Senaste kommentarerna i forumet

Inatt fick jag åka och hämta min dotter som hade råkat lite illa ut (inget allvarligt, men hon var genomblöt av regn och behövde en mors ömma omsorg).
Just nu pågår en massa insparker till både gymnasier och universitet och det drällde av mer eller mindre berusade ungdomar överallt. Det kändes fantastiskt bra att utan vidare bara sätta sig i bilen och åka för att hämta upp dottern utan att fundera på antal vinglas och promille hit och dit. ! Jag kände mig så innerligt tacksam och glad över min nykterhet.

Mina tonåringar dricker inte ännu. Vi talar mycket om alkohol hemma. De är väldigt stolta över mitt beslut att inte dricka alkohol. Jag vill så gärna hjälpa dem att avstå från alkohol så länge som möjligt, att låta kroppen växa färdigt innan de börjar förgifta den. Det gör mig rädd att se och höra om hur unga dricker och jag känner en särskild oro för flickorna. Deras kroppar är känsligare. Det känns inte som någon vinst att flickor och kvinnor tar efter mäns dryckesvanor. Kommer det att bli en förlorad generation? Kommer framtidens historieböcker att ta upp 1900-talets andra hälft som en period när kvinnor började dricka allt mer vilket ledde till mer utbredd alkoholism och alkoholrelaterade sjukdomar..? Det tar ju tid innan konsekvenserna visar sig... Nu tycker ni kanske att jag låter som en bakåtsträvare som vill tillbaka till den tid då kvinnor tog hela ansvaret för hemmet och barnen och höll sig nyktra. Så är det inte. Jag är bara orolig för vad alkoholen gör med unga kvinnors kroppar. En glädjande sak är att många unga idag verkar ta avstånd från alkohol. De har väl sina föräldrar som avskräckande exempel...

Det är sensommar i filosofiska rummet. Jag hör på lövens rasslande att de snart kommer att falla av. Några av dem har gulnat. Mig gör det inget. Jag längtar efter den befriande kylan som gör tanken skärpt och sinnet klart. Sommarens rosépimplartvång och hysteriska sommaren-är-kort-desperation kommer jag inte att sakna. Jag önskar er alla mycket mys i denna tidiga höst. Och Ewazebra, virka dig en fågelholken! :-)

Kram från Nynykter

Kul att min tanke om att bryta mönster var rätt, Maria, och att du fick njuta lite sjukdomsvinster :-)
Och välkommen hit, litemolnigt.(Är det ofint att välkomna i någon annans tråd? Som att gå och öppna när det ringer på dörren hemma hos någon? :-))
Jag tror att det är väldigt bra att ha strategier för att undvika det där första glaset. Även för mig var stunden när jag precis kommit hem från jobbet kritisk. Min strategi var att dricka något annat gott men alkoholfritt samt att inte ha någon alkohol hemma. Sedan kan man behöva olika strategier för olika situationer, men jag tror det är bra att i förväg tänka ut hur man ska hantera fester och annat.
Nynykter

Fattar det känns jobbigt! SKriv här ofta, det hjälper.

Du är inte ensam! Denna sida erbjuder värme och omtanke.

Hur mår du idag?

Liljakram

Hej, har läst om din -resa- här och skulle hoppa på det tåget lite om det går...jag har inte ett livslångt förhållande med A men jag inser att saker har blivit värre över en lång tid. Så för mig verkar det som om det är kritiskt när jobb och personlig tid möts...när man kör hem från jobbet och just kommer hem. Om man tar ett glas är det sen säkert att det blir mer. Jag har inte haft problem med att sluta fysiskt men den mentala biten med stark övertygning att en dag till gör inget efter att ha helt varit säker på att detta är ju illa kvällen innan är cruxet. Varför är det det undrar man ju men så är det. Jag har en ide som faktiskt fungerar som jag provar just nu. Jag dricker en iskall flaska vatten innan jag kör hem och en hemma plus jag äter något i bilen på vägen hem. Konstigt nog håller sig suget borta just då. Jag har alltid haft perfect blodtryck osv men har gått upp 35 kilo och har nu högt blodtryck, mycket tror jag pga A. Jag har aldrig tyckt om att ta medecin eller dricka och till och med kaffe har jag tyckt varit dålig vana men ändå har detta blivit så här de senaste åren...underligt värre tycker man ju...hur blir det så...ångest bygger för det är ju hemskt att man inte kan hålla detta ifrån hem och barn tycker man. Jag skulle vilja komma in lite ibland och prata om det går bra : )

Vet du, jag gjorde faktiskt det, jag var hemma även onsdagen och ringde chefen före 8. Det hade jag aldrig gjort på vinotiden och det hjälpte, all ångest försvann. Den dagen kunde jag njuta av, bara vila, läsa en bok och var ute och sprang.
Att det var så enkelt att bara göra något annat än vad jag gjort tidigare.
Nu jobbar jag igen och mår bra. Kram till er alla därute!

