Senaste kommentarerna i forumet

Det verkar som om en viss del i hjärnan styr det här med "belöningar". Olika typer av "belöningar", sätter sig olika starkt hos olika personer..
Det verkar som (precis som du skriver)socker och alkohol i någon mån har samma receptorer.
Därför är det också väldigt lätt att byta ut A mot "godis" isället..
Men precis som med alkoholen, sätter sig det här med socker, lite olika mycket hos olika människor..
En del inser inte ens att de är sockerberoende, eftersom de äter "snabba kolhydrater" istället för "rent godis"/socker..
Och tyvärr, har livsmedelsverket i många år propagerat för att vi ska byta ut fett mot kolhydrater. Vilket gjort människor "beroende" av pasta, ris, bröd etc, som ansågs "nyttigt..
Föresten, så är alkohol i princip "flytande socker". (ÖL, ej lowcarb, är det definitivt..)
Sedan tror jag faktiskt, att vi måste upptäcka livet/världen/oss själv på nytt :-)
Vår stora "hobby" har ju varit alkohol och nu måste vi hitta något annat att fördriva tiden med/roas av..
Det är ganska "stressande" att inte veta VAD man vill göra istället..

Du har rätt, och jag inser att jag projicerar en del av min egen tomhet och rastlöshet på honom. Som om det vore hans ansvar att roa mig.

Det vände lite i helgen, vi hade en ordentlig diskussion om livet och vad vi vill få ut av det. Vet inte om det leder till någon fortsatt förändring, men det är i alla fall en början.

Idag är en riktigt trist måndag som jag bara försöker genomleva. Vaknade deppig och det har inte släppt på hela dagen. Det går väldigt snabbt upp och ner, känns okej ena sekunden och jättedeppigt i nästa. Livsglädje som varvas med känslor av att vardagen är helt övermäktig eller ännu värre, meningslös.

Märker att jag mår bättre av att vara ute på uppdrag och resande fot. Det är hemma som deppigheten sätter klorna i mig. Samtidigt går det ju inte att fly från familj och vardagsliv stup i kvarten. Så lätt det var att dricka sig igenom alltihop!

Hur går det? Jag hoppas att du fortfarande känner dig motiverad. Att vara nykter ÄR verkligen den bästa present man kan ge sig själv och sina nära.

Fundera på vad du åt den där stranddagen. Var det händelsevis ovanligt mycket socker eller andra snabba kolhydrater? Som jag tjatat om i andra trådar har jag nyss läst boken Hjärnkoll på vikten och i den beskrivs hur snabba kolhydrater stör kroppens insulinnivå vilket gör att kroppen blir inställd på att snabbt hitta ännu mer snabba kolhydrater (till exempel Coca-cola).
Kött verkar bättre.
Måste bara uttrycka min beundran för att du klarade Kina. Låt det stärka dig!
Kram från Nynykter

Hej!
jag skrev nyss om hjärnan och belöningar i Stigsdotters tråd. Håller med om era resonemang här. Jag har börjat med LCHF eftersom jag hamnade i godisträsket efter att jag hade slutat med alkohol. Har bara hållit på en knapp vecka, men alla blodsocker- och humörsvängningar försvann med en gång för min del och jag känner inget sug alls efter socker. Så det kanske är värt att pröva, Sommar?
Kram från Nynykter

Nu har jag läst den där boken Hjärnkoll på vikten. En sak som jag tog till mig är att allting vi använder som belöning kan bli ett beroende. Hjärnan är så pigg på att belöningscentrat ska bli aktiverat att den liksom säger till i förväg. Nu skulle det väl vara gott med ett glas vin? Snart får du ta den där enda chokladbiten som du unnar dig efter middagen...

