Senaste kommentarerna i forumet

är alltid trevligt, tack. Jag har av annan vän fått tips på Hemligheten, var lite skeptisk innan och blir nästan mer skeptisk nu när jag ser att han kommit med en till bok (Den MÖRKA hemligheten). Nåväl det finns väl många hemligheter som kan diskuteras :-)

Just nu håller jag på med boken Hopp för nynyktra av "Anders". Den är väldigt bra, en bruksanvisning till det nyktra livet. Samtidigt läser jag i Stora boken som är AA:s "bibel". Den är faktiskt både förvånansvärt roligt skriven och innehåller mycket som jag kan ta till mig - hög igenkänningsfaktor. Jag inser att det i princip inte finns något som jag tänker eller gör när det gäller alkoholen som inte gjorts eller tänkts förut. En tröst och en hjälp att se igenom mina egna "sanningar" som jag därmed kan lära mig inte är så mycket mina egna påhitt.

Läser också Anna och Mats bor inte här längre, relationsberättelse. Också bra. Usch, jag vill åka hem och lägga mig i hängmattan med alla mina böcker i stället för att sitta här på jobbet och låtsas jobba. jag tror att jag ska gå iväg på ett lunchmöte idag, känner mig lite deppig, vet inte riktigt varför...

Gick du på ett AA-möte dagen efter, herrejädrar vad starkt?! Hade jag aldrig klarat, jag hade gömt mig under täcket och vägrat se omvärlden i ögonen. Imponeras av att du orkar kämpa så, all energi och envishet. Starkt som sagt!

Jag förstår att du är rädd för ett liv utan alkohol, det är jag också emellanåt. Jag kan förstå att du valde att dricka, det är ju det vi känner till, det vi är vana vid. Bara att falla tillbaka till det man gjort innan. Jag tänkte så i början vill jag minnas, det går ju att bara gå tillbaka, det kan ju inte bli värre än så. I mitt fall tror jag dock inte på det, det hade garanterat blivit värre, och kommer att bli om jag börjar dricka igen. Jag skriver dig inte på näsan, jag vet inte hur ditt problem ser ut. Men den där rädslan, det är där "en dag i taget" kommer in. Så enkelt och så svårt. Man kan tänka en tanke hundra gånger innan man förstår den på riktigt. Ibland glömmer jag bort den och får panik, men då kommer oftast någon klok person här på forumet in och påminner mig. Jag kan säga att jag lovar dig att det inte blir tråkigt att vara nykter, men om du inte tror på det själv får det ju ingen betydelse. Och egentligen kan jag inte lova det heller, jag vet inte hur ditt liv ser ut eller vem du är. Jag kan bara säga att MITT liv inte blivit tråkigare, det är snarare åt andra hållet. När jag får panik över ett helt nykter liv försöker jag tänka nu, har jag tråkigt nu, idag? Nej. Troligtvis känner jag samma imorgon. Förhoppningsvis känner jag samma om ett år.

Vet inte riktigt vad jag försöker säga :-) Hoppas bara att du finner det du söker, att du hittar ett sätt att leva som gör att du mår bra. Hoppas att du fortsätter skriva här, dina inlägg ger mig mycket, tycker att vi tänker lika. Kram på dig!

