Senaste kommentarerna i forumet

att läsa att du hade en underbar dag igår och att känslan sitter i!
Hoppas det varar länge! / mt

lyckorusen envisas med att dyka när som helst och det är svårt att värja sig mot dom :-)) Jag hade en underbar dag och kväll igår och måbragrejerna envisas med att hänga med och göra mig lite småtossig även idag ! Men jag har ju haft värre söndagar i mitt liv :-))

Söndagskram till dig MissH !!

Skulle egentligen på fest i helgen men jag sket faktiskt rakt av i den. Var inte så mycket folk jag känner som var bjudna, och jag kände inte för det alls. Och då slipper jag. Hade det varit middag hade jag gått, hade inte kunnat med att tacka nej så sent om någon förberett mat. Och det hade varit trevligare. Men nu var det bara "sammankomst med alkohol i centrum" om man ska vara totalärlig. Valde att åka till svärföräldrarna istället, tycker så mycket om dom. Nu är det balans i livet, relationer istället för allkohol, helt rätt.

Svärföräldrarna som blivit vana vid att jag inte dricker. "Inga återfall" frågade svärfar och gud vad det kändes konstigt, hårt liksom! Men jag svarade ett rakt nej. Det här med att definiera sig som en alkoholist, det är svårt. Dels låter det så hårt, dels är jag rädd att jag ska börja rota i det och känna att mina problem är för små för att få vara en alkoholist. Låter det konstigt? Ja det tycker jag också, men det är så det känns. Måste få vara ärlig. Det räcker nu att jag vet att jag mår bra. Vi pratade om det öppet, svärföräldrarna tycker vi hittar på så mycket roligt. "Ja vi är ju aldrig bakfulla längre" sa jag. "Och jag dricker ju knappt heller" sa pojkvännen, "så vi vaknar alltid tidigt på helgerna". Det är ju så det är, varför hymla med det?

Har varit sugen på både öl och cigg de senaste dagarna, inte så att jag på allvar funderat på att sabba mina beslut, men bara som ett litet sug. Kommer när jag känner mig uttråkad. Pojkvännen slutade också röka för några månader sedan så det har vi gemensamt, och han har känt samma sug. "Fast om en cigg betyder att jag måste röka 20 om dagen sen så vill jag inte" sa jag. Det är inte värt det. Samma med alkoholen. Tänker fortfarande ibland att jag skulle kunna ta två glas. Men kommer fram till att det är meningslöst, ens om det skulle funka. För jag vill ju inte ha två glas, jag vill ha två flaskor. Låter klyschigt när man sagt det hundra gånger, men det är sant. För några år sen drack jag aldrig vin till maten, skulle aldrig gå ut och ta en öl, det kändes som slöseri med kroppen på nåt sätt. Hälla i sig gift, en massa kalorier. Jag drack bara när jag "festade". Så det enda jag "förbjudit" mig nu är ju mina karatefyllor. Så varför är det "ett par glas" min alkodjävul tjatar om? Kanske för att jag egentligen inte är så orolig för dom, eftersom jag inte vill ha dom. Karatefyllorna är jag ju rädd för. Jag vet knappt själv vad jag menar nu, men...ja det klarnar kanske.

Fem månader utan alkohol. Är över femton år sen jag hade en så lång vit period. Funderar över vilka skillnader jag upplevt. Drömmer mer, tror jag bearbetar känslor på ett annat sätt nu. Tar mig själv på allvar. Självkänslan har vuxit, jag tar mer plats. Mer energi, jag sover bättre, hittar på så mycket mer nu. Märker att jag drömmer mycket om svåra händelser och vaknar med en slags förlåtande inställning till mig själv, sopar inte undan utan erkänner att det var för jäkligt. Att jag blev felaktigt behandlad. Men utan att känna mig som en martyr, bara så att jag kan släppa det. Känna att jag kan kräva mer av andra. Att mina känslor ska tas på allvar. Jag har också fått känna på riktiga lyckorus, dom kom tätast i början, men slår till då och då. En tacksamhet över att bara få finnas till, känns ända ner i tårna. Kan bli lycklig av ett vackert träd, låter lite töntigt kanske, men jag är så tacksam över att kunna hitta glädje i det lilla. Det är något jag strävat efter hela livet, att det där hålet i själen ska fyllas igen, att jag bara ska kunna känna mig trygg och lugn utan att det alltid måste "hända något". Orkar inte springa mer.