Det är ju både goda och dåliga nyheter. Goda såtillvida att vi kan lära hjärnan att bli beroende av bra saker också, förutsatt att de är förknippade med positiva känslor. Det får bli yoga då (och en sak till som jag av anständighetsskäl inte tänker skriva om här). Men ingen tokyoga. Tack ändå Stigsdotter! Och tack Santorini för din uppmuntran! Och Dompa, ditt köttätande beror kanske på att du slutat döva din kropp och istället lyssnar på den? Du kanske behöver bygga upp kroppen lite?

Allt tal om beroendepersonlighet och missbrukspersonlighet blir lätt väldigt negativt. Ungefär som att en del av oss är dömda att för evigt ägna oss åt ohälsosamma aktiviteter av ett eller annat slag. Jag tror istället att en del av oss har ett känsligare beköningssystem än andra (ni hör, det låter genast bättre!) och att vi kan lära oss att bli belönade av saker som är bra för oss.

Kram från Nynykter

Tjena Dompa!
Länge sen nu hoppas allt är bra med dig!
Jag har inte haft tiden eller det har inte varit högsta prio, att vara inne på Forumet.
Det har varit en period som jag inte kan kalla för gräddvitt som vi kallar det här på Forumet.
Skulle hällre kalla det för simmigt Äppelmos, om man ska hitta någon jämförelse.
Det är ingen fara på något vis, men det tar på krafterna att vara beroende och hålla i representationer och stå i centrum när det gäller bjudningar resor mm.
Funderar skarpt på att göra som du och byta jobb. Men det är lättare sagt en gjort.
Jag trivs med jobbet, dom flesta av mina kollegor är bra kompisar och jag ser fram mot varje arbetsdag.
Jobbar hårt på att hitta en lösning som passar. Som sagt Gräddvitt funkar inte i längden för mig, det är nog antingen eller som gäller.

//Paron//

Du får nog ta och dejta den här mannen, för att se om det finns några nya sidor hos honom, som du inte upptäckt förut (om du vill ha honom kvar?)
När vi slutar att dricka, blir det ett tomrum.. Vi tittar tillbaks, och minns en viss gemenskap (en del av oss åtminstonde)
Nu måste vi fylla detta "nya" tomrum med något annat än A.
Det känns konstigt för mig med, speciellt nu, när gubben dragit ner.. Han dricker ur sina öl (ibland ganska snabbt) sedan får han långtråkigt.. Och oftast slutar det med att han går och lägger sig..
Inte så kul, när klockan bara är halv 8 på kvällen, hmm.
Förut, kunde vi sitta och prata långt in på småtimmarna, när vi drack vin.
När jag nu tittar i backspegeln, blev det nog mest upprepningar (ju fullare vi blev) Själva tyckte vi ju att vi var såååå spirituella (och duktiga, som "pratade" med varandra)
Faktum var, att vi nog pratade "bredvid" varandra, och när vinet var slut, var det dax att gå och lägga sig..
Jag tror att det uppstår någon sorts rastlöshet, som man förut dövade med alkohol. Man hamnar ju i den berömda bubblan, där man inte bryr sig..
Nu måste man lära sig att både roa sig själv, och att uppskatta den andre, eller åtminstonde hitta något som man uppskattar, om man ska fortsätta förhållandet..

Visst gör du framsteg!
Jag tror att vi glömmer bort att ge oss själva en liten klapp, för att vi faktiskt är duktiga!
Istället för att stoppa huvudet i sanden, börjar vi våga att titta på sådant som förut var jobbigt.
Delen i sinnesro-bönen, som handlar om att förändra det man kan och släppa taget om det man ändå inte kan förändra är bra :-)(Universum, "Gud" eller vad som nu kan finnas. Kanske t.o.m. mitt högre jag, hoppas jag lär mig inse skillnaden!)
Mycket, kan jag idag, bara släppa rakt av, eftersom jag insett att det egentligen inte var hos mig, ansvaret hörde hemma!
Det ger så mycket mer energi, till att ta itu med det som är MITT ansvar. Det är såklart ingen quick fix, men sådana är det väldigt ont om i RL *skratt*
Ha ett fortsatt underbart rikt liv! / trollis

