Senaste kommentarerna i forumet

Kanske läge att kontakta en dr om det inte går över. Annars tycker jag också att du skall ta mekanr råd och vila upp dig hemma. Det lär väl inte bli bättre av att du försöker trycka undan ångesten för att visa upp ett bra ansikte utåt på jobbet.

Ta promenader! Meditera är ju jättebra (sådant ingår i mina tankar om andlighet, att man är lite... djup av sig om du förstår ;-)

Kram!

Låter som du är inne i en riktig stressperiod, kroppen kan reagera konstigt på stress. Hoppas att har släppt i dag, annars skall du nog kontakta en läkare. Kram Kalla

Det blir bättre, livet blir lugnare utan alkohol, toppar och dalar finns inte längre på samma sätt, men allvarligt var det så härligt?.
Dalarna när man mådde pyton, skulden, skammen, all botgöring, Hur kul var det?
Jag har varit nykter nu rätt länge och glädjen kommer tillbaka men på ett annat sätt, livet känns meningsfullt igen men det tar lite tid.
Att vi ser på maken/makan på ett annat sätt verkar de flesta göra, det gör även jag. Har tänkt att jag nog delvis drack för att stå ut. Men nu efter 8 månader så är det bättre, vi har faktiskt en bättre relation nu än tidigare. Att vi blir nyktra påverkar ju även dem och alla behöver tid att anpassa sig till det.
Självklart gäller detta inte alla, men detta är en stor omställning och vi måste nog låta det få ta lite tid innan vi kan göra riktiga utvärderingar av allt.
Tappa inte hoppet, kram!

Börjar bli deppig. Har satt igång med träningen igen denna vecka, efter sommarens uppehåll. Tränade regelbundet hela våren (samtidigt som jag drack massor av vin, stackars kropp) så det borde inte ta alltför lång tid att komma ikapp. Det borde väl ge någonting.. åtminstone ett litet litet endorfinrus? Men icke.

Jag är irriterad och ARG, jävligt arg faktiskt. Känner mig som ett tjurigt barn. Vill absolut inte göra någonting som jag inte känner motivation till men vet inte vad jag ska göra annars heller. Jag har helt enkelt inte motivation att göra någonting annat än att inte dricka.

Jag är sur på min sambo och tycker inte att vi har någonting gemensamt. Tanken har slagit mig även när jag var upptagen med att dricka, men då blev det inte lika tydligt. Nu önskar jag bara att han skulle resa iväg någonstans. Länge.

Jag vet inte vem jag är på väg att bli, vet inte vem jag är eller ens vill vara. Längtar efter en mer.. icke-ambitiös tillvaro. Svårt att förklara. Nej, jag är bara arg och förvirrad och får ingenting gjort. Just nu är det som om dagarna bara går, det är helt meningslöst alltihop. Kommer jag att fixa ett liv utan ordentliga toppar och dalar? Hur ska jag hitta motivationen när det inte finns något att kompensera, inget svart hål att kravla sig upp ur, ingen att bevisa någonting för?

Tristess.

Jag känner mig instängd på alla sätt: i livet, i mitt eget huvud, i min relation. Den känslan hjälpte alkoholen att ta bort, då blev saker och ting skarpare i kanterna och kasten blev mer tvära, dagarna mer olika varandra. Nu går dagarna in i varandra utan större kontraster. Behagligt ibland, men också urbota trist. BLÄ!

Stigsdotter, det värsta är att idag var jag bara trött, hade kunnat gå men orkade inte, nu har jag huvudvärk igen men inte tidigare. Andlig är jag inte och måla, virka kan jag inte. Men ska försöka meditera och se om denna ångest vill ge med sig. Maken tycker jag ska vara hemma imorgon också och vila upp mig men vet ej om jag fixar denna ångest en dag till.
Du har säkert rätt att det är alkoholdjävulen som spökar, men detta är hemskt.

