Senaste kommentarerna i forumet

Läs dessa reder ett par ggr och söäg sedan till dig själv, VILL jag dricka???
Det kan bara DU svara på!

Spela filmen till slutet, dvs tänk dig i ditt inre hur det var när du drack.

Hur du blev och vilka känslor det förosakade.
Hur du mådde, den dagen då du satte dig här första gången och skrev eller svarade på någon kommentar.

DEN känslan... fånga den och ha den med i din inre film för/i skallen medans du spelar lite längre.....

Hur kunde det gått, vad händer sedan?
Med familj, man/hustru, barn...

Kommer partnen vilja ha en fyllkaja, kommer du klara av dina barn FÅR du ha kvar dina barn i ett senare skeede.

Eller kommer du bli ensam sittandes i en soffa och klunka vin/öl/sprit i självömkan över att ALLT är så orättvist. Känslan av att alla är emot dig!
Vem kan göra ngt åt det problemet? INGEN annan än du!

SPELA DIN INRE FILM...........

Tänk sedan om detta är ngt du VILL skall hända?

Utan att då behöva berätta för mannen/frun och vänner och bekanta att du inte
FÅR dricka för att då si och så ........

Att du har problem som i vissa fall inte syns utåt.

Någonting som sker när ingen ser på, eller får reda på det. Det smygs och göms på alla möjliga sätt/ställen, bara för att kunna dricka lite lite.....

Skit i det, valet är i mina ögon LÄTT!

Du dricker inte för att du inte VILL!!!!

V I L L I N T E D R I C K A ! ! ! ! !

Sedan har du miljoner med anledningar till att INTE dricka.

Men det är nog bara EN anledning till att du SKA dricka.

För att DU skall kunna belöna hjärnans falska belöningssystem i tron att det gör dig gott.
Men inte ens det är rätt.
Det gör dig inte gott, ingen nytta alls. Även om det finns en tro att det är så sociallt att kunna skvimpa runt med ett glas. Och bara vara.
SPELA FILMEN TILL SLUTET.

Brukar det stoppa med att bara dricka ett glas?
Varför skulle man tvunget bara dricka ett glas? Till vilken nytta?

Detta mynt har endast en framsidas, ingen baksida.

Du VILL helt enkelt inte.
Om du tvekar så läs det du skrev första gången du satte dig här inne.

Spela filmen i huvudet lite längre än till det normala dåliga slutet?
VILL du det skall hända?

Om inte, så vill du inte! dricka. Du får, du kan men du VILL! inte.

//A

Aldrig bara ens fel att det blir som det blivit, man är två som bidrar till det i en relation.
Blev det ett bra samtal? Hoppas det för din skull, att han dök upp och att ni kunde båda framföra vad ni tycker.
Om inte, fick du ut något av samtalet ändå?

Skickar styrka till dig, Kram!

Och vettig så jag finner inga ord.
Vis var ordet!
T ACK!
/A

...så det är väl dags att signalera närvaro.

Har varit inne och läst varje dag och klottrade ner nåt snabbt inlägg i någon tråd. Blev lite tagen av att min DompaKompis försvann, även om jag förstår honom till fullo och respekterar hans beslut något enormt. Hans "avsked" skickade också signaler igenom min kropp; Att jag är än mer övertygad över att jag vill fokusera på LIVET, MITT LIV och inte ge tankar på A eller det förflutna för mycket utrymme. Det ska marginaliseras så mycket som möjligt! Inte så att jag marginaliserar eller bagatelliserar hur farlig drogen är eller vad den kan göra med mig om jag släpper in den i mitt liv igen, jag vet nu vem jag är och var jag kommer ifrån, så nejnej.
Nä, det är snarare så att jag inte tycker att A har berättigandet att bestämma över vad jag ska lägga min tankeenergi på och att dessa tankar ska äta upp en stor del av min dag. Och det vill jag inte!

Jag tänker för det mesta inte alls särskilt mycket på vätskan, utan har fullt upp med att lira matchen med nya spelregler. Upptäcker både starka kompetenser och pinsamma svagheter som jag besitter, men känner mig faktiskt (och håll i er nu, för här kommer dagens klyscha) som en NY MAN!

Fan, jag har ju en hel del redskap att ta till för att ta itu med livets små förunderligheter och jävligheter! Det är ju faktiskt smått fantastiskt och rätt besynnerligt att man inte har upptäckt det tidigare...