Först blev jag provocerad Adde, tänkte mycket riktigt "jäkla moralgubbe, ska man inte få dricka en lättöl ens". Sedan pratade jag med pojkvännen som har en del kunskaper om alkohol i och med sitt jobb. Det var han som tog upp det, sa att en lättöl är som en snaps. Blev förtvivlad och tänkte att jag kanske lurat mig själv? Är det nu alkodjävulen som hittat ett kryphål? Försöker komma ihåg, kände jag något av dom där lättölen? Sög dom inte tag i mig litegrann? Jo, ska jag erkänna. Jag tänkte på det när jag gick på toaletten. Men jag antog att det var en sån där fantomberusning som jag haft tidigare när jag varit på fest. Eller så ville jag tro det. I mitt duktighetskomplex ingår att inte vilja erkänna att jag gjort fel, iallafall inte högt. Men som sagt, det här är ju mitt beslut, ingen annans. Och om jag rannsakar mig själv är nog lättölen ett litet kryphål. En sista liten chans att få dricka? Eller vara normal? Jag vill inte behöva sitta och dricka en Fanta som jag inte gillar, när andra dricker öl. Men jag vill inte heller dricka alkohol. Jag vill inte bli full, inte ens lite lite berusad. Alkoholfritt känns okej även om det är alkoholfria öl, känner inte att jag triggar igång något. Men det med lite alkohol är lurigt, det är som att vara nykter lite light. För när pojkvännen berättade frågade jag om jag hade kunnat köra efteråt. Han var tveksam. "Men herregud, sa jag, fyra lättöl eller några snapsar under så många timmar, det är ju utspätt, det hinner väl för fasen förbrännas!" Känns det igen? Att börja försvara sig själv, tumma på sanningen. Dra av en enhet. Slingra sig. Lägga på en timme. För det är vad jag gjorde. Blir alldeles iskall, för det har inte gått upp för mig förrän nu när jag skriver det. Insåg det precis på väg ut till köket, för att fylla på kaffekoppen. Det har legat och lurat i bakhuvudet men inte erkänts. För människor som dricker låter det säkert tramsigt, några lättöl. Men det är inte lättölen i sig, det är mitt beteende jag blir orolig över, att det refexmässigt startar igen. Bara bättra på sanningen lite. Det går upp för mig hur lurigt det är, hur lite som behövs för att väcka alkoholdjävulen eller vad jag ska kalla det. Tänker inte ens skylla över det på honom, det var JAG som gjorde det. Rationellt och irrationellt samtidigt. Det var nog den mildaste form av återfall, så litet att det knappt märktes. Men jag tänker inte låta det passera förbi obemärkt.

Så nu åker lättölen från listan över drickbara drycker. Kommer inte att sakna smaken, tycker det är lite blaskigt. Men det är så trist att behöva dricka Pepsi när man är på dom där enklare restaurangerna. Det finns ju fullt av alternativ när man är på Systemet (tack för alla tips), det är när man är ute som det blir knepigt. Å andra sidan är jag inte på krogen så ofta så det är inget problem egentligen. Dessutom dricker jag inte så stora mängder längre, det blir liksom lite fånigt när det inte finns en fylla att fånga. "Här sitter jag och dricker två liter äppelmust" tänker jag ibland. Blir bara ett jäkla spring på toa.

Var och hälsade på min kusin med familj på deras lantställe i helgen. När vi var på väg ut ringde hennes man och frågade vad jag ville dricka, rött, vitt eller öl. Jag är alkoholfri, svarade jag, köpte med mig en Festis från Statoil. Efter middagen frågade han mig om det är en vit månad, eller ett vitt år eller för alltid. Ingen dold egoistisk agenda i frågan, ni vet när folk blir lite provocerade, utan han verkade bara intresserad. Frågan är ju ganska svår när man diskuterar den med sig själv, med alkodjävulen på ena axeln. Men jag svarade som det är, jag mår bra av att inte dricka och nu gör jag inte det. Så enkelt egentligen. Han sa att han själv druckit en hel den under semestern, "det blir ju lite varje dag". Svarade ingenting. Jag vill inte, vill inte bli en moraltant, men tänker inte heller släta över med nåt "höhö, jamen semester är ju semester." Folk får ta ansvar själva för sitt drickande. I början ville jag gärna berätta om hur skönt det är att vara nykter, önskade fler kunde få ta del av det. Men jag börjar inse att det inte gäller alla, har man inget problem med alkhol mår man kanske inte bättre utan? Det här beslutet gäller som sagt mig, och jag tänker inte bära någon annan i det. Svårast var när hans sexåring frågade mig vad vit betyder. Svarade nåt luddigt och smet, har ju inga barn själv och vet inte vad man kan säga? Vill inte dra in henne i min komplicerade vuxenvärld.

