Senaste kommentarerna i forumet

Låter precis som jag! Snusar också, och äter massa onyttigt nu, kanske som ersättning för vinet? Måste lägga av! Känns Dock känns det svårt att skuta med allt nu? Jag fokuserar på alkoholen, sen att äta bra och snuset får jag tag tag i senare, när det andra känns lite mer självklart.

Kram Anli

Gå ned i vikt.. Det vill jag också göra. Nu har jag varit nykter i en vecka och jag tänker mycket på vad jag gjort med min kropp gällande alkohol. Nu funderar jag oxå på allt annat som slinker ned i mitt svalg. Jag snusar oxå. Just nu känns det som om jag vill göra en helrenovering, men det kanske inte är så klokt? Har någon några erfarenheter av att sluta dricka, gå ned i vikt och sluta snusa samtidigt? .... Jaha, nu skrattar jag när jag läser mina egna ord. Här kommer "sup"erkvinnan och ska göra allt samtidigt!! Men i alla fall, är det verkligen en dålig ide? Skriver bara vad jag tänker på. Ha en fin dag alla fina!

På mina ord nu, vill få det att bli rätt, inte! Dumt och stötande på ngt sätt.
Vet liksom inte, återigen får jag höra att jag är som ett barn, inte som den vuxna karl som jag "borde" vara.
Okej, kanske jag inte passar in i forumet (är det en offerkofta som åker på?), jag spelar kanske i fel liga.......
Skitsamma viltet som, jag trivs här, gillar några mer och några inte alls, och en del lär jag mig tycka mer och mer om.
Inte för att jag tror på Blomstreande kärlek, men det finns så otroligt myckret gott här.

Jag är stundom överallt och ingenstans....... Men jag är här.
Känslan av att inte spela u samma liga bygger på(tror jag) vilken livserfarenhet man har.
Vad man har i sin ryggsäck, vad man har med sig från livets resa.

Min har varit fartfylld, snabb, explosiv och även kantad med träning gym osv.
Men även utav våld, uppgörelser och drabbningar.
Men den röda tråden (om jag själv får tycka det) har varit att jag är snäll och schysst.
Jag har försökt att passa in, velat passa in.
Men gång efter annan trampar jag snett. Svårt att passa in i mallen. Första är när jag koommenterade den upprätttade hiarkin och forumet. Fel, fel fel ljöd
En samstämmig kör.
Jag går på reträtt och hukar mig. Jag har gjort fel.

Tiden går och jag passar inte riktigt in i mallen.
Ser jag inte hur jag beter mig, postar jag allt utan eftertanke? Ja, ibland eller ofta hör jag det. Skriver från hjärtat och det som dyker upp i huvudet.

Vissa gillar när man gläds och pushar.
Men är det korrekt? Vet inte...............
Men är det fel?

Mig kan man visst inte säga det minsta till, för då kan man få en verbal kulspruta i ansiktet.

Nä, så skall det inte vara, var kommer det beteendet ifrån?

Om jag säger så här, det är inget jag lärt mig bakom ett skrivbord.

Jag vet att jag varit med om en del, gjort massor.
Försöker inte ge sken av att vara en bättre person
Ingen offerkofta, aldrig. Ta den afv mig

.har gärna vardagliga reflektioner om ditten och datten. Det som slår mig nu är att jag med min hjärnskade agerar på ett visst sätt.

Jag sabbade höger hjärnhalva, samt en kraftig sträckning på hjärnstammen.
Ni kloka kan ta reda på vilket försämras vid dessa skador.

Jag vill INTE älta, vara en grinig gubbe.
Det finns själv utnämnda griniga gubbar här endå.
.
Men det vill jag inte säga gör få är jag kränkt osv.

-Nä, inte alls jag bryr mig inte.
Jag vet vad jag har, jag vet vad en del har och vad en del vill ha.
Men svårt att passa in i "mallen".
Men som ofta efter livets hårda..........
Ensam ÄR stark.
Ni som orkat läsa, fyra gånger redigerade jag bort de felstavningar jag såg.
Chipp chipp!
/A

I

Filosofiska rummet viktoria! tar jag mig friheten att säga. En plats dit jag drar mig tillbaka ibland. Här pysslar jag lite, viker ihop filtarna, tar hand om några gröna krukväxter och följer årstiderna i naturens tecken. Har kaffemuggen med mig i handen, sjunker ner och andas en stund.... / mt

Vi har inte "mötts" du och jag, här på forumet, men läser runt lite och ser att du/ni drabbats av något ohyggligt svårt. Jag ville bara skriva att du/ni finns i mina tankar denna morgon...Victoria

Självklart är det så mt. Såg det inte förrän du skrev det; Missbrukarens nöt är drogen. Jag såg det också bara ur anhörigperspektiv. Hur trög man är ibland.