Finns nog hundra grejjer till att fylla på listan med, som jag inte kommer på nu.

Jag kände precis som du för ett litet tag sedan, men det börjar bli bättre igen nu. För mig har det gått oförskämt lätt tidigare, har såklart haft mina diskussioner med alkoholspöket längs hela vägen men nu efter fem månaders nykterhet kom krisen. Värst var för två helger sedan, jag var arg och ledsen och kände mig ensam, och det var nog första gången jag på riktigt saknade min "tröst-kompis". Och det är väl vid sådana tillfällen man har lättast att trilla dit, då man är i obalans. Det blir liksom svårt att påminna sig om att man slutat för att må bra när man faktiskt mår dåligt!

Att dricka är ju en omedelbar kick, oavsett om man vill fly, dämpa eller pigga upp. Att inte dricka ger ju ingen direkt effekt, man är ju "bara" nykter. Även om man mår mycket bättre, får mer gjort, mer energi osv så är det på något sätt i ett större perspektiv man måste se sin nykterhet. Och det är svårt att tänka på när man krisar. Sen är det ju inte så jättekul att känna sig utanför heller, alla andra tycks dricka (även om vi vet att det inte är så)och man känner sig ensam med sitt problem. Jag drabbas själv av den romantiserade bilden av alkohol då och då, det där skimrande ruset, lyckan. Då tvingar jag ner mig själv på jorden, vet att det inte funkar så för mig. Du är inte ensam om att inte dricka, det finns till och med en jädra massa människor som INTE har alkoholproblem, som ändå väljer att vara nyktra. Jag tror det är vi med problem som gör det till en stor grej. Ser jag tre vinbiler på Fejjan tycker jag att ALLA verkar dricka vin just den kvällen. Men det är ju sällan man ser en statusuppdatering om att man inte dricker just den kvällen, jag vet ju faktiskt inte vad resterande vänner har i sina glas.

Vi måste kanske bara acceptera att det är svårt? Få tycka lite synd om oss själva ibland, vara extra snälla mot den arga, ledsna delen av oss som inte längre får använda vin. Tycker det låter skitbra att du drar dig undan med hörlurar och godis-skål, sätt dig själv främst! Ibland behöver man ju vara ifred, få deppa lite, gråta ut det som är skit för tillfället. Det är klart att det är svårt, vi med alkoholproblem har ju oftast använt alkoholen till något (iallafall jag, börjar klarna alltmer) och nu har vi blivit berövade det. Vi kan inte heller isolera oss utan tvingas ha alkohol runtom oss, bland människor som inte har problem med det. Det är ju dom man gärna jämför sig med, dom som bara blir lite glada och avslappnade, som nöjer sig med två glas. Varför kan dom och inte jag!? Att du ifrågasätter ditt beslut är inget konstigt, alko-delen av dig vill ju ha vin. Jag tycker du ska fundera igenom ditt beslut igen, du fattade det av en anledning. Jag har också varit, och är emellanåt, dubbel i mitt tänk. Man känner sig helt koko ibland! Att du berättade för din vän gör att du känner dig fast, jag förstår precis hur du känner. Men det fanns nog en anledning till det? Du är ju inte fast egentligen, vill du börja dricka igen så gör du ju det. Det är ditt beslut. Inte dina barns, din mans eller dina vänners. Du har bestämt att inte dricka,och du bestämmer om du börjar igen. Visst får du även ta konsekvenserna, men beslutet är ju ditt.