Även om det dracks en del var helgen lugn, kusinen dricker knappt, hennes man och min pojkvän drack några öl men inte så att det märktes. Blev bjudna på fest hos grannen som så fort vi anlände listade upp allt drickbart som fanns, snapsar, sprit, vin, öl, här ska det blandas friskt flabbade han. Och nu i efterhand när jag analyserar kvällen inser jag att något hänt. För det första gick jag dit som mig själv, osminkad med klänning och fula gummistövlar. Hade varit otänkbart för ett halvår sen. Jag hade inga förväntningar direkt och var inte nervös inför allt nytt folk, ingen stress, den där stressen jag tidigare haft, eller snarare rädsla för att ha tråkigt. Stressen över att bli besviken när det inte blir sådär som jag hoppats, eftersom jag alltid gått in 110 procent om det vankats kalas. Jag började inte analysera läget, spana in vem som dricker dvs. vem som är roligast att sitta bredvid, inget bevakande av glas, vem tömmer snabbast. Inget räknande av öl i backen, hinner jag bli full? Att jag betett mig sådär har jag inte varit medveten om tidigare, men det är så jag vet att det varit. Jag pratade med mina bordsgrannar och var uppriktigt intresserad av vad dom hade att säga, och jag hade jättetrevligt. Känner heller ingen stress över att behöva sitta ensam nykter i ett fylleslag eftersom jag vet att jag går hem om jag får tråkigt eller blir trött. Den där känslan av att vara tråkig börjar suddas ut eftersom jag dels sätter min egen vilja främst nu, men också för att jag vet att folk som dricker inte bryr sig. Efter ett visst antal glas bryr man sig mest om sig själv och det som finns kvar att dricka. Sammanfattningsvis kan man säga att jag tog det hela som det kom, gick dit med öppet sinne, vilket är ett nytt inslag i mitt liv. Det är så otroligt skönt, som om själen äntligen får vila.

Och jag fick pratat en hel del med min kusin. "Jag är glad att du inte dricker" sa hon. "Inte för att det vore jobbigt om du drack, men för att det är så skönt att landet inte blir bara öldrickande". Hon är så otroligt klok min kusin, den snällaste, smartaste människa jag känner. Vi pratade om familjen och släkten och jag fick reda på en hel del som jag inte visste. Kan säga att jag fick mer vatten på min kvarn, det är otroligt viktigt att jag håller mig nykter med tanke på mina gener. Fick också en slags förklaring till varför jag är så känslig, drabbas av ångest och depressioner. Det är ohjälpligt, och nu kan jag förstå det på ett annat sätt, förstår att det är okej. Det är inget jag ska kämpa emot, bara acceptera och hantera. Eftersom hon jobbar inom vården har hon en massa kunskap om kroppen som jag bara suger åt mig. Vill så gärna förstå min kropp. Vi pratade om belöningssystem och kickar. Hon själv får inget av alkohol sa hon, värre med socker. Själv gör jag allt för mycket, dricker för mycket kaffe, äter för mycket mat och socker, röker mycket. Har alltid trott att alla dom där som kan ta ett par godisbitar och sedan vara nöjda har bättre självdiciplin, men så är det inte tydligen. Det är något i det där som triggar igång mig. Sockret, nikotinet, alkoholen, koffeinet. Om jag förstår kan jag också lära mig att hantera det, om jag däremot antar att jag äter för mycket för att jag är svag och kass börjar jag liksom på minus. Det kan inte bli bra. Jag undrar om jag söker dessa kickar för att jag vant mig vid dom, eller om det är något annat? Dövar den där ångesten kanske? Eller har jag trubbat av hjärnan, så att jag inte nöjer mig med de "naturliga" kickar man får av att bara vara? Och spelar det någon roll?