Jag känner igen, det där med att det inte är det "lilla" man är rädd för, utan de gånger man märkt att man INTE KAN sluta dricka!
Visserligen inte haft minnesluckor eller varit så illa därann, att jag somnat någon annan stans än i min egen säng (men den har gungat bra mycket några gånger..)
Det är för att jag inte VILL, nå stadiet, när man somnar vid någon tillställning, eller inte minns hur man kom hem eller i säng (eller vad man sagt och gjort)som jag bestämt mig för att inte dricka alkohol just nu!
För mig känns det lättare att tänka, jag kan dricka ett glas om jag vill, men jag VILL INTE!
Jag tror att jag skulle resonera/agera somen trotsig barnunge, om jag gav mig själv ett totalförbud, för resten av livet..
Nu, känns det lugnare, jag behöver inte trotsa, utan kan använda tiden och energin till andra roligare saker..
kram / trollis

och la dig nykter i gårkväll så vaknade du nykter till din 5-månaders födelsedag idag :-)

Grattis MissH :-))

Hej Berra! En riktig tankeställare vad gäller alkohol och vad den gör med oss..
Kan inte låta bli att tycka lite synd om damen, som har fastnat i spritångornas värld.
Det blir ju lite av en tidsbubbla, där man på något sätt fastnar.. Har märkt av samma grej, när gubben dricker för mycket..
Det är precis som om alkoholen blir till en tidsmaskin, som gör att han slungas 40 år tillbaks i tiden.. Han beter sig som en sen tonåring, skrålar, brölar och leker "HE-man". Börjar gärna "låtsas-fightas" med andra män (jag HATAR, när jag hör hans: "Kom igen då....!" För att han ska visa sig på styva linan)
Och numera, förstår jag principen för när hjärnan loggar ut! (bra beskrivet i länken, i min tråd "Det här händer när vi dricker" i Forumets: "Dricker jag för mycket?")
Jag har också sett de här damerna som leker tonåringar, som presenterar sig som "systrar" till sina döttrar...
Och visst blir vi alla patetiska, men fortfarande tycker jag att kvinnor blir mer patetiska.. Har säkert med uppfostran och mina egna fördommar att göra..
Du behöver inte ta klappen på axeln som något nedvärderande (även om du tycker att "klapparna" inte fattat ett jota)
Passa på istället att vara "åskådare", samla på dig argument för att INTE dricka (inte på detta vis iaf :-) )
Din vän, kan du inte göra något åt, men du kan göra MYCKET med ditt eget liv!
/ trollis

Det är nog lite som Santorini skriver, vi kommer ihåg det roliga(belöningen).
för oss som är beroende, tror jag att det gäller att hitta andra sätt att "belöna sig", något man vekligen tycker är roligt!
Jag vet när jag själv skulle försöka gå ner i vikt, för många år sedan och en bekant lockade in mig på ett gym (hon var helfrälst på alla de olika makapärerna där)
Jag fullkmligt HATADE det! Idag skulle jag aldrig frivilligt sätta min fot på ett gym.. Däremot, simmar jag gärna och tar promenader..
Då trodde jag att det var något fel på mig, eftersom jag inte kunde tycka att det var kul..
Idag, har jag insett att vi är olika!
Istället för att "plåga mig", gör jag det jag tycker är roligare.. Typ plocka svamp på hösten(tyvärr, fick bara gubben det nöjet i helgen..)Man upptäcker att man rört sig i flera timmar, utan att ens ha tänkt på det..
Och som du själv upptäckt, så är vi väldigt bra på att bestaffa oss själv.. Det är som om vi inte tror på vår egen förmåga att uppskatta något bra/ en belöning.
Inte undra på, eftersom belöningen fram tills nu, bestått i något som varit dåligt för oss..
Hjärnan, gör en felkoppling och tror automatiskt att att "alla belöningar" är något dåligt.. Därför vågar vi inte lita på att vi är värda något som är bättre..
nåja, det var MIN fundering på det hela..
Stor kram Sommar, för att du kämpar och inte ger efter! / trollis

