Senaste kommentarerna i forumet

Och till sist, men inte minst: sommar12: jag har druckit bort min sambo och mina barn, pga detta fredagsmys, som blev mer än fredag i slutänden. Så snälla: var inte arg för det beslut du gjorde. Se det som en seger istället. Vill så gärna rädda dom som räddas kan och du är en av dom som inte gått så långt som mig, så, läs, tänk efter är du snäll.

Och förresten: det där med fredagsmys och alkohol tror jag beror på att i nästan varje recept på mat man läser finns ett vin rekommenderat. Varje fredag kör både tv 4 och tv 1 matförslag med vinrekommendationer. Andra kanaler gör reklam för whisky, öl, likör, ja, kort sagt: man blir matad av alkoholreklam.

För min del har jag nog trott att det var så man skulle leva. Äta gott och dricka fint vin till, för det är helt ok. Fast för min del blev det där fina vinet en ingång till att dricka mer och mer. Det räckte inte med fint vin till den fina maten. Förresten gjorde jag som dom på tv: drack medan jag gjorde maten, för det är ju såå mysigt. Tråkigt nog, när maten va klar va jag så lullig i skallen att jag inte kunde uppskatta den goda maten. Min hjärna var bara inställd på mera vin. Åt helsike med maten, liksom. Vill inte skrämmas, eller vara negativ, men jag vill samtidigt säga detta på skarpen: det som jag gjorde är nästa steg efter det "gulliga fredagsmyset", som förvandlas till ett helvete. Tyvärr om du har alkoholmissbrukgenen i dig.

Hoppas du får en härlig fredag ändå? Kram/sims

Oj, duu, vännen sommar12. Det är inte du som pratar nu, det är alkoholdjävulen. Det märks lång väg. Du är besviken på att du inte får ta ditt stora Fina rödvinsglas, till brädden fyllt med vin. Det som lovar dig avslappning och lugn och lite festlighet i vardagen? Visst är det fint och mysigt? MEN, så tar glaset slut; nej men ojdå, så fort det gick! Ja,ja, jag fyller på. Åh, va mysigt vi har det. Nej,men är glaset slut igen..? Fasen, ja, jag fyller väl på igen då. Ojj! Men, shit! Vinglar jag nu? Va pratade jag o sambon om nu igen? Måste ju komma ihåg det nu när jag går från köket och till vardagsrummet. Inte vingla..skärp dig nu. Oj, ett barn är vaket, oj, hjälp! Hur ska jag nu kunna vara normal och få lillan i säng utan att sluddra...?

Känns det igen? Snälla vännen, det feta glaset med vin är lika med soptippen- skit och förbannad lögn för dig och mig som har denna problematik- alkoholproblem!!!

Kram sims som inte alls klarar det heller på något vis. Vi behöver varandra?

Äntligen fredag och en riktigt tuff jobb-vecka är slut. Hemma med man och barn - mannen reser till Frankrike med jobbet i morgon och vi ska ha det så där fredagsmysigt. Men jag är bara arg, arg, arg och så väldigt, väldigt ledsen. Arg för att jag inte sitter här i myset med ett stort glas rött vin. Sörjer den tiden då jag satt här i soffan med våra fina stora glas med vin och tända ljus. Sörjer hela livet "före". Ångrar att jag gav mig in på det här, ångrar att jag "erkände" både för mig och mannen att jag inte kan hantera alkoholen. Önskar att jag hade fortsatt smussla så att jag kunde sitta här i dag med ett glas vin och njuta av att vara ledig. Ska livet fortsätta så här? Så tråkigt, oromantiskt och vardagligt. Vill ta tillbaks allt. Vill ha mitt liv tillbaks som det var förut. Orkar inte fortsätta vara den konstiga som inte kan dricka eller den duktiga som kämpar på. I kväll finns inget att göra då vi inte har något hemma, men med mannen borta till tisdag finns hur många tillfällen som helst. F-n jag har glömt bort varför jag ville sluta dricka. Drack ju aldrig på vardagar så varför kan man inte få unna sig det på helgerna? Hela livet blir ju bara en enda präktig och tråkig resa. Så här såg jag inte min framtid när jag var ung. Först var jag så arg, men nu bara gråter jag. Hjälp, vad händer?