Fick pratat med pojkvännen också, kände att han inte riktigt tagit det här på allvar. Men det visade sig att jag hade fel, han förstår visst och inser att jag måste ha en nolltolerans. Det finns inget mellanting. Du är så mycket gladare nu, sa han. Ja, jag känner mig ju trygg, då är det lätt att vara glad. Saknar du inte att dela en flaska vin, frågade jag. Nej, vi har så mycket roligare nu. Tänk vad mycket man tror, framförallt när det gäller ens partner. Tror att han läser tankar, och att man själv kan läsa hans. Han har lärt sig att bita ihop, att hantera själv. Och jag har lärt mig att hela tiden läsa av, att analysera och förhålla mig. Igår i skogen bland all svamp kände jag att det var något som skavde, tänkte fråga men fräste åt mig själv inuti. Sluta fråga så förbannat mycket, låt honom vara. Vad spelar det för roll? Fokusera på dig själv, hur känner du? Jotack, det är faktiskt bra, speciellt nu när jag får må fint och bara var i det utan att ta på mig någon annas fömodade problem. Och då kommer det, han säger vad han grubblat på, när han tänkt klart. Och det blir så mycket lättare, när jag slipper gissa.

Igår kväll fick jag besök av ångesten, den där rastlösheten som river i mig emellanåt. Vi hade långt att köra och ingenting var roligt, inte radion, inte Facebook, ingenting. Och direkt funderar jag över hur jag kan fly, döva med godis kanske, eller en glass? Mat? Sedan fick jag samlat ihop tankarna, resonerade. Jag ska inte fly från den där känslan mer, jag ska värka ut den. För jag vet att den går över. Vet inte riktigt vad det är, kallar den ångesten. Men det är den jag är rädd ska förstöra allting, som den gjort förut. Men jag gissar att den går över snabbare om jag bara stannar i den, flyr jag liksom jagar den mig och kan sitta i under flera dagar. Igår försvann den ganska snabbt, som om den inte riktigt fick fäste. Hoppas att det dröjer innan den hälsar på igen.

Nu blev det en lång novell igen, men eftersom jag befinner mig på platser utan internet i perioder nu så är det mycket som ska ut när jag väl har uppkoppling! Är så glad att jag hittade detta forum, hur hade jag gjort annars?

Ett återfall, men snabbt på banan igen. Bra där! Jag är säker på att du kommer att känna en kvalitativ skillnad mellan före och efter återfallet. Så blev det i alla fall för mig. Jag har dessutom, till min stora förvåning, upptäckt att jag fortfarande räknar min nykterhet sedan i december. I helgen har jag förklarat för en vän att jag "inte druckit sedan i december, förutom under midsommarveckan". Efter några veckor har det där läskiga återfallet blivit förvandlat till en liten parentes.

Nu har du smakat, och lärt dig ännu djupare att du inte vill ha vad vinet ger. För vinet kommer som en paketlösning, man kan inte plocka russinen ur den kakan. Och paketlösningen är riktigt usel.

inspirationen - nu har jag beställt Den mörka hemligheten! Och några andra bra böcker:)
Kram och ha en fin dag! / mt

boken jag menade http://www.egillinge.com/sv/boecker-a-artiklar/210-den-moerka-hemlighet…

Kram / mt

Ni har helt rätt; Sluta älta! Jag ska försöka. Till mitt försvar kan jag säga att jag inte ältat min skuld inför ongarna. Vi har haft ett familesnack om alkoholism och sedan har jag sagt att de får fråga vad/när de vill och jag ska försöka besvara. Så jag ber inte stackarna om ursäkt varje dag :). Nu gäller det bara för mig att även bli karl nog och förlåta mig själv. Sluta att i smyg spana på signaler på att ngt är fel hos ongarna i smyg. Sluta älta! Tar det till mig! Tack!!!

