Senaste kommentarerna i forumet

.det är nog jag som inte tvättat händerna innan jag använde tangentbordet...

Berra

föder ju barn som ingenting:))))

Det är synd om männen när de är förkylda. :)))
Kör försiktigt!
Kram!

Neddäckad i värsta förkylningen. Jag trodde och TROR det är Dompa som på något kusligt sätt, som jag inte förstår, lyckats smitta ner moi!
Skrev även om att tjejer klagar på att föda barn.
Men då har dom aldrig varit riktigt FÖRKYLDA!
Kramar från en snorig stackare!

/A

Vad hände? Allt flow som bortblåst. Irriterad på allt och alla. Känns som om jag drar alla lass själv, både hemma och på jobb. Utmattad. Löpningen som alltid fyllt mej med ro gick inte. Känner mej inte sjuk, bara totalt orkeslös.

Ingen bra känsla inför stundande jul. Sitter och försöker sammanfatta. Hade jag fixat det utan antabusen? Jo, det tror jag nog. Jag har kommit för långt för att bara kasta bort det. Men hur kan man från en dag till en annan bara stiga in i detta svarta hål? Har iof varit jävulsk julstress på jobb men ändå...? Trodde jag var, eller hade blivit, starkare än så här.

Klockan fem på morgonen. Sovit illa. Måste bli bättre idag. Låååång dag på jobb väntar. Julen skaver in. Alltid jobbat som en galning i december. Sista veckan alltid kaos, ända till julafton. Har blivit många nätter av stressbearbetning med flaskan under årens lopp. Massor med afterworköl med arbetskamrater för att sammanfatta och koppla av. Alla dessa, faktiskt roliga och avlastande, restaurangkvällar med ett bra jobbteam. Där en saknad. Nu nykter svårt att bara gå hem. Stressen jagar, kan inte koppla av trots enorm trötthet. Allt oavslutat. Hemma yr det av dammråttor och barnens förväntningar, hur ska jag hinna?

Nåväl, en jul av många. Denna utan skygglappar dock. Hur drar man skiten i land? Jag jobbar för mycket. Nästa år måste det bli vissa förändringar där. Detta går inte.

God Jul!/P

..fick väl en timmes sömn. Nu måste jag fungera igen. Köra ongar, Rivis och barnflickan till flyget. Känner mig fortfarande inte ok. Kaffet -som jag behöver, lever på- byts ut mot te ( en dryck för riktiga män...eller?). Näääe det är synd om människan (Läs; Mannen. Läs; Dompa) när h.n är förkyld...så tänker jag! Lusekatten tittar...vet inte riktigt om hon håller med ;-). Rapport - inte från en skurhink men en vanlig morgon i min värld. /R

aptit är ett gott tecken. Ett hälsotecken! Jag är såld på vårdvetenskap (det kanske inte vännen Maria är - omdebatterat ämne) och därmed mer intresserad av hälsa än av sjukdom. Kram / mt

Liger här i sängen klarvaken men totalt igendäbbt i näsan. Är det någon skit italiensk bacill jag fått?
Vet en alkolist här på forumet som varit dålig ett tag.
Vad är det för stil, smitta andra genom forumet!
För faaaan, det är ju jul snart.
Vill inte detta, skall upp och åka 30 mil idag, fira julen i förtid hos svärisarna. Sedan hem 30 mil imorgon.
Fira in julen med bingolotto uppesittarkväll samt V75.

Sedan är det dagen D.
Spännande..........
Men nu är jag helt sänkt......
Ni tjejer snackar om att föda barn.......
Ni har aldrig varit riktigt förkylda........
Tror det är några Italienska baciller jag fått.
Dom verkar vara riktigt tuffa där borta?
Jaja, jag lär väl överleva detta också, bara att gilla läget och bita ihop och sluta gnälla.
Önskar alla vänner en helt underbar jul!

Snart jul!
/A

l

Jag läser vad Maria och mt skriver och jag ser att mina fördomar är "sanna". Hur kan en fördom bli sann...tänker vissa. Så där uttryckte jag mig dumt...förlåt mig...men svenskan är mitt andra språk (idag..."pratar" det bara här) Kan inte alltid säga det jag vill. Men jag tycker att sjuksystrar och biträden ska ha mer betalt! Basta! Läkarna kanske klarar sig lönemässigt...har iaf. aldrig hört några klagomål/åsikter om det.