där kom den, fredagsrastlösheten. Det överväldigande tråkiga i att inte få till nån riktigt bra känsla utan bara harva omkring i samma gamla vanliga. Storslagna planer och förväntningar på extrem-mys som bara nöts ner en efter en ju tröttare och gnälligare alla blir.
Usch, jag VET att jag går omkring och "osar" dåligt humör nu och att det påverkar alla omkring mig men jag har svårt att starta om. Bortflugna är alla storslagna visioner om att vara närvarande - det enda jag vill just nu är BORT.
Är det detta ni refererar till som alkoholspöket? Det känns som att jag blivit förgiftad av surhet och otrevlighet. Nä nu jävlar. Nu bjuder jag motstånd!

Visst är missbruket konstant. Ngt ska man ha. Som småbarnsföräldrer (fast nu är de mina kanske inte är små längre) så har jag och min ex alltid givit ongarna kött...trots att jag vägrade äta det (pga. djurtransporterna) men sen ett par månader så vill jag bara ha kött. Antar att det är sundare än socker/cigg men det äcklar mig. Skiten luktar uppriktigt sagt skit/illa. Ja ja. Men jag iaf. nykter...man får väl ta det. Nasty habit. Men jag tror att allt är bättre än A. /R

Ja, Askan, någonstans där inne fanns jag kvar med skrattet i behåll - och det gör du också, det är jag säker på! =)

Tack höst trollet, och detsamma!

Måste bara gnälla lite i min tråd så att jag får det ur mig. Jag blir så irriterad på min sambo och särskilt de helger då vi har möjlighet att hitta på något för oss själva för att barnen är hos kompisar. Förr gick vi alltid ut och åt middag, drack oss berusade och gjorde spontana saker som att ta in på hotell fast det var nära hem. Jag saknar det så förbaskat mycket! Och jag saknar att prata på det där sättet man gör när man är fulla tillsammans, när man pratar om saker man inte tar upp annars (saknar inte fylletjafset dock!). Saknar att känna mig busig tillsammans med honom, att träffa på mer eller mindre udda typer ute och ljuga ihop historier tillsammans. Känna mig sådär snygg och sexig som man bara gör efter tre glas vin. Jag saknar att se honom full och inte så kontrollerad som annars.

Han har inte druckit någonting sedan jag slutade. Inte för att jag bett honom sluta, utan för att han själv får väldig ångest av att dricka och tycker att det är skönt att slippa helt enkelt.

Då när jag drack tyckte jag att han var oerhört tråkig de gånger han inte ville "bli full", bara drack tre öl på en kväll om vi gjorde något tillsammans. Men jag har upptäckt att jag känner precis likadant nu när jag INTE dricker. Jag önskar att han skulle dricka! Jag saknar personen som glimtar fram hos honom då. Usch, jag tycker att han är en riktig tråkmåns alltså.

I helgen var jag bortrest och mådde SÅ bra. Kunde verkligen släppa loss och ha kul utan att dricka. Jag vet att jag kommer att hitta tillbaka till den där äventyrliga och spontana personen som jag faktiskt är även utan alkohol. Men han kommer att vara samma tråkiga typ. Jag kunde stå ut med det på vardagarna förr (med hjälp av en hel del vin), för på helgerna kröp ändå hans vilda sida fram med hjälp av A. Men jag vet inte om jag kan stå ut med det här konstant, han är ju totalt ospännande nu :(

Vinter-i-min-trädgård, 16 år?

