Senaste kommentarerna i forumet

...har nog de flesta av oss varit under vårt aktiva drickande. Men, den självupptagenhet (om man ens kan kalla det så!) som yttrar sig genom att man vill prata och uttrycka oro för sina barn är något helt annat - den är inte egoistisk.

Jag är bara så glad att jag får dina förtroenden och hoppas att jag kan bidra med något litet, om inte annat så bara ett öra. Det gör gott för mig att kunna finnas för dig! PS OM det där glaset kallar för mycket så ringer du mig först så kan vi diskutera om det är en bra idé eller inte :-) (när som helst, stör du så säger jag det!)

Ja, du Dompa! Kanske har det kulturellt varit så att pågarna varit värda lite mer (alltså bakåt i tiden sett)
Jag vet att mina föräldra var besvikna på att jag var en flicka.. Att nästa barn var en flicka osv.. Fast det innebar att jag fick hålla på och klättra i träd, skruva och meka, ända tills min lillebror föddes..(missförstå mig rätt, jag gillar verkligen min bror!)
DÅ, blev jag plötsligt "degraderad" till barnvakt och minipiga... Visserligen ska alla barn ha så mycket kärlek det bara går att ge dem, när de är små, men min bror betraktades som ett "underverk"..
Han behövde inte diska, hämta ved, städa etc.. Han "klemades bort". Vad han än gjorde, så var han "såååå DUKTIG" (det östes beröm över honom jämt. T.om. för sådant som egentligen var självklart)
Hyss, misstag etc slätades över.. Äsch, han är ju grabb...(hade jag gjort liknande saker, hade jag varit randad i baken så jag definitivt inte kunnat sitta på en vecka)
Jodå, han rätade upp sig, när han gjort lumpen. Som han själv sa, det var det bästa som kunde hänt honom..
Sedan jämför jag med mina manliga kollegor/arbetskamrater jag haft och ser att de i vissa stycken är som små tuppar i hönsgården.. De vill ha beröm.. De förstorar gärna betydelsen av sig själv och det de gör..(finns ingen mamma där som berömmer, så får de berömma varandra.. *fniss*)
K A N det möjligen bottna i den här bilden som små pojkar får av sig själv.. att det jämt påtalas hur "duktiga" de är och att de ständigt får ta plats..?
Idag blir både pojkar och flickor mer lika uppfostrade och båda könen får brister i bla hanteringen av besvikelser, impulskontroll, och att "ha tråkigt".. Vägen jämnas för dem på ett sätt som gör att de inte vill bli "vuxna"
Och varför skulle de, när inte ens deras föräldrar vill vara vuxna.. Kanske saknas det förebilder? vad vet jag.. som inte har nån cykel..?

Sedan får man inse, att gamla rollmodeller, inte bara försvinner över en natt, bara för att vi tror att vi har jämlikhet.. Mycket av det vi gör, sker omedvetet, så vi blundar gärna när det kommer till olikheter. Precis som vi gärna blundar när det gäller våra egna negativa sidor..

Hur många, pratar känslor med pojkar och män?(hur många grabbar pratar om kärlek istället för sex?)
Hur många män diskuterar existensiella saker (på sin arbetsplats?) Hur många män, vågar prata om hur de mår psykiskt med män?
JO, de finns, men det är definitivt inte samtalsämne nr 1, på kafferasten..
Återigen, vi har flera generationer män som växt upp med bilden av den "tysta", hårda typen.. Som i sin tur lite generat ser ner på "fjollorna".. (fjolliga är nämligen det s i s t a män vill vara..)
Ändå, är vi till syvende och sist MÄNNISKOR, med känslor och funderingar.. oavsett om vi är han, hon eller hen ;-D

Så till det där med projiceringar.. Hmm, har själv fått mig riktiga tilltuffsingar, innan jag insåg, hur jag , precis som du, retade mig på personer i RL.. Vissa saker, fick mig att bokstavligt gå i taket.
Min räddning var (och är) min superkompis, som lugnt stod kvar och förklarade, varför jag "gick i taket".. Det där är ju en spegelbild av dig..
Vadå MOI? Aldrig i livet, blev första reaktionen.. JAG, vill ju bara väl, Jag är väl inte sådär?