Inser ju att sömnen är långt borta...och att jag måste upp imorgon. Yrslar ut i köket...här finns en variant på på finsk (!) minestronesoppa som jag kan värma. Tackar de högre makterna igen...helt fel är jag inte alltid. Bra beslut att ta in Rivis ;-). Börjar kanske piggna till...när tankar om mat kommer så finns det hopp om liv? Eller vad säger systrarna? Är det inte så? Kram mitt i natten till de som behöver. /R...och snoret rinner!

.. Är denna historia. Jag ser dem också...de hundratals tiggarbarn och tjuvar som finns här. Fångade en tjuv häromdagen. Hon hade handen i min rockficka... Jag reagerar och vill slå...jag tittar och ser en flicka i kanske 10-års åldern. Inte vill jag slå...inte vill jag hämnas genom att ta ett nacktag på ungen och föra henne till polisen. Jag vill bara tömma mina fickor och säga; "Nej...så här ska du inte ha det". Jag gör inget...bara vandrar vidare och jag skäms...för jag orkar inte. Så fult kan livet te sig.

Sjuksköterska, det är därför jag inte vill att mina barn blir det. För mycket ansvar och ingen lön som kompenserar det. Nu har jag jobbat i privata företag nästan hela tiden och då tjänat bättre och idag jobbar jag inte som syrra inom företaget.
Var ett kort tag på Karolinska men det gick ju inte att leva på den lönen.

Om lönerna justerades rejält så är det ett givande jobb men som det är idag känner man sig bara utnyttjad.

Så tycker jag.

Kände jag idag när jag gick förbi mannen som sitter staty nere på stan. Han sitter där, alleles svart, stilla i ur och skur med en burk framför sig på gatan och människor som försöker få honom att röra en fena.

Idag satt han inte utan hade trillat omkull på marken. Jag som alltid funderat över hur han gjorde, (han kan väl verkligen inte måla sig svart varje dag?!) såg nu att det var en gummidräkt. Dräkten hade fallit i sär och det såg ut som om någon hade sparkat sönder statyn. Runt omkring stod människor. Stod. Ingen satte sig ned och kände på honom. Förmodligen var han både hungrig och genomfrusen. Någon hade i alla fall ringt ambulansen och när jag passerade igen hade han satt sig upp och höll sig om ena benet. Nej, jag vet att inte jag heller gick fram och kollade av honom men jag såg ambulansen komma och på något sätt skämdes jag för alla som stod där och tittade.

Jag kom av mig mitt i julhandeln, sa till mig själv att ungarna minsann får ha gamla klänningar på sig till jul och vände åter till kontoret. Jag har det så himla bra! Jag behöver inte tigga mig till några slantar, jag har ett varmt hem, kläder, dusch och en varm säng att lägga mig i om kvällarna.

Usch vad ledsen jag blev, hoppas han får stanna över natten på sjukhuset och får sig ett varmt mål mat.

Kände jag idag när jag gick förbi mannen som sitter staty nere på stan. Han sitter där, alleles svart, stilla i ur och skur med en burk framför sig på gatan och människor som försöker få honom att röra en fena.

Idag satt han inte utan hade trillat omkull på marken. Jag som alltid funderat över hur han gjorde, (han kan väl verkligen inte måla sig svart varje dag?!) såg nu att det var en gummidräkt. Dräkten hade fallit i sär och det såg ut som om någon hade sparkat sönder statyn. Runt omkring stod människor. Stod. Ingen satte sig ned och kände på honom. Förmodligen var han både hungrig och genomfrusen. Någon hade i alla fall ringt ambulansen och när jag passerade igen hade han satt sig upp och höll sig om ena benet. Nej, jag vet att inte jag heller gick fram och kollade av honom men jag såg ambulansen komma och på något sätt skämdes jag för alla som stod där och tittade.

Jag kom av mig mitt i julhandeln, sa till mig själv att ungarna minsann får ha gamla klänningar på sig till jul och vände åter till kontoret. Jag har det så himla bra! Jag behöver inte tigga mig till några slantar, jag har ett varmt hem, kläder, dusch och en varm säng att lägga mig i om kvällarna.

Usch vad ledsen jag blev, hoppas han får stanna över natten på sjukhuset och får sig ett varmt mål mat.