Ögat kan finnas här. Men det är bara vad jag tror.
Som sagt den dagen ögat erkänner att denne har samma problem som oss. Då behöver inte någon i min omgivning och jag själv, vara rädd för att få det vi berättar här i forumet vänt i mot oss.
Ögat kan vara den person jag har stöttat och hjälpt när det gäller alkoholproblem och droger på jobbet.

Dendär fyllekärringen känner jag till även fyllegubbar. Känner att som du Stigsdotter att det.är det sista man vil bli!
Men jag lider med dom. Jag träffade en sådan i går på jobbet jag lider med dessa personer. Jag kan inte säga hur illa dåligt dom mår,men min erfarenhet så vet jag att dom inte mår bra i alla fall och jag kanske inte är i närheten av hur länge dom haft problem. Så jag kan bara ana.
Ingen vill dit!

Jag känner mig så usel när jag bara loggar in här och skriver när jag är onykter. Det är bara nu jag vågar. Jag blir så nedslagen när jag läser alla olyckliga historier så jag har svårt att ta till mig de som är lyckliga. Okej, jag begär inte att ni ska förstå för det gör jag inte själv. Jag är nog inte som andra.

Nu vill jag inte att ni ska svara för det skulle bara få mig att må dåligt när jag tjuvkikar imorgon i min bakfylleångest. Jag vill bara få det ur mig. För tre veckor sedan hade jag äntligen tid på på hudkliniken för min hudförändring. En ganska ung läkare tittade och undersökte och tittade igen, ursäktade sig och gick ut och hämtade en äldre kollega som tittade och undersökte. Sen en massa prat som jag inte förstod och så fick jag göra en biopsi. Tack och adjö och provsvar om fyra veckor, "försök att inte oroa dig nu under den här tiden". Jaha, hur bär man sig åt då? Om en vecka får jag min dom.

Under den här tiden som jag inte skulle oroa mig har jag läst och kollat på nätet. "Området runt näsa och ögon är högriskområde", "basalcellscancer kan vara malignt, kan sprida sig till lever och njurar" "patienten kan mista synen" etc, etc. Och nu har min fläck börjat växa, den är dubbelt så stor helt plötsligt. En stor vitnande fläck med röda knutor i kanten.

Jag ville bara skriva av mig, snälla, kom inte med en massa tröstande ord för då kommer jag bara att gråta ännu mer. Jag försöker hela tiden tänka på vad Stigsdotter en gång skrev, om jag är sjuk så behöver jag verkligen vara giftfri för att bekämpa sjukdomen, det tänker jag ofta på. Nu måste jag sluta för maken kom hem. Kram till er alla!

Säg nej! Man måste inte vara med på allt, och man blir inte bortglömd. Vill du vara själv tycker jag du ska vara själv. Har varit halvt isolerad i fyra månader och började fundera över om jag utvecklat social fobi:-) umgicks nästan bara med pojkvännen och ett par nära vänner. Men jag behövde bara vara ensam med mina tankar, det tar tid och energi att förändra livet. Och nu, äntligen, känner jag att jag vill börja umgås med folk igen! Känner mig piggare, mer energisk och mer stabil på nåt sätt. Har kanske börjar lära känna mitt riktiga jag en smula? Som sagt, känn efter i magen och skit i alla borde'n. Det blir bäst så.