Usch, sånna dagar är verkligen inget vidare, då ska man vara extra snäll mot sig själv. Tycker jag att maken också kan vara, du behöver ju stöd nu snarare än mer press! Göra mer förresten, börja plugga och sluta dricka är två stora omställningar, man klarar inte att fokusera på hur mycket som helst samtidigt. Jag tycker att du är jättestark! Det tar tid att ställa om sig, ibland längre tid än man vill. Tryter orken får man låta Fröken duktig gå och gömma sig en stund och locka fram den fula egoisten istället och bara bry sig om sig själv. Sänder dig en styrkekram!

...tänk goda tankar, läs mycket, hur är det med andlighet? Kan du meditera, tala med en högre kraft, skapa något (typ måla, virka). Jag tror du måste vara på din vakt nu så att inte din alkoholdjävul tar över, det är nog den som jobbar nu. Ursäkta om det låter flummigt men jag tror att det är viktigt att vara rädd om dig och vara på din vakt nu.

Du kommer att må bättre och ringer de från jobbet kommer du att veta att du är hemma för att du är sjuk på riktigt och inte fyllesjuk. Tänk vad stolt du kommer att känna dig då!! Egentligen kan vi ju nästan hoppas att de ska ringa från jobbet ;-)

Kramar, krya på dig!

Har varit hemma från jobbet nu i 2 dar och mår riktigt dåligt. Jag hade hemsk huvudvärk igår men idag orkade jag inte gå, jag kände mig helt slut.
Detta att vara hemma har väckt sådan ångest att jag mår jättedåligt, rädd för telefonen om de skulle ringa från jobbet, exakt samma ångest jag alltid fick när jag var hemma förut pga bakfylla. Var livrädd att det skulle höras i telefonen. Jag är inte bakfull men har samma fruktansvärda ångest och den släpper inte. Den där känslan av att snart bli påkommen är hemsk. Har nu fått huvudvärk igen pga detta. Vad är detta? Jag har ju inte druckit!!

dag idag. Vardag och barnagnäll och rastlöshet och köttfärssås och läxläsning och så press från maken om att jag bör göra mer och stökigt har det hunnit bli och kraven på utbildningen verkar vara högre än jag trodde. Usch. Idag ville jag verkligen verkligen verkligen dricka vin. Herre jesus vad jag ville. Men jag tänkte genom det- spelade filmen hela vägen sas, försökte komma på något som skulle pigga upp allt grått (men hittade inget mitt i allt) och försökte acceptera att ibland är det så, ibland är det körigt och tråkigt men det är inget farligt och i morgon blir det förhoppningsvis bättre OM jag bara inte dricker idag.
Det är inte farligt att ha tråkigt, det är bara tråkigt.
Nu ska jag skumma kurslitteratur och moffa i mig chips.
I morgon blir en bättre dag.

Kör just nu ett maraton med nattpass på jobbet, så man är lite mosig i huvudet. Men tänkte på det när jag vaknade i dag att man orkar så mycket mer nu. Kroppen är fantastisk som kan återhämta sig när man behandlat den så illa.

Så nu satsar jag på att ta den nionde månaden och vara snäll mot både kropp och själ/Kramar till er all som kämpar där ute//Kalla

tror jag. Säger den "jag vill inte" så är det nog så att man inte vill. Men, vi duktiga flickor, eller i alla fall jag som dessutom inte varit riktigt frisk i huvudet eller hur jag ska uttrycka det, har tvivlat på min egen känsla och tänkt, precis som du gör Vinter..., att jag egentligen är rädd för att misslyckats eller något annat. Istället för att bara känna efter...vill jag verkligen? Men, det är klart det är svårt, särskilt när det gäller stora beslut som karriär, jobb etc. Just nu tampas jag själv med "vill jag verkligen fortsätta leva med den här mannen?". DEN är inte rolig kan jag säga, känns som om jag har olika röster i magen ;-)

Miss H, det är så härligt att läsa det du skriver, det riktigt känns att du mår bra nu, att du är på rätt väg. Din rad: "Det är ju totalt ointressant hur andra är, och att jämföra sig är ju meningslöst. Jag är inte alla andra, jag är ju jag." får mig dessutom att tänka på något som mamma försökte förmedla till mig men som jag inte tagit till mig ordentligt förrän nu: "vi bryr oss inte om vad alla andra gör, så här gör vi!". Den gången handlade det förmodligen om hur länge man fick vara ute på kvällen, vilka jeans man ville köpa eller något annat tonårsviktigt. Men visst är det så att det gäller ju allting - jag är jag, så här gör jag!