Låt dig själv grubbla är mitt tips, ignorera inte tankar utan fundera och tänk tanken fullt ut. De slutsatser du kommer fram till kommer stärka dig i ditt beslut. För innerst inne vet du ju att du vill (eller iallafall ville) sluta och för varje gång du påminner dig om det blir dina argument mot "alkoholdjävulen" starkare.

Sänder dig en styrkekram och önskar dig en trevlig söndag!

Har inga "goda råd" eller så, vill bara skriva att jag verkligen känner med dig. Har haft en lite bättre vecka, men det krävs så lite för att ramla ned i den där sorgsenheten och frustrationen över hur jäkla trist det kan vara ibland. Skrev i en annan tråd att jag också glömmer bort varför jag inte vill dricka. Men jag kan inte heller minnas, helt ärligt, varför jag VILL dricka. Vad är det som blir så bra då? För mig är det själva idén av att dricka, föreställningen om att dricka, som jag saknar - inte de verkliga effekterna.

Kram till dig Sommar från Vinter =)

Vacklar just nu fram. Börjar ifrågasätta mitt beslut, längtar, drömmer och tänker vin, vin, vin.

Har haft ett bra samtal med en vän och berättat som det är, men då känner jag mig "fast" och som att jag inte har någon väg ut. Inser nu att jag snart behöver berätta för en del hur det är, särskilt grannen som är här hela tiden och tjatar om att jag ska komma över på ett glas vin. Slingrar mig och hittar på annat. Misstänker dessutom att hon dricker en hel del och det har jag ju förut tyckt varit toppen.

Tack Maria42 för att du påminde mig om att ALLA inte har det så, skämdes en smula när jag läste ditt inlägg.

Nu är helgen snart över och det känns tyvärr som att jag bara genomlidit den. Ska försöka göra något bra av den här dagen. Fortsätta slipa på mitt trapp-projekt och sedan titta på film och hör och häpna spela bingolotto för att ha något för händerna. Saknar mannen som enligt rapport är på vinprovning i Frankrike.

Ni som klarat av att vara nyktra en längre tid, varför är det så här svårt just nu? Jag har precis klarat 2 månader.

Hej My Myself and I!
Välkommen hit ! jag är också ny sedan någon vecka. Här finns många som känner som du(jag bla)Har bestämt att göra en stor förändring i mitt liv. Stigdotter skriver precis som det är. Här finns massor med tips att få. Själv tänkte jag ta hjälp. Känner mig också ensam o ledsen. Skuld o skam som förlamar en. Min konsumtion har eskalerat de senaste 4 åren. Barnen är utflugna min man är död.
Känner igen mig själv i det du skriver. vill tipsa om en bok som heter "äntligen full kontroll lär dig behärska ditt alkoholintag"Allen Carr kostar ca 80kr www.bokus.se
Fortsätt läs o skriv här vi sitter i samma båt.
Varm kram från Ariel-2012

Ja, men så känner jag med när jag pratar om min nykterhet. Och prata om den måste jag eftersom det i mitt jobb bjuds både hit och dit...alltid på sponken. Då måste jag tacka nej...ok...men sen måste jag förklara varför jag tackar nej. Känns väl inte alltid helt ok...så då "trotsar" jag. Blir som en elak unge och bara kastar i folks ansikte att jag är alkoholist. Jag KAN INTE dricka...det är ju en samtalstoppare om ngt...men jag känner mig ju trängd. Skulle antagligen kunna sköta det snyggare och skylla på ngn medicin/annan sjukdom men jag orkar inte ljuga. Så jag spottar ur mig ; Jag är alkoholist! Men ja...vad är en alkoholist. Jag tror att vi kan se ut på hundratals olika sätt. Allt från den som tänker på vinet man ska få när klockan slagit legal tid (läs; matlagning) till den som börjar morgonen med en starköl. Olika symptom...men samma krämpa. Nu på min senaste tjänsteresa fick jag bokstavligen kasta huvudet i väggen och gapa på mig själv för att inte gå ner från hotellrummet och joina de andra killarna med en drink...eller tio (för jag vill ju inte ha EN). Sen tror jag också -tyvärr- att sjukdomen är kronisk/livslång. (mt satte ord på det) Har man en gång utvecklat alkoholism....ja, då går det inte över.