Jodå, det var jag, t.o.m en karikatyr på mig *ASGARV*
Men att v e t a , gör inte att man automatiskt blir av med "beteendet" eller ens vet var och hur man börjar (om man verkligen bestämt sig för att göra något åt det)
Det krävs "blod, svett och tårar".. och man måste göra jobbet själv.. ;-D
Jag är inte färdig med mina "skuggsidor", nej långtifrån, men det är min intension, att ta itu med dem när jag väl på allvar hittar dem. (jag är precis som alla andra benägen att blunda..)

Det enda jag vet idag, är att den enda som äger rätten att bestämma över mina känslor och den enda som kan förändra dem är jag! Jag må reagera på saker som händer, men vilka känslor jag ska "ha", är mitt val, och mitt ansvar.

Kram/trollis (som föresten inte tror på djävulen ;-D )

Ska fundera över det du skriver.. Tror att en del har med kulturella betingelser och uppfostran att göra. Även sådant, som vi tror oss stå över i form av fördomar över hur vi behandlar flickor och pojkar..
Att män är våp, har jag upptäckt för lääänge sedan (så även kvinnor)
Blev tillfrågad hur det var att vara ensamt fruntimmer på en manlig arbetsplats en gång, och svarade, att det inte var några problem alls, eftersom det fanns så mycket "kärringar" där ;-D
Återkommer med mer fundringar.. /trollis

...hej, vi har inte bytt några ord med varandra tidigare. Jag har däremot läst mycket och lärt ovärderligt mycket från dig, tusen tack för att du delar med dig. Vill bara säga hej och önska dig en bra start på veckan. Står själv i en sån där make-over-röra som måste vara klar till lill-julafton-kalaset ;)
Tjingeling

Man skall vara tacksam för att vara behövd. Är tillbaks i Sverige och asförkyld. Inga samtal från barn eller fru. Att en lägenhet kan vara så ödslig. Ja,ja man blir naturligtvis behandlad som man förtjänar. Första tanken är ju att detta är det första steget ner i myllan. Men nej, detta är det första steget framåt i livet.

Dompa, Hur kan man bli så djävla förkyld? Hade glömt det.

VV

..från min livskamrat som har varit min stöttepelare genom min svåra tid, hon är mitt allt, utan henne hade jag inte varit där jag är idag...

Svårt att försöka påskina vad som gör mina livsbetingelser så olika...
Andra brukar tala om HALT , hungrig, arg ledsen och trött...
Mina är kanske mera åt stressad, trött och oavkopplad...
När jag blir sjuk så har min kropp redan sagt ifrån, nu pallar jag inte mera, motståndet mot bacelusker går ner till ett minimum
Och den tvingar mig till att ta en timeout, men vad gör jag?
Jo travar på som om ingenting har hänt, kör i samma tempo som innan, och kroppen får inte sin vhila...
Då går psyket ner i en svacka, jag blir lättirriterad och grinig och jag märker att jag blir okoncentrerad och framförallt deppig.

Denna svacka får mig att totalt tappa omdömet, jag klarar inte av alla krav från olika håll...
Frugan, barnen, jobbet, föreningslivet, ekonomiansvarige, vaktmästaren, elektrikern, bilmecken, hjälpsamma grannen, brorsan, sonen,
städaren, tvättaren, kocken, matinköparen, datorhackaren, tevemecken, diskaren, tvättmaskinsföraren, kompisen, skottaren, avloppsrensaren,
nätverksanalytikern, provförhöraren, tapetseraren, målaren, mattläggaren, snickaren, rörpularen, trädgårdsmästaren, limmaren, skotorkaren,
garageansvararen, cyckelmecken...
Jag försöker hinna med allt jag kan, och dygnets sista timmar brukar jag använda för mig själv, behovet att bara finnas för mig själv.
Tiden med mitt egna jag är viktig, att hinna rannsaka alla övriga timmarna, vad hann jag med, vad måste göras i morgon, en sorts planering
För att jag ska veta vad jag har framför mig...

Men när kraven kommer från alla håll, och jag får fixa fram på småtimmarna då har jag inte tiden och orken att sitta en stund med mina tankar.
Det är läggdags och jag har återigen försakat det viktigaste i mitt liv, att ta det lugnt!!!
Stressen är min absoluta alkilleshäl, och får jag inte min egnatid, ja då är jag körd...