Nu ska jag och dottern flyga till byhåla. Lättpackat; Vi tar med oss det vi har på oss...ingenting mer! Talade med svågern igår. Tydligen väntar det lite regn...men deeet var ju en jävla överraskning!

Ta hand om er och drick med förstånd! /R

Mia colomba! Shit happens! Sen det positiva:

Du hade ork nog att prata med gamla moster. Klart hon såg att du var packad...men kanske skiter hon i det? Hon har ju gillat det innan. Det är inte många som orkar lyssna på fyllesvammel men kanske en gammal tant uppskattar att ngn ser och lägger ner tid på henne? Du har en vän!

Maken och du levererade några sanningar var. En fyllekärring och ett impotent jävla pervo...slutsats; Det finns ngn för alla! Kärleken är störst!

Du vet att i fortsättningen ska du aldrig hjälpa till med kökstjänsten.

Spöket bor i Bib...och i många olika buteljer...

Du har en förmåga att lära och dra slutsatser. Du tog dig ingen "trappa ner" återställare. Du skönk inte ner i "Nu är allt kört, kan lika bra fortsätta" utan tog dig till ett möte.

Finns säkert annat positivt som jag missat. Så som den kloka kvinna du är så ruskar du av dig. Drar lärdom. Analyserar när tiden är mogen. Vad är det som gör att just du dricker? Inte lätt...finns ju ofta många orsaker. Men säkert är det ngt i livet som skaver...försök lista ut vad det är. Att ändra ett mångårigt missbruk är aldrig lätt. Att ta nya tag är tyvärr det enda hållbara allternativet. Sen en helt annan tanke; Jag hävdar med en åsnas envishet att du behöver en liten minisemester bara för dig själv. Tid att tänka utan några som helst krav från omvärlden. Kanske din rara svägerska kan hjälpa mannen (om han inte fixar det själv) med lite barnpassning så du kan göra ngt?

Kramar och pussar till dig flickan min! Din Dompapompa som också gillar vatten och cigg på fyllan ;-)

Såna där dagar minns jag ffa alltför väl, maken hade också en sån dag idag. Han blev också på lyset igår. Lite skadeglatt måste jag erkänna fick jag säga " - Märkte du inte själv att du var fullast igår?". Det har han sagt till mig hur många gånger som helst. Hursomhelst så var din dag inte helt bortkastad, du gick på ett möte, skitbra gjort!!. Kram

Den tar jag till mig. Man ska ju inte göra några stora livsförändringar den första nyktra tiden så den tiden kan ju användas till att "vänta in" motsvarande förändringar hos livspartnern, alternativt riktigt reda ut inför sig själv vad man vill ha ut av livet sitt.

Jag lärde mig detta: Det räcker inte att jag identifierar en potentiell risksituation (svärfars 70-årskalas) där det kommer att vara möjligt att dricka obemärkt (särskilt när man gör sig behjälplig i köket...). Jag tänkte redan när inbjudan kom att hoppsan är kommer jag få se upp, men sedan blev det bara "det ordnar sig nog, nu är jag ju beredd!". Istället skulle jag gjort en konkret plan för jag skulle hanterat den där vinflaskan som stod på diskbänken, eller bib:en som blev kvar när de flesta gått.

Usch, jag skäms inför mina svärföräldrar och att jag inte kommer ihåg allt jag sa till gamla moster (som enligt maken i alla fall var jätteglad över att jag pratade så mycket med henne, vi höll aldrig på att komma därifrån för att vi skulle prata så mycket hon och jag). Hon gillar mig, hoppas hon gör det fortfarande, hon måste ju märkt vad packad jag var!!

Idag var en sån där förlorad dag, ni vet då man inte orkar göra någonting. Jag tog mig i alla fall in till stan på eftermiddagen och gick på ett AA-möte. Det gör gott att högt sätta ord på vad man känner.