Min terapeut sa till mig, efter att under tystnad betraktat mig en liten stund:
-Märker du själv hur det sprakar och lyser om dig av nyfunnen styrka? Du är inte samma person som kom in och slog dig ner här i min stol vid vår första träff.

Jag såg med fast blick in i hennes kloka ögon och nickade stillsamt.

Hon fortsatte:
Och du har gjort det själv och du har gjort det bra, du har kommit långt och det tror jag beror på att du har bestämmt dig för vad du vill ha... och för vad du inte vill ha, har jag rätt?

En stillsam nick till och sedan svarade jag:
-Det är inte så svårt egentligen, men man måste kapitulera först, innan man kan ta upp kampen på nytt, med helt nya vapen. Jag tror jag börjar lära mig hur man gör, men det kommer nog att ta hela mitt återstående liv för att förstå och det ser jag fram emot!

Jag är fortsatt evinnerligt tacksam över att jag SLIPPER dricka och jag vill skjuta iväg styrkepilar med hjärtformade spetsar tillverkade av hopp & mod till alla Er som modigt utkämpar kampen för att SLIPPA DRICKA! Vi vinner om vi vågar!

KRAM på Er allehopa, Ni är mina människor, glöm aldrig det!/NM

Jag har tidigare läst andras trådar och sett hur det knakar i relationsfogarna. Jag är ju lite senare i starten än ni andra och känner igen "faserna" litegrann. Och nu känner jag att jag även hunnit till detta men relationen med mannen. Har nog anat det men det har inte kommit fram i ljuset förrän nu. En fråga som surrar i mitt huvud är: Går det att vara i ett förhållande med hus och barn och allt med en som inte dricker och en som gör det? Blir det inte alltid snett? Så känns det nu med en tjock mur av tystnad och ilska mellan oss.

egen del så är det på detta viset :-)
När jag kommer i det stadiet att jag börjar se en massa idioter runt mig istället för fina medmänniskor så blir jag vaksam på vart jag är på väg. Många av mina aa-vänner pratar om samma fenomen så jag känner mig inte alls ensam. Vi som använder AA som vår bas i tillvaron får efter en tid en viss erfarenhet av detta och vet att vi kan lasta av oss på ett möte. Exakt vad som händer inombords har jag ingen susning om men jag vet att det hjälper mig att dela om det med andra som har samma erfarenhet.

Att känna sig ostadig första året är inte heller något nytt :-) När vi är aktiva alkoholister så blåser vi gärna upp vårt självförtroende medan vår självkänsla krymper i samma takt och det tar tid att fylla på den igen. Visst är det så att jag känt mig som värsta bluffen och att nån förr eller senare kommer att avslöja mig, men när jag väl lärt mig att jag är jag och att jag inte försöker kopiera någon annan så började min självkänsla stabilisera sig.

Men, jag får aldrig glömma bort att fylla på min självkänsla ibland genom att göra bra saker för min egen skull och berömma mig själv när jag gjort något bra.

Så njut du lite i soffan du :-)

Skönt att se att du håller lågan uppe.
Självklart kommer du få en riktigt härlig ROLIG och helt fantastisk helg.
Och det bästa, du behöver inte oroa dig för att göra bort dig på fyllan och villan. Samt att du kommer vakbna med en ? Schysst andedräkt..........????+

Men gud vad kul du kommer få! Det är jag helt övertygad om. Dansa (om det ges möjlighet till det)
Tjoa och lev rullan med kompisarna.
Have a blast of the life time dear!
//A

