Senaste kommentarerna i forumet

Så kom jag naturligtvis ihåg en historia om detta.

Det hände sig för kanske 50 år sedan när en bonde råkade förarga en borgare i staden och följande ordväxling utspann sig:

"Ja, ni bönder tycks bli dummare och dummare för varje gång ni kommer till staden"

"Jasså? Ja men hur klarar ni er då som bor här jämt?"

VV

... har hittills varit att vara fullständigt öppen med att jag har problem. Som någon skrivit - man är ju som om man vore allergisk mot alkohol, man kan inte dricka för man blir sjuk, och jag ser inget konstigt i det. Men den vägen har vuxit fram, passar mej, var och en får hitta sin egen väg.
Ditt uttryck - jag måste sluta annars tar jag livet av mej - känner jag igen. Precis den tanken var det som drev mej hit, och jag har tackat min lyckliga stjärna för det öde som drev Alkoholhjälpen rakt i armarna på mej.

Vi får kämpa på ihop!

Kramar/Mammy Blue

den var gräslig tyckte jag! Jag drog mej för att läsa i den för jag mådde dåligt av allt elände. Jag hade ändå bestämt mej för att ta mej igenom den. Sen kom författaren hit på nån litteraturdag och jag gick för att lyssna på honom. Ville se hur en människa ser ut som har sån sjuk fantasi. Jag var väl imponerad av hur man kan komma på nåt så gräsligt. Och dessutom få pris för det. Nåja, smaken är olika.

..för alla svar. Jag blir så glad!
Ja, jag är en mamma som helt klart har fått problem med alkoholen. Jag är högt utbildad, har ett bra jobb, stort fint hus och sambo. Jag har det ordnat på de flesta vis. Jag tror det började för ca 7 år sedan när jag separerade från mitt första barns pappa. Jag åt antideprissiv medicin och var totalt under isen. Så fick jag den briljanta idén att ta en öl på kvällarna för att lugna ner mig. Oj, vad skönt det var!Jaja, då var det inga problem. Jag hade inte druckit särskilt mycket eller ofta tidigare. Så kom mitt andra barn med nuvarnande sambo. När jag var hemma med henne började jag dricka vin när jag lagade mat. För att lugna ner mig tror jag. Barnen var tokjobbiga och jag tog till min älskade BiB. Fick då och då funderande kommentarer från min sambo, men jag viftade bort det. Vadå? I spanien dricker de ju vin hela dagarna, eller hur?? Nu har tredje barnet kommit och nu efter ett halvt år efter förlossningen dricker jag varje dag. Har gömt BiB i garderoben, går och dricker ur likörflaskor. Det börjar gå åt skogen. Ja, detta var en början i alla fall. Måste sluta annars tar jag livet av mig till slut. Tack igen för era kommentarer, de värmer. Kram!!

Hihi, jag kanske inte är så najs, är ganska rationell och oblödig, känslor är för mesar, typ. ;-)
Kramar till dej som orkar skutta runt bland oss andra och stötta! (men dela inte ut alla kramarna till andra, behåll ett par till dej själv.)

med oss alkisar. Jag läser mycket på anhörigdelen på forumet och känner igen mej som den som orsakar problem.

Man blir som beroende som en blind och döv, med bara ett mål i sikte: nästa möjlighet till att bli full. Enda sättet att kunna fullfölja den missionen är att hänsynslöst skyffla undan allt och alla som står i vägen. Den lille jäveln på axeln är ens husgud, hans ord är lag...

Som någon skrev så är likheten med orientering slående - man springer runt med karta och kompass för att navigera sej runt hindren anhöriga, jobb, för att snabbast möjligt komma till nästa kontroll, nästa fylla...

Stackars anhöriga...

Jag har själv jobbar på äldreboenden och vet hur svårt det kan vara.. Fast man är beredd, så är man ändå inte det..
Vet hur jag kände det, när en gammal granne (han var över 80 år) valde att själv gå ut och korta av sitt liv.. Han lämnade kvar en dikt av Bo Setterlind, som faktiskt tröstade oss. Lämnar den här hos dig. Tycker den är vacker. Kram /trollis

Döden tänkte jag mig så

av Bo Setterlind

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

joooo - jag kom ihåg boken för att den ger en rad bilder från Vatikanens insida. Har gett bort den så jag kan inte kolla - men kanske det finns katakomber där. I vart fall hände förfärliga saker. Boken i sig är just vidunderlig med många sidor och lika många trådar som vävs samman. Författaren har jag sett live och var inte imponerad. Dock är han begåvad. En del av Ranelids böcker tycker jag mycket om - t.ex Tusen kvinnor och en sorg. Tycker om hans språk i text i måttliga mängder. Hans framtoning har jag svårt med. Det är inte ynkligt att se och reagera! Att vidga vyerna (sin världsbild) är aldrig fel:) / mt