Kram till er alla kämpar, läs och lär av mitt misstag så slipper ni göra det själva ;-)

Nu är ni båda på rätt väg och vilket stöd, blir så glad för din skull. Nu vet vi att spöket bor i en BiB, så dom undviker vi. Kram igen//Kalla

...så minns jag inte om han kallade mig för det före eller efter att jag kallat honom "impotenta jävla pervo". Här tänkte jag skriva en sån där blinksmiley, men det kändes inte riktigt passande :-/

Faktum att jag fick en stor kram av maken idag, dagen efter när jag kände mig som mest eländig. Min kära svägerska sände ett SMS till mig där hon skrev "det har lyst om dig den senast tiden då vi träffats, jag menar verkligen lyst!! Upp på hästen igen och ta nytt tag". Jag har känt att jag mått bättre och varit gladare sista tiden, detta var ju ett bevis på att jag gått rätt väg!

Jag tänkte/kände att jag inte orkar stå emot & förklara mig. Att jag skulle göra det tråkigt för min kompis som gillar att festa men framför allt inte uppleva den där osäkerheten och att handskas med min egna känslor. Jag har tidigare druckit mer när något negativt har hänt under en kväll. Tänkt att jag skiter i allt och häller i mig mer. Slippa känna efter, slippa ta ansvar, slippa mig själv helt enkelt. Jag tänkte innan jag tog den där första ölen att "du vet hur det blir när du dricker, varför skulle det inte bli så den här gången"? Men den tanken slog jag bort ganska snabbt. Och mycket riktigt blev det en hård kväll och jag mådde oerhört dåligt dagen efter.
Jag har alltid haft svårt att säga som det är runt mitt drickande när någon frågar hur festen var igår. Även om jag var snorfull så svarar jag att det var kul och inte så farligt. Och det kommer från mig som inte kan minnas hela kvällen. Jag kan tex inte bara säga att jag blev jätteberusad, det tar liksom emot. Inte lilla jag inte.
Jag tror jag är jätterädd för ett liv utan alkohol. Kommer det bli lika kul utan spritkickarna? Kommer jag få släppa vissa kompisar? Vad gör jag när jag bara vill fly från mig själv och min verklighet? Kommer jag kunna festa utan drinkarna? Jag hade ett gäng kompisar när jag bodde utomlands som aldrig drack och hade lika kul för det. Jag har druckit i hela mitt vuxna liv så det känna som jag måste lära om och det skrämmer mig. Jag är helt enkelt rädd att livet ska bli tråkigt. Men hur tråkigt är det inte att ligga bakfull en hel dag som jag inte får tillbaka? Många gånger är det själva drickandet i sig som lockar mer än att umgås med människor.
MissH, förstår att du kände av de där lättölen dagen efter. Förra gången jag hade en vit period på 5 månader så bestämde jag mig för att dricka och mådde nåt så fuktansvärt dåligt dan därpå. Ångest till tänderna och då kan vi ju bara förstå vilket gift vi stoppar (stoppade) i oss. Ja, man kan vara så j-a klok kring det här men det har ju inte med intelligens att göra. Jag har också grubblat jättemycket kring varför jag dricker, det måste ju finnas en anledning? Jag har pratat med en del alkholläkare & alkoholister som säger just det du är inne på: spelar det egentligen någon roll? Vi kan inte hantera det, punkt! Det är som om vi kan lösa anledningen till varför vi dricker så kan vi hux flux dricka normalt. Och handen på hjärtat, hur många dricker normalt?

Men skulle du inte tjäna på att tala med din fru, stödet från familj och de närmaste är väldigt viktigt. Det gör ju också att man stänger många dörrar till att dricka, det är svårt första gången att säga det, men man kan vara väldigt säker på att den man lever med redan vet det. Att smussla med nykterheten är bara en fortsättning på beroendet och låta dörren stå på glänt till att dricka igen.

