Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker att din omgivning kan egentligen inte ha någon åsikt om du har problem med alkohol eller inte. Det vet bara du. Att andra ogillar att man inte dricker alkohol bottnar nog i att de känner osäkerhet om någon är nykter för alla vet hur vi blir med alkohol i kroppen, vi släpper på kontrollen. Då kan det vara jobbigt att ha en nyktergök i gänget...
Kanske bra med en nykter i varje sällskap, då dricks det kanske mindre. Och... egentligen, har man inget gemensamt utan alkohol, ja då kanske det börjar droppa in lite nytt folk i ens liv, lite aha-upplevelse... den människan såg jag aldrig när jag själv gick i dimma, men då dimman lättar ser vi ju så mycket klarare. Världen blir liksom ny :)

Det enda är att gå på sin egen linje, mår man bättre utan alkohol så ska man inte dricka och aldrig för någon annans skull, för att den andre ska kunna dricka i sinnesfrid...

Bara lite tankar sådär...
Tilde

Funderar också på vad som ligger bakom oviljan att prata med andra om det. För min egen del pratar jag ogärna alls om saker som är jobbiga för mig. Och detta är extremt jobbigt att ens tänka på. Jag har verkligen ingen lust att bli föremål för andras diskussioner, fördömande eller medlidande. Önskar att det inte skulle kännas så, att jag bara kunde släppa det och sluta bry mig, men där är jag inte ännu.
Jag tror som du, underisen att det finns vissa som det är känsligt för om man inte tar något, och att det i vissa lägen kan vara nästan provocerande att avstå. Jag har mina egna tankar om vilka i vändkretsen som kommer att reagera och vilka som inte kommer att säga eller visa något. Får väl se i efterhand om det stämde....

/m

kul att höra att det man skriver kan motivera någon annan. :) jag tror att jag är betydligt mer medveten om fördelarna den här gången. istället för att fokusera på att "jag får inte dricka" så tänker jag mer på "vad underbart att vara pigg idag!".

att läsa dina inlägg. Själv är jag inne på dag 10. Känns helt ok, har inte varit så sugen som jag trott att jag skulle vara. Är lite rädd att tappa fokus när det gått en tid, men det får jag kanske ta tag i då. Just nu känns det som en bra strategi att ta en dag i taget.

Men dina inlägg inspirerar och motiverar! Tack för det!

/m

med dig Tilde ;-D

Visst är det både jobbigt och fantastiskt med känslor :-)
Det bästa med att inte förneka dem, är att livet faktiskt blir så mycket rikare..

För när vi kapar "dalarna" med alkohol, kapar vi faktiskt "topparna" också..
.. Och till slut blir livet en smal difus och grå strimma som vi mödosamt vadar igenom..

Det är mycket bättre såhär!

kram / trollis

...UNDERBART att läsa och förstå att du känner på ett liknande sätt som jag: Plötsligt märker man att man befinner sig där, mitt i det riktiga livet och är MED!

Visst är det både spännande och lite skrämmande!? Vart tog all den där andra tiden vägen någonstans?? Konstigt...;-)

till dina 9 månader !!

Har faktiskt kunnat titta på en uteservering utan att känna sug efter ÖL under sommaren. Det var en otroligt bra känsla och dit ska vi igen.

Köper inte riktigt det där med att andra inte bryr sig, för de gör det...kanske för att det blir lite påtagligt för deras egen del. Jag känner igen mig i det där och har haft en hel del diskussioner om varför jag inte dricker längre.

Folk bryr sig otroligt mycket och för min del har jag känt mig tvungen att basunera ut att jag är ALKIS för att få dem att backa undan. Detta för ju i sin tur vidare andra diskussioner såsom ett ifrågasättande om jag verkligen är det, och trots att man står på sig och säger att man har oöverstigliga problem så blir svaren "överdriver du intre lite nu". Till och med min fru börjar tycka att jag visst har koll på läget.

Vad gör man?

Underisen

Det snurrar väldigt mycket i mitt huvud nu. Många tankar som går fram och tillbaka. Vad ligger egentligen bakom rädslan att inte vilja ha frågor om varför man inte dricker längre? Vill jag inte erkänna för andra att jag har problem eller handlar det egentligen om att det blir så konkret om jag börjar prata om det med folk som står mig nära? Är det min rädsla för vad folk ska tänka om mig/se ner på mig? Känns som om alla känslor sitter utanpå huden just nu.
Min man stöttar mig i mitt beslut att inte dricka mer utifrån händelsen förra helgen som fick mig att ta beslutet att sluta dricka. Det var ju han som råkade ut för mitt utbrott och på det följande blackout. Kramar

Mycket jobb senaste tiden, påtagligt just nu är att jag känner att jobbet föder energi. Idag en ledig dag och jag känner mig stärkt av händelser som peppat mig senaste dagarna.

