Senaste kommentarerna i forumet

..är filmen "FLIGHT"...

Säger allt om hur det är att vara en alkie, se den!
Den berör alla ömma punkter om så i en Hollywood tappning.
Men sevärd, det är den..

Mors Berra!

Hur har du det med feber och trötthet? Jhoppas du mår bättre!

Hur går dina tankar nu inför en månadsgränsen? Själv har jag kunnat klappa mej själv på axeln hela helgen, inte en droppe alkohol trots att sambon haft öl hemma hela helgen.

Jag tror att du måste vara bestämd mot dej själv och inte låta din man dra med dej till helgfyllan. Klarar inte han av att mysa utan alkohol, så är det ju synd om honom om jag får uttrycka mej lite vårdslöst.

Kram!
/MB

Hur har du det? Jobbigt nu eller? Häng kvar, det tar sin tid att hitta sina egna knappar att trycka på för att hitta sitt nyktra jag.
Jag började skriva här i oktober, och börjar nu efter ett stort antal återfall få ordning på mej. Så ha tålamod med dej själv och ge inte upp!

En hel säck med styrkekramar!
/MB

Det var kul! Först ser man ju bara fyllan och dekadensen. Men om man verkligen tittar så ser man att 99% faktiskt bara är glada och redo att släppa loss. Jag blev positivt överraskad.

En i mitt sällskap hade problem med min alkoholfria öl i baren. Alla andra var det bara lugnt med. Tror dock många var avis på mig idag. Min dag blev ju både längre och lättare än deras. Kunde njuta av en skärgård i vinterskrud och en lång frukostbuffé.

Jag kan tänka mig att göra om det!

Nej, jag är inte chockad och jag tror inte att ett halvt glas vin, som gör att man känner sig "vuxen" gör någon skada.
Kanske är det som så, att hon trots allt får en sundare inställning till alkohol? För ibland är det ju så att det mest lockande som finns, är det som, vare sig det är uttalat eller outtalat, är förbjudet.

Bra att du låter dina barn komma till tals, men låt inte dem "stå för beslutet".
Det är DU som är vuxen och står för besluten!(annars får blir ungarna kluvna, då de antingen försöker klura ut vad pappa "vill" eller så får de "dåligt samvete", när de gnäller, för att de trots allt var med om beslutet)
Försök också att se det som att du inte vet, om det blir vare sig bättre eller sämre, utan att det blir annorlunda (och kanske mycket, vad ni själva gör det till)

Försök förmedla, att ni ska försöka se möjligheterna istället för svårigheter.. Det kan ju bli ert livs äventyr?!

Lycka till! (och glöm inte bort att låta Strawberry vara liten ibland ;-D )/kram! trollis

Kom och tänka på min bästa vän här nere. Han var i ungdomen i Sverige och passade på att göra en kryssning. Killen var helskakad efteråt...och då var han bara omkring 25. Han fick uppfattningen om att folk bara ville supa och k.... (fult ord) Tydligen kan vi scandies släppa loss. Hoppas du hade det bra... /R

Tråden från mt var nyttig. Så också PPs funderingar. Ett störningsmoment i sexlivet? Jo, så har det väl varit...inte så det har stört mig mkt (är väl kinky) men jag har aldrig tänkt på den. Gjorde som Morlas föräldrar. Restaurang med bara mig och Strawberry...och nu kommer delen där ni ilsknar till. Jag beställde in ett glas vin som hon och jag delade på. Mitt förstånd sa nej, men min pappahjärta veknade. Tydligen - enligt S - så är det en tradition här...att vid första mensen får man vin. Markerar att man har blivit vuxen. Så djävla sjukt! Men kunde inte säga nej...ska min flicka få lida för att hennes föräldrar är alkies? Svår balansgång där...så jag höftade...drack halva glaset själv. Surt och äckligt smakade det. Inga alkotankar väcktes...men det berodde kanske på att jag fortfarande var i chock. Över att min lilla flicka blivit så stor?

Försökte prata om sex och pojkar. Strawberry bara skrattade. Hoppas dock mitt budskap gick fram; Unga killar vill bara en sak! Vi pratade även vänner och Perth. Hon menar att ngn riktig bästis har hon inte fått i Firenze. Saknar hon någon så är det E från byhåla. Så hon röstar ja. Ska ta lillkillen idag...hans dag. Försöka luska ut? Fan vad önskar att jag inte var ensam i allt detta. Nu är jag ju inte helt solo...Rivis är bra. L är bra. Men jag saknar en vuxen att ventilera med. Ngn som ligger brevid i sängen och går igenom dagens upptäckter i lugn och ro med mig.