Sorry Kalla....jag tycks vara en riktig muntergök idag. Kram på dig sylfiden. Spring vidare;-) /R

Tjena Paron! Hur är läget? Fortfarande förkyld...nej det kan jag inte tro. Hoppas allt är ok med dig. Tota ihop en rad om du vill/orkar. Annars får du bara ha det bra. /R

Tack för uppmuntran allihopa! Villervalle; Du satte nog ord på det...även i mitt fall handlade nog drickandet mycket om slentrian och tristess. Vardagen...som man aldrig kommer ifrån. Men nu har jag mera ork... Så helgen blir inte ett långt whiskyrus längre. Igår satte vi oss i bilen och åkte till stranden...igen. Slentrian det med...men mysig slentrian som gör även ongar glada. Men i morse när jag vaknade trodde jag ett tag att jag var bakis ;-). Jag är ingen sockerkille men av ngn anledning skrek hela min kropp efter Coca Cola. Så jag drack upp ongarnas läsk! Nu väntar jag på att minimarketen runt hörnet ska öppna så att jag kan återställa den...och för säkerhets skull köpa en ny flaska till mig själv. Men jag fattar inte...andra har skrivit om sockersug.... Jag har aldrig haft det. Och nu detta? Säkert ngn obalans i kroppen. Men jag fattar ju att en halvliter cola till frukost är bättre än en halvliter alkohol.

Livet pinnar på....nu när jag är hemma igen så finns inget alkoholsug...men jag vet ju att det är ett bedrägligt lugn. När som helst kan det slå till...så även idag ska jag bekämpa slentrian och tristess. Tar med mig ongar till den lokala utomhuspoolen. Hade önskat havet...men det är för långt idag eftersom eftermiddagen ska ägnas åt arbete. Hoppas ni har det bra där ute! /R

Här är är en till som suttit och läst tråden och följt resan. Jag blir så inspirerad att gå samma väg. Vara så där stark. Det måste ju gå. Idag gör jag ett femtitusende försök att vara nykter. Jag startar med en medicin som heter Campral som ska ta bort suget. Jag har också fått Theralen som ska ta bort ångest och oro, som jag lätt drabbas av. För första gången gick jag till läkaren och sa som det var och tro mig, det var så befriande att konstatera: ja, jag är alkoholist.

Jag får hjälp nu, och jag tar hjälp nu. Det är det största steget jag har tagit i mitt liv. Jag tror jag ska börja simma också igen. Det är något jag lagt på hyllan, fast jag älskar det. Mina barn väntar och hejar på mig i bakgrunden (dom vill inte bo hos mig längre), min särbo stöttar mig och håller tummarna, så nu får jag inte misslyckas. Ska inte misslyckas.

Tack Santorini för att du bjudit på din resa. Är så glad att det gått bra för dig. Det värmer inombords och veta att någon klarat det så bra som du.

Simma lugnt!/sims

så mycket outforskat om hur vi alkoholister fungerar. Jag vet ju själv vilken väg jag tagit och vilken vånda det var innan jag valde att gå emot vanan och begäret så jag återfick mitt riktiga liv. Ett liv med ärlighet och med alla känslor som finns att känna. Det var inte ett lätt beslut men när jag väl var övertygad om att jag bara hade 2 vägar att gå blev valet lättare. Och jisses vilken skillnad det blev när jag väl hade bestämt mig :-))

Men......hur kommer det sig att 2 syskon som jag tycker borde ha samma förutsättningar att ta sig ur missbruket inte fixar det gemensamt ? Varför väljer den ena efter en riktigt pinsam konsekvens att ta sig ur skiten och få ett bra liv medan den andra fortsätter med det riktigt usla livet, värre och värre ?? Vad är det som gör att vissa av oss klarar att bryta och vända mot den ljusa sidan ??