Kände jag idag när jag gick förbi mannen som sitter staty nere på stan. Han sitter där, alleles svart, stilla i ur och skur med en burk framför sig på gatan och människor som försöker få honom att röra en fena.

Idag satt han inte utan hade trillat omkull på marken. Jag som alltid funderat över hur han gjorde, (han kan väl verkligen inte måla sig svart varje dag?!) såg nu att det var en gummidräkt. Dräkten hade fallit i sär och det såg ut som om någon hade sparkat sönder statyn. Runt omkring stod människor. Stod. Ingen satte sig ned och kände på honom. Förmodligen var han både hungrig och genomfrusen. Någon hade i alla fall ringt ambulansen och när jag passerade igen hade han satt sig upp och höll sig om ena benet. Nej, jag vet att inte jag heller gick fram och kollade av honom men jag såg ambulansen komma och på något sätt skämdes jag för alla som stod där och tittade.

Jag kom av mig mitt i julhandeln, sa till mig själv att ungarna minsann får ha gamla klänningar på sig till jul och vände åter till kontoret. Jag har det så himla bra! Jag behöver inte tigga mig till några slantar, jag har ett varmt hem, kläder, dusch och en varm säng att lägga mig i om kvällarna.

Usch vad ledsen jag blev, hoppas han får stanna över natten på sjukhuset och får sig ett varmt mål mat.

Jag får samla känsla som Tilde; Att leva i slentrian tycks vara ok...så gör man bara..."alla" gör det! Men är du "alla" PP? Jag som nyskild ska kanske inte ens uttala mig...men jag tänker...och jag vet att du också gör det. Så grunna vidare...vill du så kan du. Är detta ditt livs stora kärlek så satsa...överraska...gör om. Men så kan man ju inte ha det? Tänker nog många. Att tvinga in kärleken igen? Att hon gör sina justeringar utan att tillfråga/råda med dig är i mina ögon ett tecken. När slutade passionen? När slutade PP vara hennes livskamrat? När slutade du bry dig. Folk säger att man inte kan stanna i förälskefasen för evigt...det kanske är sant? Vad vet jag...(vet dock att jag hade velat bo kvar där). Jag personligen tänker att dina tankar om kärleken är sunda PP. Man är ett Team...vi mot alla andra! Som vanligt inget vettigt...bara en massa frågor/R

Jag har lekt med tanken...triggades som fan när jag fick reda på vad Kalla jobbade med. Jag föraktar inte vården...tvärtom...jag skulle kunna tänka mig att jobba där själv...göra nytta/skillnad. Men jag har nio själar att försörja...livet är krasst. Jag har inte råd! Vad grannen har på sig och vilken bil denna kör är mig helt ointressant. Just nu jobbar jag med ett jobb som jag mestadels älskar (ritandet, tänkandet och designandet) men ibland avskyr (resandet, säljandet och macho-kulturen) och här får jag förbli tills boet är tomt. Men jag kan mycket väl ta Stigsdotters kollegas väg en dag. Inte ens sjuksyster behöver jag bli...biträde skulle passa fint. Men inte idag...för vi ska fortfarande äta. Världen är krass...men drömma får man. Älskar historien om Stigsdotters kollega...att våga ta steget. Men inser även att hon har back-up. Där finns en äkta hälft som kan hjälpa till med ekonomin. Håller med Andreas i sak...glad och snäll skall räcka...men oj vad sällan det betalar räkningarna. Så JA, jag är glad att min lilla dotter inte är ett sjuksköterskeämne...då jag älskar henne och bara vill henne allt gott. Dessutom står jag fast vid att de flesta inom sjukvården/vården tjänar alldeles för lite. Världen är skev. Money talks...tyvärr. /R

Det som är VIKTIGT är att man trivs, och familjen har det bra. Och då inte lyx och flärd.
Utan, mat, kläder och känna att man är omtyckt och uppskattad. Livet är så mycket mer än att vara bättre än granen eller kollegorna.
Glädje är smittsamt, var glad och snäll.
Du växer som människa genom att vara den som är snäll och hjälpsam, fast viss måtta får det också vara.
Så man inte utnyttjas.
Alla blir glada av ett leende.
/A

I onsdags körde jag tvättmaskinen hela tiden.
Slå slutade den och propparna gick en efter en.
Ringt in en elektriker som konstateradeatt jag måste byta ur moderkort ochlåsmekanismen Till en kostnad på 4500 kronor.