Tack för input hela gänget...alla tycks säga åk! Vill ju det. Men vi får se...börjar med att kolla. Ha en bra söndag!/R

PS: Antar att jag rent tekniskt är på dag ett. Är det nu meningen att jag ska vänta med alla stora beslut i ett år? Vägrar! DS

Har du trillat (vilket din tystnad kanske talar för - jag kan ha helt fel) så upp igen! Ingen här fördömer då vi alla har gjort samma resa. Upp på hojen...och kolla sjökortet. Vad du än gör så försvinn inte. Jag tycker du verkar vara en rolig kvinna. Skrattade högt när jag läste om ditt strumpsorterande (märks att du inte har barn ;-)) och om Proffsets Lidl-skyltar. Även jag har en del av det där draget...att allt ska ligga/vara rätt. Tyvärr fick jag skippa den lasten när ongar kom. Kom ut nu Fia och lek med oss! Stoppa en ny antabus i magen och förlåt dig själv. Kram /R

Kanske Perth inte är ngt för mig heller då jag är en riktig surgubbe ;-). Fast å andra sidan gillar jag ju strandfester? Vi får se...men tanken är sådd. Aussie liksom? /R

Hur går det Fia?
Har inte sett dig på ett tag...?
Kram /trollis

Haha! Dit har man skickat många brev.

Hade en kompis sombodde där nångång på nittiotalet. Sade sej älska stället (och värmen) men dom flesta rapporterna handlade om skräcken för spindlar i skorna.

Nä, allvarligt, vi snackades vid igår, och baserat på nittiotalsupplevelserna var Perth värt risken. Du nämnde Sveriges klimat baserat på oss vidriga människor - nåt tycks australierna ha - alla jävlar jag snackat med säger att dom är ett hyggligt folk. Vilket gör att jag aldrig skulle åka dit. Blir alltid en tråkig typ när alla är trevliga.

Ge mej en sur käriring, en förvirrad gubbe och en anorektisk tonåring. Sådana situationer klarar jag av. Men en strandfest med high fives och surfbrädor??? Ge mej en isvak, tack.

Och tack. Till killen jag gillar.

Lycka till med beslutet/putte

...har du redan fått en masse och jag kan bara hålla med MT & Maria. Våga! Det enda man ångrar är det man inte gjorde är det någon klok person som sagt. Men som sagt, se till att ungarna verkligen vill och inte bara hänger på! Har de inte pratat om vänner från skolan och så? Se till att få veta lite vad som händer där, du kan ju frankt ställa frågan: blir ni ledsna av att lämna nya vänner, eller nåt, så kanske man inte ska fråga barn ni som vet? Om rivjärnet är med kan vi nog vara lugna. Enda trista är att vi inte ses på konferensen men det kanske kommer fler tåg (eller så får vi ta en ny konferens down under, har alltid velat åka dit!)

När jag fick mens första gången tog mamma och pappa ut mig på restaurang för att fira. Toppen, vad roligt älskade flicka, nu är du snart vuxen, sa mamma. Det här är stort, tänk att du kommer att kunna bli mamma själv en dag! Det glömmer jag aldrig och fick mig att känns mig väldigt stolt. Det gjorde nog att jag aldrig tyckte det var pinsamt m mens. Pappatips kanske?! ;)

Åt att hon tar det naturligt och berättar. Tycker förresten att det är tråkigt att du inte kommer på konventet, hade varit jättekul att träffas!

Carpe Diem, fånga dagen.
Magkänsla är bra, men kommer du bli bra av att leva

-Tänk om......

Jag tycker åk. Men vad vet jag?
/A

att hon tar det så naturligt och "vågar" berätta!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4086&artikel=5420734

Hade inte tänkt på det tidigare. Att döttrar, hur små de än verkar, en dag ska ha mens. Som pappa är man ganska lost där. Ärligt talat, den enda relation man haft till mens är att det varit en form av störningsmoment i sexlivet.

Australien blir bra.

...långfrukosten som vi ägnar åt oss i helgerna...kommer lilla (tolv år) Strawberry in och deklarerar att hon fått sin första mens. L och Rivis är genast där...men jag och killarna vill bara sjunka genom bordet? Shit pommes frites? Var detta info jag behövde? Vad svarar man? Sa att hon och jag ska åka på motorcykeltur ensamna. Kvalitetstid...men vad fan ska jag säga? Go girl? /R

Tack för spontana svar mt och Maria. Kanske hoppar jag...tanken finns ju där. Skönt att få bekräftat att det inte var helfel. Sen golvar Maria mig ( och det gör inget annat än gott, jag behöver tankarna). Säger mina ongar ja för att de "ser" att jag vill? Resten av helgen ska gå till att luska och försöka se hur de små liven tänker. Storkillen är på...där är jag hundra och som den fege man jag är så är det ju även honom jag väljer att ta med. Ja...inte riktigt bara därför. Jag kommer att jobba långa dagar och han är den enda av ongarna som fixar engelskan själv. Jag behöver inte vara orolig.

Men Marias kommentar om vänner? Visst har de vänner. Varför säger dom inte det till mig? Jag kan svaret; Missbrukarbarn. Fattar inte hur jag och J har misslyckats så kapitalt som föräldrar. Eller fattar gör jag...men inte varför vi har låtit/låter det gå så långt? Skäms gör jag. Men nu ska jag ägna helgen åt att luska.

