Senaste kommentarerna i forumet

Svårt att kliva upp i morse, vänder gärna på dygnet när jag är ledig. På tunnelbanan till jobbet föreställde jag mig vår nästa session hos familjeterapeuten, hur hon ställer frågan hur helgerna har varit. På det svarar jag att det har varit mysigt och trevligt. För första gången på jag vet inte hur många år, har jag varit nykter (fast det säger jag inte till henne, vi har inte dragit upp de bitarna ännu). Det har varit fint för att vi har tillbringat dagarna med andra, vi har inte behövt umgås själva. Det känns som om vi/han väntar på att jag skall agera. Återigen känner jag mig ensam om hela ansvaret. Jag vet inte om det bara är en känsla men eftersom jag alltid vill tala vid fel tidpunkt och jag tycker att jag har varit tydlig med att jag vill en förändring tänker jag att ansvaret inte bara är mitt. Eller? Förstår han inte allvaret? Vill han inte? Skall jag verkligen stå här ensam med ansvaret för och sedan beslutet, att bryta?

Jag blir sur också för att ingen frågar hur det är. Svägerskan talar om att den dryck hon köpt till mig har i princip samma literpris som det fina vin de andra ska dricka till maten men hon frågar inte hur jag känner mig. Hon frågar inte om det är OK att det som blir kvar av det fina vinet står kvar på diskbänken dagen efter så att jag känner doften när jag ska ta ned ett vattenglas ur skåpet. Är det ingen som är det minsta nyfiken eller intresserad? Har min man och hon talat om för de andra gästerna att jag inte dricker och varför?

Känner mig sorgsen och inte blev det bättre när jag läste Dompas kliv längs minnenas stig i Rom. Imorse åkte tåget förbi en väg som vi gick när vi tittat på hus i området vi sedan hamnade i. Åker förbi varje dag men i morse var första gången jag tänkte tanken: "där gick vi..". Precis som Dompas stigar väckte denna syn minnen av förväntan hos mig, minnen som i sin tur utlöser sorg över det som blev.

Men jag blir arg också, hur kan man bara släppa och vänta som min man gör? Är det ointresse, brist på engagemang? Eller är det rädsla? Jag skiter rent ut sagt i om det är rädsla, eller, det gör jag inte men jag vill i så fall höra det. Säg det till mig! Jag är trött på att försöka hitta förklaringar och skapa ursäkter för någon annan. Dessa är i alla fall bara mina egna konstruktioner och behöver inte ens vara i närheten av sanningen. Jag blir trött på mig själv också som inte heller försöker tala, det är lättare att låtsas som ingenting att sitta där i TV-soffan och tala om programmen istället för om oss.

Vi sov över till nyårsdagen hos svägerskan. Vi skulle åkt hem efter frukost men blev kvar där. Skön slappardag. Det stod en öppnad vinflaska på diskbänken och jag tänker att de får skylla sig själva som lämnar den här, smyger mig till ett glas. Ingenting blir ju varken bättre eller sämre. Skönt att känna att det inte gör något bra för mig men skräms av att det sätter igång alla tankar på var, när, hur nästa glas?!

Jaha. Så då har jag börjat det nya året med att dricka. Orkar inte bry mig om det. Ingen behöver oroa sig på riktigt, jag skulle aldrig kunna göra så mot mina barn, men imorse tänkte jag att vad bra att jag träffat en av er på riktigt för om jag skulle försvinna så kommer hon kunna få reda på det om hon försöker nå mig på min telefon och då kan hon vidarebefordra det till er andra som eventuellt undrar vart jag tog vägen. Bra tänkte jag, då slipper ni undra. Om jag inte tar med mig telefonen vill säga, för då blir det bara inget svar... Nej, usch, inte meningen att göra någon orolig, vill bara fästa mina tankar här. Inte för att ni bryr er på riktigt säger den där lilla alkohol/självkänsle-djävulen. Patetiskt. Tänker också att det kanske var vinet som puffade ner mig hit också. Vill gå i ide, sova tills allting har löst sig. Önskar att jag hade lite mer jävlaranamma i mig istället för att uppleva allt som jobbigt och bara se hinder ("gud, alla grejer som måste göras något med, inte bara slängas!"). Tänk att bara rycka upp allt med rötterna och flytta iväg till ett varmare land! Orka.

Ska ta mig iväg till ett AA-möte idag tror jag. Måste man berätta att man druckit tro, även om det var aldrig så lite.