Jag har suttit med min kollegas papper - som jag måste läsa in i helgen - halva natten/ sedan två. Nu har jag fått ont i huvudet...inte av hans material utan antagligen av vätske/sömnbrist. Eller stress över extrajobbet? Tänkte genast på dig då M...så här har du ju det ofta. Tagit tablett men verkar inte hjälpa. Fy fan! Sova bort huvudvärk? Ja, ja..lite gubbgnäll ;-). /R

Santorini, så sant det du skriver ovan. Varje ord instämmer jag i. Och jag är otvivelaktigt en lyckligare person idag, även om lyckan inte alltid är den där svindlande sorten, sällan är det så skulle jag vilja påstå. Men den lilla lyckan, vardagslyckan, frånvaro av olycka, den har absolut ökat.

Min hjältinna, tänkte på att det du skrivit ang. dricka......
så igår avstod jag.
Men det kommer fler tåg var sl säker.
Vi är i början på rean.
/A

funderingar som vanligt Berra. Tack för att du fortsätter dela med dig här. / mt

Jag önskar dej allt gott. Du är en person som vill alla väl, det märks. Detsamma till dej.

såg jag först ur ett medberoendeperspektiv, att släppa taget om missbrukaren. Sen insåg jag att för en missbrukare är kokosnöten alkoholen. Vi har alla ett val. / mt

automatiskt lyckligare bara för att man är nykter. Inte i längden men nog kortsiktigt. Min smekmånad pågår ännu, sju månader nykter. Man är i alla fall alltid klar och redo att ta tag i alla vardagens problem när man inte är bedövad. Livet blir inte en dans på rosor men det blir mer ärligt, äkta. Man känner det som ÄR och inte genom ett filter.

Det sköna med alkoholen var ju att man kunde bedöva sej, få en stunds avbrott från verkligheten, sitta i en bubbla. Det konstiga i slutet av min alkoholkarriär var att när jag kunde ha sån ångest och skam för nåt jag gjort eller glömt, då lindrade det att dricka igen! Efter några glas vin kändes det mindre jobbigt. Sen kom det förstås tillbaka med ännu större kraft.

Så det är i sej en lycka att slippa dessa dalar och det räcker långt för mej.

Skrev precis ett lite längre inlägg till dig Paron...och allt försvann ut i (rymden?). Försöker igen. Ville bara kolla av hur det var med dig. Efter en ny helg så tätt inpå december/jul/nyårsmingel. Helvitt är ju en kanske en utopi...men lite gräddvitt kanske vi kan köra? Vill se Atleten igen ;-). Hör av dig när du orkar/vill/kan. /R

Tackar dig ärligt nu.
Kan nog vara att man är som ett litet barn, spelar inte i vuxenligan.
Må så vara, försöker att, trots att jag går en egen väg, passa in. Sista svaret skrev jag i all hast oredigerat
Och utan att rätta alla stavfel osv.
Jag var arg, frustrerad. Tycker inte jag ältar i månader, har varit här i endast tre.
Skriver med mobilen, så förlåt att det inte blir så låna inlägg där man går tillbaka och läser igenom och smakar hur orden
Lägger sig i meningarna.
Jag har sagt det förut och säger det igen.
JAG är tacksam över forumet.

Jag tackar DIG Dompa att du tog dug tid att skriva.
Sist men kanske inte , sköt om er alla..........
/A

Ditt sista inlägg pekar exakt på det jag menade med barn. Även om Trollis skrev det först så tycker jag att du är som ett barn! Absolut inget i din långa reflektion tyder på självinsikt. Du granskar inte dina egna ord...som kanske ibland har föregått det svar du får. Däremot kan du rabbla gamla oförätter -som du tycker har begåtts mot dig - månader i efterväg. Då efter att du har "förlåtit", "gått vidare" och är "kompis?"

Du attackerar eller lider. Två lägen liksom. Samlar och låter härskheten sätta bo. Kanske super till lite för att ngn annan är elak. Är det en vuxen fungerande man? Själv dricker jag för att jag är alkis.