Nej tyvärr har jag inte läst boken mt! Trots att jag hade köpt den...låg på min att-läsa-lista. Men så såg jag en intervju på TV (akta er för TVn!!!) med författaren i samma veva. Och jag dömde ut mannen...tyckte han var för mkt av allt...och då ville jag inte läsa längre. Ungefär på samma sätt som jag har valt bort Björn Ranelid...har aldrig läst honom. Detta för att jag en gång för ett tiotal år sedan såg honom kyssa sin kvinna i hörnet Folkungagatan/Götgatan på södermalm. De stod vid rödljsen...han hade en stor varg(?)päls och vek henne nästan ner till trottoaren. Sen kysste han...länge. Det var ett sånt drama att jag började skratta (generad)...och sen dömde jag ut honom. Så ynklig kan jag vara.

Ska nog ge boken en chans. Ongar får ta med den från byhåla. Förstår ju att du rekommenderar den. Och jag behöver vidga mina vyer. Tack/R

Läser det ni lämnat efter er. Ni är duktiga med orden Nyman och Trollis. Jag ni andra också...tänker mkt på ord nuförtiden. I början när jag skrev här var jag fortfarande i chock. Chock över att inse att min drickande måste ta slut. På sätt och vis var det "lättare" att skriva då. Jag tänkte aldrig efter...inte på hur ngt skulle kunna tas eller uppfattas. Idag är jag ofta rädd för att såra...har ju gjort det några ggr.

Därför blir jag så imponerad av vissa "skribenter" här inne. Folk som lyckas hålla sig på en lagom nivå och de som kan trolla med orden. Själv märker jag att börjat citera mer och mer...när det egna inte räcker till och ngn annan redan har satt ord på känslan som infinner sig. Det känns faktiskt som om jag blir dummare och dummare ju nyktrare jag blir. Eller så ser jag bara klarare...ser tillkortakommanden som bara passerat förr.

Nej...Andreas. Jag blir inte ledsen över vad du skriver...du skriver ju inget att bli ledsen över :-). Snorrpussen...ja...den lär jag ju få dras med. Kanske var det en Freudiansk slip av en man som lever fysiskt ensam ;-). Mycket sorgligt i så fall.../R

Bra att du hittade hit, fantastiska människor finns här och så mkt tips och stöd att få.
Förstår hur du känner! Vi får hjälpas åt!

Kram Anli

Ångesten kommer att ge med sig...men det vet du ju...vi kan ju alla stegen i denna trista dans. Håll dig kvar här hos oss nu... Det är aldrig försent att börja om och varenda nykter stund räknas. Nej ngt råsupande tror jag inte heller att du pysslat med. Du har ju minglat med annat folk. Råsuper gör man ju ensam!!! Eller med mkt nära vänner. Men även findrickandet tär ju på psyke och kropp i slutändan. Glad att du hittade tillbaka! /R

till gråbergets väsen. Det förde mig på en lång vindlande utflykt i Filosofiska rummet i sällskap med fullmånen.

Visst är det naturligt att sörja en reltion som är på väg mot sitt slut. Jag tror till och med att det är nödvändigt. Ett stycke av livet (Livstycken, skriver Ylva Eggehorn) som inte blev det man en gångt hoppats, drömt och tänkt... Jag skickar dig en virtuell livboj som du kan hugga tag i om det känns som du sjunker... Jag vet inte vad mötena ger dig men det är knappast fel att gå lite oftare... jag ser hur gott de gör för mullegubben och de verkar ha gett bra saker till dig också. Jag har ett minne av hur du beskrev särskilt kvinnomötena.

Jag citerar ett stycke Eeva Kilpi (hon närmar sig det nedanförmänskliga - nära naturen)

Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

För övrigt hoppas jag kvällen igår var trevlig på alla sätt och vis.
Nyårsafton är en tämligen jobbig kväll tycker jag också. Och lååång. Vi gör så gott vi kan.