Jag gillar måndagar, speciellt efter jobbhelg. Extra skönt, eftersom jag kom hem till en "städad" gubbe..
Han hade varit ute och plockat svamp och satt och rensade.. ;-)
Nu ska jag bara läsa ikapp i helgens trådar, med en stor kopp kaffe och katten i knäet..(det gör det lite svårare att skriva, men han har förhoppningsvis gosat klart när jag läst färdigt)

9 månader idag, så himla bra gjort!!!
Hoppas du har det bra! Kram

Tror du är inne på rätt spår Santorini, och de senaste åren har själva kicken faktiskt kommit innan jag ska dricka. På väg hem från jobbet på fredagen kom alltid den där fredags-känslan som gjorde att jag liksom flög fram i bilen med högmusik och tanken på det vita vinet som stod i kylskåpet. Belöningen för den hårt arbetade veckan var ju framför mig.

Vaknade i morse med en liknande känsla som jag haft under vindrickar-helgerna. Lite skam, lite självhat och stor besvikelse. Har verkligen fastnat i glass och godis-träsket. Märkte att jag nu i helgen åt en massa godis trots att jag egentligen inte tyckte att det var så himla gott. Måste varit ute efter socker-kicken på precis samma sätt som med alkoholen. Och när sockerkicken lagt sig så blir man ju så himla trött och somnar i soffan. Det är så likt A att det är skrämmande.

Har tyckt att det varit ok som en övergång, men nu har två månader gått och det här gör att jag inte riktigt känner mig så glad som jag borde få vara. Är ju sträng mot mig själv och sabbar ibland för mig själv för att kunna slå på mig själv. Det har minskat, men undrar om det är det som jag håller på med? Kan jag inte förstöra för mig själv på det ena sättet så får jag väl göra det på något annat sätt?

Men oj, nu kommer jag till insikt så här en regnig måndag morgon. Det är ju för att jag inte tycker att jag är värd att vara lycklig som jag hela tiden hittar sätt att förstöra för mig själv. Tänk om jag från och med nu skulle satsa på att göra en massa saker som jag vet att jag mår bra av. Att tänka: Åh, vad jag är värd den här hälsosamma maten som är lite dyrare. Istället för att tänka: Stackars mig, jag får inte äta något gott, jag som är så tjock. Och när veckan är slut: Nu ska jag unna mig den här svindyra nötmixen med torkade bär istället för stackars mig jag får inte dricka och inte äta så jag dränker mig i det här billiga godiset som egentligen är ganska äckligt.

Det är ju för sjutton jag som bestämmer! Jag har bestämt att vara utan A den här hösten och det har hittills gått bra, nu är det dags för mig att gå vidare, att bestämma mer! Sluta skylla på ditten och datten utan ta hand om MIG. Det blir svårt - jag vet inte riktigt hur man gör när man är snäll mot sig själv. Det är lättare att förbjuda sig saker (som A) men svårare att tillåta sig bra saker. Hur gör jag för att bryta? Var det du Santorini som hade kört LCHF? Jag har 10 kg övervikt som gör att jag har ont i knän och känner mig otymplig. Vi har pratat om att åka till Österrike nästa sommar och vandra (tänkte en semester som inte är så förknippad med "vino" som Spanien) och skulle så gärna vilja känna att jag orkar!

Konstigt att detta kom fram nu, i mörker och regn en vanlig måndag-morgon. Känner att något som liknar hopp börjar gro i mig. Kanske det är så att jag behövde gå igenom det svåra innan det här kunde komma fram. Ja, så måste det vara.

Igår var vi på en femtioårsfest, jag och frugan...

Den går nog till min personliga historia som ett lågvattenmärke, minsann...

En gammal tjejkompis som vi umgicks med för 20-30 år sedan, och då väldigt mycket..
Vi var två par som alltid gjorde någonting tillsammans, varje helg..
Naturligtvis mycket "festande" (hatar idag detta ord..) med parmiddagar osv.
Vi fick barn "tillsammans" och deras dotter blev nästan som vårat gemensamma..