Inga sorger, inga förluster.
Jag kan om jag vill dricka.
Jag får om jag vill oxå dricka.
Men som läget är nu, så vill jag inte dricka.
Nu har jag bestämt att hela 2013 skall jag köra vitt.
Jag har även i mitt nyårslöfte sagt att jag skall ta tag i träningen på gymmet samt att jag skall spela minst 101 golfrundor i år.
Så därför skrev jag att jag inte VILL.
Jag får, jag kan men jag kommer inte skriva så ngt mer.
Ingen sorg över att jag inte kan, jag kan om jag skärper mig. Men som det är nu så, läs från början av svaret.
Jag blir inte ledsen arg eller stött nu är läget som det är.
Gör nu såhär för att gentemot barnen kunna behålla sin auktoritet.
Därför så tar vi paus ett år i sänder.

Over and out chipp chipp, sova nu!
/A

...kände jag mig redan innan jag klev in här och läste om din tripp längs minnenas gator. Inte blev det bättre av det tänkte jag säga, men kanske ändå för en tanke väcks: det är fint att ha dessa vackra minnen även om kärleken i sig inte finns kvar. Minnena berikar en människas själ även om de gör oss ledsna. Tänk om vi inte hade dem, vad skulle vi vara då? Bättre att ha älskat och mist kärleken än att aldrig ha älskat alls... eller något, har för mig någon sagt något liknande (eller så gör jag det nu).

när jag läste Mulletants båda inlägg att jag hört eller läst någonstans att en nybliven änka/ änkling behöver ett helt år för att bearbeta sorgen. Man behöver ha gått igenom alla helger, födelsedagar, årsdagar etc för att sörja färdigt.

Kanske är så för oss också?

precis nu pratar Mia Törnblom om det här jag försökte säga i morgon-TV (i ettan med Pekka Heino). / mt

tanke till dig vill.sluta A. Du skriver ofta ”idag VILL jag inte dricka”. Jag har fått för mig att du kanske läst om stadierna/ processen: jag får inte – jag kan inte – jag vill inte – jag behöver inte dricka alkohol. Jag får också känslan (OBS min känsla när jag läser vad du skriver - kan vara helt fel) att du skriver VILL inte för att övertyga dig själv. Min försiktiga fundering är om du egentligen skulle vilja kunna dricka (vill dricka) fast du insett att du inte kan… I så fall kanske det skulle vara en byggsten i din grund att erkänna för dig själv att det är så: jag vill men jag kan inte – och bejaka sorgen över det. Förluster behöver sin sorg. En tanke bara – pröva den om du vill, annars lägger du den åt sidan bara.
Heja dig inför resan 2013! / mt

Är ledsen för dina tråkiga nyheter :(, hoppas det är något som kan ordna upp sig. Men väldigt bra jobbat, du tog inte till vinet som tröst!

Kram Anli

Förstår dig, själv varit SÅ bestämd många ggr men sen ändå suttit med ett glas i handen...nästan förvånad över hur det kom dit!

Deppa inte ihop! Börja om i dag!! Och vad gäller antabus så tycker jag det kan vara värt ett försök. Jag har en burk sedan mitt besök hos Husläkarmottagninge. Knappt använt dem, de har legat väl gömda (ingen vet att sökte "hjälp" för detta) i garderoben som ett dåligt samvete. Men trots att jag var bestämd denna gång, SKA ej dricka mer, så tog jag 2 tabletter i går. Känns bra, nu KAN jag verkligen inte!

Så nya tag i dag! Och behöver du extra skjuts på vägen i början så tror jag visst antabus kan funka.

Kram Anli

Stå upp för att du är förälder och bestämmer att halv två = hur länge ni vill:) Det ÄR klokt att vända tillbaka dygnet långsamt och stegvis. Jag skojar lite, men bara lite. Sov gott alla!
Sign: erfaren mor, mormor, farmor (som i efterhand ser att jag är i en annan tråd:)

till dig Berra! Jag känner igen känslan du beskriver runt nyåret. Vi pratade vidare om det igår och mannen hade pratat om känslan, hans känsla av att vara ett hinder (min tolkning och mina ord) för andras festande...

Jag tänker ofta på ordspråk och förundras över hur träffande de är. "Som man sår får man skörda" passar som tillägg till dem du skrev inatt. Att liten tuva kan stjälpa stort lass har jag upplevt i arbetslivet (kanske du också?) och även privat när jag tänker efter. Vet inte om ordspråken i sig behöver vara fördömande? Det är väl oftast så att de tas fram i de situationerna... eller?

Jag hälsar dig God morgon! och önskar att du känner dig just så utsövd och fräsch som du verkligen bäddat för och förtjänar när du satte punkt (och kröp i säng?) före midnatt.
För övrigt har du annat också som tar sin plats i anspråk med tanke på svärfars bortgång.
Önskar dig en bästa möjliga arbetsdag och -vecka! / mt

Jag gillar henne...klok som få vuxna. Ta vara på henne...fast det tror/vet jag att du gör! /R

Lyssnade på "nya" påven igår...han kommer aldrig att bli min vän känner jag. Den förre Johannes Paulus II hade inte heller alla hästar hemma men han var åtminstone älsklig...söt liksom. Den nye känns väldigt tysk...men så skriver man väl inte? Jo i min tråd gör man det.