Jag känner själv att jag senaste tiden varit så mycket mera i balans och mera utvilad, aldrig börjat jobbedag med vin-trött huvud numera... jag känner en annan lätthet i mig själv.

Och... det som jag verkligen märker är att jag fått så mycket tillbaka sista tiden. Av människor i vardagen. Vid tre tillfällen i denna helgen har olika jobbarkompisar sagt såna spontana fina saker till mig som gått rakt in i mitt hjärta...
Jag suger på det här som en god karamell och blir så varm. Jag tror helt enkelt att jag inte var mottaglig förut under de "vin-stress-oroliga" åren. Har vunnit så mycket på att ta itu med det som var mitt undflyende liv.

Nyss ringde jag ett samtal till en helt anonym människa ute i landet någonstans för att beställa några varor... och där blev till ett superfint samtal och då kände jag bara att klarhet föder klarhet :)

Här finns så mycket mera ork och lust nu... och vad fint det känns att vara "med" med hela sig...

Tack för ditt inlägg, det ger mycket att läsa om hur andra i liknande situation har det och har haft det.

Det låter som att även du är på rätt väg och det glädjer mig att du slutat använda vinet som bedövningsmedel - det är verkligen ett dåligt sådant.

Jag har själv använt alkoholen för bedövning - tror att jag i mångt och mycket sökt medvetslöshet, att inte känna någonting under en kort stund. Dock har det gjort att jag sagt och gjort felaktiga saker vilket i syn tur lett till att jag mått väldigt dåligt när jag nyktrat till. Den klassiska onda spiralen är igång...

Förhoppningsvis ska jag lyckas bryta den en gång för alla nu. Det känns som jag varit nära under lång tid men har inte riktigt haft kraften att bryta mig helt fri.

/H

Din fråga...
Mitt arbeter med nykterheten... hänger så ihop med mitt arbete med hur jag i stort hanterat livet
och besluten de senaste åren. Jag byggde upp en stress och inre oro då tunga händelser i mitt
liv blev som en livsuppgift helt utan andningspaus. Jag kunde till sist inte hantera någonting bra.

Det blev kaos i mitt "duktiga" tänk. Hon som klarar allt klarade ingenting bra och blev i mina
egna ögon ganska värdelös. Mitt i allt detta började jag använda vin som en dämpare då
toppar och dalar triggade.

Eftersom det alltid kommer ett slut, en explosion, en djupdykning, ett fall in i väggen, ja du vet...
det blir en övermäktigt att leva så och då det hände mig så vände allt så sakterliga för jag
förstod att jag måste gå till botten, tänka nytt, tänka om och jag började långsamt hitta tillbaka
till mig själv. Söker mina vägar både bakåt och framåt... att se sambanden. Se vad det hela
handlande om, det är för mig tydligt att det är en kärna i mitt handlande som gör att jag
använde vinet som ett bedövingsmedel. För mig är kärnan/ursprunget viktig att förstå och det
är det jag jobbat och jobbar med och i det följer som naturligt att inte dricka destruktivt.

Det är sen ett halvår ungefär jag började göra något åt situartionen för det var då jag "ramlade i
sjön" och märkte att nu gäller det verkligen att ta sig upp på land. I början kunde jag någon
gång "katastrofdricka" som innan men efter längre uppehåll och ett klart huvud och många nya
livsvägar och människor som ger mig sunda kickar på vägen så är det inte lockande att döva
mer. Jag förbjuder mig inte att dricka vin och jag är inte nykterist. Kanske blir jag nykterist,
kanske inte.
Jag vaknar upp "pigg" nästan alltid, inte bakfull av vin och det gör jag inte för att jag tvingar mig
att inte dricka vin, utan för att jag lärt mig somna eller att det inte är farligt att "inte kunna
somna" ibland... Känner jag oro så tillåter jag mig att känna oro. Jag går inte som tidigare, upp
och hämtar vin då jag kände den oron. Jag härdar ut mina tankar och känslor nu och DET
hjälper mig.

Vi har så olika sätt att använda alkohol och andra bedövningsmedel. Vi har så olika sätt att
handskas med våra problem och hitta våra egna vägar. Jag tycker du är stark och
målmedveten. Detta kommer leda DIG rätt.

