Senaste kommentarerna i forumet

har jag upptäckt att det är också, Stigsdotter. Den skamkänslan fanns alltid i vägen förut. Själv visste jag inte var den kom ifrån förrän jag hamnade här på Forumet och läste om den överallt fast i många olika formuleringar.
Och nu när mycket klarnat vill jag förändringar, jag vill hitta konstuktiva lösningar som du också skriver. Det är samma mönster. Blir sådär peppad nu. Hittade många russin där... Vad skönt att dela tankar. Kramar om tillbaka...

Så härligt att läsa dina tankar. Och visst är det bra att unna sig och därmed också unna sig att känna ALLA känslor, även sårbarhet och ledsenhet. Jag tror att om vi tillåter oss att känna, att vara med på riktigt, så kan vi också lättare hitta konstruktiva lösningar, om det är så att det behövs. Exempelvis att man blir ledsen av något som någon annan säger. Nu när våra känslor är rena, d.v.s. inte uppblandade med den skamkänsla som funnits mest hela tiden hos åtminstone mig, och annat dåligt-mående som ett resultat av vårt drickande, så är det lättare att stå upp för sig själv, att ifrågasätta och att kräva förändringar. Men - vi klarar också av att bara vila i känslan: jaha, idag känner jag mig lite ledsen, men det är OK...

Tack för att du delar med dig av dina tankar, hoppas ni lyckas plocka russinen ur MITT bludder också ;-)

Ja du, den där sorgen!
SJälv har jag fest på lördag och undrar febrilt hur jag ska orka skvalpa med mitt alkoholfria..

Det ÄR en sorg att inte kunna dricka men det visar också hur in i he-e vedertaget den förbannade alkoholen är i samhället!! Det gör mig så förbannad!

Men jag vet precis vad du menar! Julfester, jobb-kick-off, nyår, allas glada förväntan över att få dricka..

Jag KAN också dricka socialt! Men det triggar igång ett sug och en obalans som VARJE GÅNG lett till att jag sedan dricker i min ensamhet, får black-outs, får en ångest som gör att jag kryper på golvet..

Det är ett högt pris! Jag VILL inte göra det mer!

Hellre småtrist i 4 timmar på fest än dålig 12 timmar med påföljande återfall.

Gråten du gråter kan ha med den inre konflikten att göra..nämligen "jag VILL dricka men jag FÅR inte!"
Man måste ge upp den kampen och inse "jag KAN inte dricka för jag har ett alkohol-problem"
Det ligger så mycket styrka i acceptansen!

Förvirring kan leda till drickande..stress..you name it!

Alkoholen har fyllt så djupa känslomässiga behov hos en, en slags tröst vilket gör det lättare att förstå att man saknar "den goa känslan"
Jag kan dock nöjd konstatera att vid mina tre små återfall nu så har jag INTE fått den "goa känslan".

Dtet känns som en vinst!!
Varje stund vi är nyktra, varje kväll vi lägger os Nyktra är vi VINNARE!!

Håll i! Du klarar det!
Lilja-kram

Suger åt mig av alla funderingar, positivism och värmande kramar... och absolut Dompa, det går att plocka många goda russin ur dessa härliga smetar (tyckte det var ett så mysigt uttryck)

Hos mig finns mycket energi vissa dagar, men också en ny sårbarhet har dykt upp som jag inte riktigt känner igen hos mig. Jag vet att jag ofta tagit åt mig, att jag kunnat älta och att väga fram och tillbaka var jag förut mästare i. Det kunde vara händelser på jobbet eller i relationer. En bit har jag tagit tag i och lyckats jobba bort. Det handlar om att inte följa med i "massupprördhet" på jobbet tex. och jag släpper verkligen allt vad gäller jobb när jag stänger dörren efter mig numera. Tankar och känslor som jag förut ofta tog med mig hem och ältade stannar bakom stängd dörr och det är otroligt skönt.

Har dock hittat nya fall-luckor som känns farliga för mig. Sårbar på ett nytt sätt mitt i allt nytänk. Kanske som det du skriver Dompa om, att unna sig att känna... Det har jag ju verkligen börjat "syssla" med sista tiden... mina nya slagord har ju blivit att tillåta mig att känna sorg, oro, glädje, ensamhet, styrka osv... Kanske detta gör att jag blivit mera sårbar och kanske ska jag bara förstå att inte heller detta är farligt. Inte farligt att vara sårbar, men ju lite knivigt också... Det är där det blir lätt att falla.