Sista morgonen på "Memory Lane"....sammanfattas; De har varit skönt, det har varit otäckt, stundtals har det gjort skitont - precis som PP och mt plockade upp. Efter morgonkaffet blir det Firenze/hem igen. Det känns tryggt...där vilar inga spöken i garderoberna. Fattar inte hur tiden passerar...inte bara den då jag var ett med J...utan även nutiden. Imorgon kommer cirkusen tillbaka. Är jag redo? Näääe....låt pappa vila längre tänker jag. Men detta är den bädd som jag själv har bäddat...så nu får jag ligga still. Inga utsvävningar efter i söndags...ingen saknad heller.

Jag är helt på det klara på att ngt saknas mig. Ngt saknas i mitt liv. Det är inte A...ngt annat. Kanske kärlek? Den vuxna kärleken...när man har valt själv. Men det kan man inte pressa fram...den kommer när/om den vill. Läste Jonas Gardell; Han skrev att det var våran förbannade skyldighet att ta emot kärleken...i vilken form den än uppenbarar sig. Smart kille tänkte jag...tills han cyklade över min syster på trottoaren (men vem gör så? Trottoaren?) på Skeppsbron. Inget är svart eller vitt. Allt vänder...hela tiden...i olika takt . Bluddrigt? Yep- alltid. /R

PS: PP; Tack det känns tryggt, att ngn som jag "känner" hojtar till när tokigheterna blir uppenbara...oftast ser man ju inte det själv :-(.

Hade inte förberett mej mentalt tillräckligt mycket igår när jag kom hem från jobbet. Tänkte inte på att det fanns både vin, öl och punch kvar efter nyårsfesten. Hade väl kanske hoppats att sambon skulle gömt undan det...

Sitter nu på bussen till jobbet med världens ångest, alkotest av alla anställda varje morgon...

Antabus rycker närmare.

Barnen har kompisar som sover över och när jag nyss sade åt dom att:
-Klockan är snart halv två, gå och lägg er!
-Men pappa, vi får ju vara uppe hur länge vi vill.
Vi har ju lov.........

Nä inte okej, men ja ja. Vad kan hända?
Men det blir knepigt när dygnet skall vändas.
Men det om ca en vecka!
Godmorgon alla!
/A

Hade mått så bra hela dagen, fick riktigt tråkig information i kväll dock. Har gråtit så att jag har sprängande huvudvärk! Inte på grund av alkohol iaf, alltid något. Mår riktigt, riktigt dåligt nu. Men nykter. Försöker klappa mig på axeln för det. Inte ett dugg sugen heller. Kan inte sova.. Jaja, livet går väl vidare ändå. Hoppas ni sover gott och nyktert kamrater.

santorini, vi kör ihop på våra resor med bilen för att vi kan, bara därför!
Fenix

..på det nya året, 2013!

Imorgon är det arbetsdag för mig, och ja...jag ojar mig inför detta...

Årets nyårsfirande var nog det "sämsta" på väldigt lång tid, för det hände i stort sett ingenting.
Lojt satte vi och snackade ut det gamla året vi vuxna vid matbordet, proppmätta!
Barnen/tonåringarna satt/låg i soffan och embarkerade hela vardagsrummet.
En kvart innan tolvslaget begav vi oss ut i regnet allihopa, sköt av våra raketer.
Sedan stod vi på farstukvisten och skålade i bubbel, blöta & kalla..
Tändarna hade som vanligt packat ihop och det var ett elände att skjuta av det sista.
Första familjen drog runt halvtre och vi gick till sängs runt kvart över...
Inte dåligt tidsmässigt och inte dåligt dryckesmässigt heller, de som brukar dricka mycket, drack också mycket, och hade det mest jobbigt på morgonen, förvånad?, icke!

Satt hela dagen och försökte analysera varför jag tycker det var det sämsta på väldigt lång tid.
Förväntningarna var kanske låga, och resultatet kanske blev det också, allt på rutin.
Grannarna hade flytt fältet och vi var de enda som var ute på gatan och sköt, tråkigt.
De nyinbjudna gästerna för i år bjöds in för att de brukar kunna snacka, och de gjorde de..
Alldeles för mycket så att våran gamla familj inte fick en syl i vädret.
Det blev mera av en enahanda diskussion, och blandningen fungerande inte...
Det blev en del skratt men inte tillräckligt många.
Barnaskaran fungerade inte heller, för många grabbar, för många tonåringar...