Det känns hoppfullt att läsa ditt inlägg MissH, det finns ett lugn i det och jag gillar det där med "börjar få det liv som du vill ha". Dit strävar jag också!

Har samma "problem", tål inte stress alls lika bra som jag gjorde förr (Gjorde jag verkligen det? Eller stod jag ut på något sätt, med "hjälp" av litervis med vin?). Funderar just nu på att tacka nej till ett väldigt bra och prestigefyllt erbjudande jag fått eftersom jag vet att det kommer att göra mig extremt uppstressad och splittrad i flera månader framöver. Och det orkar jag inte med just nu.

Som du skriver - hur andra är eller hur mycket de klarar av är helt ointressant egentligen. De kan tjäna som inspiration men i slutändan måste man utgå från sina egna behov och förutsättningar. För några månader sedan hade det inte funnits i min tankevärld att säga nej till detta. Men just nu orkar jag inte fatta några beslut utifrån att det enda positiva är att det skulle kunna imponera på någon.

Grubblar en hel del på om jag egentligen tackar nej för att jag är rädd att inte göra det bra, men återkommer hela tiden till att "nej, jag vill inte" - helt enkelt för att jag vet att det skulle inverka negativt på min vardag i övrigt, på den här triviala vardagen där jag vill vara just nu och behålla mitt fokus. Inte bestämt någonting definitivt ännu, ska sägas :)

Stigsdotter: Upplever du att intresset för omgivningen börjar återvända nu?

--

Två veckor idag. Har varit ruskigt irriterad i ett par dagar, främst på min sambo. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, kanske. Jag startade en diskussion i söndags och fann en hemlig tillfredsställelse i att varken vara påverkad eller bakfull utan faktiskt ha full koll på vad jag sade, tyckte och menade. Ofta har jag varit tvungen att hejda mig mitt i ett meningsutbyte för att jag kommit på att jag kanske bara är full, och sambon har inte varit sen att ta till det heller: "nu säger du sådär bara för att du har fått i dig lite vin".

Men inte den här gången. Och han såg så perplex ut, hade ingenting att svara mig med och gick ut på en promenad (!) vilket ALDRIG har hänt förut - han har alltid haft övertaget i diskussioner på grund av att allt kan förklaras med alkoholpåverkan. Det jag sagt har kunnat sopas undan med en överseende klapp på huvudet, ungefär. Och jag har undvikit att dra upp saker igen eftersom jag tänkt att jag ändå är så "jobbig" och måste kompensera för att jag druckit. Vem är jag att klaga på någon eller någonting annat, liksom?

Jag är nog irriterad för att han verkar oengagerad och tar allt jag gör för givet, tror jag. Kanske har också han blivit en aning bekväm i mitt ständiga drickande vs. kompensationsbeteende? En ångestfylld & ångerfull partner som tar hand om det mesta (för det mesta) - några fyllor då och då har han kunnat stå ut med? Vad händer om jag börjar ställa krav? (Nog för att jag gjort det förr, men jag har aldrig "följt upp" på saker och ting)

Det här kan ju bli spännande.. :/

Samma här Vackla, andra människor verkar kunna använda lite alkohol för att varva ner. Själv blir jag bara ruskigt pigg. Om jag dricker ett par-tre glas kan jag inte somna på halva natten! Det är bara att fortsätta tills jag stupar. Har också gått ut själv många gånger.. Kul ibland, men oftast bara onödigt. Och så går det åt en hiskelig massa pengar varenda gång ;)

men tror att var och en måste lägga ribban på en nivå som passar för tillfället. Har själv beslutat att inte dricka något i 3 veckors perioder och det går ganska bra. Efter 3 veckor så kan jag om jag vill dricka men jag har bestämt att inte mer än Fredag och eventuellt Lördag om det skulle passa. Jag mår förträffligt under dessa 3 veckor och ibland har det hänt att jag har hoppat över en av dagarna.