Jag har bett dig om ursäkt för stavningsrepliken. Inte med; "Jag menade inte sååååå" utan som det var. Jag högg på det jag kunde efter att själv ha blivit attackerad. Inte vuxet det heller...men att erkänna att jag kan ha samma fel är väl härskarteknik? Det är just det...man vågar ju inte skriva till dig (Som Fia ovanför påpekade). Du väljer att älta.

Men jag väljer att skriva till dig - trots att det tar emot -eftersom du svarade när jag frågade vad felet var. Ok...mer svammel än svar, men du gjorde ett ärligt försök. För det Tackar jag dig! Ärligt! Fattar ju ännu inte riktigt Kungabiten...men ska försöka att inte använda härskarteknik ;-).

I mina ögon var ditt riktiga lågvattenmärke när du lade ord i VV:s frus mun...satte tankar på hennes åsikter. Ok, att du tycker att han är en idiot. Inte trevligt...men din åsikt. Men att sätta ord på en - för dig främmande kvinnas - tankar? Hur tänkte du där?

Sist av allt; Var rädd om dig A. Menar det...i mina ögon är du inte en fiende...bara ointressant. /R

Jag har ju läst din tråd M och vet att du har läst/läser anhörigbitarna. Håller med MB om att deras resor inte heller är lätta. Fruktansvärda i vissa fall. Men både alkis och anhörig måste göra sin egen resa...en anhörig har alternativet att lämna. (Släppa kokosnöten - ni som har läst Lelas).

Man kan försöka förstå varandra...men aldrig påverka. Vuxna människor måste få välja själva...både som alkis och som anhörig. Så tycker jag. Då blir - i mina ögon - din makes skvallerhot ett fult vapen att ta till. Även om det är i bästa välmening.

Hoppas din ledsnad/ilska/besvikelse går över/minskar snart. För de känslorna orkar man inte leva i en längre period. Eller orkar gör ju människan...men det blir ju en lavin i slutändan. Man orkar leva men blir det livsvärdigt? Kram Bella /R

Funderar ofta på..."är jag lycklig nu?"...."men nu då?"....
Kanske lyckan är att man inte har så många olyckor att tampas med,
eller när man inte är olycklig så borde man ju vara...lycklig, eller?

Som man sätter man ofta mål eller skiljelinjer, när man har gjort detta eller passerat det här målsnöret, ja då borde man kunna falla tillbaka på något och tänka, nu har jag ro i sinnet...
Men när man hinner sätta nästa mål innan man har uppnått det första, blir det rätt någon gång?
Eller kommer jag för alltid att ligga efter mig själv?

Ser jag alltid ryggtavlan på mig själv om jag kryper utanför min kropp,
försöker jag alltid hinna ikapp mitt egna jag?
Ja, jag vet inte, men svaret är att jag aldrig blir nöjd med mina prestationer.
Rädslan för misslyckas gör att man spänner bågen ännu hårdare inför nästa uppdrag.
Alltid sträva högre och bättre, och bli förbannad när jag inte hinner i tid...
Få gånger sätter man sig ned och funderar, men vänta nu, NU är det tid för att njuta.
Allt görs i en hast för att jag ska få tid över till att...göra andra saker.

Imorgon hyr jag en lastbil på macken, för att vi ska tömma svärfars rum på hemmet.
Inget ska vi spara, allt går på sopstationen, det finns ingen plats för det "gamla" hos oss,
det stämmer inte med vårat levnadssätt, man blandar inte gammalt och nytt...
Känns konstigt, vi åker för att slänga bort de sista fysiska minnena av gubben,
resten av honom får vi ha kvar i våra ...minnen...
Han finns kvar i bakgrunden på någon gammal VHS-kassett när vi filmade barnen när de var små,
men det var nog mer än tio år sedan...
Man brukar säga att allt har sin tid, hans är förbi, vi har en tid kvar, barnen ännu längre.
Har tänkt mycket på lessenfrun och hennes systerdotter som ligger på sjukan, 20 år och svävar mellan liv och död, min dotter fyller 20 år till våren!
Hur skulle jag reagerat?, det vet man aldrig förens det är ett faktum, orkar inte tänka på det.