Jag har funderat så mycket på det genom åren och jag skulle så gärna vilja komma på VARFÖR !!!

Javisst, jag känner syskon, ja hela familjer, som tagit beslutet att leva nyktert och jag känner barn till missbrukare som valt att bryta efter några i samma spår som föräldrarna men det finns fortfarande så många som fortsätter i alkoholens och drogernas spår.

Jag valde att göra något åt min situation efter ultimatumet från hustrun och inför utsikten att tappa hus och hem men jag hade en vän som rymde från röntgenbordet efter att ha fått en stroke, den andra stroken, och gick ut och fortsatte supa. Vi var inte så olika som människor men han ville inte ha nån förändring. Varför ??

Han valde att supa ihjäl sig.

Jag har idag tagit ett beslut om att jag inte ska dricka oavsett vad som än händer. Jag erkänner att jag numera fuskar med det beslutet MEN jag känner mig själv så väl numer så att när mitt mående inte är riktigt i ordning så väljer jag att ta det beslutet för att skydda mig själv för jag har lärt mig att det hjälper. En riktigt bra affirmation det är :-)

Ha en bra nykter helg !

Stod ut!
ALLA lagar inte mat på fredagskvällen med ett glas vin, vi är ett rätt stort gäng här som inte gör det. När du tycker synd om dig nästa gång för att du är den enda "onormala" som får vara utan A en fredag eller lördagkväll. Tänk på oss, Stigsdotter, Sims, Kalla, Vinter..., Dompa, Askan och alla andra här på forumet. Vi är också utan
A alla dagar i veckan så du är inte ensam. Det har hjälpt mig många gånger att tänka på er, mina nya vänner som jag kan vara helt ärlig med.

Har tänkt på dig och undrat hur det gått, skönt att du stod emot men jobbigt att du fick kämpa så. Det sägs att första gången man gör ngt nytt är värst så förhoppningsvis kommer det inte bli lika kämpigt nästa gång du åker på tjänsteresa.
Kram!

och en annan anledning till att du kunde hålla dig nykter är väl att ditt liv har blivit intressantare. Man får akta sig för slentrian och tristess. Själv håller jag på i princip som vanligt. Dricker inget på veckorna men tar mig ett rus var tredje vecka ungefär. Jobbet har också övergått från att vara utmanande till mer och mer administrativt och det är inte bra på sikt när det gäller att vara nykter. Har ett par månader kvar här och nästa år väntar nya utmaningar och då brukar det gå lättare att tampas med A-djävulen.

VV

och så starka om vi inser vår skörhet. Kram, allt gott, lev väl! / A

För er som undrar...barnflickan är kvar. Nu mer en del av familjen...hon jobbar inte längre men bor med oss. Är väl en riktig mes/softie...haha

Har varit på tjänsteresa i nästan två veckor. Utan uppkoppling efetrsom regimen tycker att det kan vara skadligt för en. Jo, jo gick ju bra det med. Men det var på håret. Varje kväll efter avslutat jobb satt jag på balkongen och hörde andra människor "festa" (läs ; Supa) och i hela min kropp skrek det; Men gå ner för fan. Join the party! Slutade med att jag har läst ca tio skitdeckare (det enda som fanns att tillgå på engelska) och nu kan jag mörda vem som helst...haha.

Nej, allvarligt...jag slogs verkligen med A-djävulen varje kväll. Vem skulle se om jag föll? Hade kunnat mörka det. Utan barn, utan internet...utan kontaktnät av ngt slag. Men på ngt gick sätt gick det. Ngt sätt? Jag vet ju varför; Den enda anledningen till att jag inte trilla dit är för att behöver mina ongar.