Kul att någon läser det jag skriver. Har ibland undrat om någon läser det jag skriver, men samtidigt är det ju viktigast att jag skriver även om jag inte vet om någon läser eller ej. Har hittat tillbaks till mycket av det jag tyckt om förut och känner att jag kommer lite och lite närmare mitt innersta jag och faktiskt ett lite nytt jag. Men jag inser oxå att även om det gått en månad och jag inte känner något sug nu så kommer det alltid nya utmaningar. Bara idag så kom inbjudan med kick-off på jobbet och en liten "vi kan väl ses över lite vin i helgen - min man är ju oxå bortrest"-fråga. Det är ju jättetrevliga grejer men jag svarar lite svävande och så börjar funderingarna hemma. Vad ska jag hitta på för att inte vara med, eller ska jag vara med och säga något annat eller hur ska jag göra. Vill ju helst bara vara hemma med mina tända ljus och min stickning och tekopp. Helst ensam!! Har för lite tid för mig själv, folk och barn överallt på jobbet och när jag kommer hem. Tvätt, disk, städ och handla mat.... Förstår att det var den här känslan jag flydde ifrån med vinet. Men nu vill jag inte fly till vinet utan jag vill resa iväg, vandra eller något liknande... Får inte vara ifred nu heller så det får räcka för idag.

Jag har snöat in lite på det här med att göra som jag vill, och inte bara vad andra förväntar sig av en. Jag skulle aldrig dricka igen för andras skull, för att passa in.
En enkel övning jag brukar göra i stan är att bestämma själv när jag går över vägen. Då det slår om till grön gubbe så står jag kvar, tar ett par andetag. Sedan bestämmer jag mig. Nu går jag. Bestämma själv jämfört med att bara agera på en signal. Banalt, men jäkligt centralt. Testa!

går det Vinter? Vi tänker på dig.

Ja den där vardagen alltså, den driver mig till vansinne just nu. Det är SÅ förbannat TRÅKIGT allting. Fast jag antar att det är det som gör att normalt folk längtar till helgen, för att då blir det liksom lite mysigare (och då menar jag inte bara att herr och fru Svensson får fyllna till lite)och rutinerna får ruckas på.
Jag har ju tyckt mig förtjänt av lite mer fest liksom mest hela tiden. Varje dag en fest, för det tyckte jag minsann att jag var värd när jag var så understimulerad och ensam och hemma och tog hand om barn hela tiden. Jodå.

Jag har inte kommit fram till så mycket nytt när jag tänker på det här, slirar mest runt. Kommer inte vidare i arbetet med mig själv.
Vad jag aktivt försöker göra är att sluta stressa mellan olika saker. När jag går till bussen på morgonen så går jag en raksträcka som avslutas med en korsning och där stannar bussen. Tidigare har jag liksom alltid småsprungit och tittat helt manisk framåt på vägen för att se om bussen bara glider förbi där framme. Och om den kört förbi så har jag blivit arg och stressad. På busshållplatsen står jag och vankar och kollar klockan och suckar och har mig. HELT meningslös stress. Så nu jobbar jag på att inte bry mig om jag ser bussen för jag kan ju ändå inte göra något åt det, när jag ser bussen har den redan passerat hållplatsen. Jag tror jag håller på med flera såna här grejer, stressar som fan över saker jag absolut inte kan påverka eller förändra och som definitivt inte blir bättre av att jag släpper ut mängder av kortisol i hela kroppen.
Jag försöker identifiera dem en efter en och lära mig att strunta i dem. Tänker faktiskt lite likadant som angående första glaset, tänker hela tanken. Spelar upp hela filmen. Så vad gör det om jag någon endaste gång är fem minuter sen till ett möte? Vad som händer är att jag kommer fem minuter sent. Det är inte mer än det. Ingen katastrof, inga underliggande betydelser, inga arga miner. Det vill säga ingen fara och inte värt det.
Ja, det där var kanske 500 tråkiga ord om att komma i tid till bussen, alla som orkat läsa hela får nu gå och hämta lite godis i skafferiet som tack. ;)

...vänta nu, göra mer, vad vill han att du mer ska göra? Nej, precis som MissH säger så behöver du nu stöd snarare än mer press. Han måste vara snäll mot dig nu!!

Och du, även om det inte blev bättre idag så kommer det att bli bättre. Vardagen är ju som den är och det är just vardagen som har varit min svåra tid, allt det där som du skriver om har jag tyckt blivit så mycket enklare med ett gäng vinglas. Men det är ju bara på låtsas. Ingenting blir bättre, tvärtom!

Jag tycker den var bra din mening: "det är inte farligt att ha tråkigt. Bara tråkigt" Det försöker jag lära mina ungar också - det är när man har tråkigt som kreativiteten får utrymme att flöda!