Vi har en jämngammal kompis som körde omkull på en fyrhjuling i fjällen i höstas,
han var mycket illa åtgången och hans framtida liv var omtvistat.
Efter att ha fått livet tillbaka, lära sig gå och tala fick han göra kortare besök hemma,
men hans fru är rädd för att han aldrig kommer att bli som han var förr.
Vi skrattade åt honom när hon berättade att han brukade gå med rakapparaten i bröstfickan på skjortan och han var förbannad att aldrig några kunder ringde i den..
Det fick mig att tänka på en klasskompis pappa som trillade ner ifrån en byggnadsställning när klasskompisen gick i sjuan, efter en lång tids rehabilitering blev hans pappa obehövd handikappad och lättretlig till den grad att mamman till slut begärde skiljsmässa..
Så en tragedi följde efter en annan...

Och när man hör om allt annat, borde man inte vara tacksam och lycklig då?
Det finns alltid de som har det värre, men i mina tankar hjälper det inte mig,
jag förlägger tankarna hos de som behöver dem bättre än mig...

Imorgon är det åter dags att stålsätta sig, inte känna klumpen i magen och bli sentimental,
utan slänga alla gamla möbler på sopen utan att känna ett dugg, vi raderar då ut morfar.
Men likt den lilla plastbiten som fanns på videokassetterna så pillas den bort, och minnena av den lilla gubben kommer aldrig att kunna spelas över igen, i mina livsminnen..

Livet är stort, ibland för stort och måste tas i flera tuggor..
Jag förstår dem som vill tillfälligt glömma bort sig med att bedöva sina sinnen,
men för mig blev det svårare att inte välja verkligheten..
Och som Adde säger, att vara ärlig mot sig själv, det är nog den första man ska börja med..

Livet är nog inte bättre än så här, men att dölja det orkar jag inte längre...

/Berra

Jag förstår hur du känner, och du måste vara ganska tuff som ändå loggar in här och läser. Ser det som ett stort plus i din kamp mot a. Du kommer fixa detta!

Massor av varma kramar till dej! /MB

PS Läs gärna anhörig- delen i forumet, man får sej tankeställare där också, våra anhöriga har ingen lätt resa de heller... Kram! DS

Jag tror inte du har fel, du har säkert rätt men jag är för arg/besviken/ledsen för att ta in det nu. Jag kan inte med att han tar beslut åt mig, då slår jag bakut.

Kram!

Både här och i min tråd, ja, ledsen är jag helt klart och jag ska helt klart fundera på ilskan VV.
Skönt att höra att inte suget har ökat, och att du bara fortsatt från där du var tidigare. Så upplevde jag det också när jag drack i mars förra året. Därför har jag ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda nu. Både du och jag har ju barnen som största drivkraften.

Nå, det satte ju "pappa" stopp för, jag absolut hatar att inte få bestämma själv, och skvallra skulle han göra det sa han senast idag.

Kram!

... men det är inte DIN fulhet, jag tror att det är vår gemensamma sjukdoms fula tryne som visar upp sej.

Du har planerat helgen länge, visst, men det enda du egentligen planerat för är vinet. Nu stoppade din man det, därför försöker du vara så elak det går mot honom för att han inte ska stoppa dej nästa gång.

Protestera om jag har fel. Men jag känner igen både mej själv och min numera nyktre far.

Kramar!!!/MB

Den värmer i vintermörkret! ;-)

VV

;-)

...kan vi nog alla bli när partnern plötsligt tar på sig ngnslags föräldraroll istället. Agerar man som en förälder får man räkna med ett barn. Nu tänker jag inte på drycken...hade lika bra kunnat handla om att inte få köpa nya stövlar. Man vill bestämma själv! Vad jag förstår så kan du inte det eftersom han då måste "skvallra" för dina barn. Berätta ska man få göra själv.

Jag berättade för mina om min runda i Rom. Mest för att de kritiserade J:s drickande. För att "bonda" med mig trodde Stigsdotter. Men sån "bonding" vill jag inte veta av. Så nu vet de...

Sura på du ikväll... Jag ser det inte som fulhet. Jag ser det som ledsnad. Ny kram/R

har du funderat på vad din ilska kommer ifrån? Du har kanske läst mina funderingar på andra platser i forumet och jag har kommit till slutsatsen att inget liv är värt att leva om man hela tiden måste må dåligt. Man kan inte leva ihop med en person som man inte tycker om, men som du kanske har sett så gillar jag min fru och försöker lappa och laga så gott det går. Hon fick dock mitt ultimatum igår och responsen var ju över förväntan. Plastkorts VV var ju på väg att försvinna. Vi får se hur det går. Det var måttligt med brännvin under Julfirandet och tillbaks här så finns det ju ingen alkohol alls, så det blir väl bra.

Ha det Gött

VV