Kul inför julen.......
Gratis
Men jag har mitt nya led ord...... Tålamod!
Allt ordnar sig.
Det är upp och ned lite i denna berg& dalbana.
/A

Varför denna rädsla eller anti för jobb i vården tänker jag. Alla jobb har för och nackdelar.
I vården är man inte stillasittande utan ofta i rörelse, det tycker jag är positivt och att jobba med människor är härligt. Betalningen dålig däremot... håller med Dompa! Får kämpa för en förändring. Allt är inte pengar dock...

Tur att vi är olika :)

Måste bara berätta, när ni nu ändå pratar om sjuksköterskor: Häromdagen fick jag veta att en kollega sagt upp sig för att - plugga till sjuksköterska! Genast såg jag henne framför mig i vit rock läggandes en sval hand på varm panna och tänkte att, ja, det blir nog jättebra!

Till saken hör att hon är välbetald konsult med massa års högskolestudier inklusive doktorsgrad bakom sig. Och så nu ska hon leva sin dröm, hon har egentligen alltid velat jobba med att vårda människor sa hon.

Så modigt tycker jag! Och vilken karl hon är gift med - hela familjen får ju offra sig en hel del då hennes lön ju förmodligen kommer bli en fjärt i rymden jämfört med vad hon har nu (för att inte tala om studieåren)

En liten solskenshistoria tänkte jag :-)

Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.

Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog.
Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.

Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.

Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.

När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått.

Ibland får jag en känsla av att människor som lever ihop tycker det är ok att leva i slentrian, det hör till efter alla år... Jag tycker livet är för kort att leva så. Hellre ensam då. Det här var kanske inget uppmuntrande inlägg men jag tycker vi ödslar tid på konflikter som är destruktiva och jag är inte bättre på det än andra. Jag har dock senaste halvåret börjat tänka nytt. Tänka tvärtom och jag vill utveckling och jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen.

Vill du leva med henne. Kämpa och gör tvärtom, försök göra henne förvånad och nytänd!

Lite tankar från mig till dig... strunta i dem i fall de är för "på" eller tokiga i din ögon.
Ha det fint PP
Tilde

Du har så rätt i det där med rosa moln ;)
Pratar ni MED varandra om saken? (alltså dialog, inte bara monolog från endera sidan)
Jag upptäckte själv att vi, här hemma, på något sätt började "prata förbi" varandra, när vi blev stressade..
Vi förutsatte, att den andre förstod.. Jag vet inte om det något typiskt svenskt, det här med att inte ge raka budskap, utan gå som "katten runt het gröt" och förutsätta att den andre förstår våra vinkar.

Ibland är det ju så att det är saker som ÄR svåra att prata om och då är det lätt att börja "humma" något ditåt.. Liksom att skapa "pseudo-konflikter"..

Dvs bråken handlar egentligen om helt andra saker, än det man "grälar" om..Men det är enklare att "gräla" om tvätt, hämtning av barn och städningen, än att sätta sig ner och ta diskusionen om känslorna...

Bara mina funderingar.. kram /trollis

Beror det på mig?
Vi får klura vidare, krya på dig!
Håller med dig avseende sjuksköterskeyrket, vill inte heller att mina börjar inom vården.
Kram!

Stigsdotters analys är ju som Maria skriver; solklar! Missbrukaren i mig tog inte tag i sin skit...valde att titta bort. Men nu ser jag och då känns det som jag vadar i skit...och mera väller in. Tankarna på att som PP uttrycker det; Kanske berodde inte allt på alkoholen? Så vad berodde det på? Mig? Stora tankar i en feberhet hjärna. Jag känner att jag inte orkar...tänker att Trollis/trollkvinnan kanske har rätt. Kroppen säger ifrån när själen inte längre orkar. Snorar vidare...ska tydligen inte arbeta idag heller...bara sova vidare. Idag är det fredag...försök att bara handla i de butiker som gör er gott. Jag tror att människan behöver mat/dryck och kärlek...en och annan apelsin ;-). Men inte etanol.../R ...snyter mig.

styrkekramar så du får kraft att ta dig lite egen tid mitt i livet.

Kram !!