Jag försöker också, som många andra här inne, att dra ner kraven på mig och undvika att försätta mig i stressfulla situationer och har lärt mig att säga nej när andra försöker dra in mig i deras problem. Det är kanske lite egoistiskt, men just nu måste jag prioritera mig själv för att kanske senare kunna hjälpa andra.

Målet är naturligtvis att bli helt nykter, men just nu är detta ett delmål som funkar för mig.

Ha det Gött

Grattis till en månad!! Har följt din tråd och känner så väl igen mig. På lördag blir det en månad för mig också. Jag har haft stor prestationångest som till största delen gjorde att jag såg vinet som ett sorts andningsrum, där jag kunde koppla av och känna den där känslan av att allt ordnar sig, att jag är bra på det jag gör. Har nyss avslutat en utbildning på 4,5 år som har varit krävande. Märkte nu i sommras att jag inte kunde hålla mig till helgerna med vinet, det kändes så långt borta så jag började tycka att det var helt ok att ta "några" glas på onsdagen också, fast jag skulle upp och jobba dagen efter. Mitt största problem är att jag blir så himla pigg av alkoholen, när jag fått tillräckligt i mig så vill jag alltid gå ut på krogen och träffa folk och dansa, gud vad många gånger jag vaknat med ångest över att jag inte minns vem jag har träffat, hur jag kom hem och vad jag har sagt eller gjort. Jag försöker få med mig nån vän ut, men vill inte dom så går jag ut själv, något som jag aldrig skulle göra i nyktert tillstånd. Nu måste det få ett slut. Har gått bra hittills men på något sätt känns det tomt, det gäller väl bara att stå ut och hoppas det håller i sig. Så himla skönt att jag har hittat den här sidan, den har hjälpt mig att inse att jag inte är ensam, det är så pinsamt för mig så jag vågar inte prata med någon om det här. Jag har varit inne varje dag sedan jag bestämde mig, och ville prova och skriva en liten rad själv.
Ha det bra alla här inne!!

Idag har jag inte druckit på en månad, hurra för mig!
Funderade idag på det här med att vara duktig. Har den senaste månaden sänkt mina krav på mig själv.
Gör liksom det mesta lite lagom sådär i stället för jättejättebra. Och då kom jag på det - förut gjorde jag nog allt jättejätteduktigt för att liksom väga upp mot att jag misslyckades med A, alltid blev det ju för mycket. Men nu den sista tiden har jag ju liksom inte massa misslyckanden och ångest att "arbeta" bort med att vara duktig. Det känns ju himla bra tycker jag, tänker fortsätta att nöja mig med lagom jobb, träning, städning och annat och göra mycket mer av läsa, tänka, titta på tv, påta i trädgården, krama mina älskade barn och man!

Tack Adde! Jag är allt och sneglar i din tråd ibland också, även om jag inte kommenterar så mycket. Det är så skönt att läsa om er som kommit så långt, ger mig hopp. Det var så jag gjorde i början när jag precis fattat mitt beslut, för att övertyga mig själv om att det går att leva utan alkohol. Och det går ju så jäkla mycket lättare utan, det var bara svårt att se det då.

Pratade med en vän idag och berättade att jag varit alkoholfri hela sommaren. "Oj, vad duktigt...eller vad man säger", ändrade hon sig. Klokt, för det där ordet duktig försöker jag akta mig för. Jag förknippar det med något jag gör för att bevisa något för andra, och så är det inte den här gången. Detta gör jag för mig själv, för att må bra. Inget "fröken-duktig" tjafs.