Men deras förhållande gick i kras, och en uppslitande separation som följd när dottern bara var ett par år.
Vi försökte redan då att inte välja parti för den ena eller andra, så vi slutade helt enkelt då att umgås med båda, och inte fungera som någon skvallerförmedling mellan dessa personer.
För det var så de försökte använda oss, och ett sådant utnyttjande vägrade jag bara..
Frugan hade sedan lite sporadisk kontakt med kvinnan, några plastburks-partyn osv..

Men till saken hör att hon inte klarar av att hantera drickandet, varken då eller nu (visade det sig)
Hon (ja och han..) har hunnit med ett flertal förhållande med några års mellanrum sedan dess,
gift sig, skilt sig om vartannat med nya barn i andra kullar som följd..
Det vi har vetat är att hon har samma förhållande med spriten, men med olika partners..

Hursomhelst, en gammal vän som nu fyllde 50 år,
och det är väl klart att man borde uppvakta henne, eller hur?
Vi rekade av med ett annat par och kollade om de skulle gå,
och de tvekade först men hängde på om vi skulle gå, och så blev det..

Vi piffade upp oss, köpte en fin present och vackra blommor,
och redan från parkeringen flera hundra meter därifrån kunde vi höra vart vi skulle..
Jojo tänkte jag, här behöver vi nog inte lägga i fullt så mycket pengar i parkeringsautomaten som vi först gjorde, vi lär nog åka hem rätt så tidigt (och då inte tidigt på morgonen lär det vara..).

Folk stod ute och rökte utanför och halvt skrek för de verkade även blivit döva av spriten,
och det var inte vårat klientel av vänner, utan det verkade vara lodisarna utanför systemet som blivit inbjudna, vi var ju uppklädda till tänderna i jämförelse mot dem..
Här var det skinnväst med en massa olika motorcykelmärken påklistrade, trasiga skitiga jeans
och en ännu skitigare baseballkeps med något V8-märke på..
Håret skulle helst vara grått och otvättat, och skägget flätat i en tofs...
Rösterna var redan spruckna av allt skrik, och de hade nog värmt sedan tidiga förmiddagen..
Mottagandet blev varmt.."vem i helvete är ni, störningsjouren???"
Nej vi är vän med födelsedagsbarnet svarade vi, ..gamla vänner..
Då fick hon se oss på avstånd, och blev naturligtvis strålande glad, och därefter var vi välkomna innanför grinden, folk var vänliga och tog i hand, sittandes även ifrån häcken de nyss landat i..
Inne i köket stod brickorna fulla med kallskuret, nerslafsade och en gång vackert uppskuret.
Att det låg ett omkullvällt vinglas i det hela spelade väl ingen roll, rödvinsmarinerat???
Det viktiga var ju det med alkohol i, och det var i stort sett slut när vi kom..
Men det bekom ju inte mig så mycket, jag drack ju kranvatten ur plastmuggarna.
Det andra paret som följt med oss drack snabbt sig fulla i rädsla för vilka de hade hamnat med..
Lite läskigt var det att se kärringen iklädd en blåsa ca 20 kg för trång och minst 20 år för gammal i mode, håret slarvigt uppsatt och med ett par tänder saknades i överkäken..
Hon satt bredvid sin 20-25åriga son i soffan och hetsade varandra i skålandet, båda lika packade..
Vilket föredöme, tänkte jag.., vilken uppväxt tänkte jag sedan..

Det var lätt att halka i trappen, med allt som var urspillt, och gå i strumplästen var inte heller att tänka på, de skulle ha fastnat i de klistriga fläckarna...
På toadörren bankades det hela tiden för att de tog för lång tid på sig..
Det var ett j*vla liv helt enkelt, och på de små datorhögtalarna fullständigt skrek det ut hårdrock som distade helt hemskt, och alla försökte överösta varandra..

