så du får kraft att ta dig lite egen tid mitt i livet.

Kram !!

Låg där döende i går kväll. Hör hur resten av cirkusen stökar omkring. Sen kommer dottern in...med en iskall apelsin. (älskar min citrusfrukt kylskåpskall). Hon skalar apelsinen och småpratar...matar mig klyfta för klyfta. Det är gott att leva...tills hon plötsligt trycker in halv apelsin i munnen på mig. Vill hon kväva mig? Nej, så var inte fallet...men hon orkade inte mer...det gick för sakta. Så tillsammans konstaterar vi att min Strawberry inte är ett framtida sjuksköterskeämne :-). Det glädjer pappahjärtat...inte för att jag föraktar sjuksköterskeyrket men för att det är underbetalt och underskattat. Stark är hon...min rävjänta, /R

en lugnare ton i dina inlägg nu Andreas. Hoppas du känner dig lugn och harmonisk också, du har ju mycket omkring dig. Morgonkram / mt

Stigsdotter, känner rätt in i hjärtat hur rätt du har. Jag har flytt in i dimman och det är alkoholdjävulen som tycker att det aldrig blir bättre, även jag brottas med återfallstankar, men ingen fara så länge barnen är hemma, men sen, när de åker till sin pappa efter nyår...

Ok, det är så men hur går jag vidare? Det måste jag ta tag i för min skull, för att må bra.
Kram!

du beskriver så underhållande hur det kan bli. Jag kan också sitta och reta mej på främmande människor, tänka fula saker. I simhallen kan jag störa mej på att nån simmar lodrät som en sjöhäst t.ex! Går ju an när man själv är perfekt:-). Bra att du spelar filmen till slut, det klarar du bra. Men ta hjälp av andra, Maria, sponsor, vad som helst. Du klarar detta!

tillbaks till dig Stigsdotter!
Jag beundrar verkligen ditt mod att titta på dig själv, sätta stopp för alkoholdjävulen och kurraget att berätta det för oss rakt upp och ner!
Det är i vissa fall exakt vad vi behöver ;-D
Stressen gör att det blir det där lilla , lilla tillfället, att t ä n k a sig att ta ett "litet" återfall.. Och har vi väl tänkt tanken, så känns det som om tillfället manifisteras, bara sådär, framför ögonen på oss..

Det är skillnad på dem, (som Proffset och Villervalle) som bara tänkt sig ett "tillfälligt stopp". Men för oss andra, som är lite mer allergiska.. hmm.

Tycker lika bra om alla, och respekterar de olika vägar vi tar!
Huvudsaken är, att vi är ärliga mot oss själv!
kram och nattinatt!/ trollis

...jag skulle vilja hårdra det hela och säga att "tvärtom!" - vi har nog inte haft vår beskärda del av skit fram tills nu. Vi har ju flytt undan, in i dimman, inte tagit vår del av ansvaret för allt skräp som livet serverat oss. Vi har tagit ett glas, stoppat huvudet i sanden och inte velat kännas vid eller ta tag i något. I alla fall har det varit så för mig. Om jag någon gång sett något som borde ställas till rätta så har jag inte gjort det - orka! Vid många tillfällen har jag dessutom tryckt ned mig själv på grund av det allstädes närvarande dåliga samvetet: "just det där eländet, ja det beror nog på mig i alla fall. Stackars mig vilken loser jag är..." osv osv i all oändlighet.

Nu, nu ser vi klarare, nu ser vi eländet som vi inte ville se eller kännas vid förut. Här kommer nu också en liten teori: den där rösten som säger till oss att "är det inte nog nu?" och "räcker det inte med att vi kämpat oss till nykterhet, skall vi straffas med det här nu bara för det?!", "varför blir inte livet bättre?", den rösten tror jag delvis tillhör den lille alkoholdjävulen. Det den menar är i klartext: "titta, det blev inte mycket bättre och inte får du dricka heller...voine, voine, kanske skulle testa ett litet glas i alla fall...?". Nehe du, den gubben går inte.