Ser fram emot helg då jag delvis kommer att jobba, delvis spendera några dagar i Danmark. Det känns bra nu och jag vill ta med mig den känslan in i helgen. Jag har dragit igång en process i mig själv när det gäller hur jag hanterar mitt liv, konflikterna, de goda händelserna och människorna i mitt liv... och mycket mycket mer egentligen, allt hänger samman.
Det är skönt att tänka tankar ända ut, inte backa som jag gjort förut när det blivit för mycket. Det blir inte hotfullt mer när jag vågar/orkar ge tanken rum, utrymme... utan vin. Och jag gör det så ofta som jag känner viljan o lusten o det gör jag oftare o oftare... Det känns som jag tar hand om mig själv när jag ägnar tiden till detta.
Känns lättere inombords.
Jag vet att jag inte gått spikrakt mot målet att inte dricka något alls mer, men jag går ganska stadigt mot målet att bli helare i mig själv och det är för mig i denna tid i livet absolut bäst att inte blanda ihop detta med att dricka vin och i första hand inte ensam. Så jag försöker tänka klart och redigt och inte dömma mig för hårt. Jag tror jag haft nånslags översyster i mig själv som kommit med pekfingret och höttat alltför mycket. Översystern har gjort sitt. Det är henne jag har problem med.
Att dricka vin var för mig ju ett sätt att döva oro och att stoppa in mina tankar i malpåse. De luddades ut istället för att tas omhand.
Jag gör framsteg och får väl ge mig en klapp på kinden.

en skön jobbhelg :-)

Idag är det med lättare hjärta jag packat jobbväskan.. Jag har svårt att logga in under helger när jag jobbar..
Har nog ett för kvinnor lite ovanligt yrke, som jag inte tänker skriva om (vore för lätt att bli igenkänd..)
Numera jobbar jag mest på en sorts frilansbasis och mycket i våra grannländer. (jodå, jag tjänar bra!)
När jag jobbar, gäller det att vara skärpt, så alkohol kommer icke på fråga!(har aldrig gjort, när jag jobbat)
Visst finns det de som velat bjuda ut mig, i yngre dagar.. Men gudskelov, är man inte lika attraktiv som förr. Det underlättar, eftersom en viss regelbundenhet ändå är nödvändig. Får jag inte tillräckligt med sömn, blir jag som en zombie..
Just nu känns det som jag tagit tillbaks kontrollen och ansvaret över MITT liv. Hur gubben gör med sitt, får bli hans sak..
Kände mig väldigt stöttad av en sak Adde skrev om att hans liv var hans ansvar (Tack Adde!)
Lite fånigt, men för mig är det lite av en frihetskänsla, att den enda jag behöver bry mig om, är MIG, den här helgen..
Även om gubben (mot förmodan, för han verkar ha börjat tänka till) skulle "supa bort sig själv", så är det inte mitt ansvar. Han är vuxen nog att ta hand om sig själv.
Ha en underbar helg därute vänner (nya som gamla) vi hörs nästa vecka!
Trollis

precis det jag menade. Det där filtret jag satte upp mellan mig och verkligheten förut. Mellan mig och mina barn, mellan mig och andra människor, ständiga denna vilja att fly därifrån.
Det är sorgligt.
Idag ska jag försöka att inte låta tankarna vandra åt det hållet utan istället åt det håll där jag är nu. Det liv som har börjat nu.
Och i det livet ingår att göra de viktiga grejerna FAST de är tråkiga! NU kopplar jag ner internet för idag. Sköt om er!