Och jag tänkte...vart har jag hamnat, på något tonårsparty???
Hallå!.. det här är folk i 50 årsåldern och plus dessutom..
Snubben som försökte limma på frugan upprepade i stort sett samma mening som en papegoja,
om och om igen, tänk om han kunde höra sig själv..?

Nu var de flesta på denna fest tvåspråkiga, och från ett nordiskt grannland,
kanske kända som hetsiga är de har druckigt lite väl mycket, och så blev det..
Strax innan kl 23 på kvällen kom första argumenten och det blev slagsmål och tårar,
jag gick ut och rökte utomhus ett tag, och tänkte...jag som är nykter har inget med deras fyllslagsmål att göra, kan nog få mig en käftsmäll för att jag lägger mig i...
Såg hur det kikades ut mellan persiennen hos grannarna när det blev ÄNNU högljuddare..
Nu kommer nog snart snuten, tänkte jag, och började sakta lomma iväg mot bilen..

Ta mig bort ifrån det här, NU!

Men jag hade tre styckna som skulle med hem, och det var inte så säkert att de ville åka nu..
Körde så nära jag bara vågade och ringde på mobilen, någon lyfte luren med det hördes bara en massa partyskrik, efter ett 20-tal försök lämnade jag bilen och gick dit..
Det tog en kvart att få ut alla, och när jag väl fått ut två, så gick den ena in för att hämta den tredje, och då kom den tredje ut, men den ena blev kvar därinne, det upprepades två gånger..
Efter att den ena passageraren hade kräkts klart i trädgården så kunde vi äntligen gå mot bilen..
Jag varnade henne, spyr du i den helt nya bilen så slår jag ihjäl dig, haha du är gullig du Berra!!!

I bilen stank det av gamla whiskyångor och det var ett fyllpladder utan dess like,
och jag tänkte..va' f*n är det för roligt som ni sitter och skrattar åt!!!
Det var ju en sådan misär där vi var, och man blev ju bara så ledsen att hjärtat skulle vilja spricka.

Våran gamla kompis i detta gänget, det var för hemskt..

Dessutom så pratade jag med hennes dotter som var med på festen och nu är i 25-årsåldern, hon sa..
"Jag är så nervös, för mammas drickande och hennes vänner, man vet aldrig hur det slutar..."
Där stod hon och led, och var tvungen att ta ansvar för sin mamma och hennes vänner, nyligen vuxen själv..

Jag lämnade det och emotionellt slöt mina ögon och blundade för det jag såg,
höll för öronen och låtsades som om jag inte hade hört vad som sagts...

Jag orkar inte ta ett ansvar för andras drickande, har nog med mitt egna..

Folk super sönder sig och förstör sina och andras liv i tron om att alkoholen är deras enda vän,
när det i själva verket är precis tvärsom...

Ju längre jag avstår från alkoholen desto mer avskyr jag vad den ställer till med,
folk klappar mig på axeln och säger att jag är duktig....?, och fortsätter sippa på sitt glas..
Vad ska jag göra, klappa dem tillbaka på axeln och säga...f*n vad dum du är som inte förstår..?

Jag har snart själv ett förestående 50-års kalas, och jag VET hur den INTE ska avlöpa...
Och jag tänker inte gå på min väns 60-års kalas, men på hennes begravning ska jag viska vid hennes kista vad som var problemet med hennes liv, alkoholen..
Helt övertygad om att jag kommer att överleva henne, för hon bränner sitt ljus i båda ändar..

Hon är söt och gullig när hon är nykter, men det uppväger aldrig det hon ställer till med när hon har druckigt, för det händer alltid något då...

/Berra

läste jag nånstans att det är. När man druckit en längre tid har man förstört nåt i belöningscentret, eller nåt sånt, det finns i alla fall en medicinsk förklaring. Så det är väl därför man plötsligt bara minns det roliga och längtar efter den där euforin (som ändå inte infunnit sej de senaste åren ändå).