Och nu, bara för att visa att jag minsann inte längre har något dåligt samvete och nedvärderar mig själv ska jag gå in till chefen och fråga om hon verkligen inte förstod att jag tog illa upp? "det kan bli lite knasigt ibland!". Nej, inte knasigt, en förolämpning, ett slag i ansiktet är vad det är inte ett knas...

Nå, en grinig kram får ni i alla fall!

Se det som en utrensning, en städning av kropp och själ.. OBS inget religiöst menat!
Som "byhäxa"/delvis alternativare (inom komplementärmedicin, för jag tror att båda sorter behövs)
så har jag många gånger konstaterat, att vi "städar ut" saker ur kroppen.. Vare sig det rör sig om baciller, gamla minnen eller beteenden.. ;-D

Du behöver inte tro på det, men ibland tror jag att vi inte ens behöver veta vad det är vi "slänger ut"..
Ungefär som när man hittar gamla kassar, vars innehåll man inte är ett dugg intresserad av.. Man slänger skiten, kort och gott! (kloggar igen soptunnan, men finns fortfarande ingen anledning i att rota extra i "innehållet"..

Ja, varför "drabbas man".. Om man inte lyssnat tillräckligt på kroppen, när den egentligen sagt ifrån, så tar den saken i egna händer.. (var glad att det räcker med en förkylning Dompa.. Hade du varit envisare, hade du kanske brutit benet.. *skratt*)

Kram på er alla! Nu ska jag klä granen! trollis

Får väldigt gärna ringa mig när du känner så, jag ringer dig om det blir kris för mig.
Stor kram!

Det är en tillfällighet, tänker ofta att "När vänder det ", har det inte varit nog med skit nu?.
Men allt elände berodde nog inte på alkoholen, det är kanske det vi "kullisar" börjar inse, med den insikten växer irritationen, ilskan, hopplösheten.
Vad f#n räckte det inte med att sluta, är det ännu mer som ska tas itu med??

Det är väl nykterheten som gör att vi ser det, och det är ju bra. Detta tål att tänkas vidare på.
Kram!

Ja, någonstans har den smugit sig fram. Insikten att allt elände faktiskt inte berodde på alkoholen. En tuff lärdom, även om den på intet sätt nedvärderar nykterheten i sig. Det är ju den som gör att man ens kan reflektera över detta faktum.

Snyt dig!

Joho du har rätt Stigsdotter. Jag är patetisk. Har sovit hela dagen. I sängen finns förutom mig själv och Lusekatten en toapappersrulle (snacka ungdomsminnen...ofta snuvig då ;-)) och massor med snorpapper som jag inte ens har haft vett att kasta bort. Läser omkring här, du är irro, PP lättretlig, Maria skör, jag minst sagt arg. Och det slår mig...vi är kullsyskon... Varför händer detta nu? Tillfällighet? Jag tror inte det...ett års tragglande och ett års "uppoffring"av inte dricka. Men inget förändras...borde man inte få en belöning? Borde inte ngt gott hända? Borde det inte bli mer? Är detta allt? Vete fan...ska nog sova lite till. /R

Här är det stress på topp, skit tvättmaskin pajade.
Propparna går, vet inte vad! Som är knas, vet att få hit en reparatör inte blir lätt. Idag eller imorgon. Sedan åker vi iväg på lördag 30 mil.
Hem på söndag igen......30 mil.
Sedan julafton, kanske kan laga tvättmaskinen ca tidigast 7 januari, om vi har tur.
Men men, mitt nya ledord : TÅLAMOD.......
Allt löser sig, har varit med om värre.
Kram vännen!
/A

Du har rätt. Självklart så har du rätt, trollis.

Efter 10+ år så är det inte rosa moln att vara ett par. Men jag tycker att det bara är jag som anstränger mig här. Och att när jag inte anstränger mig så händer inget. Men jag är ju givetvis mer eller mindre blind för de ansträngningar som min fru gör. När det inte känns så dåligt som det gör nu så kanske det är HENNES förtjänst, och inte min. Eller så är det bådas. Och nu är båda för stressade och upptagna med detaljer i våra egna liv att det tvåsamma blir lidande.

Bra att få andras input!