Att få era funderingar, varma kramar och hurra-rop är fint, precis vad jag behövt de här dagarna... jag läser dem och kommer fram till rätt så bra tankar även när jag känner mig sårbar och ledsen. Och... så blir tankarna lite mer hanterbara.

Ni är guld värda...

Innerst inne vet jag att det är precis som du säger. Tar jag ett glas så blir det fler... Känner mig så jäkla tramsig som sitter på jobb och gråter över att jag inte kan dricka mer. Hur kan man bli sorgsen över något som ställt till med så mycket skit i mitt liv? Jag får inte ihop det i mitt huvud. Känner mig väldigt förvirrad.....

Hej Nilali!
Visst är vi många som kännt den där sorgen.. Men vi är också väldigt många som tar en dag i taget..
Själv har jag inte gett några löften att "aldrig mer dricka alkohol", för det skulle kännas för jobbigt..
Ta det så, till att börja med!
Just idag, ska du inte dricka..
Kan tipsa dig om serien "Jonas löfte" på Svt play.. Se gärna den!

Ta en dag i taget, så småningom orkar du bestämma dig för hur du gör i framtiden..
Själv kommer jag nog inte att dricka, för har jag väl tagit första glaset, så vet jag att jag inte kan sätta stopp förän allt är slut..

/ trollis/

Känner plötsligt en enorm sorg. Ska jag inte kunna ta ett glas vin till maten på julfesten? Ska jag inte kunna ta ett glas champagne på nyårsafton? Jag kan inte säga att jag känner något behov av att dricka just nu men känner en enorm sorg över att inte kunna göra det vid speciella tillfällen som kommer i framtiden. Är det normalt att känna så här eller är jag knäpp? Känner mig jätteledsen och deppig över detta just nu. Har jag gjort fel val att kapa all alkohol tvärt av? Hade jag kunnat hålla mig till ett glas vin till maten på fredag/lördag? Har jag hjärnspöken? Försöker jag hitta olika orsaker till att få ta ett glas vin igen? Snälla hjälp mig.... Kramar

Forumvänner!
Vi är alla olika, tycker olika och tacklar förmodligen våra livssituationer på olika sätt..
Som nykter alkoholist och medberoende blir jag naturligtvis också berörd av de tragiska historierna, där en del (främst kvinnor) väljer att stanna kvar, hos någon som uppenbart misshandlar dem både fysiskt och psykiskt.

Extra tragiskt är det, när det finns barn inblandade.. De har ju liksom inget val!

Barn, är oerhört lojala mot sina föräldrar. Dessutom, kanske de inte VET att det finns någon annan typ av liv (utan alkohol?!)
Jag har själv vuxit upp i en dysfunktionell familj, med aggressionsproblematik och för mig var det "onormala" fullkomligt normalt.. Jag trodde att alla hade det ungefär som vi.. (hade ju inget att jämföra med..)

Kanske gör just det, att sinnena skärps..? Kanske ringer vissa varningsklockor lite tidigare?
Och kanske vågar man se igenom vissa lögner och urskuldranden och påpeka dem?

Många av oss, har ju varit mästare på att föra både oss själva och andra bakom ljuset..
Jag har också projicerat saker som legat hos mig, på min omgivning. Jag har också spelat "offer" och tyckt synd om mig..
Jag har varit med om "omvändelser under galgen", som visat sig vara "läpparnas bekännelser", för att slippa ta de omedelbara konsekvenserna av vissa handlingar..

Sedan kan det också vara så, att en del skriver saker i affekt, och utelämnar sin egen del i det hela (det är ju sällan ens fel, att två träter)
Man reagerar på det skrivna och sedan visar det sig att man inte hade alla detaljerna....