Bara några tankar//Kram Kalla

Tänk nu på de två månaderna och var stolt över det, ett misstag kan aldrig sudda ut det. Så mycket styrka, kramar och en spark i baken nu tar vi nya tag//Kalla

Vi har alla här druckit för mycket lång tid och att ändra den vanan går inte på en grisblink, det tar tid. Några få lyckas direkt men de allra flesta får några bakslag innan det blir helt rätt. Dina 2 månader är inte bortkastade, du har gjort det och kan göra det igen. Nu vet du att en öppnad BiB och du är ingen bra kombo, BRA. Då håller du dig borta från dem framöver. Vi lär oss hela tiden vad som är våra fällor och hur vi framöver ska undvika dem, ibland blir det en jobbig läxa och vi är alla lika nära att det blir det. Försök att inte lägga för mycket skuld på dig själv, den här läxan har du lärt dig nu, och nu går vi vidare, imorgon kommer du att vakna och känna dig som vanligt igen. Stor kram till dig Stigsdotter!

jag förstår att den som "fallit igenom" mest av allt behöver en kram... Älska mig mest / när jag förtjänar det mist / då behöver jag det bäst. Jag förstår också att en besviken partner inte har förmågan till det just i den stunden utan besvikelsen tar överhanden. Verkligeheten bjuder ju på situationer där vi inte kan förstå den andra och/eller förmår möta hans/hennes behov... det är väl därför det behövs samlevnadsexperter som kan hjälpa oss med det. / mt

hård mot dig själv idag Stigsdotter

se framåt,
Varma kramen
/Tilde

Vad Stigsdotter framförallt hade behövt när hon föll igenom hade varit in STOR KRAM av sin man, och inte epitetet "Fyllekärring". Jag tror inte man behöver anlita någon samlevnads expert för att fatta detta.

Ha det Gött

- jag tror att du kan ta till dig lärdom av det som hände!

Jag vet inte om ni gått på familjesamtal och då kanske ni borde gå hos nån med kunskap om missbruk... Jag sätter ändå en länk till en terapimodell som väckt intresse hos mig. Böckerna är också bra, särskilt den senaste kanske som jag tror handlar om såna som du och jag som farit illa som barn. http://egillinge.com/sv/johan-a-anna--exempel

Jag kramar dig idag och förstår att din man inte orkar göra det. Så komplicerat och ändå så självklart. Styrkekram! / mt

Jag känner också av det du säger, men det går liksom i vågor och fallgroparna är väldigt svåra att förutse. Långa tider känner jag inte av något sug alls, (har mestadels en kropp som säger att den vill dricka men ett huvud som inte vill), men ibland skulle jag kunna ta en whisky direkt om den fanns inom räckhåll.

Det konstiga är hur lätt kroppen glömmer av hur illa den mår när man har bakrus. Sista gången jag trillade dit så hade jag ett bakrus i tre dagar som inte var av denna världen, men när jag nu försöker påminna mig om hur illa jag mådde så kommer kroppen inte ihåg detta alls.

Jag tror man får vänta ut suget tills det går över. Hitta på vad som helst, för faktum är att inte ens suget kan hålla ut hur länge som helst utan paus.

Ha det Gött

.

är nog det bästa man kan göra. Det leder ingen vart och man har mest ont av det själv. Jag är själv uppvuxen med en styvfar som var expert på att dra upp gammal skit och speciellt då när han var onykter. När han var nykter slätade han genast över det han dragit upp som om ingenting hänt, men säkert som tåget så kom det upp igen vid nästa fylla. Fy fan, jag är allergisk mot sånt nu. Min halvbror är lika dan men han har ingen chans nu när han börjar älta något för då avviker jag direkt från platsen och han får då älta med sig själv, och det måste ju vara kul eller hur?

Ha det Gött