Nu blev ju detta en lång avhandling... ojojoj :)

Tack för orden NM!
Vi har ett lite mer komplicerat förhållande till alkoholen.
Jag har inte infört något totalförbud, men vi har pratat om mannens dryckesvanor..
Han har själv insett att vissa saker inte varit bra, att det blivit för mycket och för ofta..
Tyvärr vill han inte helt överge sitt drickande.. Jag tror att det lite hänger ihop med det där att "en riktig karl ska kunna tåla en sup".. Även om han helst dricker vin och öl..
Det är väl den där drömmen om det "normala" eller sociala drickandet, som sitter djupt rotat..

Själv har jag upptäckt, att även om han inte blir packad numera, så har jag börjat få svårt för den där "smålulligheten" också.. Det är precis som han inte riktigt är sig själv längre... Precis som om det blidas någon sorts barriär mellan oss, där jag får svårt att "nå fram"..
Där småsaker som ömhetsbetygelser och saker han gör för att göra mig glad/visa uppskattning börjar kännas "påklistrat"... Kanske är jag överkänslig.. Kanske vill jag åt ett annat håll?
Helt säkert skulle jag vilja skynda på processen, oavsett åt vilket håll det går..
Men jag har också fått lära mig att tålamod ibland är ens bäste vän.. Jag har tagit det som ett tecken på att det är dags att titta lite mer på mig själv, vem jag är och vad JAG vill..
För oavsett vad som händer, så ska jag kunna stå för MIN del av det hela..

Ha det gott! trollis

är det skönt att känna att det gick bra. Skönt att inte barnen reagerade, kan vara jobbigt att förklara när man själv känner sig skör, jag har samma funderingar själv. Ska umgås med mina "nyvuxna" hemifrånflyttade hela helgen som kommer och känner lite oro för vad de kommer att säga. Lö kväll är inga problem eftersom jag tagit på mig att köra tidigt sö morgon. Men ändå. Vill helst inte förklara en massa.

Har du bra stöd från maken? Det känner jag att jag har och det är värt så mycket.

/m

men, som ni så nyktert(!) påpekar, ett tecken på att det är som det ska och att utvecklingen av syskonrelationerna fortgår. Rollskapande & positionering är en brutal process emellanåt som testar tålamodet, kanske ibland mest hos föräldrarna, men jag upplever att båda mina pågar tycker det är extremt uttröttande och påfrestande stundtals. Tyvärr känns det de facto som något som är oundvikligt och nödvändigt. Jag ser även så många tecken på att de faktisk, 'til the bitter end, älskar och värdesätter sitt syskon och att de verkligen har mycket kul och utbyte av varandra.

Sååå, det går väl över, om man inte lägger sig i för mycket, fast det är ju svårt att hålla fingrarna borta emellanåt...

Keep up the fight!/NM

Starkt av dig med nio månader. Är imponerad!

/m

Lycka till på beroendecentrum!

/m

Vill bara snabbt skriva: Genomtänkt, klokt och väldigt välskrivet. Du målar bilder som fastnar i huvudet och som är lätta att ta till sig.

Jag har en lite annorlunda situation därhemma med en kvinna som är glad för ett glas vin eller två men som aldrig missbrukar. Detta tänker jag inte försöka få henne att sluta med, då jag inte upplever att det ställer till några problem för mig eller min nykterhet. Det gäller att må bra tillsammans och finna ett liv tillsammans som fungerar. Vi kan kommunicera på ett verklighetsförankrat sätt kring det komplicerade förhållandet som råder kring alkohol och dess följdverkningar. Just nu är jag så glad att jag slipper bära oket av att missbruka att jag inte har några problem, vare sig med att det står öppnade flaskor hemma eller att hon tar några glas vin på helgen. Även hon har slutat dricka vin under vardagarna, även om den vanan bara ställde till problem för mig. Detta är jag ändå, på något sätt, tacksam över...

Hoppas innerligt att ni hittar ett gemensamt förhållningssätt till LIVET och att ni kan forstsätta den spännande, okända vägen framåt tillsammans!

Många björnkrammar!/NM

Det är skönt att läsa att barnen verkar trivas. Hur jobbigt det än är så är barnens kivande ett tecken på att de trivs. Tack för den påminnelsen, jag känner att jag har lite kort om tålamod just när det gäller det där kivandet ibland men hellre det än att de smyger runt och läser av de vuxnas status innan de törs yttra sig.

Hoppas rivjärnet passar, du behöver nog lite avlastning!

Ja, det känns som jag är på rätt väg. Jag måste nog som du säger gå till botten med problemen och inte dämpa dem eller döva dem med alkohol.

Det krävs dock verkligen motivation och vilja. Med jämna mellanrum känner jag för att ge upp och fly från ångesten som river i mig - ta den kortsiktigt lätta vägen.

Jag hoppas och tror att det är värt att uthärda just nu för att få skörda långsiktigt istället.