Skulle boka in en fika med en väninna jag inte träffat på länge, om två veckor har hon en liten lucka i schemat då hon kan klämma in mig. Förut jämförde jag mig med henne och i vanliga fall hade jag fått prestationsångest, herregud, varför är inte min kalender fullproppad? Nu kände jag tvärtom, gud så skönt att inte ha så mycket. För jag orkar inte. Innan gjorde jag tusen saker samtidigt, för att det var kul men mest för att det ska vara så, man ska liksom vara så om sig och kring sig. Det skiter jag i nu. I förra veckan lovade jag mig att bara göra en sak i taget, idag har jag tvättid och pressar INTE in ett träningspass mellan maskinerna, för då orkar jag inte vara närvarande i det jag gör. Och så blir jag så lätt förbannad när jag är stressad, märker det direkt. Nej, en sak i taget. Just nu är jag ovanligt stresskänslig och istället för att kämpa emot låter jag det vara. Mitt liv ska inte bara hinnas med. Hoppas det här tänket håller i sig, det är ett enormt framsteg. Har alltid vetat att jag behöver ta det lugnt och ha luft i kalendern, men nu är första gången jag accepterar det. Varför ska det vara så förbannat svårt att bara vara som man är? Det är ju totalt ointressant hur andra är, och att jämföra sig är ju meningslöst. Jag är inte alla andra, jag är ju jag.

Insåg idag hur mitt liv förändrats, funderade över att jag faktiskt inte utsätts för så mycket "frestelse" i form av fester längre. Inte som jag trodde när jag slutade, jag trodde det skulle bli en massa kamper. Men så ser jag att det är ju JAG som inte festar längre, jag tar inga initiativ till fest, och jag väljer att umgås med personer som inte dricker så mycket. Jag börjar få det liv jag vill. Ett par av dem jag känt längst och festat mest med hör inte av sig lika ofta, jag antar att jag inte fyller någon fylle-funktion längre. För dom finns inget smuttande, det är hela flaskan som gäller, precis så som jag var. Det är ingenting som gör mig ledsen dock, när vi ses så ses vi nyktra, annars får det vara. Jag vill ha kvalitet.

Nej nu ska jag ner i tvättstugan och hämta tvätten.

ett stort varmt tack till alla som engagerar sig och bjuder in mig i era liv och tar plats i mitt.

I dag upprop och umgänge med folk som tagit studenten i våras (de får alltså inte ens gå på Systemet!)och andra, lite mer i min ålder. Större som människa än att jag spann som en katt när alla trodde att jag var 25 är jag inte.

Annars känns det bra, inget sug idag - det finns så mycket att göra! Så mycket framtid!
Mitt sluta dricka-projekt har även fått min man att fundera över hur central alkoholen har varit i vårt liv. Vilken ögonblicklig firar/helg/festgenväg det är. Nu i kväll så visste varken han eller jag hur vi skulle fira den här nystarten i livet och det slutade med korv stroganoffmiddag med barnen istf champagne som hade varit vår standardrespons.
Känner mig lite handfallen när det kommer till det där, firandet. Hur gör man nu? Man gör väl om och gör rätt men HUR?

Förlåt mina vänner!

Det var ingen själv ömkan utan bara en stark eller kraftig förvirring.
Har haft det hektiskt en tid!
Jag är redo att ta upp tråden på nytt!
Önskar att jag kunde berätta det jag varit med om här(Inget oangenämt men lite påfrestande för både kropp och själ) men jag tror att jag har ett öga som bevakar detta forum, Kanske kan jag berätta den dagen ögat vill ge sig till känna.

Det har varit en gräddvit period. Känns vemodigt på något vis, det har inte hänt något konstigt när det gäller spriten, inga tragedier eller bråk. Tror att jag lagt ribban för högt i förhållande till vad jag vill och vad som är rimligt i dagsläget.
Vart skall man lägga nivån? jag är en sådan som oftast säger allt eller inget!
Känns som att det är lätt att bli någon form av periodare.