Kram, kram / mt

Så fint du beskriver den verkliga döden och kanske den vanligaste, döden kommer till en gammal människa, kroppen är plötsligt en själlös boning - som blir helt onödig. Livet stannar upp för en stund. Och du är närvarande, i dig och finns närvarande för din familj. Bättre kan det inte vara.
Kram / mt

så tänker jag... Ibland med andakt, ibland med ett leende

Nyfikenheten drev mig att googla på Stigdsdotters Fröding-känsla "stååå grååå" och jag fann "Mattoidens sånger".
Tack Stigsdotter - de förgyllde samvaron med fullmånen och gav mig inte bara ett utan minst två nya ord - Mattoid-en-s och Nedanförmänskliga. Starka ord, särskilt det senare. Underbara dikter som jag måste ha sovit förbi under min skoltid.
Och se - där blänkte en spindelvävstunn tråd till Dompa - dikterna är "Postumt utgivna 1914.Titeln syftar på det italienska ordet för 'dåre', och texterna är alltså menade som "Dårens sånger" och diktade efter 1898 under skaldens sjukdomstid." http://sv.wikisource.org/wiki/Mattoidens_s%C3%A5nger

Att de talar till mig är självklart - jag har umgåtts oändligt många timmar med 'dårar' och ofta i en känsla av djup samhörighet och en gemensam förståelse för livets - och kanske för lidandets - djupaste väsen. När vi övernattade på Furunäset var jag starkt berörd av miljön som ännu vittnade om det lidande som levt bokstavligen inlåst inom tjocka väggar och tunga fönster och dörrar.

På samma sätt är jag berörd av van Goghs rum http://www.vargakragard.se/Van%20Goghs%20sista%20dagar.html

Dominique Janssens, som restaurerat rummet, vill absolut inte bli en guru - syftet med van Goghs rum är som jag förstår det, att möta sig själv:

Du finner vad du bär med dig.

Jag vill att olika besökare ska dela gemensamma värden,

men det finns inte bara ett skäl utan hundratals.

Jag hoppas besökaren kan finna frihet här.

* * * * *

Visst är det så i vårt filosofiska rum också?

Ja, Dompa, min präst som förespråkar mindre religion och mer andlighet är en klok människa, präst och man. Det finns flera, Martin Lönnebo är en av dem - det var han som visade mig vägen till van Gogh. Endast av en händelse är de här nu nämnda män - Caroline Krook är en av många kloka kvinnliga präster. Bara för balansens skull. / mt i fullmånefilosofisk stämning

tar sig många uttryck och den kommer ibland oväntat och ibland välkommet. För min del var det välkommet när mina föräldrar dog, båda av sjukdom som tog bit för bit av deras värdighet. Jag är själv inte rädd för döden men jag är livrädd för resan fram dit.

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätt­er. Men kostymen sys i det tysta.”(Tranströmer)

Lev väl, just idag, och gör bra saker för din egen skull och känn känslorna leva i din kropp utan bedövning. Det är helande.

Klart du måste få känna dig ledsen/sorgsen, det är en sorg att inse att äktenskapet är över. Även om du själv önskar det så gör det ont, kanske maken på sitt sätt försöker visa att han vill fortsätta men vill du leva med en man som du inte kan kommunicera på ett sätt som du förstår?
Hoppas du fick en kul kväll och kunde glömma allt en stund och kanske fick dansa en del.
Kram!

Hej!
Nu efter alla jobbiga julbord glögg mingel snapsar mm längtar jag efter att komma ur sörjan!
Förrädarhjärnan lyckas vinna för det mesta, funkade bra tidigare under 2012 men så kom alla dessa konferenser Finlandsresor julbord avslutningar och avtackningar mm.
Jag föll för frestelsen och tappade greppet. Det har inte varit något rå supande men en då detta ständiga planerande för hur jag ska få anledning till ett eller flera glas. Detta som jag innerst inne hatar hos mig själv.
Har i skrivande stund en gnagande ångest och känner mig sliten.
Jag har insett så länge jag har denna kontakt på forumet så känns det lättare att få bukt med hjärnspöket som hela tiden lurar i kulisserna.

Dax att komma i fas!

//Paron//

Julafton blev vit ett medvetet val trots att andra runt om valde snaps, julöl och liknande. Tycker fortfarande att de går bra. Har druckit några tillfällen sedan oktober. Minskat konsumtionen och fortsätter välja mina tillfällen och vad som dricks. Har haft en kväll då jag inte lyckades hålla den lagom nivån sedan min nystart. Inte stupfull men ändå mer än
Vad som var tänkt. Så helt hundra är det inte men en stor skillnad på hur det varit. Bannar inte mig själv så hårt men de påminde mig om vad jag inte gillar med alkohol, när den får styra och ej hjärnan. Fortsätter mot nya året med minskad konsumtion!