Idag hann vi med att rensa av det värsta, har ett rum kvar, arbetsrummet där man behöver en kofot för att ta sig fram,
Och det är mitt problem, ja och garaget då, men det är bara att stänga dörren så syns det inte...
Vi skjuter det på framtiden, mellandagarna verkar vara hårt planerade för detta...
Jag vet att skiten växer till enorma högar om vi inte gör något drastiskt, därför behövs dessa totaly home makeover..
Enda sättet där jag inte bara lovar att städa undan allt bråte, utan motvilligt också gör det..
Det jag beklagár mig över är egentligen timingen, och bilhelvete kan ju aldrig komma lägligt, någonsin, ever..

Om jag ska känna någon som helst elak skadeglädje så fick grannen måla om sitt vardagsrum efter det att hans fru sett våran nya soffa och beställde bums en exakt likadan, men det kan han få ta efter det att jag fått gått upp om morgnarna och starthjälpa hans kärr..ersta med hennes bil då han har varit bortrest.

Nu är klockan halvtre på måndagsmorgonen och jag börjar känna mig nöjd med Söndagen, men en stress över en ny arbetsvecka som tar sin början om bara några timmar, f-n ibland känns det som om jag ännu en gång har tagit fel prioriteringar...
Jag glömmer bort att jag behöver sömnen också, en viktig beståndsdel för att behålla den mentala balansen i schack.

Go'Natt med er därute, och var snälla med varandra, kom ihåg att ni som oftast behöver mest kärlek när ni som minst förtjänar det.
Motsägelsefullt, och sällan man får mer kärlek bara för att man har varit dum, men behovet hade funnits...

Berra

Du är numero ono/bästa!
Ta dig tid, vårda dig själv.
Var ego.
Finns här när det gäller!
Kramar i massor <3
/A

etanoldriven. Den var bra, ska lägga den på minnet. Det finns ju gott om mackar om man vill tanka etanol, men har man inte en etanolmotor i huvet blir det ju ointressant med sådana mackar, och så känns det verkligen just nu.
Fenix som går på ren Loka och Julmust

viktigaste först! En så viktig och bra devis. Och det viktigaste nu är helt klart du, efter vad du skriver.
Kram och kraft till dig,
Fenix

Var jag idag, träffade härliga Stigsdotter och pratade enbart om mina bekymmer, känns som jag knappt ens frågade om hon mår bra. Nej, sån här vill jag inte vara, jag måste göra någonting.
Det är farligt nära att vara för mycket nu, känner att min nykterhet verkligen hotas.

Läser om Dompas intressanta funderingar, ser att Andreas behöver stöd men jag orkar inte, måste lägga kraften på mig nu annars blir det inte 10 månader om ngn vecka. Och då hjälper jag inte mina barn, det är det viktigaste nu plus att ta hand om mig så att jag orkar.

Lämnar inte, kommer säkert smyga in lite men finns i bakgrunden tills det är stabilare och jag orkar ge igen.
Kram!

Till mig, du berör!
Vill så mycket, KAN så mycket.
Ängeln Anna-panna är mitt allt och vilka fina grabbar hon gett mig.

Jag är nog en lätt kille att leva med.

Man är på ett sätt på nätet där det kan ske
många missuppfattningar. Ett sätt IRL.

Vem vet, hur somså ser JAG fram mot februari.

Med risk för att bli tjatig, dag 1 imorgon .........

Dompa/R YOU ARE THE MAN!
Tack DU berör.
/A

Ni berör ni skall veta att jag tar till mig.
ALLT ni skriver berör och jag tar till mig.
Jag läser och funderar, vänder och vrider
kan det vara så? Men om inte....
Tänker efter, liger här i sängen och funderar.
Läser mycket strax innan jag somnar. Och alla kloka smarta råd som jag får tar jag till Mig.
Trollis, ibland tror jag att du har arbetat som psykolog eller liknande för du är så träffande i dina analyser. Dompa du är som du är, men en varm känslosam människa helt enkelt. Långt bort i ett annat land och klarar livet galant.
Ni ger mig så mycket, mulletant trollis, dompa, Berra,Adde, maria, tilde, stigsdotter, villervalle, Anli,flygcert ALLA på forumet.

Ni har hjälpt mig MYCKET sedan jag kom ioktober.
Ni har fått mig att "think outside the box" och jag hör det.