Vad glad jag blir, när jag läser ditt inlägg!
Och vad skönt, att du är upptagen med ditt liv istället för A *ler*
Ha ett fortsatt bra liv!
trollis

Vet inte om jag skrivit här. Men var är ni?

två steg fram och ett steg bak, kanske vi tar men i så fall går det ändå framåt. Du gör framsteg. För mej har det tagit ända tills nu, 3,5 månader, innan sömnen blivit bättre. Beror kanske inte bara på vinet att sömnen varit dålig. Det bästa är ändå att jag aldrig vaknar vid fyratiden på morron med ångest över kvällen innan. Kanske största vinsten. Ta en dag i taget, friskt framåt som du säger. Du kan också!

tack för hälsningen! Jag har också läst runt ikväll och slås än en gång av hur lika vi är och haft det. Skönt att se, det lindrar skammen att inse att det är nåt kemiskt som ligger i botten.
Man kan få försöka flera gånger innan det lyckas men nu tänker jag verkligen inte ge upp mitt nya lyckliga liv. Kämpa på Tilde, det är värt det. Kram!

Jag lyckas inte lika bra som jag vill och jag har inte en strikt linje som jag följer när det gäller a. Jag slarvar med det här. Vill jag inte lyckas? Jo det vill jag.
Inte stora snedsteg men små. Tillräckligt för att jag ska bli missnöjd med mig själv och det stärker inte mig.
Nu ser jag framåt och ser de misslyckanden jag gjort för vad de är. De är steg på vägen mot något bra.
Jag läser i andras trådar om vindlande vägar som i många fall rätas ut. Det stärker mig och gör att jag tänker "friskt framåt". I morgon är en ny dag. En bra dag.

Jag har läst bakåt i min egen tråd och ser att jag skrev hela tiden om mitt destruktiva tänk och förståss min sömn som inte var bra.

Där har jag gjort framsteg. Jag tänker mera positivt, mycket mera positivt. Inte destruktiva tankar, livet känns skönt och jag har släppt många tankar och oro som gjorde ont. Nu handlar det mest om slarv.

Sömnkursen ger resultat. Jag är inte orolig om jag ligger vaken, jag mest konstaterar faktum "jaha här ligger jag" och känner efter hur det känns.

Det ska nog bli bra det här.

När du tänker "på det som varit", menar du då på när du drack eller någonting annat?

Jag blir fortfarande väldigt sorgsen de gånger jag tänker på hur mycket jag utsatt barnen för både direkt och indirekt genom mitt drickande. Att jag låtit A vara som en mur mellan mig och dem många gånger, flytt från att vara mamma istället för att finnas där. Jag försöker att inte låta tankarna vandra dit alltför mycket, men det är klart.. det fungerar inte alltid.

Nu vet jag inte om det är sådana tankar som vandrar hos dig, men oavsett är det viktigt att komma ihåg att det inte är farligt att tänka och känna. Ibland känner man sig bara minst och sämst, kanske skulle vi vara heeelt odrägliga om vi ALDRIG någonsin kände så ;)

Det vi gör är bara handlingar, det definierar inte att vi ÄR vare sig bra eller dåliga. Vi ÄR bara människor, och vi ÄR oss själva.. Och det är faktiskt helt okej. Kram

...jag har läst hela din tråd just nu och sett din resa. Den inspirerar ska du veta. Härligt att livet kan bli så bra. Jag ser i din och många andras trådar att "upp och nedgångar" får man räkna med och det är bara att ge sig på det igen för oss alla som inte kommit lika långt som du. Att kämpa på, det är vad det handlar om. Upp på hästen igen när man faller. Det ska bli riktigt bra för mig och för alla oss som kämpar så tappert.

Kram och grattis till ditt nya liv.
Tilde

dag idag. En massa viktiga måsten (riktiga, inga duktighetsmåsten) som jag bara inte får undan och det stressar mig och får mig att känna mig dålig. Dålighetskänslan i sin tur ger mig en lätt ångest som bara gnager och gnager. Är ensam hemma med barnen några dagar pga av tjänsteresa och det känns också oroligt. Inte för att jag inte litar på mig själv vad gäller drickeriet men det ger mig stunder att tänka på allt som varit och då känner jag mig ännu sämre. Dumma onda cirkel.
Nu ska jag helt enkelt bara ta tjuren vid hornen och beta av några punkter på min lista så att det vänder. Kanske borde man lära sig att ta hand om sig själv också och vara lite extra snäll mot sig själv när man mår dåligt men det har jag inte lärt mig än. Men det kommer kanske.
Uff. Vilket meningslöst inlägg men jag skriver ju trots allt det här för mig själv.