Kan ta ett exempel från RL.. Hade en vänninna som en kväll ringde mig. Hon var helt uppriven, grät och hulkade så jag knappt hörde vad hon sa..
Det kröp fram att hon hade haft ett jättegräl med sin äldsta dotter (som vid det laget var påverkad av A) Dottern hade skällt ut henne och dragit fram en del saker ur barndomen, samt hotat att döda henne..
Jag blev naturligtvis förskräckt och undrade om jag skulle ringa polisen? komma över? om hon var oskadd..?
Jodå hon var oskadd och jag behövde inte ringa polisen (hon insisterade att jag INTE skulle ringa)
Efteråt visade det sig, att de visserligen h a d e grälat, men att båda varit i affekt och att det inte varit fullt så allvarligt som min vänninna ville göra gällande..
Egentligen hade det rört sig om att hon kände sig sårad och ville ha sympati... Hon hade själv druckit en del vin, och förmodligen var det därför hon förstorade upp saken..
Jag kollade med ett av hennes andra barn (ville vara säker på att det inte förelåg någon fara..) som sa: Äsch, mamma och E råkar ju jämt i luven på varandra och just nu är de vänner igen..
Det var som om inget hade hänt.. Min vänninna ville inte tala om saken efteråt, utan viftade bort det hela..

Det gör också, att jag tar till mig det som Andreas skriver.. Jag ska kanske inte "reagera" omedelbart..? För likväl som man tycker sig se ett mönster som som leder till ett planerat återfall eller ett förhållande, där någon avgjort blir nertryckt, så har man ju inte h e l a bilden..
Det enda vi ser på Forum, är ju bilden som vi och andra själva skriver ihop..?!

Må gott vänner, ha en bra dag! Kram /trollis

För mig är det så självklart att det är på grund av mig. Att jag har varit en frånvarande förälder pga vinet, alltid satt det först.
De är inte uppvuxna i ngn misär, jag har ju skött jobb, lagat mat varje dag, rent hus men sedan har jag checkat ut med vinet på kvällen.
Den äldsta började må dåligt för 4 år sedan av och till och har aldrig velat anförtro sig om det för mig men fått mig att förstå att det hade med mitt drickande att göra.
Har i så många år haft sådan skuld och skam över att jag inte kunde sluta för trots att hon sa det så kunde jag inte sluta.

Det märks verkligen på dem att de är glada att jag slutat, minns att jag i våras hade en konfrontation med den äldsta där hon skrek till mig att jag skulle låta henne vara, hon hade gjort ngt mycket dumt och jag ville prata om det. Jag gick bakom henne och sa att hon måste lita på mig och prata med mig. Hon skrek till mig att hon bara väntar på att jag ska dricka igen så det kunde hon inte, minns att jag helt lugnt gick bakom henne och sa att det förstår jag att du tror men jag kommer inte att göra det.

Efter det vände det och även om inte förtroendena kom så började jag märka en tillit.
Men nu är det dags igen och ni kanske har rätt, det kanske inte har med mig att göra. Jag vet inte!!
Nej, inte pratade jag med min mamma så det kan jag förstå på sätt och vis.

Även den yngre mår dåligt framkom igår, tänk att barn döljer så länge som möjligt hur de mår innerst inne.
Har inte sovit mkt i natt, det gör ont i hjärtat när jag inte kan hjälpa. Oavsett om det nu beror på mig eller på något helt annat så vill jag ju hjälpa dem att må bättre.

Att de är egoister har du helt rätt i R, och det blir lätt drama, här i varje fall.
Jag kan överreagera, det är jag medveten om och det handlar nog mycket om den skuld jag släpar på.
Detta verkar rörigt, men det känns skönt att lätta sig lite för det här kan jag inte prata med ngn om eftersom det handlar så mycket om mitt förhållande till A.
Nu tar vi en dag till, Tack!

Santorini skrev det...jag ville förmedla. Bara med så många färre ord. Haha...i mitt nästa liv ska jag definitivt välja att bli kvinna. Eller kanske en katt. Juryn är fortfarande ute där. Kram på dig och sluta piska Maria. Hon duger :-)! /R

är att det inte beror på dej. Vi tar så lätt på oss ansvaret för andras mående och särskilt våra barns förstås. Jag har följt dina inlägg och vet därför at du är en klok och förnuftig människa. Jag förstår också din reaktion att vilja döva problemen med vin. Det funkade ju faktiskt kortsiktigt! Men nu tänker vi inte så längre som tur är. Nu har du mycket bättre möjligheter att vara ett bra stöd. Jag hoppas det snart blir bättre hos er. Nu måste jag hasta iväg på jobb. Kram

är att det inte beror på dej. Vi tar så lätt på oss ansvaret för andras mående och särskilt våra barns förstås. Jag har följt dina inlägg och vet därför at du är en klok och förnuftig människa. Jag förstår också din reaktion att vilja döva problemen med vin. Det funkade ju faktiskt kortsiktigt! Men nu tänker vi inte så längre som tur är. Nu har du mycket bättre möjligheter att vara ett bra stöd. Jag hoppas det snart blir bättre hos er. Nu måste jag hasta iväg på jobb. Kram