Idag är livet lugnt, lagom med motgångar, känner harmoni. Börjar känna mej trygg i min roll på jobbet, finner mig i situationen mellan mej och pojkvännen och vårt boende, accepterar att vi får pendla och flänga varenda helg. Men jag vet också att jag helt plötsligt kan börja känna mej osäker och kass, hata staden jag bor i, människorna som stör runt omkring. Funderar över varför jag pendlar så, är det vanligt? Hormoner? Min önskan har ju varit att detta ska stabislisera sig allt eftersom tiden går som nikotin/alkohol/socker-fri. Fast jag tycker nog att det blir lite bättre, eller så vill jag tycka det. Jag hoppas ju på något sätt att det är en kemi i hjärnan som kan balanseras, snarare än att det är personlighetsdrag jag måste acceptera. Eller är det samma sak kanske? Kanske skulle man satsa på terapi ändå? Jaaaaa, vilken bra idé kommer alla säga nu, terapi är ju jättebra! Fast det är ju jäkligt jobbigt också, jag tror inte bara det är bra. Det är ju skitjobbigt att vända ut och in på sig själv, tror man måste välja sina tillfällen. Eller har jag fel? När jag pluggade psykologi hamande jag i en skitjobbig period då kurserna jag läste handlade om personlighet samtidigt som jag ställde upp som låtsaspatient för de blivande psykologerna och jag minns att jag fullständigt exploderade till slut, jag orkade bara inte definiera mig själv, köra in mig själv i det och det facket, jag ville bara vara. Blicka inifrån och ut, inte se mig själv. Ibland orkar man bara inte.

Skitsamma, idag mår jag bra och det ska jag njuta av. För njuta måste man. Ibland, när jag degar ner mig i soffan framför teven med något gott är det som om jag kommer på mej själv, "men vänta nu, får jag detta, är det verkligen okej, jag ska kanske ha lite dåligt samvete ändå". Det är inte bra, inte bra alls...men det lägger sig nog.

Förresten, det här med träningen...vet inte om jag skrivit detta förut men då blir det en repris. Nu när jag tränar känner jag endorfinrusen så tydligt, som när första glaset är svept ni vet. Har ju känt det där sköna efteråt innan, men detta är nytt. Kommer en bit in i passet, sköljer genom kroppen som en gigantisk skön rysning, nästan som en orgasm. DET är en belöning som heter duga, tackar för den kroppen! Har ju tagit bort alla "kickar" (utom kaffet) och är övertygad om att det beror på det. Någon som känt liknande?

Älskar insiktsfulla inlägg... höst trollets senaste inget undantag! Kanon!

jag. Vet inte riktigt varför jag inte skriver. Eller jo, det har varit mycket med alla dagissjukor och tentor men ändå. Borde inte slarva med att skriva i min egen tråd.
Nykter är jag. 12 veckor på söndag. Åker i väg ensam på tjejhelg i morgon tillsammans med mycket fina människor men alla sådana som jag träffat ute och vars primära umgängesform varit vindrickande. Känner mig inte rädd för att jag kommer falla dit, snarare är jag rädd för att jag ska få det tråkigt och att allt kanske inte är så himla bra och gemensamt om man inte är berusad.
Hmmm. Otydligt skrivet. Oron handlar alltså inte om huruvida jag kan ha kul utan vin utan om hur umgänget blir med människor som alltid dricker vin när man själv avstår.
Skriver här som en vaccination om jag mot förmodan skulle få en snilleblixt och tro att det går att ta ett glas.
Funderar på jul och nyår. Vet inte riktigt hur det kommer bli att fira nyår utan champagne, fast å andra sidan varför skulle det vara så förbannat viktigt egentligen? Jag förstår mig inte på mig själv. Eller jo det gör jag väl. har man i 30 års tid lärt sig att det behövs champagne för att det ska kännas festligt är det kanske inte så konstigt om det tar mer än knappa 3 månader att lära om sig.
Nu ska här hämtas barn.

och hittar förstås russin i smeten(Dompamannens ord i min tråd, faan att han var tvungen ut och pröva vingar just nu).

Tack Trollis du har bra tankar runt det här.

Ha en fin dag
fånga ljuset...
Tildesystern

Du kommer lyckas i ett val som blir ett gott val för dig... kanske tar lite tid, men jag tror det blir bra att få gå i samtal. Ibland behöver man lite ledljus i mörkret.
...styrka till dig

Vi följs...

"Alla människor behöver någon inför vilken man duger och är tillräcklig,
om inte annat så inför sig själv." skriver Göran Larsson i "Skamfilad".

När de människor som verkligen älskar en för den man är, försvinner... ja det kan vara en gammal förälder som dör eller mor-eller farförälder... När skaran av människor som alltid funnits där och för vilka man får göra sina misstag men ändå alltid blir älskad, när den skaran minskar så blir det ett tomrum.
Då min gamla katt dog i slutet av sommaren så var jag så förtvivlad. Han fick all min sorg efter dem
som inte fanns mer i livet. Jag kände mig totalt ensam. (vilket jag inte är, men känslan var
sådan)

Nu är jag rädd för ett uppbrott i "kärleksrelationen". Jag är rädd för tomrummet. Konflikter
avlöser varandra i en strid ström, inte stora aggressiva konflikter, nej det går lugnt till men det
är tärande och tröttande. Jag känner så starkt att det är just det Göran Larsson skriver om som
jag behöver som mest nu och som jag i min relation inte får eller har förmågan att ta emot.