Hur går det i ditt arbete med nykterheten?

Vi håller kontakten!

/H

Tänker tillbaks på den gångna helgen, nu när jag får sitta i mitt eget lilla "space"..
För mig är det viktigt med lite egen tid och eget livsrum.. Tror det handlar om integritet och "självbestämmande".
Därför är det också viktigt för mig, att jag får ha Forumet lite "i fred"..
Mycket handlar om negativa upplevelser i min barndom, där det inte ansågs finnas någon plats för barns integritet..
Det är något jag förlikat mig med i vuxen ålder, och det har också gett mig en del svar på varför jag är som jag är..
Integritet, handlar också om tillit. Tillit till en annan människa, men också att vara sann mot sig själv.
Är man inte sann mot sig själv, tror jag att man ständigt har ett samvete som skaver lite någonstans och då är man lättare att manipulera..
Har man dåligt samvete, tror jag att man är mer benägen att "se mellan fingrarna" och tolerera/ blunda för beteenden som man i vanliga fall inte tycker är okej..

Tillit, är också något man bygger upp under lång tid. Det är inget man har/får automatiskt, vilket de som "kraschat" det på några bråkdels sekunder fått erfara..
Både vi som är beroende och medberoende, vet att misstänksamhet, är ett gift, som långsamt men säkert kan förstöra en relation.. När lögner och urskuldranden staplas på varandra. När löften sviks..
Det enda vi kan göra, är att vara sanna/ärliga mot oss själva och låta det ta tid.. Att stå fast vid våra beslut och inte dagtinga med oss själva.
Jag tror att just det, är början till att lära känna sig själv! Och jag tror faktiskt på det (tror det var Lelas inlägg som jag kopierar här nedan) som står i en annan forumdel/tråd, att ett förhållande måste börja med ett JAG, DU, VI.. Just i den ordningen..
Det gäller för både beroende och medberoende.
"Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:
- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?
- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?
- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi. "

En del kommer naturligtvis att komma fram till andra slutsatser.. Kanske har många nått vägs ände? Kanske har de upptäckt, att de vuxit ifrån varandra? En del upptäcker kanske att "alkoholen" var det enda som (hur konstigt det än låter) höll dem samman..?
För egen del, ser jag hur jag och mannen har börjat gå lite sida vid sida.. Han kämpar naturligtvis med sina inre demoner.
Jag har beslutat mig för att inte lägga mig i den kampen, för det skulle vara att ge näring åt de små alkoholdjävlarna som sitter och tjattrar.. Typ: Tänker du låta HENNE bestämma? eller Jaha, nu får jag inte för HENNE..
Ibland blir han både arg och rädd, när jag säger: Jag tar den här vägen och jag tänker inte gå tillbaks.. Eftersom han vill gå en annan väg och vill att jag gör honom sällskap..
Det är som om han anar att det finns en skiljeväg därframme och att han måste bestämma sig, om vi fortfarande ska gå på samma väg, parallella vägar eller om vi i framtiden går åt olika håll..
Jag förstår sorgen, att skiljas från alkoholen, som varit sällskap hela det vuxna livet.
Jag kan inte erbjuda något snabbt "botemedel" om det egentligen är de "gamla vanorna" man vill ha kvar..
Det enda jag kan göra, är att påminna om att vägen delar sig därframme...

Det är tufft att se andras "kamp", att låta bli att säga det de VILL höra och istället säga det de BEHÖVER höra.. ( Men ibland räcker det också att låta tystnaden tala..)
Jag fortsätter med att ta reda på mer om vem JAG är och vad jag vill.. Jag hoppas att det övernsstämmer med hans "jag"... För att vi ska kunna bli ett VI..

Läser dina senaste veckor. Du har hittat din väg, Harry. Att gå till botten med problemet och prata med en psykolog, hitta kärnan till varför man dövar sig med alkohol. Det är så jag tänker också, måste vara motiverad och utgå ifrån det som är "infekterat".

Du verkar veta vad du vill.
Härligt med din målmedvetenhet.
Bra jobbat!

i helgen hade vi inget speciellt inbokat och jag var lite orolig över hur det skulle gå. det finns ju få lika bra och enkla botemedel mot rastlöshet eller tristess som ett par öl!

men det gick faktiskt bra! Tanken att dricka slog mig aldrig med samma kraft som det alltid gjort tidigare.

dag 29 nu! Detta hade jag aldrig någonsin trott för en månad sen ...

Tillbaka på jobbet efter en nykter helg. Idag träffar jag Beroendecentrum och på onsdag en psykolog. Känns bra och jag ser fram emot mina möten.

Idag är det min 9:e dag som nynykter - jag hoppas de ska bli långt flera.

/H