Har också ofta haft lätt för och gillat att umgås med kvinnor. Både vad gäller idé och substans, djup och själ, som fest och galenskap! Säger kanske mest om vilka sorts människor man vill ha runt sig, men det här som sagt ofta visat sig vara kvinnor. Och jag är helt överjordiskt super duper manlig! ;-D

Har inte varit så sjuk på jättelänge. Har provat whisky, varm öl, etc. men inget hjälper- Får försöka sova ut skiten.

Tjejer? Jag har mycket mer kul med mina tjej kompisar. Det behöver inte betyda sex men kanske jag är konstig? Jag vill tillägga att jag är väldigt maskulin om det kan vara till någon hjälp ;-)

Min son sitter med en kopp varm choklad bredvid mig och filosoferar om livet och om människorna. Han är klok grabben, emellan varven, ja när han inte är fullständigt galen alltså. Fast det är han sällan och mest ihop med sin lillebror som har så lätt för att lära sig att trycka på de rätta knapparna...

Livet går sin gilla gång här i The Hills. Läser mycket i trådarna. Upprört hav med höga vågor i en del vatten och jag försöker sitta still i båten och vänta ut stormen. Håller hundra procent med Dompa när han tycker att jävlighet och taskighet måste bemötas, istället för att sopas under mattan. Skiten försvinner inte utav sådan städning! Jag tror i och för sig också på att bemöta uppenbara provokationer med aktiv ignorering, för annat biter inte ibland, men situationen får avgöra.

Läste i Sundowns tråd om att han nästan har glömt hur det är att vara etanoldriven och jag har samma känsla. Vet inte vad det skulle kunna ge?..

Nu måste jag läsa godnattsaga för min lille påg, vi hörs!/NM

Underbart att läsa! Är där själv en hel del, i den där känslan av att vara stark som en 1000-årig ek! Jag tror dock inte att känslan bara har smugit sig på dig, Tilde, utan du har nog jobbat fram den själv till rätt stor del. Inget skrämmer, allt är möjligt, livet är på riktigt!

Underbart!/NM

Hej Trollis...du bjöd själv in mig. Känns lite som med djävulen...du måste bjuda in. Självklart ska VV ha en toddy...du ser det. Nu ska jag bluddra om könen...anledningen till att jag bluddrar här är för att du är du. Jag vill bolla tankar. Könen...; Inser under min hundpromenad att anledningen till att jag retar mig på Andreas beteende är för att han är så lik mig själv. Noll impulskontroll. Detta tror jag är ett mestadels manligt drag...det uttrycker sig på olika sätt. Men resultatet blir oftast det samma...krig eller dra sig undan och sura i ett hörn. VV skrev en gång om att de flesta av hans vänner var kvinnor. Jag känner igen det...har några tjejkompisar och med undantag av J så är jag vän med alla mina ex. Jag är en kvinnokarl...inte i betydelsen spänna på men i betydelsen tycka om/uppskatta empati och hjärna. Hos många män lyser verkligen det ena eller det andra med sin frånvaro. Ser det även här på forum...hos mig själv...hos andra forummedlemmar och hos de gubbar som anhöriga (kvinnor) skriver om.

Vet inte riktigt vart jag vill komma (hur skulle jag kunna veta det...jag är ju född man) men vad jag tänker är att det finns ytterst få manliga förebilder att respektera. Både på forum och IRL. Kvinnor kan jag räkna drösvis. Så vart gick det fel? Ser på mina egna ongar...två pojkar och en dotter. Samma uppfostran...samma bakgrund men en av dem bländar med sin visdom...givetvis flickan.

Så vad har detta med mina egna tillkortakommanden att göra? Med mitt humör? Inte en aning Trollis...tankarna är nyfödda. Nu ligger bollen hos dig :-). Menar inte att du ska hjälpa mig ur en själskris så som kvinnor alltid får göra med män. Utan jag skriver det jag tänker...bolla lite. När blev mannen ett våp? Kram/R

Tack för ditt svar. Jag mår inte bra nu. Hjärnan och kroppen och välmåendet... Jag har gömt en flaska wiskey men kan inte komma ihåg var...Ju fler stora gropar ju mer måste jag inse att jag verkligen inte ska dricka alkohol. och det vet jag redan alltför väl. Kroppen måste hinna med.