Det är också ett nederlag, att det inte funkar. Jag klarar det inte, duger inte att hålla ihop, att ta vara på den fina delen.

Här finns mina funderingar just nu. Detta vore ett gott tillfälle att köpa vin och sticka huvudet i sanden. Nu ska jag igenom det här, utan vin och jag ska ta ett beslut. Jag kan bara tänka klart och handla riktigt då jag är klar som jag var förut innan livet vände riktning.
Om jag ska ge relationen fler chanser eller inte, handlar det om nu.

Just i den känslig period som jag ändå fortfarnde på sätt och vis befinner mig i, ska kanske ett uppbrott till. Är det inte så att man alltid står ensam då det blåser som mest.

Konflikterna o missförstånden i relationen fick många gånger min bägare att rinna över. Jag hade för mycket av närliggande händelser som var obearbetat eftersom jag under kanske en femårsperiod bara körde på utan att reflektera över att jag själv behövde omsorg.
Under de många åren var jag stolt o stark i kampen för det allra viktigaste.
Med resultatet att jag vaknade upp i våras efter den "resan"... helt slut. Det som väckte mig var mitt stora bottenplask, som blev min skam... skuld.

Har varit en kamp upp igen.
Sommaren var en tid av återuppbyggnad, jag gjorde det med hjälp av en riktigt god vän och nära. Men
jag känner nu att där jag som mest hade behövt få mitt stöd var det svårast att få det. Det har
blivit tjurigt där jag längtat så hett efter omtanke. Det tar min energi. Ord och förklaringar hjälper inte.

Nu har jag varit i det här tänket i två dagar. Jag har grottat in mig och känt att jag anfallit demonerna och slagits med dem.

iom detta skrivna så ska jag ut ur grottan. Jag sprudlar inte av glädje precis men jag känner tillförsikt.

till dig oxå, Stigdotter!
Visst är det lite larvigt, att när man väl står där och har fått sin samtalstid, så blir man lite tvehågsen.. Ett litet, "jag kanske överdriver i alla fall" smyger sig in..

Nej, om så är fallet, GLÖM det! Får du med mannen så är det BRA, får du inte så gå SJÄLV!
Om han är minsta intresserad av att ge ert förhållande en chans, så ska han ta denna!
För läser jag mellan raderna, så är det sista halmstået du räcker ut..

Vill han inte, så får du nog inse, att han kanske inte vill fortsätta längre..?
För det måste väl ha gått upp för honom att du inte trivs?

Det betyder kanske inget omedelbart uppbrott, men jag anar att det inte är långt bort om ni inte vill vara ett vi längre (och till ett VI, krävs 2 personer)

Det går inte att bara titta tillbaks och titta på fel (vems, varför etc) DET löser ingenting i NUET!

Det är bra att titta på problemet, men inte sitta och klappa om det som ett gosedjur, för då kommer man inte vidare..

Jag tror att ni måste få hjälp, för att gå åt samma håll igen.. Vill han inte, så kan du inte göra så mycket åt det (bara sluta erbjuda "hotell-boende" av "snällhet")

Kanske Stigsdotter, är det du som får lov att släppa taget...

Jag önskar dig all lycka med samtalet. Hoppas verkligen att det är början på något konstruktivt!

kram Trollis

Relationer... När jag läste Sommars tråd, tänkte jag igen på hur relationer förändras.. Speciellt i förhållanden där alkohol har varit inblandad och den ena blir nykter..
Oftast förändras inte båda samtidigt och väldigt vanligt är att det sker enligt "den kokta grodans princip"..
Helt plötsligt upptäcker vi att det är något som inte stämmer längre.. Vi vaknar upp och undrar hur i hela friden vi kunnat undgå att se allt det vi i nuet, har mitt framför näsan..
Lugn, din partner(fru,man sambo, särbo etc) är i regel lika förvånad.. Speciellt om "maktbalansen" har rubbats..