Vi är ett häng med personer som känner till just din problematik. Låt oss vandra hans i hand i40 detta dilemma. Nyktra k och glada...............

/A

Det är sant, du har ett långt liv kvar tillsammans med dina barn.Bra att nu hittat hit. Det är en bra början, vi hjälps åt.

Du verkar ha full koll och vet hur du skalll tackla diverse små frestelser.............
Men det värsta är styrt upp, du är här.
Skönt att vi är några stycken på resan 2013, du jag, mama Blue, Anli och även några gamla rävar sätter sig i vagnen Tilde, stigsdotter trollmorsan . Etc och flera därtill

Skönt att frun kommer, får övertala henne att supporta dig i din kamp.
Nu kör vi!
/A

Bara att komna till insikt såsom du gjort är riktigt bra, stort!
Det är inte många som gör det, men DU har gjort det.
Du verkar vara en nice liten person .
Nu fixar vi detta, vi peppar och håller varandra i handen under denna foppa färd!
Kom igen nu Mamma Blue........
Kram/A

Hej "Vill sluta" och ni andra. Idag har jag varit nykter i 10 dagar sedan senaste dryckesperioden. De fyra första dagarna var som vanligt fylld av abstinens. Allra värst är den psykiska numera. Att tappa fotfästet, den fruktansvärda ångesten och det tilltufsade självförtroendet. Jag har varit nära att kunna sluta helt och fullt med alkoholen så många gånger men trillat dit igen. Det är en mycket tuff kamp att leva nyktert men lika svårt är att få kvalitet på det nyktra livet.

I mitt fall gäller det nog att arbeta med tålamodet. Ibland orkar man inte vara "duktig". Det kommer tillfällen när man "stänger av" och desperat söker lugnet, om än på konstlad väg. Jag måste lära mig att hantera dessa situationer. Lära mig någon form av teknik hur jag ska tackla dessa tillfällen av ett obeskrivligt alkoholsug.

Julaftonen var väldigt speciell. Den har i regel alltid präglats av full fart med massor av god mat och dryck med närmaste familjen. Att tillbringa den ensam var en märklig känsla, samtidigt som det var rätt skönt att slippa alla frestelser och höga förväntningar på denna mest upphaussade helg på året.

Jag har ytterligare några lediga dagar innan allvaret börjar efter nyår. Jag som alltid brukar vara uppe i varv med en ständigt hög adrenalinhalt har tillåtit mig att känna trötthetskänslor komma fram. Det känns som om jag skulle kunna sova mest hela dagarna. Någonting som känns helt overkligt för mig. Jag har aldrig vilat på dagen i hela mitt långa liv. Jag är normalt sett alldeles för rastlös för det.

Nyåret firas i stillhet med min fru som nu kommit tillbaka hem. Jag antar att det blir något extra gott att äta och vad gäller det drickbara finns endast julmust och mineralvatten hemma. Egentligen är väl situationen just nu rätt OK även om ett stråk av uppgivenhet och sorgsna känslor finns där. Kanske är det en form av kapitulation. Dock är jag rädd för att bli bitter. Bitter för att inte "vara som andra", bitter för att inte kunna ta sig ett glas, bitter för att jag kanske inte kommer att tycka resten av livet blir kul osv. Jag ska fightas mot dessa känslor men det är inte lätt. Många "nynyktra" brukar prata om att de går på små "rosa moln" den första tiden de är nyktra. Det är ingenting jag har upplevt under mina vita perioder. Mina bästa perioder är dock att kunna vakna upp nykter och pigg på morgnarna och känna mig hungrig på frukost och kunna njuta av ett par koppar kaffe. I mina dryckesperioder ratar jag kaffet och längtar istället efter att ta den första förmiddagsölen.

Långt inlägg men det var en del som måste ut. Godnatt mina vänner.
Tjalle

Kommer dessvärre inte ihåg var jag läste vad, vem som skrivit det och i vilket sammanhang, men många bra tips och käcka tillrop har jag sparat i huvudet.

Den där papegojan eller lille jäveln på axeln ska få mothugg nästa gång han börjar tjata

Tjugo minuters betänketid innan man tackar jag till att dricka, så hinner man tänka igenom sitt beslut.

Spela upp filmen i huvudet om vad som kommer att hända om jag dricker den där enda ölen som kommer att bli två, eller tre, eller fem, sex... kanske inte samma kväll men på sikt.Jag slutar för att mina barn ska ha sin mor kvar i livet. Vill dö av naturliga orsaker...

Vad det gäller sambons drickande - moralisera inte. Han kan inte sluta åt mej, jag kan inte sluta åt honom.