Självklart ska du inte dämpa dig Andreas. Dina tillrop behövs nog också. Ngt annat skulle inte kännas som du. Däremot tycker jag att vi måste akta oss jävligt noga för att ifrågasätta varandras beslut. För det finns ju mkt man inte förstår...och det är lätt att såra. Jag kan exempelvis inte förstå de (oftast) kvinnor som prioriterar bort sig själva och sina barn för att stanna hos ngt arsle som misshandlar dem. Så därför försöker jag att undvika (går inte alltid) att skriva i de trådarna...för vad lönar det sig? Var och en vet kanske inte bäst själv...men då får det vara så. /R

Jag tror att jag behöver hjälp att komma vidare.
Försöker prata med mannen om jag ska gå dit eller inte och om hur det har varit den här tiden osv osv osv. Men han sitter mest och lyssnar och säger inte så mycket. Han är väldigt dålig på att prata känslor så jag förstår, men blir rädd att han tycker att jag är besvärlig och krånglig med mina antidepp-piller och mitt a-problem. Kanske han tröttnar och inte orkar eller kanske han inte förstår?
Hur gör ni andra?
Det kanske är just därför jag behöver prata med någon på beroendemottagningen?

Snyggt jobbat. Jag kan nästan "se" dig och frugan där ni står lite darrande i fönstret och tittar ut över Danmark (?). Funderandes på "vad hände?" I vanlig ordning läser jag in precis vad som helst i texten. Men så får det vara. Spelar du ngt också? Du skrev ju om den förra texten att musiken var klar...så jag gissar att du kan hantera ngt instrument. (vilket i mina ögon slår dålig spanska :-)) Ja, visst är det mkt som man orkar/kan/vill när det stora A har plockats bort ur ekvationen. Även om dagarna ibland känns helt överfulla...så finns det där. Den där lilla extra energin som gör att man känner att nu "lever jag...på riktigt". Ha det gött (Villervalles ord) idag. /R

Fan vad skönt att höra av dig! Så skit med sjukdomen...att livet kan bli så. För en man mitt i livet? Det borde ju få en annan (mig) att uppskatta att kroppen inte sviker mer. Men tyvärr tycks vi människor (jag) inte funka så. Utan jag har mage till att klaga på min öronvärk. Tror att du som sitter med ditt skulle skatta dig lycklig över bara lite ont i örat.

Hoppas att ditt tillfrisknande går i rätt riktning och att snart är tillbaka här hos oss. Kollektivet är en vacker, oförglömlig (mt?)dröm som vi inte ska släppa. En dag kanske vi sitter där på bryggan? Fem nyktra fyllon och några fler vänner? Frk Bitsk har tillfälligt checkat ut (men ej på grund av flaska) men vi andra hänger kvar. Allt är sig likt...men ändå inte. Snurrigt värre...men vad jag vill förmedla är att jag blev dretaglad av att höra av dig! Machohug/ R

...att det är en fördröjd reaktion. Det kan också vara ngt helt annat. Jag kan inte mycket om barn...men det lilla jag har snappat upp är att de ofta är verkligt självcentrerade. Så deras mående kanske inte alls har med ditt avlägsna Bib svepande att göra. Kanske har det alltid varit så...men du har omedvetet valt att inte se det? Den äldsta har ju mått dåligt i år? Det är tufft att vara ung idag...jag tror att det på många sätt är tuffare än i våran ungdom. Nu utspelar sig allt inför öppen ridå. Livet sker på nätet till stor del. Förebilderna är kändisar. Snygg ska man vara och synas är ett måste. Inte många ungar orkar stå emot. Så nej....jag tror inte att måendet har med mamma att göra.

Men förstår din vanmakt...att se sina barn lida är det värsta en förälder kan utsättas för. Där gör du faktiskt rätt i att vara nykter...du finns där ifall de vill anförtro sig. Men räkna inte med det. Minns tonårsMaria...var hennes mamma det naturliga valet av själsfrände? Tror inte det. Det tar tid...och det är svårt att bara se på...men tyvärr inte mkt mer vi kan göra. Jag tror dock att de mkt väl ser förändringen hos dig och är glada över den...även om tanken på att uttrycka det aldrig skulle komma upp hos dem. Eller aldrig ska man inte säga...nu idag är jag beredd att tala öppet med båda mina föräldrar men tyvärr är de döda nu. Kanske får vi oss till livs en massa anförtroenden när vi sitter på hemmet?