Kanske beror det på "spegelprincipen", den att vi människor "speglar" varandra (syns mycket tydligt på nyförälskade par..)
När vi speglar någon, både ger och får vi ett gensvar som vi är vana vid.. När vi förändras (eller om den andre förändras) bli ju spegligen lite skev..
Vi får inte det "gensvar" vi vill ha, för den andre har kanske inte riktigt förstått att vi förändrats..(vilket kräver en förändring i motsvarande grad) utan man skickar fortfarande "gamla signaler"

Frustrerande? Javisst... Det här brukar leda till större eller mindre tumult och frågor..
Vad händer? Har du träffat någon ny, brukar vara det vanligaste.. Men också protester.. Men det var väl bra som det var förut?.. och men JAG vill att det ska vara som förut..
Antingen går man varandra tillmötes för ett nytt vi (så att man börjar spegla det nya) Eller, så inträffar det där, som de flesta av oss har så svårt för, det blir en brytning..
Det finns också tillfällen när den ena i ett förhållande försöker förhindra förändring.. Ibland med hot och våld. Sådant är inte acceptabelt!
Men det finns ofta rädsla bakom. Man är inte beredd att förändras, vill inte se på sig själv, utan skyller allt på den andre..

Lika ofta, vill vi själva inte se att det är VÅR förändring, som ibland är orsaken till sprickan.. Det är ju den andre, som "vägrar förändras"/vägrar se förändringen..
I slutändan, är det bara oss själva vi kan ta ansvar för! I slutändan måste vi besluta vad som är bra för oss och ta våra egna beslut..
Vi kan samtala, diskutera och hoppas. Men vi kan aldrig gå emot en annan persons fria vilja..

Det i sin tur, betyder inte att vi måste böja oss eller tillåta oss att bli illa behandlade, för då tar vi inte heller ansvar, utan blir "offer". Egentligen inte för omständigheterna, utan för oss själva..

Nu ska jag ut en stund, medan det fortfarande är ljust ute!
Kram på er forumsyskon!/T

Det värmer! Fortsätt peppa folk! Tycker du gör det jättebra / kram trollis

Usch, idag är ingen bra dag. På eftermiddagen ska vi gå första terapisamtalet. Om han kommer, har aldrig velat gå men nu bokade jag bara en tid och bad honom infinna sig. Jag hoppas det blir bra, att det är en vettig människa vi träffar och att jag skall vara stark när jag kommer dit. Just nu känner jag mig bara gråtfärdig men vill ju inte gå dit och sitta och böla :-(

Det känns som om det pågår en kamp inom mig. Den där lilla magkänslerösten som skriker NEJ som svar på frågan "vill du vakna upp med denna man resten av ditt liv?" trycks ned av en annan röst som säger att "ni kan arbeta på det, ni kan förändras!". Jag vet att jag håller på att förändras, jag vet att jag håller på att hitta tillbaka till mig själv nu när alkoholen inte bryter ned mig. Men jag vet inte om jag vill förändras med honom. Det skulle kännas lite som om allt det dåliga har varit mitt fel - om bara inte jag hade druckit så hade vårt liv varit bättre. Och nu när jag slutar dricka så blir allt så bra, då förändras han också till det bättre. Är allt bara mitt fel då?

Dionysos skriver väldigt bra ang parrelation, jag tror det ligger mycket i det. Hos oss tog det lång tid innan mannen riktigt förstod allvaret med mitt drickande. Det är nog svårt när man inte varit där själv.

Jag tror inte han heller förstår vilken livsprocess det är. För mig handlar det inte bara om att sluta dricka, det handlar om att hitta tillbaka till mig själv, att lära mig att välja livet i varje stund, ta ansvar för det istället för att fly in i vindimmor som jag gjort tidigare.

Bra att du bokat in samtal och läkartid. Det är skönt att få tala med någon som kan stötta med tips och berätta för en att man "är normal" i sin sjukdom. För det är en sjukdom! Det är normalt att känna skam och sorg över det som varit men nu tittar vi framåt. Du behöver detta tror jag, det kan aldrig vara fel att ta hjälp, ta all den hjälp du kan få! Vem du kommer att bli bestämmer du bara själv!

Lägger en hög med styrkekramar här att ta till när det behövs :-)

Det du skriver om din man, gör att jag tror att han känner sig osäker..
Att försöka förminska den andre, är en välkänd "härskarteknik", som en del inte ens är medvetna om.
Och det är inte okej!