Känner igen frågeställningarna. Har fått ta en ordentlig titt på mig själv och insett att jag kanske är mer beroende än jag velat erkänna för mig själv.
Jag är också medberoende, eftersom jag är gift med en man som själv inte erkänner att han har problem (däremot är medveten om att han är storkonsument)
Efter en incident förra veckan, bestämde jag mig, det får bli helvitt, under en överskådlig tid(jag lägger dagar och veckor, hoppas jag, på varandra)
Det tog en stund, att inse att jag är tvungen att börja med mig själv, innan jag kan kräva att min man ska bli helnykter. Givetvis utan att komma med pekpinnar om att jag är bättre, men att i alla fall kunna visa att det GÅR att avstå.
Hade som sagt funderingarna redan i somras, men då fick jag faktisk lite fjärilar i magen, vid tanken på att kanske aldrig mer kunna ta ett glas vin. Idag, känns det som det inte spelar någon roll.. Hur jag ser på saken om en vecka, eller ett år, det vet jag ärligt talat inte...
Jag önskar bara alla andra lycka till och hoppas att vi är flera som kan stötta varandra, för det är nog inte lätt för någon av oss.
Även om man har bestämt sig och allt känns bra för stunden, inser jag att det kan dyka upp saker man inte räknat med...

Vad menar du med öga - tror du att någon som känner dig är här och kikar?

Jag tycker man får göra lite som man vill. Gräddvitt är inte fegt. Jag tror att det enda sättet att komma till rätta med sitt eventuella alkoholproblem är att under en längre tid analysera sig själv för att så småningom komma fram till vad man borde göra.

Efter mitt analyserande och funderande har jag kommit fram till att jag inte ska dricka alls. Jag har lurat mig själv att jag kan dricka normalt, för det kan jag. En eller flera gånger. Men det blir alltid så småningom värre. Till slut kommer (igen!) den dagen då jag inte stoppar förrän alla flaskor är tomma. Ju äldre jag blir desto mer skäms jag för hur jag beter mig. Jag vill inte bli den där patetiska fyllkärringen som tror hon är värsta partyprissen samt guds gåva till mannen, hon som det egentligen är väldigt synd om.

Eller ring jobbet själv och tala om hur du mår..? Bara en tanke. Då behöver du i alla fall inte återupppleva gammal oro för att jobbet ska ringa dig. Du bryter ett mönster. För på vinotiden hade du ju inte ringt upp självmant1
Kram från Nynykter

Hej!
Det tar tid att komma på vad man tyckte var roligt och mysigt innan vinet blev det största (enda?) fritidsintresset. Vad gjorde jag då? Hur tillbringade jag kvällarna på den tiden jag inte drack? Är det något av det jag vill ta upp igen?
Det är nästan svårt att minnas vad man gjorde. Själv kommer jag ihåg hur mycket jag älskade hösten eftersom det då var Ok att sitta inne och kura med en stapel goda böcker och dricka te. Och nu har jag kommit på att jag gillar att titta på film och äta godis :-).
Kämpa på! Det blir bättre. Det är en väldigt stor omställning.
Styrkekram/ Nynykter

också instängd. Kraven är kvar på samma nivå men säkerhetsventilen har plockats bort. Flyktvägen är kapad och det är väl nu det riktiga jobbet börjar, när man ska hitta andra sätt.
Och jag vet inte hur man gör.
Men det här med att dina dagar bara går, är det inte precis det som behövs just nu? Tiden? Att den bara ska gå och du ska bli stabilare och få distans?
Och att du inte vet vem du är, nej, det är just det. Det kommer ju att kristalliseras ut om bara tioden får gå och din hjärna och kropp läker.

Den första veckans ångest har nu börjat ersättas av ett tänkande att det här var ju inte så himla svårt eller farligt, jag är nog ingen alkis egeeeentligen, klart jag ska kunna dricka lite vin om några veckor.
Vilket jävla skitsnack! Blir så arg på mig själv. Just för mig så känns vinet bara som en quick fix, ett sätt att uppfatta verkligheten annorlunda istf att ändra verkligheten. Den lätta vägen.
Första ruset på att vara nykter har försvunnits och ersatts av ledan. Jag trodde inte första krisen skulle komma så snart?
Men vi rider ut den, vi hittar nya vägar, vi mår bättre. Eller hur?

Och så ett tv-tips mitt i allt:
http://www.svtplay.se/par-i-terapi

Mycket bra, mycket tänkvärt, mycket allmängiltigt.