Såg att du var förkyld.. Skickar lite toddy.. Tror du uppskattar det mer än varm mjölk hehe..

Förstår att det är tufft ;-D

kram /trollis (med damråttor runt fötterna och en katt-a-strof som anser att det är under hans värdighet att jaga dylika djur..)

Jag har också märkt under tiden jag varit på forumet att jag så väl känner igen mig i er... vår känslighet.
Det är skönt att finnas med här bland er, det är som du skriver Trollet högt i tak och det är bra för vår brokiga skara.

Nånstans måste frustrationen få ta vägen, inte bra att mota in den under mattan eller lägga locket på... det samlas lätt så mycket i en att det till sist brister någon annanstans. Ramlar man in i väggen av att samla på sig för mycket frustration och inneboende ilska blir det svårt att ta sig upp och ut i livet och verkligheten igen...

Skönt med högt i tak och många funderingar och vinklingar, öppenhet och frågeställningar som kan leda oss till massor av bra insikt.

Respekt är viktigt
och att frustration inte blir till bitterhet.
Att man kan släppa gammal skit och ältande är något jag fått ta itu med under det senaste året för att ha chansen att kunna ta tillbaka det liv som jag vill leva... Själv tycker jag att det är livsnödvändigt.

Nu skaver vi kanterna mot varandra som Trollet skriver...

Hav hopp, snart är ljuset här...

Jag känner starkt att en ny känsla har infunnit sig.
Den har helt enkelt smugit sig på mig efter många aktiva, högst egenvalda val.
(ibland även mindre bra, valda av gammal slentrian)

Jag känner inte behovet av att döva någonting!!!
Känns som att jag har blivit frisk efter en lång tids dunkel sjukdom.

Den överhängande oro som skulle behöva dämpas, d e n känner jag inte i min kropp...

Det smög sig på mig det här
ja, succesivt
så infann sig känslan.

Faan vad skönt!

Hej Tilde, vad glad jag är att se dig här!
.. Jag är på språng, och så särskilt "multitasking" är jag inte.. Så det blir några minuter här, innan jag kollar ugnen ;-D

Kram Trollis

Hej Dompa!
Jag tror att vi alla blir påverkade av turbulens.. känslomänniskor som vi är..

Det är inte lätt att släppa, när man är stressad och frustrerad.
Varje liten sak, tycks kleta fast så att allt till slut blir som en snöboll som sätts i rullning..
I min tråd är du välkommen att "pysa ut" hur mycket du vill.. Jag tar det för vad det är ;-D

Det gäller alla andra också! Vi SKA ha högt i tak, men undvika påhopp som inte har med saken att göra..
Precis som i vilken syskonskara som helst, väljer vi inte själva våra forumsyskon, utan får den stora förmånen att "skava av kanterna" mot varandra *skratt*
Jag tror att vi lär oss, på både gott och ont..
kram /trollis

Fick precis en stund över på jobb. Dessa jävla panikinryckningar....

En tanke som slog mej i morse efter att ha skrivit här: Ni måste tycka att det går för enkelt. Jag tycker det. Är det inte svårare att lägga av? Nu går jag förvisso på antabus men det som försvunnit är rädslan för att vara nykter. Att få panik om man inte har spriten till hands. Sistaminuten på systemet med andan i halsen och sann och skär rädsla för att stå utan en helg.

Det var ju inte så farligt. Tillochmed skönt. Tjugo år av drickande med max en, två nyktra dagar i veckan hade skapat en panisk rädsla för att inte ha alkoholkudden att landa på. Som jag faktiskt inte behöver. Jag funkar ganska bra ändå. Oftast bättre.

Gjorde jag alkoholmonstret större än vad det var? Inbillade jag mej att jag behövde spriten mer än vad jag faktiskt gör? Nu är det bara borta. Jag vågar vara nykter. Det är ingen konst. Lite tråkigare ibland men alternativet var ju ingen picknick heller. Jag har missat så mycket på fyllan, försakat mej själv och andra. Inte vågat växa. För vad - en inbillad rädsla???

Med det sagt tror jag inte jag vore här utan antabusen så styrkan ligger inte bara hos mej. Jag hade fallit tidigare, som alltid, tror jag, och inte fått de nyktra veckor jag så väl behövde för att landa i en insikt. Och här måste jag sluta...jobb...jaja, en tanke bara./Putte