"Efter helgen har det fortsatt.. Jag har skrattat tillsammans med mina barn och skrattat för mig själv när jag läst eller tänkt på någonting roligt. Och det känns alldeles, alldeles underbart att upptäcka att jag fortfarande har den förmågan."
Gör mig alldeles varm i hjärtat.
Vad fint att läsa och vilken underbar känsla. Jag har precis som du resignerat och tänkt att jag nog är en sådan person som inte skrattar 'på riktigt' längre. Tänk om det inte är så? Jag ligger 6 dagar efter dig i nykterheten så då förväntar jag mig en helg fylld av fniss.. :D
(Även om svärföräldrar och tentaplugg möjligtvis kommer dra ner magskrattsfaktorn lite.)

Och för övrigt tycker jag inte alls att dina tankar angående din sambo låter hemskt, de låter snarare väldigt logiskt. Frågan är så klart om man kan hitta andra anledningar och drivkrafter och det är väl det som du ska leta efter nu.

Åh. Det här inlägget gjorde mig verkligen glad. Välkommen tillbaka till livet Vinter!

En hel vecka sedan jag var här inne! Och det beror inte på något återfall eller så utan helt enkelt på att jag mått bättre. Lite trist egentligen, att strunta i forumet när saker och ting känns bra. Under helgen tänkte jag flera gånger på att gå in och skriva, men det var så fullt upp hela tiden att det aldrig blev av.

I helgen umgicks jag konstant med vänner som drack. Men jag upptäckte till min förvåning att folk inte alls dricker så mycket som jag alltid har intalat mig att de gör (för att själv ha en ursäkt att hälla i mig, förstås). En eller två personer i sällskapet drack sig märkbart berusade, men de allra flesta sippade på sina vinglas och satt med tomma glas de sista tre timmarna av kvällen, dessutom (något som aldrig har hänt mig, av någon anledning ;)).

Något helt underbart hände, kanske låter det som en liten sak för någon annan men inte för mig. Flera gånger under helgen som gick skrattade jag helhjärtat, äkta och innerligt åt saker. Jag skrattade inte ett fylleskratt åt något skämt som jag sedan glömt dagen efter, utan skrattade verkligen på riktigt. Jag minns inte ens när det hände senast, måste ha varit åratal sedan.

Efter helgen har det fortsatt.. Jag har skrattat tillsammans med mina barn och skrattat för mig själv när jag läst eller tänkt på någonting roligt. Och det känns alldeles, alldeles underbart att upptäcka att jag fortfarande har den förmågan.

Många gånger, särskilt under de senaste åren, har jag resignerat inför tanken på att aldrig mer kunna känna äkta glädje eller förväntan inför någonting. Och så har det blivit ännu en anledning att fortsätta dricka.

Tilde, och ni andra som skrivit (tack!), visst är det så att det kanske inte var rätt tidpunkt för förändring eller bearbetning förut. Så tänker jag också. Som sagt, ibland är det bara att kriga på och då har man inte tid eller ork. Sedan kom alkoholen och liksom sade "hej, jag tar hand om det där åt dig så kan du bara köra på som vanligt". Och det blev ju, med facit i hand, inte så bra. Men alla trampar vi snett, för oss var A den lurigaste fällan.