Fast förstört är det som tur är inte för numera får jag såna lyckokickar lite hela tiden, som flera här har beskrivit. Så bara du nu klarar att hålla ut lite till så kommer du nog att få belöningen. Låt inte alkodjävulen försöka lura i dej att du missar nåt. Det är bra att du låtit de obehagliga tankarna komma upp. Kämpa på!

I dag när jag stod ute och slipade vidare på den gamla trappen så lät jag tankarna flyta runt helt fritt. Har ju haft en riktigt jobbig helg där jag ifrågasatt mitt beslut att vara nykter. Men de tankar som flöt upp till ytan var en hel drös med obehagliga minnen. Minnen från när jag var ung och alltid fullast av kompisarna och "bäst" på att dricka "häxblandning" till otaliga bakfulla dagar med huvudet i toan. Festade alltid mest av alla och var en fantastisk partypingla när jag bodde utomlands. Otaliga kvällar när jag full och flörtig bråkat med pojkvänner, kört rattfull, stuckit hem själv mitt i natten osv osv osv. De senaste åren har jag varit en hemmadrickare och otaliga gånger börjat en mysig fredag med ett glas vin för att sluta med att jag inte minns hur kvällen slutat och vaknat mitt i natten för att sedan tillbringa resten av natten och dagen efter med huvet i toan och en blöt handduk över huvudet. Tittat på pojkarnas matcher och varit avundsjuka på alla som inte är bakis. Kört dagen-efter-onykter till jobbet osv osv.

Så summan av kardemumman är nog att detta legat där och väntat på mig länge, länge.
Och jag har kämpat och kämpat och kämpat.

Det ÄR dags för mig att sluta kämpa, bråka, kriga och försöka lura alkoholen.
Det ÄR dags för mig att ge mig själv lugn och ro, trygghet och värme.
Det ÄR dags för mig att göra något annat av livet.

ja du beskriver så väldigt fint hur det är, både med och nu utan alkohol. Tänk att vi är så lika, vi problemdrickare! (låter bättre i mina öron än alkoholist:). Jag var på ett bröllop i helgen, hade inga problem alls att avstå från vinet. Inget sug ens. För du säger det så bra: "jag vill ju inte ha två glas, jag vill ha två flaskor". Om jag ska dricka. Men lyckligtvis har jag ingen lust alls. Jag mår så bra utan, nu snart fyra månader för mej. Jag hade en jätterolig kväll, upplevde allt med öppna sinnen och ingen brydde sej om vad jag drack eller inte drack. När vi skulle skåla med brudparet tog jag också ett glas champagne och låtsades, sen bytte jag bort det med en vän som är införstådd med att jag inte dricker alls.
Det finns hundratals grejer att lägga på positiva listan, såväl som hundra minst på listan med elände som missbruket förde med sej. Jag är ödmjuk och tacksam för att jag är där jag är idag. Önskar alla som kämpar lycka till. Det går.

i tråden :-))

det du skrev i Miss H´s tråd.... / mt

att sätta ord på dina känslor och tankar är både avundsvärd och fantastisk. Jag läser ofta och gärna dina inlägg, just därför.

VV

Under en tid i mina yngre dar så arbetade jag i en miljö där alkohol var väldigt vanligt förekommande och det skulle drickas både på arbetstid och fritid. Jag blev kär (underbara ord) under denna tid och hade ingen som helst längtan av att supa. Men det ständiga trugandet fick mig till slut att hitta på en lösning på problemet. Jag sa helt enkelt: "Jag älskar älskar alkohol och dricker mer än gärna, men jag blir tyvärr helt galen och väldigt aggressiv av alkohol. Så om ni inte vill ha ett helvete här i kväll så tror jag det är bäst att jag tar det lilla lugna. Jag kan garantera dig att de flesta såg till att jag bara hade vatten i glaset.

(Jag hade ett visst renommé redan innan)

VV

har jag skrivit det ???