Visst har ni båda rätt i att Rivis är ett skyddsnät...på ngt sätt glömde jag bort henne i ekvationen. Hon skulle aldrig låta ongar fara illa när jag drack. Vilket jag inte vill ska hända...däremot är jag inte där så jag kan säga aldrig. Jag kan bara säga; Inte just nu...inte idag :( /R

Mig hade det också lockat fruktansvärt mycket. Skyddsnät tar du med dig, Rivis ville ju följa med och vad du berättat så verkar hon trygg och stabil när det blåser.
Vill verkligen ungarna?, det förvånar mig. Kompisar brukar ju vara jätteviktigt i den åldern och nu har de kommit in i livet i Italien, vill de verkligen bryta upp och börja om från början igen?.
Krasst att säga men för J spelar det nog ingen roll var ni bor så länge hon inte tar tag i sitt eget liv, och barnen kan ju fortfarande träffa henne fast det går ju inte så ofta men det har de ju ändå inte gjort.

Det går inte att råda dig i detta utan det måste bli ett familjebeslut, men försäkra dig om att barnen verkligen vill och inte bara säger så för att de ser att du vill. (Missbrukarbarn beteende )

Förstår att du vill, det hade jag velat ( och förmodligen gjort)

Kram!

så tror jag att du ska nappa om det känns rätt när du kollat... Jag och Mg har gjort såna hopp - inte i avstånd, inte alls, men i insats. Jag frågade en klok man, tillika barnläkare och psykiater (inte präst den gången) inför mitt studieboende med 4 ongar, 2 kitten hemma med mannen - och fick stöd. Är det egentligen sååå stor skillnad idag om man bor i Italien eller Australien?

Vad gäller dig själv så får du ju ge f-n i att supa till - och så har ni ju Rivis. Ongar får fantastisk enegelska med intressant touch av byhåla och italiano... / mt

Varför skrev jag "nog". Jag SKA köpa boken. Nu är spöket väldigt tyst här hos mig...men jag vet att det kommer andra dagar. /R

boken är väldigt bra, jag sträckläser den! Trots stora olikheter mellan oss i uppväxt och livet annars ser jag flera gemensamma drag. Hon skriver att hon aldrig gör nåt halvdant, sån är jag också. Kanske därför man också super rejält men också gör det ordentligt när man väl blir nykter. Hon skrev också så här: " Det är så ofantligt skönt att känna att jag äntligen bestämt mej. Jag kan lura mej själv bra länge men vet instinktivt när det jag bestämmer mej för är på allvar". Precis så känner jag mej också nu. Jag vet att den här gången är det på allvar.

Tjänsteresa söndagen efter. Det blir för tight. Men fan vad kul det hade varit. Få ett ansikte på alla vänner. Tror Andreas har rätt...vi ska få ett mail. /R

Fick i veckan ett arbetserbjudande som jag vill tacka ja till. Som jag kanske kommer att tacka nej till av familjeskäl. Fast jag vill som fasen...pratat med ongar; Kör tycker de. Men jag tror inte de riktigt fattar hur långt ifrån sin mamma de skulle hamna då. Samtidigt är jag en sån fullblodsegoist och nyfiken fan att jag vill. Perth heter erbjudandet (västra australien ifall ngn inte vet) och livet är ju så kort. Firenze är kallt och jag vill hinna med allt. Jag tror jag säger nej...har ju allt här. Men samtidigt tänker jag; Vilken chans...att se ngt annat. Slippa tjänsteresorna skulle jag också göra. Ongar skulle lära sig engelska på riktigt (i australien ? ;-)) istället för i skolan...där dom har fått en hemsk italianobrytning. Italienare är inte bra på språk...inte ens språklärarna (generalisering - undantag finnes).

Ska iaf. åka ner i början av februari och kolla in stället. (Så jag kommer att missa Alkoholhjälpens minikonferens) Tar storkillen med mig. För att jag ska kunna tacka ja? Antagligen? Vet ju att han kommer att torska totalt på strandlivet. Men får jag ta ongar till andra sidan klotet från sin mamma sett? Har pratat med J, hon säger bara - "gör som du vill, det gör du ju alltid!" (Inte riktigt sant). Men det utslungas i ilska så ngt samtal är det inte. Enligt lagen får jag ta ongar vart jag vill...men enligt anständighet och hyfs? Rivis säger att hon hänger på. Barnflickan säger nej då hon är kär i en lokalbo.

Jag vet varken ut eller in. Jag vet vad jag vill...men inte vad jag kan. Detta snurrar konstant i skallen. Försöker tänka på annat. Läsa lite...omöjligt. Nu vill jag ha eran uppriktiga åsikt. Ska jag hoppa? Skulle ni ha hoppat? Vi har inget skyddsnät där...vad händer med ongar om farsan väljer att supa till? Här finns iaf. farmor som för övrigt tycker att jag ska åka/satsa.

Helsnurrigt minst sagt. Hade jag inte haft cirkusen så hade jag redan suttit på planet. Sen alla djuren. Karantän?

/R