Men att han tar til den, kan ju också ha att göra med att du sätter tydligare gränser, tar ansvar för dig själv (framför allt, är du mer motiverad att ta hand om dig själv)
Det ger ett säkrare intryck. Kanske börjar han bli osäker på sommar?
Den här nya Sommar, verkar ju veta vad hon vill och då förändras maktbalansen..
Omedvetet, försöker han nog få saker att "vara som förut"..

Framför allt, har han nog egentligen börjat lägga märke till sitt eget drickande, men än har han inte kommit så långt, att han vill medge att HAN har problem..

Det är oerhört vanligt, att relationer genomgår en kris, när en alkoholist blivit nyker.. Det förändrar ju livet och maktbalansen för den "medberoende" (som din man är!)

Ofta är det ju "alkisen" som medvetet eller omedvetet dikterat vilkoren.. Man har vetat, vad som väntar..
Nu är rollerna kanske ombytta och det är inte alla medberoende som "gillar läget"..

.. bara lite tankar från mig..

kram /trollis

I morse kom mannen hem från firmafest kl: 03.15.
De hade då festat sedan kl 16.00, alltså ett halvt dygn.
Han fick sova i sonens rum och sonen hos mig.
Det stank sprit på hela övervåningen när jag gick upp kl 6.30.
Känner ett sådant äckel och förakt.
Han dricker ju inte hemma nu och har alltid varit försiktig med det, men en riktig festprisse på jobbet. Jag har tyckt att det är ju ok, men den här gången kändes det inte bra!

Om jag ska gå i stödsamtal och ev. medicineras och försöka finna glädje och stolthet i att leva ett nyktert liv så känns detta väldigt fel och underligt.

Jag tappar respekt för honom och tycker att han hycklar när han tittar medlidsamt på mig och säger
"det är ju lika bra att du slutar, du kan ju liksom inte hantera det, eller bara ta ett glas vin....".

Hur många flaskor grabb-whiskey hällde du i dig i natt då?
Tycker att han tar ifrån sig själv rätten att anmärka på mitt drickande och sitt tyckande om mig och mitt vin.

Jag förstår dina känslor.
Det är SK*T att behöva se någon bli misshandlad ( i synnerhet om man haft sina aningar om vad som kan inträffa) utan att egentligen kunna förändra situationen..

Jag hoppas att din vän inte väljer att "förlåta" och gå tillbaks, som så många av oss medberoende gör, i hopp om att "denna gång" blir det annorlunda... För det blir det inte, när slagen väl börjar..

Har som tur är, en gubbe som inte blir våldsam (även om han blir "ful i mun") om han dricker för mycket.. Nu var det flera månader sedan (sist, vid den tiden jag gick med i Forum)

Skulle han lyfta handen, är han garanterad en skilsmässa!

Stöd och tröstkram / trollis

Söker mig hit till Filosofiska rummet med morgonkaffet. Tänder ett ljus och kryper ner i stora fåtöljen med mjuka pläden. Låter tankarna vandra fritt en stund före dagen tar vid. Novemberstämning. / mt

Visst är det skönt att få sova!

En nykter och, som du skriver, utan ångest!

Guld värt!

/m

Jag fattar att du känner dig frustrerad och maktlös.

Men sedan då, ja det får tiden utvisa... Just nu är din vän iallafall på en trygg plats och kan förhoppningsvis andas ut. Har det lett så pass långt som till att åklagaren beslutat om häktning så är det ju troligt att han också blir dömd, hoppas det. Och att han också döms till vård så att han faktiskt inser vad han gjort för fel, de flesta gör aldrig det vilket gör det mycket svårare för offret att gå vidare, och så att han inte kommer utsätta henne eller någon annan kvinna för detta igen.

Skickar en tanke till dig ikväll!
Kram!

Markatta ! Jag är ok men jag blir så förbannad på män som misshandlar kvinnor. Eller använder våld för att visa sin egen oförmåga att agera som en vanlig människa. Det är så lågt.

Min vän är nu på ett skyddat boende så för tillfället är det lugnt, men sen.....??

Och gärningsmannen är häktad.

Jag var bara tvungen att häva ur mig frustrationen över min egen maktlöshet.

Tack för kramen, jag behövde den !