Kämpa på du...tvångskrama ynglen ibland. Då minns de att du älskar. Men tänk inte tanken att du har med deras dåligt mående att göra. Antagligen är det inte sant...de har fullt upp med sitt. Det är vad jag TROR. Kram/R

Finns här i bakgrunden, tänker på er fina som lyft mig.
Mitt problem är inte alkoholen idag!
Utan jag har annat jag kämpar med.

Skickar varma och kärleksfulla kramar till mina älskade kollektivvänner :-)

Kramar eran TP....som kommer tillbaka när jag mår bättre

Jättebra att du sökt hjälp. Det kan vara svårt, men ta all hjälp du kan få. Och du, var ärlig - både mot dig själv och mot läkaren/vårdgivaren!

Har bokat tid hos beroendemottagningen på måndag. Berättade allt för min psykolog som föreslog hjälp. Känns svårt och jobbigt men det är väl bra att ta all hjälp jag kan få. Känner att jag inte riktigt kommer någonstans med mina tankar just nu utan att allt bara snurrar omkring i skallen. Vill bara få komma till någon slags klarhet och lugn.

Jo, jag är stolt själv. Fyllkajan har checkat ut och det är skönt.
Men är inte spec lycklig just nu. Mina barn mår inte bra har det visat sig idag, och jag är rätt säker på att det är en fördröjd reaktion på hur det har varit. Ka n det vara så att nu när de börjar känna tillit till att jag fortsätter att vara nykter så törs de släppa fram sina känslor? Detta gäller ffa den yngre av dem, den äldre har mått dåligt i flera år av och till.
Känner sådan vanmakt för jag vet inte hur jag ska hjälpa, förutom att fortsätta vara nykter och finnas här för dem. Men de är rätt stora och vill inte prata om allt med mig.
Det kanske inte beror på mitt drickande men jag tror ju det. Den yngre anförtror sig mer men den äldre sluter sig som en mussla avseende måendet.

De känslor som detta väcker hos mig hade tidigare fått mig att dricka en BiB (överdrift) själv bara för att stå ut/ bedöva.
Nu får jag uthärda känslorna som detta väcker.

Santorini. . Låta bli att dricka på vardagarna också köpa något fint vin till helgen! Tusan också, varför talade ingen om för mig att det var SÅ enkelt ??? :-)

jag hoppas att det går bra för dej nu. Jag känner så igen mej i din beskrivning. Totalbluff, det har jag känt länge. Hålla skenet uppe. Obs nu har jag varit nykter i snart fem månader så det går att ändra! Slutat på egen hand kan man säga. Jag tänkte på när jag tog mod till och berättade på företagshälsovårdens hälsoundersökning att jag drack för mycket. Hur ställd sköterskan blev. Lite liknande din erfarenhet. Hon frågade om jag också drack på vardagar, ensam osv. Jodå. Då föreslog hon att jag skulle dricka bara på helgen och då köpa ett fint vin istället! Jo tjena, bra förslag:). Sen var jag också till en läkare eftersom mitt blodtryck var för högt och hon ville heller inte ha nån uppföljning direkt. Sa att jag skulle höra av mej ifall jag behövde mer hjälp. Nej den situationen klarar dom inte av. Mina levervärden har alltid varit bra, vilket också gjort att jag tänkt att det är väl inte så farligt.
För mej fungerade det genom att jag gjorde en total livsstilsförändring. Jag började med LCHF och motion och för mej har det alltid varit lättare med allt eller inget. Vartefter jag gick ner i vikt så ökade självförtroendet och jag ville ju inte förstöra det genom att falla tillbaka i missbruk. Nu har jag gått ner 15 kg, mår jättebra och har kastat blodtrycksmedicinen. AA har aldrig känts som nånting för mej. Goda råd och stöd här på forumet är till stor hjälp, den viktigaste insikten för mej var att jag inte är ensam om att vara "en bluff". Lycka till!

Ja, första delen handlade om beroende och medberoende. Det var även med en man som heter Raymond Ahlgren. Han håller coachingkurser och hade lite info på sin hemsida.

Jag tyckte det var sevärt.

/m

hoppa över det man tycker är "rappakalja" och dit hör inte det du skriver, Trollis