Jag har fortfarande inte fått tillbaka känslorna för sambon. Vet inte riktigt varför, jag har ju alltid känt starkt för honom. Vågar inte riktigt tänka alla tankar till slut just nu vad gäller detta. När jag drack så fanns han där som en trygghet, han hjälpte mig att handskas med ångesten. När jag var rädd för att förlora honom på grund av mitt drickande så kände jag mycket starkare för honom. Att ha sex var en ångestventil. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ha honom till, eller varför jag ska ha sex med honom - det finns inget spännande i det alls längre. Jag har alltid upplevt "relationstrygghet" som tråkigt och oinspirerande, men när jag drack fick jag spänningen därigenom och kunde stå ut med tristessen. Nu är jag inte alls säker på om jag kommer att hitta en tillräckligt bra anledning att stå ut med den.

Usch, det låter ju hemskt :(

Men så känns det just nu. Strategin är att inte ta några förhastade beslut, att bara låta det vara ett tag nu. Många av er har skrivit om förändrade känslor gentemot era respektive när ni slutade dricka, och att det lika ofta kan förändras till det bättre bara man ger det tid. Så - det kommer jag att göra.

Nu har jag mycket att läsa ikapp här i era trådar!

jag tycker att det är bra att du provar med LCHF. För mej känns det rätt att göra en ordentligt förändring, inte "bara" sluta med vinet. Det har inte fungerat så bra förut utan jag måste känna att det är en del i ett större sammanhang. Och det sporrar ju när man får positiva resultat. Jag har dragit på mej en massa övervikt av allt vinpimplande och jag vet ju att ingen diet skulle fungera om jag fortsätter med det. Så det blir bäst med hela paketet. Hoppas nu att det fungerar för dej. Jag har prövat GI förut och det gick också bra men jag upplever det som svårare. LCHF är så enkelt sen jag föstod att jag inte behöver äta en massa grönsaker om jag inte vill eller har hemma. Jag behöver inte heller motionera en massa om jag inte vill. Såklart underlättar det ju och det är bra för välbefinnandet. Det blev också en lättnad att inse att jag inte måste äta flera mellanmål, det är inte ens önskvärt. Det fungerar med enkla medel när man kommit underfund med det. Jag har bakat sesambröd men saknar faktiskt inte alls brödet på morron utan ser riktigt fram emot min goda yoghurt med blåbär och nötblandning.

Det har förstås hänt att jag hamnat på nåt kalas och inte kunnat undvika att ta en bit tårta t.ex. Det är helt ok och inget mer med det men nog fasen kommer sockersuget lätt fram om man ger efter. Så för mej får det nog bli största möjliga avhållsamhet från socker och mjöl också förutom vinet då. Det fina är att jag inte saknar nåt! Jag tar lite 86% choklad, det ger inget sug och är alldeles lagom. Jag har faktiskt inte ätit en frukt på 13 veckor, det är lite konstigt men jag saknar inte det heller. Fast det ska jag nog äta lite sen när jag nått min målvikt. Lycka till!

kilo ??? Det är väl svajigheten på vågen det ?? Säger tjockisen :-)

Har inga barn att krama längre nu ju.. Jag vet att det är en illusion, måste vara det, men varför är det då så verkligt. Jag vågar inte gå ner och äta, tänk om jag inte kan stå emot

Vet inte vilken tråd du tittat i som bara hittat inlägg från 2009-09 för här dräller det av oss i nutid!

Ett förslag är att ta en dag i taget, ibland en timme, en minut i taget. Vad som än händer idag ska jag inte dricka. Jag kan dricka sedan , men just nu ska jag inte dricka. När du står där och lagar mat - häll upp ett glas av någonting annat och ha där vi spisen. Släng ut alkoholen, om jag var som du skulle jag inte ha något hemma just nu. Jag har fortfarande ingenting hemma, det går inte.

Allt det där goda som du tillskriver vinet är endast en illusion, vi tror att allt känns bättre av lite vin. Och det gör det. I början. Sedan får vi ångest av ATT dricka. Eller om vi inte dricker. Drick te för värmen, krama barnen för tröst, skriv och läs här. Det ska gå ska du se!!