Hemma nu. Det känns safe just nu....men jag har börjat fatta hur sköra vi människor är. Drick med förstånd! /R

Stigsdotter och Dompa - syster och bror. Är glad att ni finns och tacksam att jag fått möta er. Tänk att vi möttes just här som vi möts med våra sannaste jag. /A

Hoppas du härdade ut, kände mig precis som du. Kolla min tråd om hur jag hade det igår. När jag läste ditt inlägg kändes det som att vi "satt i samma båt". Kanske man ska titta in här för pepp innan fredagskvällen drar igång? Jag försökte mig på en alkoholfri öl för att höja stämningen men jag blev mest besviken då jag inte "kände" något. Vi kan väl ge varandra tips om hur sjutton man ska göra?

Vad skulle jag göra utan forumet? Struntade i familjen i går. Tog datorn, en skål med godis och satte på mig hörlurar och kollade på film. När jag började bli trött tog jag med datorn till sängen och somnade från filmen vid halv tio tiden. Utan att vara trevlig eller mysig. Mannen försökte prata när jag bara grät, men jag sa att det är nog bäst att inte prata med mig nu. Så jag drog på mig hörlurarna och stängde alkoholdjävulen ute med en halvbra action.

Vaknade såklart tidigt och har nu kollat klart filmen. När jag läser det ni skriver känner jag mig så tacksam för att ni finns. Sims, du beskrev det hela så på pricken. Undrar om det inte var så att det var när jag läste receptet i vår "matkasse" där det fanns vin tips (min gamla favorit Valpolicciella) till maten som alkospöket vaknade till liv. Eller den här utanförskaps-känslan. Som att det normala är att alla som lagar Tastelines matkasse idag borde unna sig ett passande glas vin till..... Tänker säga upp matkassen.

Så mannen stack till flyget innan jag vaknat utan varken fredagsmys, hejdåkram eller ett "allt är ok" från mig. Känner mig helt tom och utmattad efter gårdagen. Får vara tacksam för att det inte fanns något vin hemma igår och att jag "överlevde".

Sommar12 - öppna nu ett fönster och hiva ut den där alkoholdjävulen. För du har inte glömt varför du är här, eller hur? Om du tänker efter? Tänk på det där stora fina mysiga glaset, följ hela vägen precis som sims333 beskriver det, den beskrivningen känner åtminstone jag igen mig själv i! Jag vill inte ha ETT mysigt glas, jag vill ha hela flaskan. Och det vill du med, och hur mysiga är vi sen då??? Not so much.

Brygg dig en kanna gott te, ät något gott, spring ut och kuta i skogen, dofta på en jordig skogsbacke - gör vad som helst , men ta inte det första glaset!!!

Bara lite pinsamt, ungefär som sommar 12 säger om böner. Om man inte är van vid att be eller att bära kors? Om man inte är säker på att man HAR en kristen tro? Jag håller på att lär mig. Eftersom jag inte ens för mig själv kan säga att jag har en tro (bara att jag skulle vilja ha en), så vill jag att det skall vara privat, att jag inte skall behöva "stå till svars" för korset om du förstår vad jag menar. Jag har ett öppet sinnelag och anser att de olika religionerna egentligen är värdsliga uttryck för samma sak: en tro på en högre makt som är större än oss små människor!

Det är alkospöket som har infunnit sig hos dig, hoppas du lyckades mota bort det. Kram!

...märker bokstavligen hur min svenska blir sämre dag för dag. Vet inte längre vilka ord som finns på riktigt och vilka jag har "hitte på". Nu vill jag poängtera att jag inte har blivit en utlandssvensk som "glömt" mitt modersmål...löjligt, varför skulle ni döma mig? Nåja, det var inte det som var pointen.

Nu kliver jag in här och vilar....satan i gatan vilka två vidriga veckor jag har haft. Har väl väl inte bokstavligen slagits med alkoholdjävulen...men tanken har funnits där. Hur lätt det vore att bara glömma/överleva/stå ut. Så nu när jag landat på säker mark igen...ja, då vill jag bara dra en filt över mig själv och nanna kudden en stund. Detta rum tycks perfekt. Så nu kurar jag ihop mig och snarkar. Ciao NN....hoppas allt är väl med dig. Tack för utrymmet! /R