Idag tar vi inte första glaset.

till dig kalla! / mt

(varifrån kommer ditt nick ifrån förresten? Låter som en boktitel :-)

Jo, jag märker att mitt intresse för omgivningen ökar i vissa lägen. Igår kom jag på mig själv med att småprata med en vilt främmande människa som åkte samma hiss som jag (ja, ja, småprata var väl att ta i, men jag tilltalade henne i alla fall) DET hade inte hänt för ett halvår sen!

Ska försöka att komma ihåg att skriva till dig mer senare, vill säga några saker om det där med relationer! Nu måste jag dock springa för att hinna med tunnelbanan hem. Ha d gott!

Kanske läge att kontakta en dr om det inte går över. Annars tycker jag också att du skall ta mekanr råd och vila upp dig hemma. Det lär väl inte bli bättre av att du försöker trycka undan ångesten för att visa upp ett bra ansikte utåt på jobbet.

Ta promenader! Meditera är ju jättebra (sådant ingår i mina tankar om andlighet, att man är lite... djup av sig om du förstår ;-)

Kram!

Låter som du är inne i en riktig stressperiod, kroppen kan reagera konstigt på stress. Hoppas att har släppt i dag, annars skall du nog kontakta en läkare. Kram Kalla

Det blir bättre, livet blir lugnare utan alkohol, toppar och dalar finns inte längre på samma sätt, men allvarligt var det så härligt?.
Dalarna när man mådde pyton, skulden, skammen, all botgöring, Hur kul var det?
Jag har varit nykter nu rätt länge och glädjen kommer tillbaka men på ett annat sätt, livet känns meningsfullt igen men det tar lite tid.
Att vi ser på maken/makan på ett annat sätt verkar de flesta göra, det gör även jag. Har tänkt att jag nog delvis drack för att stå ut. Men nu efter 8 månader så är det bättre, vi har faktiskt en bättre relation nu än tidigare. Att vi blir nyktra påverkar ju även dem och alla behöver tid att anpassa sig till det.
Självklart gäller detta inte alla, men detta är en stor omställning och vi måste nog låta det få ta lite tid innan vi kan göra riktiga utvärderingar av allt.
Tappa inte hoppet, kram!

Börjar bli deppig. Har satt igång med träningen igen denna vecka, efter sommarens uppehåll. Tränade regelbundet hela våren (samtidigt som jag drack massor av vin, stackars kropp) så det borde inte ta alltför lång tid att komma ikapp. Det borde väl ge någonting.. åtminstone ett litet litet endorfinrus? Men icke.

Jag är irriterad och ARG, jävligt arg faktiskt. Känner mig som ett tjurigt barn. Vill absolut inte göra någonting som jag inte känner motivation till men vet inte vad jag ska göra annars heller. Jag har helt enkelt inte motivation att göra någonting annat än att inte dricka.

Jag är sur på min sambo och tycker inte att vi har någonting gemensamt. Tanken har slagit mig även när jag var upptagen med att dricka, men då blev det inte lika tydligt. Nu önskar jag bara att han skulle resa iväg någonstans. Länge.

Jag vet inte vem jag är på väg att bli, vet inte vem jag är eller ens vill vara. Längtar efter en mer.. icke-ambitiös tillvaro. Svårt att förklara. Nej, jag är bara arg och förvirrad och får ingenting gjort. Just nu är det som om dagarna bara går, det är helt meningslöst alltihop. Kommer jag att fixa ett liv utan ordentliga toppar och dalar? Hur ska jag hitta motivationen när det inte finns något att kompensera, inget svart hål att kravla sig upp ur, ingen att bevisa någonting för?

Tristess.

Jag känner mig instängd på alla sätt: i livet, i mitt eget huvud, i min relation. Den känslan hjälpte alkoholen att ta bort, då blev saker och ting skarpare i kanterna och kasten blev mer tvära, dagarna mer olika varandra. Nu går dagarna in i varandra utan större kontraster. Behagligt ibland, men också urbota trist. BLÄ!

Stigsdotter, det värsta är att idag var jag bara trött, hade kunnat gå men orkade inte, nu har jag huvudvärk igen men inte tidigare. Andlig är jag inte och måla, virka kan jag inte. Men ska försöka meditera och se om denna ångest vill ge med sig. Maken tycker jag ska vara hemma imorgon också och vila upp mig men vet ej om jag fixar denna ångest en dag till.
Du har säkert rätt att det är alkoholdjävulen som spökar, men detta är hemskt.