Hel vitt ett mål men gräddvitt ett fegt delmål??
(Hör ni vad många spöken jag har fått tillbaka)

Som sagt förlåt mina vänner!
Ska läsa runt lite och få lite inspiration!!

Hörs om ni vill//Paron//

så trött jag blev efter helgen i Gullbranna !

Det var otroligt mycket folk, var nog första gången tror jag som hela salen var helt full på välkomstmötet. Massor av helt nya människor som var där och det är så kul att kika på hur de småstressat springer på så många möten de kan, så var ju jag med i början :-) Man vill ju utnyttja helgen maximalt men det går ju att göra det lite softat också :-) Mötena mellan mötena ger mig mer idag när man lite mer avslappnat kan dela med sig erfarenheter eller kanske diskutera nån fråga man har. I lördags berördes ju William Petzälls död en hel del. Han var medlem ett tag i en hemlig fb-grupp som jag deltar i men drog sig senare ur. Vi är många som försöker att få makthavarna att förstå att när en beroende ber om hjälp så ska den hjälpen komma omgående. Det går inte att gömma sig bakom socialnämndsmöten som kan dra ut månadsvis ibland och tro att den beroende sitter och virkar i väntan på deras beslut. Hjälpen ska komma NU, DIREKT och inte om 3 månader.

Men jag måste också ha en vilja, en önskan, om en varaktig förändring av mitt liv annars hjälper inga insatser i världen.

En enorm saknad breder ut sig i kroppen efter helgen och så har det alltid varit när jag åker därifrån men det är ju också ett kvitto på att det varit bra. Men jag känner uppriktig saknad efter de nya bekantskaper jag gjort och ibland en viss oro över om vi ses nästa år igen. Glädjande, eller ja, kanske sorgligt också, så är det många yngre som hittar till gemenskapen och förhoppningsvis är det några liv som räddats denna helgen igen.

Jag är otroligt tacksam att få tillhöra denna gemenskap som vill ha ett nyktert och drogfritt liv.

Det är stort för mig och det är absolut ingen självklarhet att det är så.

Ja kanske är det att bli vuxen att man helt plötsligt uppskattar stillsamt och trevligt. Fast det är ju också självinsikt det handlar om. För, egentligen, hur skojigt är det att vara den där packade som är i sitt esse. Särskilt ju äldre man blir. Risken är ju att man blir en patetisk fyllekärring som alla tycker lite synd om där hon härjar omkring som vore hon 25 fortfarande!

Visst är det toppen med osynglia kompanjoner med på resan - tack för att ni finns!!

känner igen mig såväl i det ni skriver. Det är därför jag döpte min tråd till "Vägen tillbaka till mig själv"! Det är tråkigt att inse att jag inte är intresserad av någonting, inte anstränger mig för att hålla liv i vänskaper, inte tar tag i saker som jag egentligen tycker är roligt osv osv. Man blir som sagt ledsen av det och ledsen tar till vinet så känns det lite bättre för en stund.

Apropå om att tappa bort sig själv. Om ni har flickebarn tycker jag absolut ni ska läsa boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus för dem. Jag hittade en recension på denna blogg som beskriver den bra: http://grannfrun.blogspot.se/2010/06/snall-av-gro-hahle-och-svein-nyhus…

Boken är oerhört stark och känns verkligen i magen, bilderna är fantastiska och bidrar mycket till stämningen i boken. Samma konstellation har även skapat en bok om barn som far illa, den lånade jag på biblan men kunde inte fortsätta läsa den för mina barn, den kändes så mycket :-O

Tycker inte att det är en skum fantasi. Det är nog det jag kommer att sakna mest också: att fullständigt släppa taget och svepas med i flera dygn i en magisk alkoholyra. Får försöka hitta den där känslan inombords på något sätt istället..

Att höra om erat nya liv, idag stärker du mig också i min nykterhet. Kram på dig!