Kanske hade det gått troll i nyårsfirandet, det fanns där men inte tillräckligt bra...
Att allt skulle gå på rutin och man hoppades innerligt att det skulle finnas tillräckligt mycket med improvisation för att göra det hela roligare....
Det går inte alltid att falla tillbaka på det som alltid har varit, inga garantier på att det fungerar från år till år.
Vi ändrade midsommarfirandet drastiskt för 7-8 år sedan och det blev en bättre lösning,
nu skulle vi behöva förändra nyårsfirandet också...
Det finns en hel del att se över alltså, att klura vidare på..

Fanns det något som var bra då?
Jorå, hälften av alla "champagneflaskor" som stod som lik på diskbänken, var precis lika fina som de vanliga men innehöll ingen alkohol, från 1/3 förra året till 1/2 idag, en förbättring.
Genomsnittligt drack vi också mindre än vanligt vilket också är en klar bättring..

Morgonen kändes seg, men berodde hos mig mest pga sömnbrist.
och det kommer att bli ett litet h..te att vända dygnet tillbaka.
Vilket gör att jag avslutar min helgsammanfattning redan nu innan kl 12...

"Må ditt liv levas som du förtjänar", dvs du ansvarar redan idag för hur ditt liv ser ut imorgon.
Eller "som man bäddar får man ligga", ett annat gammalt ordspråk, funderar ofta på deras innebörd.
Men de känns mera som.."var var det jag sa", eller "rätt åt dig"...
Varför finns det inget ordval som pekar mindre fördömmande?

Mors Berra!

berör mitt hjärta. Det gör ont när livsbilden går sönder... Kram / mt

Och Morla, du har rätt. Gud vilken lättnad att få slippa ångesten på natten! Det är det värsta som finns att vakna vid 2 tiden, ligga och vrida och vända på sig, må halvilla, vara törstig och inte kunna somna om pga alla hemska tankar! Varför har man utsatt sig själv för detta?!?
Näe, nu väntar god nattsömn och gott samvete :)

Vad braaaa (!!!) att du känner att det är rätt och riktigt. Att slippa fundera på om man sluddrat när man pratat i telefonen, att slippa fundera på om man kan köra bil, att inte behöver dölja spåren i ögonen o ansiktet av för mycket vin och tanken på att fixa undan alla måsten under några nyktra timmar under dagen för att få dricka. Och ångesten!! På natten, den vill jag väldigt gärna vara utan. Heja oss!

Så läste jag och det rann stora tårar nedför mina kinder. Allt jag läste kände jag igen mig i, det var ju om mig alla
Historier handlade om. Så overkligt, jag vsr/är inte ensam.
Så mycket klokhet och visdom samlat här.

Det fysiska begäret sitter i ca 8 veckor, det psykiska kommer ALDRIG släppa. Men det finns verktyg och tekniker för att slippa dessa sug.

Men man måste vara ärlig mot sig själv om man
Skall orka ta sig till slutstationen.
Alla är så duktiga och orkar, men idag skall jag INTE dricka. Idag VILL jag inte dricka.
Adiosos comprade!
/A

Håll fast vid din plan, så kommer det gå bra!
/A

Får jag lov, bugar lätt och sträcker fram höger arm
/A

Ja, visst är det härligt att känna sig så klar i knoppen o framförallt NÄRVARANDE!! jag o barnen har haft en toppendag, bättre än på väldigt länge. Min sambo ligger och ojar sig i soffan och är bakis. Men det är inte vi!! Åh, vad skönt det känns. Men förresten.. Måste berätta en sak... Var till förrådet där vi har en frys m mat. Glad i hågen skulle jag hämta en påse räkor. Vad hände? Åh, just ja, hit brukar jag ju gå och smygdricka. Jäklar vad sugen jag blev, det kom som en blixt från ovan! Fy, vad otäckt! Men jag gick därifrån och drack kaffe och åt choklad. Oväntat, men det gick bra:) kram

Ja det är slöseri på den korta tid man har här på jorden. Jag har insett att jag vill ta tillvara på tiden bättre och LEVA, inte bara att få tiden att gå, som man gör när man dricker fast man inte har förmågan... Jag har insett med hjälp av er här på forumet och egen erfarenhet hur konstigt hjärnan fungerar när det gäller alkohol. Om jag i vanliga fall är säker på något och bestämmer mig för det så följer jag ju planen. Men inte när det gäller detta. Har också insett att ju säkrare och tryggare jag är desto farligare är det; vips så slår hjärnan om. Jag har börjat mitt nya år och liv känns det som. Idag 14 dagar. Jag känner mig harmonisk med inslag av gråt. Jag inser nu att det bara finns en väg till ett underbart liv och den vill jag ta. Det kommer förmodligen inte bli lätt men jag har inget annat val. Har bestämt mig att läsa/skriva på forumet nästan varje dag så att jag inte ändrar på min sanning. Gott nytt vitt.